Dagsarkiv: 8 juni, 2014


Lizettes version & upplevelse av förlossningen

Ikväll kom Lizette hit

I sedvanlig ordning smsar och frågar hon vad det blir till middag och jag svarade att jag gjorde en kycklingpaj med purjo & röd paprika.

Hennes svar var kort & gott ”Kommer nu!”.
Jag älskar när hon kommer på middag. Det är mysigt & familjärt att ha henne här och hon uppskattar alltid min matlagning.

Jag var inne och kikade på hennes blogg och läste hennes version & upplevelse av förlossningen och tänkte dela med mig av det till er. Hon la även upp några bilder hon tog på förlossningen – hon var en fenomenal fotograf!

Hon filmade dessutom hela härligheten när Keeron kom ut och det var enormt häftigt att få se det själv sen – när jag föder barn!
Hon filmade dessutom när Magnus klippte navelsträngen.
Hon gav oss konkreta minnen för livet!!

Länk till inlägget:
Keerons första andetag


En perfekt liten skapelse – förlossningen. 18

Notis: Följande inlägg är långt. En idé kan vara att förbereda en kanna kaffe innan du börjar läsa. Lämna gärna en kommentar, en tanke.

Och vilken dag passar inte bättre att publicera inlägget på än den dagen då han egentligen var beräknad?

Jag tänkte försöka få ner förlossningsberättelsen i skrift. Jag får väl gå utifrån hur jag minns och upplevde det och ta hjälp av min stödgrupp att fylla i luckorna.
Min stödgrupp, även känd som hejarklacken, består av min älskade livskamrat Magnus och min ljuvliga kusin Lizette. Att de bägge två skulle vara med på förlossningen var nästan uppenbart. Magnus närvaro kändes mer som ett tvång – detta var ju hans fel från början! Skämt åsido – han är ett fenomenalt stöd och har en fantastisk förmåga att lugna mig och få mig att slappna av. Det är något visst med hans beröring som får min kropp att fysiskt reagera – jag vet många gånger under graviditeten när hans händer smekte mig så fick jag sammandragningar. Måste vara det där hormonet Oxytocin som utsöndras varje gång han rör vid mig. Lizette är min glädjekälla – hon besitter en utomjordisk energi oavsett vilket humör hon är på så fyller hon alltid på med energi hos mig. Det vill säga, raka motsatsen till en energitjuv. Lizette och jag har de senaste åren kommit varandra nära, även om jag klänt henne sedan hon föddes, så är det först i vuxen ålder som vi fått ett djupare band till varandra.

