Dagsarkiv: 17 december, 2016


De första dagarna hemma.  10

Bebisen är nu 10 dagar gammal. Vi kom hem från sjukhuset efter att barnläkaren undersökt honom och gett klartecken, på fredagen. Vår son tycks vara fullt frisk! Lättnaden är enorm. NU kan jag slappna av, pusta ut. NU kan jag njuta lite, NU kan jag tillåta mig själv att älska honom. 

Jag vet att det kan låta konstigt för en del av er. Alla känner inte till detaljer om min graviditet. Men så är det. Ni får lita på att det finns mer bakom och inte bara dra förutfattade meningar om att jag är känslokall. 

Det känns så skönt att graviditeten är över. Äntligen över. Inte en dag för tidigt (vad mig anbelangar). Nu kan både foglossning och ischias läka och jag kommer förhoppningsvis ha mindre ont och vara mindre obekväm än vanligt 

Hemma håller bebisen oss vaken precis så mycket som vi har förväntat oss. Egentligen så är nätterna ett problem på grund av Keeron som olyckligtvis drabbats av nån nattskräck – gissar vi på. Det började några dagar innan bebisen föddes. Han vaknar – eller ja, jag vet inte ens om han är vaken? – och skriker. Man får ingen kontakt med honom. Man får inte trösta, inte hålla, inte prata med honom. Han springer omkring, kastar sig på golvet och allt vad det heter. Helt hysterisk. I vad som känns som timmar. Sen somnar han till av utmattning en stund – för att upprepa allt en timme till. Somna – panik, somna – panik. Inatt var helt otroligt. Jag och Magnus har sovit 5-10 minuter i stöten. Bebisen har sovit betydligt mer än oss. Han sov genom all hysteri. 

På dagarna går det bra! Bebisen gick ner ca 80 gram de första dagarna. Vilket är bra. Han gick inte ner så mycket man kan förvänta sig. Men å andra sidan har han fått sin pappas aptit. Precis som Keeron när han var bebis. Sen vände vikten snabbt och han ökade 200 gram på 4 dagar. 

Syskonen är alla supersnälla och mysiga mot honom. De vill hela tiden hålla, pussa, gosa. Vi var beredda på att Keeron eventuellt kunde bli svartsjuk, kanske regrediera men absolut inte. Han är den som är mest förälskad i bebisen. Så fort bebisen gör ljud från sig är Keeron där med napp eller gose. Han vill hålla, han vill mata. Han är så fin mot sin lillebror! Och plötsligt inser man att Keeron inte är så liten längre. Han är inte min bebis längre. 

"Loser!"
Wink</em></p> " data-medium-file="" data-large-file="" width="360" height="480" alt="" src="https://missmaddis.files.wordpress.com/2016/12/img_2538.jpg" title="" class="aligncenter size-large wp-image-54"/>



Vi fick enormt många gratulationer på Facebook, en del privat. Det betyder mycket för mig så jag uppskattar var och varenda ett! Man får ofta inte lika många hejarop och grattis när man som jag får femte barnet (sjätte i familjen). 

Lizette var på Bali när bebisen föddes men hon kom hit på söndagen, samma dag som hon kom hem, för att träffa bebisen. Min mamma kom samma dag. Det är de enda besöken vi haft, ja och BVC -sköterskan. Jag måste erkänna att jag blev fruktansvärt sårad och besviken att min pappa inte gratulerade – förrän jag påpekade att han blivit morfar igen. Då fick jag ett kort ”grattis” i förbifarten. På Facebook. Innan han återgick till sin diskussion om vårdcentralen. Han följde inte med min mamma hit för att träffa bebisen för att han var upptagen med sin dator. Så prioriterade han och det är sårande. Nej jag har inte tagit upp diskussion om saken med honom – det känns löjligt att man ska behöva det med sådana uppenbara saker. Han borde förstå det. Om inte så vet han det nu efter han läst detta. Antar att det inte är så kul längre med barnbarn när de nu har så många.. 

Jävligt trist när mor & farföräldrar inte tar sig tid att hälsa på och träffa sitt nya barnbarn utan prioriterar annat och kommer med ursäkter. Jag känner lite så, om det inte faller sig naturligt så kan det vara så. Jag vill inte truga någon.  Vad mig anbelangar kan de hålla sig undan. 

Nåja. Vi fick en bebis som är så lik Magnus! Ska bli spännande att se hur han ser ut när han blir större. 


Magnus till vänster, Meelo till höger. 

Ja jag har inte riktigt vant mig vid Meelo. Namnet alltså.  Faktiskt. Av någon anledning råkar jag alltid kalla honom Keeron. Oftast blir det bara ”bebisen”.