När vi lärt oss att skämmas.  2


Och där ligger han på skötbordet. Han låter mig utan invändning hålla i hans anklar och lyfta upp hans rumpa. Han jollrar bekymmerslöst en stund innan han börjar sjunga obegripligt på en, för mig, okänd trudelutt. Jag torkar hans ända med våtservetter och ser till att han blir alldeles ren innan jag tar på honom en torr, ren blöja. Han ligger kvar och ler och sträcker ut armarna åt mig när jag är klar och lika lyckligt låter mig lyfta ner honom på golvet och pussa hans panna. Han tultar iväg, fortfarande bekymmerslöst och kommer med största sannolikhet inte ägna en sekund åt att fundera på blöjbytet. 

Om vi sen ska snabbspola cirka 80 år in i framtiden när han en dag kanske ligger i en säng på ett äldreboende och (åter igen) inte har något val än att låta någon annan torka av hans ända så kommer han med största sannolikhet reagera annorlunda. För nånstans mellan hans då cirka 80 och nu 2 så har han lärt sig att skämmas. Han kommer nog inte ligga och nynna nån trudelutt. 


Morgonens onödiga tanke. Och med den: meningslösa blogginlägg. 


Lämna en kommentar!

2 tankar om “När vi lärt oss att skämmas. 

  • Marie

    Ja, när kommer skammen egentligen till oss? Är det i tonåren när vi blir medvetna om den egna kroppen? Jag vet inte! Vad tror du? Det var inget meningslöst inlägg. Det är ju ett inlägg om hur tankar plötsligt slår en i bland i vardagen. Sådana tankar är hur normala som helst, det har alla. Nu kommer jag att gå och tänka på detta tills jag hittar ett rimligt svar. Jag gillar sådana här inlägg också. Heart




    0



    0