missmaddis

Mycket kan man säga om Robyn,
men hon slår i alla fall spiket på huvudet i några av sina låtar..

”And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
But I’m gonna love you like I’ve never been hurt before
I’m gonna love you like I’m indestructible”

“You tell her that the only way her heart will mend
is when she learns to love again”

Just nu känner jag mig som världens elakaste mamma. Trots att det är av ren omtanke och kärlek.
Phini går i tvåan. Många/en del av hans kompisar och andra ungar i hans ålder får lov att gå & cykla hem till kompisar lite här och där i byn. Jag tycks var den enda mamman som inte tillåter det.

Idag ville han leka med klasskamraten André. André bor på andra sidan byn och för att ta sig dit måste man korsa en och annan gata. Det tar väl mig en 20 minuter att gå dit. Jag är inte helt 100 på att Phini hittar dit själv även om han påstår det.
Och jag är inte helt 100 på att han kollar sig riktigt ordentligt för innan han korsar en gata och jag är definitivt inte 100 på att alla bilister är uppmärksamma och stannar. Därför låter jag honom inte gå själv. Han får gärna gå hem till kompisar som bor i området. Om han ska gå utanför området till en kompis ser jag helst till att han blir mött på vägen (oftast vid skolan).

Jag vet jag kan vara överbeskyddande. Men jag vågar inte släppa taget, riktigt ännu.

När ska man göra det? Var får gränsen för hur långt de får gå själva och vid vilken ålder? Är jag ensam om att tycka att alla andra föräldrar är fullkomliga IDIOTER som inte tycks vilja ha nån form av koll på sin avkomma? Det är ju trots allt dyrt som fan med begravning, oavsett hur liten kistan är..

Ja just det!

I söndags var det exakt 2 år sedan jag tog mitt körkort. Det betyder att jag inte längre kör på prövotid

Haha, Grattis till mig som klarade dessa 2 åren..!