Det första försöket till igångsättning var planerat till fredagen den 30:e maj. Jag ringde på morgonen och fick tid direkt klockan 08. Vi åkte in alla tre och det första de gjorde var att koppla upp ett CTG för att kika hur bebisen mådde i magen. Jag blev undersökt och min livmodertapp var 2 cm lång och öppen 1 cm. Bebisens huvud var rörligt och ganska högt uppe. Därefter ville läkaren själv komma och prata med mig. Den danske läkaren kom efter en stund och hade med sig en ultraljudsmaskin. Han kikade hur bebisen låg i magen – huvudet ner. Och han bekräftade barnmorskans undersökning att huvudet var rörligt. Han tycktes en aning tveksam till detta försöket eftersom allting var så pass omoget – huvudet som inte var tillräckligt långt ner, att det var rörligt och hur omogen min livmodertapp var. Han nämnde att man kan ju vänta en vecka men det var jag inte alls överens om – jag ville i alla fall försöka. Så vi kom överens om ett försök, om inget hade hänt då så fick jag åka hem igen. Han beslöt sig för att sätta igång mig med en omtaklade tabletten Cytotec. En tablett som krossas och blandas med 100ml vatten som man sen slurkar i sig i minimala mängder under en ganska lång period – det vill säga, lugnt och försiktigt. De första två doserna var 10ml vardera, sen ökades de till 20ml. Det var inte mycket som hände förutom några sammandragningar som inte gjorde ont. Vi höll igång hela natten – jag var uppe och gick så mycket jag kunde, trots att min foglossning och min skadade svanskota skrek om nåd – jag var bestämd! Jag skulle röra så mycket jag bara kunde för att hjälpa förlossningen på traven så att min livmodertapp mognade och bebisens huvud sjönk ner mer i bäckenet och kunde fixeras. Jag vankade av och an i det lilla rummet i timmar och både gick och halvsprang i trappor som en dårfink och det enda som gjorde ont var min foglossning och svanskota men inga värkar som vi efterlängtade.
Magnus och Lizette var hos mig hela tiden. Vi sov alla lite då och då.
Sen kom förmiddagen och läkaren återvände. Vi hade då gått hela natten utan någon större framgång och hunnit både hälsa och ta farväl av ett gäng skiftbytande barnmorskor och undersköterskor.
Och enligt vår överenskommelse så hade vi nu gjort ett tappert försök och han tyckte jag skulle åka hem. Jag påpekade att jag faktiskt är GBP-opererad och har därför ett mycket sämre upptag av både näring och läkemedel och undrade om det kan spela roll till varför detta inte fungerade som vi hade hoppats men jag fick väl inget konkret svar vill jag tycka. Jag försökte propsa på att testa något annat – hormongel på tappen, en BARD-ballong, värkstimulerande dropp men läkaren tyckte ändå att jag skulle åka hem. Han mumlade om ett nytt försök helgen därpå men till slut kom vi överens om att jag skulle komma på kontroll på måndagen och se om något hade förändrats under helgen.

Vi åkte hem igen och jag kände mig så fruktansvärt besviken och frustrerad. I bilen på väg hem brände tårarna under ögonlocken men jag ville inte sitta där och gråta så jag bet ihop. Men jag var fast besluten att ändå göra vad jag kunde för att försöka få igång en förlossning hemma. Jag drack mitt hallonbladsthé regelbundet, flera koppar om dagen, jag drack en liten klunk ricinolja och jag höll igång och vi testade den ökända färdknäppen. Eljena var hos sin mamma den helgen och de andra tre var hos mormor och morfar så jag hade all möjlighet att fokusera på detta. Jag dammade hela lägenheten, dammsög och moppade golven och promenerade till affären. Däremellan vankade jag av och an i lägenheten. Jag fick lite molande mensvärk stundtals och tänkte att det kanske var på gång! Men det avtog hela tiden och besvikelsen var överhängande.
Magnus var ett fenomenalt stöd för mig hela tiden.

Måndagen kom och vi åkte in till KK igen för kontroll. CTG, blodtryck och puls kollades innan jag fick träffa läkaren. Denna gången fick vi träffa en kvinnlig dansk läkare och en underläkare. Hon undersökte mig och gjorde en hinnsvepning samtidigt när hon ändå var där. Jag fick beröm om hur väl jag tog det med tanke på att det kan göra lite ont, i synnerhet med foglossningen. Hon kände på magen och bedömde nu hans huvud vara ruckbart. Huvudet ska ju gå från rörligt till ruckbart för att slutligen vara fixerat. Så det var en oerhörd lättnad att NÅGOT hade hänt i alla fall. Hon bedömde min livmodertapp att då vara 1,5 cm lång vilket innebar att den då var lite kortare. Fortfarande 1 cm öppen. Så något hade hänt! Vi diskuterade igångsättning och hon sa att man kan försöka igen. Hon trodde de hade mycket att göra på förlossningen så det kanske skulle bli så att vi fick återvända dagen efter men hon skulle ringa ner till förlossningen och se när de hade tid, under tiden fick vi vänta i väntrummet.
Efter en liten stund kom hon ut och sa att de hade plats åt oss. Hon tyckte vi kunde gå och äta lunch och ta det lugnt och sen gå till förlossningen där de då väntade oss.
Jag nämnde samma sak för denna läkaren som jag gjorde till den andra – att jag är ju GBP-opererad och har mycket sämre upptag och jag undrade om det inte kunde vara så att min kropp inte tog upp läkemedlet på samma önskvärda sätt som hos de icke-opererade. Att de kanske kan testa något annat sätt att sätta igång mig på? Till min enorma lättnad och förtjusning lyssnade hon på mig. Hon verkligen HÖRDE vad jag sa och bekräftade mina misstankar och det var ljuvligt att få höra ”Det har du nog rätt i, det har jag inte tänkt på men det kan ju vara så. Det ska jag tänka på, så får vi se hur vi gör. Vad BRA att du sa det” svarade hon och la en hand på min axel. Det kändes faktiskt som en sten som lättade från mina axlar – att bli hörd. Att få bli hörd av en läkare som kunde ta till sig vad patienten sa.

