Ett kapitel ur min självbiografi; Att vara ett päron som föll från ett ruttet äppelträd. 22


Om Du nån gång behövt en kopp kaffe för ett kaffeinlägg här i bloggen så sätt på en kanna. Häll upp det i en termos.

En smutsig buk- inte min. Familjehemligheter? Knappast någon hemlighet. Men en jävligt skadad familj. Jag vill inte definieras av min bakgrund, av vart jag kommer ifrån, av vem som är min familj. Jag valde inte den familjen. Jag vill inte heller att någon ska tro att jag är det minsta lik de heller. Nu menar jag familjen jag inte fick välja.

Det var inte så länge sen jag skrev vad jag tycker om falska människor. Människor som inte berättar takt ut vad de egentligen känner, tycker, vill. Människor som håller god min för sakens skull, människor som håller med om allt eftersom de är konflikträdda. Människor som vänder kappan efter vinden. Den typ av människor som alla säger sig ha problem med men ändå ÄR, utan att erkänna.
Jag vill inte – jag klarar inte, att umgås med sådana människor. Det börjar med att jag irriterar nig på dem till att jag till slut känner sådant förakt och avsky för dem. Och vill man verkligen umgås med någon där man sitter och känner sig irriterad på dem? Nej. Vill de ens umgås med mig när jag uppenbart är irriterad på dem? Förmodligen inte.

Jag har skrivit många gånger förr att jag inte har problem att klippa band – bränna broar. Sayonara, Adios, Hasta la vista – oavsett om det är en bekant, en vän, en släkting eller familj. Jag bryr mig inte. Om jag inte får ut något positivt av en människa så får det vara.

Ni vet att jag brutit med min "bror" i vuxen ålder. Som de flesta av er vet så förgrep han sig på mig när jag var liten och utsatte mig för mental terror i flera år då han i hemlighet påminde mig om övergreppen och tafsade på mig med äckliga "Kommer du ihåg vad som hände?" – att han misshandlade mig jämt och ständigt gjorde inte tillvaron drägligare.
Jag ville låsa min sovrumsdörr men jag fick inte för pappa, pga brandrisk osv.
Terror. Hela min uppväxt var otrygg och osäker. Mina föräldrar visste ju om övergreppen – det fick de reda på efter några år men det var totalt meningslöst att de fick den informationen för de gjorde ingenting åt saken. Ingenting. Jag tror inte ens han fick nån tillsägelse faktiskt.
Min pappa har alltid förnekat det och aldrig nånsin velat prata om det. Det var uteslutande något av det jobbigaste jag någonsin behövt göra – att berätta om övergreppen från min barndom. Att öppna upp mina mörkaste hemligheter. Att de skulle få veta. Men till ingen nytta. Jag var ändå fortfarande helt jävla ensam. Ingen vid min sida.

Så ja, jag bröt med honom. Jag har inte träffat eller pratat med honom på väldigt många år. Det förakt, avsky och hat jag en gång kände för honom har helt bytts ut till apati. Jag känner ingenting för honom alls längre. Ingenting. Han är mindre värd än ingenting. En parasit, i mina ögon. Bara äcklig rakt igenom. Vad mig anbelangar kan han dö våldsamt och långsamt utan att jag skulle bry mig det minsta.
För en del år sedan behövde han pengar. Han kunde inte ta lån själv så vår papp tog ett lån i sitt eget namn – gav det till brorsan med överenskommelse att han skulle betala av till pappa. Det var inte bara ett lån en gång utan fler. Så fruktansvärt mycket pengar som min pappa definitivt inte kunde betala. Jag fick höra att brorsan hade förfalskat pappas namnteckning till ytterligare lån. Att han inte blev polisanmäld är för mig obegripligt. Men ja, som den mytoman han alltid varit, så oansvarig med ekonomi och oförmögen att tänka i flera led likt en primitiv apa så kan man nästan gissa sig till – han betalade såklart inte pappa.han förnekade till och med ett tag att han ens fått lån. Lånen blev inte betalda och min pappa hamnade i ekonomisk kris på grund av brorsan. Så ja, pappa bröt med brorsan då. Det har varit enormt många hårda ord om brorsan där. Man kunde tro att pappa verkligen skydde marken han gick på och mamma, lojal den som talar, höll med. De ville inte ha med han att göra längre. Brorsan har i perioder mailat och smsat föräldrarna med lågt intellektuella meddelanden och varit enormt respektlös och otrevlig. Jag skulle nästan kallat det terror. Som han alltid varit och gjort. Hans barn (som bor i fosterhem) intalade han att "farfar är död". Hur sjuk i huvudet är man inte då? Min mamma har träffat brorsan i alla år – hon säger att det var bara för att få träffa barnbarnen och att hon skitit fullständigt i brorsan. Och att hon hatar brorsans fru är ingen hemlighet. Både mamma och pappa har varit tydliga med hur de ogillar brorsan. (Lustigt nog, pga pengarna och hans svineri mot dem men aldrig någonsin har övergreppen mot mig varit en avgörande faktor för ens ett litet ogillande. Ouch – den sved!)
Jag återkommer till detta strax.

