Plötsligt händer det – jag skriver ett seriöst inlägg.
Jag har en hemlighet. Jag tänkte dela med mig av denna hemligheten nu. Det kan komma som en chock för några utav er. En del kanske rent av känner sig lurade. En del kan ha misstänkt detta. Men såhär ligger det till.
Jag heter Madeleine och jag är faktiskt inte råtuff, hjärtlös, känslokall eller elak. Jag har tidigare nämnt att jag är kräftan personifierad. Mitt hårda yttre (sminket, tatueringarna, piercings) är mitt skal, mitt skydd och det skyddar någonting väldigt värdefullt inom mig. Mitt jag. Mitt sargade hjärta och min trasiga själ. Jag släpper sällan ner mitt skydd – det är min räddning från att bli sårad. De gånger jag har gjort det tidigare så har jag blivit ordentligt trampad på och sårad och mina återhämtningar har varit grymma och orealistiska.
Det har varit en del utav mitt överlevnads kit att vara tuff, att inte släppa in någon, att inte visa mig sårbar – att inte visa mig som människa. Jag måste erkänna att jag inte alltid känner mig så bekväm med det heller. Erfarenheterna gör så. Jag känner mig lite på vakt de gånger jag släpper garden.
Det är självklart känslolivet jag skyddar. Min kärlek till mina barn är en trygg kärlek – den är en brunn av oändlig tillit och ömhet och kärleken till dem är obrutbar. De kan aldrig bränna vårt band och det kan inte jag heller. De kan aldrig vara otrogna eller lämna mig för en annan mamma. Jag kommer alltid vara deras mamma – och denna typen av kärlek är den bästa – den är lugn och trygg.
Men kärleken till en man – en annan oberoende människa – den är farlig. Den är horribel. Den är otrygg och osäker och kan aldrig tas för givet. Och det är jag faktiskt inte bra på. Det vore lögn att påstå att jag jagar män, att jag raggar eller byter partner alldeles för ofta. Jag har haft 3 förhållanden under mitt snart 33-åriga liv. Är det sorgligt eller min vinst? Vem vet. Men jag släpper sällan in män i mitt liv – i mitt känsloliv. Det jag mest har lärt är att den kärleken förstör mer än vad den gör nytta och jag brukar sällan tillåta mig själv att känna något. För man kan undvika kärlek – både omedvetet och medvetet. Man sluta helt enkelt höra av sig. Man undviker. Eller så gör man en 180 och bara säger “Stopp”. Innan man får känslor – för det innebär att man kan komma att bli sårad.
Men.. Plötsligt händer det. Det är faktiskt sant. Det slår emot en som en tornado och känns ungefär som om marken under fötterna rasar och man faller värnlöst ner i underjorden och det är otryggt och osäkert och man vet inte vad man ska göra för att värja sig. Jag är inte bra på detta – jag har ingen kontroll.
Detta hade jag inte planerat. Inte det minsta – inte överhuvudtaget.
När Pianobögen mailade mig första gången skrattade jag gott. Han var rolig! Han har samma sjuka humor som jag, den humorn som får folk att undra om man verkligen är efterbliven och höjer på ögonbrynen och undrar om man är seriös eller bara dum i huvudet. Och folk reagerar med “Men så kan man inte säga!!”. Det är ytterst sällan jag stöter på sådana människor. Vi fortsatte maila varandra ett bra tag och jag skrattade varenda gång jag läste hans mail. Jag lurade ju mig till hans mobilnummer sen blev det sms jag skrattade till. Så var det i månader. Och jag längtade efter hans nästa sms. Sen blev det plötsligt tal om att träffas. Och visst ville jag träffa honom – jag var ju redan nyfiken på denna människan. Han hade en tilltalande visningsbild och hans personlighet lockade mig. Men jag var osäker. Vågade jag? Där ser ni – jag har en MESIG sida. En osäker sida. Så ni anar inte vilket mod det faktiskt tog att åka och träffa honom. “Jag tycker vi har det bra som vi har det” vill jag minnas att jag smsade honom, haha.
Han fyller många av de kriterier som jag har på min lilla lista (jobb, boende etc). Men jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle träffa en pojkspoling på 25 år. Jag tyckte att det var alldeles för ungt (de där 25-åringarna är omogna, och jag behöver ju i så fall en MAN, om jag nu ska ha nån..). Sen har han ju dessutom ett barn som jag inte hade på min lista. Tvärtom faktiskt. jag har alltid sagt att jag inte vill dejta en kille som har barn – det blir alldeles för komplicerat. Ja, jag vet – det kommer från MIG, med inte bara EN unge utan TRE. Jag kanske inte har den rätten att ställa ett sådant krav? Men nu blev det så – jag gick med på att träffa honom ändå. Vad kan en kopp kaffe skada? Jo det ska jag tala om för er nu. En kopp kaffe med honom innebar att jag insåg att han var bättre i verkligheten är så bra som han redan var. Att han var dessutom snyggare än sin redan snygga visningsbild, att han var roligare i verkligheten än redan hysteriskt rolig på text. Och att mitt hjärta slog alldeles för fort för min lilla kropp. Fan, fan, fan.
Sen träffades vi igen.. och igen.. och igen. Och det som jag undvikt så framgångsrikt – min specialitet på att undvika, var raserat. Jag har varit så förbannat excellent på på att säga till killar “Dra åt helvete!” och se stentuff ut. Men plötsligt kom jag på mig själv att tänka på honom i stort sett hela tiden. Dagdrömma och flina. Och jag fick slutligen erkänna att jag faktiskt.. fallit för honom. Kärat ner mig. Och det känns overkligt och löjligt.
När en liten puss kan kännas i magen som tusen små nålar och hjärtat verkar helt plötsligt jobba hårdare.
Och jag var dessutom förberedd på att när vi hade träffats en eller två gånger, så skulle mitt intresse dö ganska så radikalt snabbt. Det brukar det göra. Att nyfikenheten och intresset slås sönder av verkligheten – men när det inte hände blev jag ju förvånad själv och insåg att jag befann mig på ovan mark. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Vad händer nu? Hur gör man?
Jag har ju en sund dos av kontrollbehov.
Han säger att han tycker om mig med. Men ni vet ju hur jag har svårt att lita på människor. Jag försöker att borsta bort all misstänksamhet och faktiskt låtsas att det han säger är sant. Vet ni varför? För att denna känslan jag har nu – denna förälskande underbara känslan – gör mig gott. Så även om det visar sig att han inte stod på samma avsats som mig, så har jag åtminstone fått uppleva ett lyckorus en stund som ger mig nya krafter, som gör mig glad – så jag tänker njuta så länge jag tillåts. Just nu gör han mig lycklig. Även om han ber mig att dra åt helvete nästa vecka så är det lugnt (inte för att jag vill det, missförstå mig inte – TVÄRTOM) – men jag tänker ändå njuta så länge jag får lov. För jag är hopplöst kär och just såhär har jag inte känt på vääääldigt många år.
Sen kan jag inte tala för honom men jag hoppas ju att de där vaniljbullarna jag bakade till honom gjorde susen med min förhoppning om “Vill du vara min och bara min?”