Magnus och jag gick runt hörnet och köpte mat i kiosken och tog med oss maten till bilen eftersom där var fullproppat med folk där. VI satt i bilen och åt och ringde min mamma för att berätta att jag skulle bli igångsatt, så hon kunde ha barnen. Vi ringde Lizette som ville vara med på förlossningen och sa åt henne att vi skulle ringa henne när det började hända saker – det är väldigt vanligt att förlossningar som blir igångsatta kan ta mycket längre tid än de som startar spontant. Det är inte helt ovanligt att man då ligger i dygn. Eftersom då Lizette redan hade spenderat ett dygn med det misslyckade försöket någon dag innan tänkte jag bespara henne samma upplevelse.
Vi käkade upp, tog våra packade väskor som redan väntade i bilen och gick mot förlossningen igen. Denna gången hade jag förmodligen inte lika höga förväntningar, när man redan upplevt besvikelsen om hur det kanske inte går.

Samma procedur denna gången. Ligga med CTG, få ett ID-armband. Blev undersökt utav en av våra favoritbarnmorskor och hennes bedömning lät att huvudet var fixerat, tappen 1,5 cm lång och jag var öppen 1,5 cm. Denna gången skulle jag få Cytotec igen, men istället för att krossa den och blanda den med vatten, skulle tabletten delas i 4 delar och jag skulle få 1/4 att lägga under tungan med 4 timmars mellanrum. På så sätt tas läkemedlet upp via slemhinnorna istället och passerar inte mage och tarm på samma sätt.
Efter den första fjärdedels tabletten som jag fick 15:40 dröjde det bara några minuterar (5-10 minuter) innan jag började känna av sammandragningar. Inga smärtsamma, men man kände att något hände. Successivt började sammandragningarna komma.
Runt 16:40 kontaktade vi Lizette och bad henne komma in. Det skulle förvisso dröja ett tag till men vi hörde av oss till henne när sammandragningarna började kännas mer – som molande mensvärk.

Det hann bli skiftbyte och vi fick en ny barnmorska som jag snabbt kom att tycka väldigt mycket om. Hon berättade att hon varit barnmorska i 29 år och har 4 döttrar. Hon var mjuk och uppmärksam och lugnet själv och jag kände mig trygg med henne. Vi hade kommit överens om att vårt första delmål var att öppna mig till 3 cm och då skulle hon ta hål på hinnorna. När man väl tar hål på hinnorna kan det sätta fart på förlossningen. Så vi skulle vänta tills det var dags för den tredje dosen och då skulle hon undersöka mig. Om jag var öppen 3 – hinnsprängning. Om inte; en tablett till. Runt kl 22 räkna barnmorskan att jag började få värkar. Enligt min uppfattning var det faktiskt ganska lugnt – de värkarna var lätta att hantera.