För några månader sen rann min bägare över. Min pappa är en av världens mest tragiska människor som lever. Han är så full av bitterhet att man får en bismak i munnen. Hans energi är besudlad av så mycket negativitet att ingen magnet i världen kan rubba honom. Alltid arg. Alltid sur. Alltid otrevlig. Varför? Ingen som vet. Det enda jag vet är att han är missnöjd med sitt liv men han totalvägrar alla typ av förändringar.
När han är i samma sfär som mig så påverkas jag direkt. Min energi förvandlas direkt till något liknande – jag blir på så dåligt humör varje gång min pappa varit nära, när vi varit i samma rum. Han är som en obstinat tjurig tonåring med hormonsvängningar, särskilt när han inte får som han vill. Julafton exempelvis. Julafton vill han fira hemma hos sig själv och han ville att vi skulle komma dit. Jag tyckte det var smidigare att de två kom till oss än tvärtom – att vi kom till deras tvårummare med sex barn och alla sanslöst långa julklappar som vi fått dra med fram och tillbaka. För mig är den logiken uppenbar. Så det bestämdes att julafton skulle firas här och pappa kom också men han visade väldigt tydligt vad han tyckte och kände. När Kalle anka började satt barnen med spänning – ja, jag med. Tradition! Mysigt! Min papp tjurade och gnällde om att det är samma sak varenda jävla år och han har sett skiten i över 60 år eller nått. Kaeli ville sitta i morfars knä men morfar satt i köket och var sur. Så där satte sig Kaeli också den julen. För hon ville vara med morfar. Inte ens för barnens skull – på julafton, kunde han försöka vara trevlig. Nej, det var viktigare att vara sur för att han tvunget skulle fira jul hemma hos någon annan än sig själv. Min pappa ändrar sig inte för någon. Ingen.

Droppen i min bägare var för några månader sen när de kom och hälsade på. De kom hit – pappa satte sig i soffan. Han pratade inte med någon överhuvudtaget. Möjligtvis växlade han nått ord med Kaeli. Vi gick ut i köket, Magnus och jag, och fixade lunch och mina föräldrar gick ut och rökade. Plötsligt ser vi från köksfönstret hur min pappa tar sin cykel och cyklar härifrån. Inget hejdå, inte ett ord. Jag frågade mamma men hon var ovetandes till varför han var sur, sa hon. Hon suckade som hon alltid gör och höll med mig om hur dum i huvudet han är – att han alltid är otrevlig och sur. Hon sa att han sagt, precis innan han cyklat hem, att han minsjäl ALDRIG kommer sätta sin fot hemma hos oss längre, inte ens på födelsedagar, mamma får gå själv! Så sa han, enligt mamma. Det kändes som en lättnad, faktiskt. Tänk att få slippa surgubben. Alla sura miner och det fula språket. Ja, språket. Jag svär mycket ja men jag har en gräns för vad man säger och framför vem (vissa ord säger man inte framför barn ex). Jag använder inte ord som ex "pissfitta" vilket råkar vara min pappas favoritord. Jag tycker det är ganska äckligt. Jag står inte på en skolavslutning där barn mellan 6-15 har sin efterlängtade avslutning och högt och tydligt förkunnar "FY FAN VAD MÅNGA BLATTAR HÄR ÄR" eller nått i den stilen – jag minns inte ordagrant. Men som jag skämdes att vara släkt med honom då! Min pappa – mannen som ska vara en förebild jag och min barn ser upp till och lär oss av? Usch så äckligt. Så pinsamt.
Jag sa i alla fall till honom att det passar sig inte, så säger man inte!! Då blev han såklart förbannad på mig och stack hem. Sen pratade han inte med mig på nån månad, som en obstinat tonåring åter igen. Suck..

