missmaddis

Helgen lider mot sitt slut och jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig utvilad och redo inför en ny vecka. Men det vore lögn. Trots att jag var barnledig mellan lördag –söndag och vilade mycket så verkar det inte finnas någon gräns för min kropps behov av vila längre.
Pernilla (min ‘extradotter’) var och hälsade på i fredags och pojkarna satt och gosade med henne hela kvällen och frågade henne om de fick sova över hos henne. Så det blev bestämt att de skulle få göra det på lördagskväll. Kaeli sov hos mormor och morfar och jag fick lite ensam tid. För planen var ju egentligen att jag och två kollegor från jobb skulle till Danmark på övernattning, bjuden av en kund som ville visa tacksamhet men jag får erkänna att jag/vi känner oss snuvade när han inte hört av sig som han hade lovat, med bokningsreferens och sen inte gick att få tag på. Så det blev inget med det.
Så Pernilla hämtade killarna och runt 18, när jag var ensam  hemma, la jag mig i soffan för att bara ta det lugnt och se på tv. Jag somnade direkt och vaknade vid 20. Malin kom hit en stund men så fort hon gått runt 23, somnade jag igen. Nånstans under natten gick jag och la mig i sängen och vaknade 8:30 i morse. Så vila har jag fått. Men jag är fortfarande trött – ögonen svider och jag har huvudvärk.

Jag har absolut ingen aning om hur jag ska överleva. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag var och lämnade prover i slutet av förra veckan. Sköterskorna hade problem att sticka mig, de stack mig 7 gånger och spräckte några kärl (som vanligt – jag är svårstucken) och de uppskattade mitt tålamod. De var väldigt omhändertagande. Jag frös något så kopiöst och var/är så sliten och trött, då – 8:20 på morgonen. De satte värmedynor på mina händer och i handen också för att jag var iskall och de hämtade en filt åt mig med. Jag fick ligga ner med värmedynorna och filten för att kärlen skulle bli mer stickvänliga. Jag bad om att få veta mitt HB direkt innan jag gick. Jag fick vägas och mätas och de räknade ut mitt BMI till 23 – vilket är klockrent, mitt i prick. Mitt HB låg på 140 och jag tappade hakan. 140?! Kan inte minnas att jag nånsin haft så bra järnvärde, i synnerhet inte då jag inte fått Venofer på väldigt länge. Jag visste inte hur jag skulle ta beskedet. Och det lustiga är – att de flesta hade väl blivit överlyckliga av att få veta att deras HB är fenomenalt då man ofta lider av järnbrist. Men jag.. jag satte mig i bilen och grät. Sen lugnade jag mig och ringde Malin, min kollega, för att höra var jag skulle möta upp henne, sen körde jag och grät samtidigt. Helt förstörd. För att mitt HB var bra. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!   Varför är jag så TRÖTT – sjukligt trött – utan vare sig energi, ork eller lust. Jag känner bara “Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte..” och det enda jag vill är att sitta ner och gråta. Jag känner mig alldeles bedrövad. Det är inte brist på järn, så vad är det då brist på? Jag måste veta vad som är fel på mig så att jag kan skaffa rätt piller som fixar detta. Min läkare ska ringa mig på Onsdag och vi ska prata om provsvaren som hon har fått tills dess. Jag hoppas det är något – annars kommer jag bryta ihop helt.

Det som stör mig ytterligare och gör mig ännu mer ledsen är att detta kommer så fruktansvärt jävla olägligt. Jag har en provanställning på ett företag som har personalbrist och det finns mer jobb än vad det finns personal och jag lider av sjuka samvetskval för att jag plötsligt känner att jag inte orkar allt vad jag lovade dem. Att jag inte duger, att jag inte räcker till. Jag vill mer än jag orkar – just nu. Och känslan är så främmande för mig. Jag står mellan min höga arbetsmoral och mitt eget förfall och ser ingen lösning. “Jag måste” – styr mitt liv. Och mitt “Jag borde” trillar bort.

I morgon är det måndag igen…