Så vid 23:30 var det dags för undersökning igen. Jag hoppades så innerligt att jag skulle vara öppen 3 cm så att vi kunde komma vidare till nästa fas. Jag hade gjort vad jag kunnat för att öppna mig. Vi hade promenerat, gått i trappor och dansat! Lizette fick några roliga videoklipp där jag och Magnus dansade till musiken från radion – ju mer man rör på sig, desto bättre förutsättningar att få bebisen att sjunka ytterligare och öppna sig. Så vi sjöng och dansade och var vid gott mod och hade stundtals väldigt roligt tillsammans och när min molande mensliknande värk blev mer spänd, fanns där en mysig stund där jag lutade mitt huvud mot Magnus bröst och vi dansade sakta med varandra – det var himla mysigt, att få ta en liten värk i hans famn.
I alla fall – barnmorskan kom in och undersökte mig. Vi var minst lika engagerade allihop och förväntansfulla, både Lizette, Magnus och jag – snälla, låt det vara 3 cm!

Och ja! Jag var 3 cm öppen! Livmodertappen helt utplånad! Yes!
Men..! Eva, som min barnmorska hette, tyckte att jag var alldeles för stram för att ta hinnorna så hon tyckte att jag skulle ta den sista tabletten och jobba vidare en stund till, sen skulle hon undersöka mig igen. Jag måste erkänna att det kändes en aning vemodigt men jag lydde givetvis min barnmorska – hade jag något annat val?
Så jag reste mig upp och fortsatte vanka av och an, med tabletten under tunga, tills den var mer eller mindre upplöst och sen svalde jag den.

45 minuter senare, det vill säga kl 00:15, stod jag bredvid fåtöljen som Lizette satt i och kände hur det liksom ”ploppade” till mellan benen/inuti mig och sen rann det till mellan benen på mig.
”Nu gick vattnet!!” tjöt jag till. Och vilken fart det blev på både Lizette och Magnus, kan ni tro! Magnus tryckte på signalknappen och barnmorskan var snabbt inne hos oss. Hon tyckte ju såklart att det var jättebra att vattnet gick av sig själv.
Man märker att Lizette jobbar på äldreboende – hon är en fena på att sätta inkontinensskydd i underkläder och hjälpa andra människor på med underkläder. Hon var snabb och effektiv där hon och Magnus samarbetade med att ta av mig kläderna, ta på nättrosorna med den gigantiska bindan och även sjukhusrocken som barnmorskan plockade fram till mig. Nu började det kännas som att det var på riktigt. Nu förberedde vi oss.

Och i exakt samma stund som vattnet gick kom de riktiga värkarna. NU var det slut på molande ont, nu var det slut på att dansa omkring och le. Nu gjorde det ONT.
Jag hoppade upp i sängen och CTG kopplades på. Jag andades igenom varje värk. Djupa, långa andetag. Magnus stod på min vänstra sida och Lizette på min högra. De höll mig i varsin hand och uppmanade mig att andas lugnt och försöka slappna av. Jag upprepade det högt för mig själv och påminde mig själv om samma sak; ”Slappna av…” – vilket inte är det lättaste med de värkarna.
Värkarna kom väldigt snabbt efter varandra. Jag hade knappt någon paus mellan värkarna och jag nämnde det för barnmorskan och hon svarade att det är så med Cytotec – värkarna kommer oftare men är inte lika långa som annars. Detta blev mer intensivt.
Min tanke var att försöka hålla ut så länge jag kunde men kort därpå frågade barnmorskan mig om jag ville prova lustgasen och jag tackade genast ja. Hon fixade alla slangarna och gav mig masken som jag var snabb att trycka emot mitt ansikte. Jag blev i det närmaste bestört när jag upplevde det som att gasen inte fungerade! Ingenting hände! Barnmorskan sa åt mig att andas in djupa andetag med gasen och hålla andan lite, för att sen andas ut det i masken igen. När jag gjorde som hon sa förändrades allt – Hej lustgas, minns du mig? Vi har träffats förr, du har varit min allra bästa vän tidigare!
Det var ett ljuvligt återförenande!
Jag tittade på klockan stup i kvarten. Jag vill ju minnas från mina tidigare förlossningar att jag tappat grepp om både tid och rum och jag kämpade hårt denna gången för att försöka vara mer medveten om vad som egentligen hände – jag ville inte tappa för mycket, jag ville själv minnas och vara medveten om vad som hände. Aningen mer rädd att förlora kontrollen. Och det som kändes som en timme var egentligen bara någon enstaka minut och jag tittade på klockan och utbrast ”Har det bara gått en kvart???” – för det kändes som timmar.
Magnus och jag hade tidigare talat om att han skulle testa på lustgasen för att veta hur det känns. Men nu när jag låg där och upplevde dimman och den omtöcknande känslan så ville jag absolut inte att han skulle testa. Så jag tittade på Lizette och Magnus och sa ”NI får INTE LOV att testa denna! Jag behöver er här!!”