Så jag mailade pappa och lättade mitt hjärta. Jag skrev att jag inte orkar mer. Att jag inte orkar med att han alltid är arg och sur och jag vill inte umgås med honom när han är sån. Jag skrev mer eller mindre att han inte är välkommen hit sålänge han är sådan. Han svar var väntat – han har varit sån i alla år och han tänker fan inte ändra sig för någon. Han avslutade mailet med att jag inte fick skriva tillbaka för nu hade han inte mer att säga mig. Ett gammaldags ADJÖ följde.
Dåså.
Valet är gjort.
Mitt val: jag vill inte må dåligt. Jag vill inte att mina barn växer upp med det som jag gjorde, med den negativa energin. Med det språket, den konstanta och ogrundade ilskan och tjurigheten.
Hans val: han vill bibehålla sin attityd, sitt sätt.

Så det är DELVIS vad som gjorde att jag ville ta avstånd. Jag bad honom ändra sin attityd eftersom jag mår dåligt av hans sällskap men han vill inte.
Sen har vi en sak till. Orättvisan. Skillnad han gör på barnen. Har det undgått någon att morfar gillar Kaeli? Jag vet inte varför men Kaeli har alltid varit hans favorit. Han tror att han inte gör skillnad på barnbarnen men han ser inte det själv, tydligen. Det är bara Kaeli som bakgrundsbild på hans dator. På hans omslagsbild på Facebook (om han ändrat den nu vet jag inte för pappa blockade mig på Facebook). Mamma kommer hit och säger "Pappa sa att han saknar Kaeli". Bara henne. Mamma höll med om att det bara är Kaeli som gäller för honom. När jag sa att jag inte vill ha hit honom när han är så arg och sur alltid så gick han ner till barnens skola och stod utanför grinden och letade efter Kaeli. Det var faktiskt obehagligt så jag bad honom att inte göra det. Det kan missuppfattas av andra vuxna som inte vet vem han är eller vad han gör där och tro att han är en pervers gammal gubbe och ringa polisen. Men han lyssnade inte – han gick ner där igen. Han bryr sig inte om mina önskemål. Han har aldrig respekterat mig överhuvudtaget.

När Meelo föddes fick vi inget grattis. Han bor en femton minuters cykeltur härifrån ändå tog det månader innan han träffade Meelo. Då när han väl kom hit, totalt ignorerade han både mig och Meelo. Han påstår att han tittade ner i vagnen en gång när jag inte var i rummet. Men annars så tittade han varken på mig eller bebisen. Hur udda är inte det – varför hälsa på hemma hos någon och ignorera en?
När Meelo var sjuk och inlagd på sjukhus så lyste han med sin frånvaro. Han säger att han fick information av min mamma därför behövde han inte höra av sig. Han förstår inte – så jag tänker inte ens bemöda mig att förklara det – om vikten att höra av sig själv – vikten av att erbjuda (emotionellt) stöd och kärlek och omtanke. Allt sånt som min pappa är oförmögen. Alltid varit.
Han var/är totalt ointresserad – jag märker det.

Varenda jul och födelsedag så säger pappa att han har inte köpt en enda jävla julklapp/present för han har inte råd. Vi har aldrig brytt oss. Presenter är inte det viktiga. "Köper ni julklapp till mig så går jag hem igen!" hotar han på julafton. Okej ..?
Men nu helt plötsligt – efter allt tjafs ovan och mitt beslut om att avvika så ska han helt plötsligt gratulera och ge presenter. Han gick till skolan på Laaitis födelsedag och frågade personal på expeditionen om han kunde få tag på Laaiti. Så då gav han honom present där. När Keeron fyllde år sa jag att han får lov att komma (för barnens skull) men han blev plötsligt sjuk. När Kaeli fyllde år hade han planerat att cykla hit men icke sätta sin fot innanför grinden, bara överlämna presenterna han köpt utanför. Jag ifrågasatte varför han i så fall inte bara gav henne presenterna dagen innan på skolavslutning dit han hade tagit sig för att stå i bakgrunden och förhoppningsvis träffa henne. Det slutade med att han inte kom alls. Men presenter hade han köpt helt plötsligt och min mamma lämnade dem. Hon tyckte också han var löjlig.
Kaeli. Jo visst är hon fantastisk på alla sätt och vis men hon har syskon. Syskon som är lika mycket värda. Jag har bett honom inte göra skillnad. Alla ser skillnaden – min mamma med. Men eftersom han inte ser skillnaden han gör så kan han inte förändra det. Jag förstår det.

Och nu har det gått en tid sen jag sa stopp. Jag har inte hört av honom sånär på ett mail på min födelsedag. Mailet löd (jag citerar) "Egentligen hade jag inte tänkt att gratulera dig men eftersom du är min dotter så Grattis på födelsedagen."
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han kunde gett fan i att gratulera. Han ville inte gratulera mig. Ingen gratulation hade varit bättre än det jävla mailet – det var nästan som att spotta mig i ansiktet. Så nej, jag svarade inte honom. Och jag gratulerade inte honom på hans födelsedag några dagar senare. För jag ville inte och jag tänker inte låtsas – så jävla falsk är inte jag.

Min mamma har inte hälsat på sen hon var här och gratulera mig på min födelsedag. Inte hört av sig som hon brukar heller.
Jag har alltid varit dålig på att höra av mig (via tfn/sms osv) och brukar i regel bara höra av mig när jag vill/behöver nått. Småsnack är inte min grej och det kan alla som känner mig intyga. Jag brukar höra av mig när jag vill nått. Inget konstigt med det. I min värld är det helt okej och sån jag är, så jag gör. Men mamma brukar höra av sig med jämna mellanrum – fråga hur det är, berätta lite som händer i hennes liv, komma och träffa barnen. Men nu är det tyst. Och med allt ovanstående så känns det alldeles för långsökt för att vara ett sammanträffande. Jag är inte helt iq-befriad. Jag vet exakt hur mina föräldrar är. Jag vet exakt hur de fungerar. Jag vet exakt saker de säger i sådana här situationer när i någon form av dispyt med andra. Min pappa snackar uppenbart skit om mig. Säger saker som hur jävla blåst jag är osv. Precis som han gjort om min bror (skillnaden är att min bror faktiskt är tappad) och min mamma håller med. Hon håller alltid med – alla. Om allt. Om jag säger att pappa är blåst så håller hon med.
Jag frågade henne varför hon aldrig försvarar mig utan alltid håller med pappa och hon svarade "det gör jag inte alltid". Inte alltid. Men ibland. Tack för den. Jag frågade henne rakt ut om hon varit/är sur på mig hon också eftersom hon inte hört av sig som hon brukar men hon sa nej, absolut inte. Men nu börjar jag ju undra. Någonting är det definitivt men inget som någon tydligen har ryggrad nog att vara ärlig om.
Det är det klassiska som jag även skrev om innan – när folk plötsligt drar sig undan utan ett ljud.

Men nu till höjdpunkten i detta jävla drama.