Jag kände mig väldigt rädd och ynklig och nästan panikslagen. Värkarna kom efter vartannat utan någon nämndvärd paus emellan varje värk och något inom mig sa mig att detta gick väldigt fort. Så jag sa till barnmorskan ”Jag vill nog inte att du går härifrån! Jag vill att du stannar här inne hos mig hela tiden, det känns tryggast för mig” och hon svarade att det kunde hon göra. Hon kunde stanna där och det gjorde mig enormt mycket lugnare att veta att hon fanns där om eller när det var dags.
Jag minns att hon var tvungen att lämna rummet vid något tillfälle men då ringde hon på undersköterskorna (jag hade två stycken, varav en skulle arbeta på förlossningen under sommaren så hon gick bredvid och detta var hennes första dag) så att de kunde vara i rummet hos oss.

När jag till slut kände att det gjorde något så fruktansvärt förbannat ont bad jag om epidural. Jag har aldrig lyckats eller hunnit få epidural tidigare och ville verkligen testa det denna gången – för att slippa ha så ont och för att slippa försvinna in i dimman som jag gjorde med lustgasen. Det var till Magnus jag sa att jag ville ha epidural. Jag minns att jag något förtvivlat bad honom, som vidarebefordrade min önskan till undersköterskorna som i sin tur ringde på barnmorskan som fick komma och undersöka mig. Barnmorskan kom och hon sa att man måste vara öppen minst 4cm för att få epiduralen. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen hela 6 cm, då runt 00:45. Alltså hade jag öppnat mig 3 cm på omkring en timme. Hon sa att jag kunde få en epidural och att hon skulle ut och beställa den, men det verkade inte som att hon skyndade sig direkt. Så jag kämpade vidare med lustgasen, min enda vän i hela världen, just då. Lizette stod kvar vid min högra sida men hon kunde inte hålla mig i handen för jag var alldeles för upptagen med att trycka masken för mitt ansikte med allt jag förmådde. Magnus höll min vänstra hand och smekte mig lätt på armen tills jag sa åt honom att sluta – det kändes som myrkryp på armen när han rörde vid mig,

Barnmorskan återvände efter ett bra tag och undersökte mig igen. Jag minns inget av detta själv, men Magnus berättade att jag var då helt öppen och började krysta med allt jag förmådde. Klockan var 01:08 när mina krystvärkar började. Jag hade då öppnat mig de sista 4 cm på omkring 25 minuter.