Brorsan.
Han har ju blockat mig på Facebook han med. Vilket inte rör mig i ryggen – hans "liv" skiter jag högaktningsfullt i. Men jag fick se hur mamma och brorsan skrivit till och om varandra på Facebook.
Jag spyr lite i munnen när jag läser brorsan skriva saker som hur han älskar sina föräldrar som alltid funnits där för honom och stöttat honom i vått och torrt och tack för det trevliga besöket med middag och allt. Någon lever i en helt annan värld än mig.
Och är det bara jag som ser det lustiga i att mamma gjort nått roligt test på FB – "se vilken av dina vänner som kommer ge dig en generös check" och testet landar på brorsan. Mamma delar det inlägget och skriver att det ser hon fram emot och en massa hjärtan. På riktigt? På riktigt..? Alltså jag blir så trött.

Så, jag undrar vad som hände med att han totalt satte er i skiten, varpå pappa önskade livet ur honom – jag tror bestämt hans ord var "Jag skulle slagit ihjäl honom när han föddes" – till att helt plötsligt är allt förlåtet och ni älskar varandra igen, nu när ni förlorat mig (vilket är pappas val). Vilket sammanträffande. Men tänk efter. Efter allt han gjort mot mig och mot dem så är det idag han de älskar och är med – inte mig, vars enda krav för att umgås är att alla är trevliga och vänliga? Ni ser deras val?

Och åter igen – jag känner min familj. Jag har levt med de länge nog för att veta hur de agerar i situationer och konfrontationer med andra – det fullkomligt viner hårda ord. Deras egen version om saken, ofta baserad på hur man upplevt en sak och sällan på fakta. Det är mycket sandlådenivå med "du sa si och du sa så" och ingen känns någonsin vid eller tar ansvar för sina egna fel. Det är bara ilska och ingen logik och bara hårda ord och envishet. Jag vill nog inte ens veta allt de sagt om mig men jag är – som alltid, päronet som föll ur äppelträdet.
Och inte mig emot.

Jag vill inte vara ett ruttet äpple.

Jag har bara en anledning kvar att stanna i Staffanstorp. Mina barns skola/dagis. Har alltid sagt de ska slippa byta skola/dagis och inte behöva byta & flytta så ofta som jag tvingades att göra när mina föräldrar levde som tattare (inte menat som nedsättande, bara konstaterat fakta).
Jag har alltid hållt vid det. De har aldrig behövt byta mer än vad som behövts (byte av årskurs, skola/dagis lagts ner osv)
Magnus har förvisso sitt jobb här men kan pendla om det inte blir för långt. Sånt löser sig.

Men nu överväger jag seriöst att låta de byta i alla fall en gång – jag vill mer och mer härifrån. Långt härifrån. Upp i landet. Bort från alla här. Jag har ingen kvar här – bara min familj och de följer mig.
Jag vill ta min man och mina barn och flytta långt bort. Bort från Skåne om det blir så. Jag har ingen här att stanna för.

Jag är så trött på allt – på alla. På denna falskheten. Att vända kappan efter vinden. Att aldrig våga/vilja säga rakt ut som det är till mig. Att alltid hålla med mig utan att mena det – snacka skit om andra och sen hålla god min framför dem. Mamma snackar alltid så mycket skit om pappa här, säger hon ska lämna honom, önskar livet ut honom, hur trött hon är på honom. Sen cyklar hon hem till honom som ingenting och lagar mat och äter middag med honom som ingenting. Var är det dåliga samvetet där? När hon sen suttit här och hållit med om hur pappa är svår att leva med, hur sur han alltid är, så håller hon med pappa sen när han snackar skit om mig bakom ryggen på mig. Mamma skulle inte ens backa mig och försvara mitt namn ens när hon visste jag har rätt. Och det har jag sagt till henne. Och hon skulle inte våga erkänna hälften av vad hon egentligen sagt.

Skillnaden här är att jag sagt rakt ut till pappa vad jag tycker, tänker och känner. Jag varken säger eller skriver någonting som jag inte redan sagt till de bägge. Så pass mycket självrespekt och heder har jag.

Men jag har fått nog. Nu vill jag inte mer. Nu slutade jag att bry mig.