Lizette hade förflyttat sig och stod nu vid fotändan av sängen och filmade hela härligheten! Barnmorskan fick säga åt mig att lugna ner mig och sluta krysta spå att jag inte skulle gå sönder. Jag hade hans huvud mellan benen, dvs man kunde se hjässan, och det spände och tryckte på och det var SÅ svårt att stå emot – att hålla honom INNE när det enda min kropp skrek efter var att få krysta ut honom.
– Jag kan inte! tjöt jag.
Barnmorskan uppmanade mig att bara flåsa ett tag. Hon ville att jag skulle ha en ordentlig värk innan jag krystar igen. Hon bad mig känna efter om jag hade en värk och jag visste varken ut eller in. ”Jag vet inte!” gnydde jag hjälplöst och sen kände jag att det var kört. Bära eller brista, nu skulle jag krysta, vare sig barnmorskan ville eller inte och sen krystade jag! Jag krystade med all energi en människokropp kan stadkomma och jag det var tryckande skrik i masken när jag med full kraft krystade ut min son på den andra krystvärken – först hans huvud – sen bokstavligt talat flög han ur mig när jag krystade. ”Whoops!” sa barnmorskan när hon fångade honom med van hand. Klockan slog 01:11 och ett barn hade fötts. Mitt barn – vårt barn.
– Hej mamma, hej pappa! sa hon och la gossen på min mage. Jag hade fortfarande lustgasen tryckt mot ansiktet och hon sa åt mig att han är ute nu, jag kan släppa masken.
– Skojar du?? SKOJAR DU?? gnydde jag.

Jag kunde knappt tro det var sant. Att det äntligen var över. Att han var där hos oss!
Barnmorskan la en hand på mig och berömde mig och prisade mig väl om hur duktig jag hade varit. Det var nästan så att jag kände mig stolt en stund.
Lizette grät hejdlöst och Magnus var lycklig. Han lutade sig över mig och gav mig en varm mjuk puss på munnen. Och sen skulle han få klippa navelsträngen. Han var alldeles skakig och blev lite nervös och rädd att han skulle råka klippa i pojken men det gick bra och inom kort hade han befriat sin son ifrån mig. Vi var officiellt inte längre fysiskt bundna till varandra och min son skulle således kunna överleva helt utan mig som livlina.
En K-vitamin spruta i pojkens ben ledde till ytterligare gallskrik. En stund senare (01:20) drog barnmorskan ut moderkakan och det var en lättnadens känsla. Hon visade upp hinnan och moderkakan och Lizette tyckte det var vidrigt. Vi fick varsitt ID-band med samma nummer och vi fick alla bekräfta och dubbelkolla så att nummer stämde med varann. Vi fick verifiera hennes uppgfifter om att ”… ni har idag, tisdagen den tredje juni, tjugohundrafjorton, klockan nollettelva, fått en liten pojke..”.

Sen undersökte barnmorskan mig – hon sköljde av mig nedtill med varmt vatten för att se om jag hade gått sönder nånstans. Med tanke på hur förbannat hårt jag hade krystat (förvisso bara två krystar men ack så kraftfulla) så hade det inte förvånat mig men jag hade inte en skråma! Hon bad Magnus ta gossen så de kunde väga honom och mäta honom. Enligt tillväxt ultraljudet 5 dagar innan skulle han väga runt 2600 gram då – när han föddes vägde han 2750 gram så det lät rimligt. Han var 48 cm lång.
Sen fick Magnus äran att ta på honom hans första blöja, torka av honom från både fostervatten, fosterfett och blod och ta på honom kläder så att han inte frös – inte mycket underhudsfett på denna lille gossen.

Det var onekligen en alldeles magisk känsla. Oavsett hur många gånger man har fött barn tidigare så är det aldrig detsamma och en känsla man inte kan beskriva. En stund där kände jag mig magisk – fenomenal – stark – ödmjuk – välsignad – lättad – lycklig – hög på endorfiner och adrenalin och ren och skär kärlek av den mest intensiva passion en människa kan uppleva.

Vi fick en son. En liten gosse som vi kallar Keeron (ki-råhn). En perfekt liten skapelse med 10 fingrar och 10 tår och helt perfekt.

Vårt älskade lilla barn – du är så välkommen hit.
Efterlängtad och älskad – redan innan du föddes och än mer så nu när du är kommen.

Vi älskar dig.