Jag är så trött på alla. På detta. Jag VILL INTE ha med detta att göra. Jag vill inte mina barn ska växa upp så heller som jag gjorde med allt detta skitsnacket och falska människor men vad gör man? Jag ställde krav på pappa om han ska umgås med oss men han vill inte. Min mamma kommer inte heller förändras.

Och givetvis kommer de bägge bli sura när de läst detta och jag skulle inte bli förvånad om det dimper ner en kommentar och/eller mail om "du sa si, du gjorde så – ja man duger när man passar barnen och/eller bla bla bla" osv. Sånt klassiskt som människor gör. Projicerar. Som om jag inte är berättigad mina känslor och tankar för att jag fått hjälp med barnvakt. Vill man inte passa barnen/hjälpa till säger man nej – man använder inte det mot de när det passar. Samma gäller allt annat. Och gungan gungar både hållen.
Jag känner de väl. Skriver de inte kommentar/mail nu så är det för att trotsa – för att jag inte ska ha rätt – men ni kan ge er fan på att de kommer snacka skit om mig. Varsågod. Jag slutar att bry mig nu. På riktigt.

Nu har jag i alla fall fått ur mig denna tyngden som jag burit i bröstet. Min man har fått lyssna många timmar på mina funderingar. Mina tankar och mina känslor om min familj och hur skadade de är. Och Lizette har fått lyssna. Nu har jag fått ner en del här och kunnat lätta på trycket. Det känns skönt nu. En sten som föll från mina axlar. Jag vill inte bära sånt.

Jag tänker aldrig hålla tyst om något i mitt liv bara för att någon annan ska se bra ut.

Own your shit.

Ja, här fick ni nu försmak på ett senare kapitel i boken jag skriver. Det finns så oerhört många exempel och detaljer som jag kommer dela med mig utav i min självbiografi.

Tills dess; Våga vara dig själv. Var ärlig mot dig själv och andra. Omge dig med människor som får dig att må bra och uteslut de negativa krafterna. Det är ditt liv – ditt val – ditt ansvar. Din lycka ligger i dina egna händer.

Hälsning från päronet som föll från ett ruttet äppelträd.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att lägga till smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

22 tankar om “Ett kapitel ur min självbiografi; Att vara ett päron som föll från ett ruttet äppelträd.

  • Tess

    Jag fick upp det dära i mitt flöde . Tänkte en del ka jag säga.
    Jag kan tycka att man måste säga till om något är fel. Spelar ingen roll om det är ens man eller vad. Jag hade inte hållt käften. Jag tycker din bror ser lite *dum* ut. Eller lågbegåvad. Och med den bakgrunden han har hade jag aldrig haft mina barn där. Eller så som han gjort mot dona föräldrar . Aldrig satt min fot där. Eller delat det med pengar på fb.




    1



    1
  • Malin

    Jag beklagar vad din bror utsatt dig för ❤
    Ingen ska behöva vara med om det. Samt att familjen sopar det under mattan 😩 Har du polisanmält han?

    Angående att din mamma delat om din bror.
    Det är ju hennes barn även om han gjort saker som är avskyvärda. Hon kanske har en längtan om att det skulle varit annorlunda?

    Angående din pappa så verkar ni vara lika tjurskalliga bägge två. I allafall vad som framgår via bloggen.

    Barn mår inte dåligt av att flytta någon enstaka gång. Vi flyttade mycket när vi var små och visst var det jobbigt. Hade vi faktiskt stannat på ett av ställena så hade det känts mycket bättre. Jag fick min fasta punkt när jag flyttade från Torekov och valde att bo med pappa.
    Vill ni flytta så gör det? Är det ett alternativ att bo närmare Magnus släkt? Ibland behöver man ju faktiskt hjälp med barnvakt? Man behöver ju inte bo grannar men ett par mil emellan?




    1



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Det blev ingen polisanmälan. Jag var inte gammal när detta uppdagades och det var ingen som tog itu med detta.
      Jag förstår att det kan vara svårt att förhålla sig till för henne med brorsan och det vore konstigt om hon inte önskat situationer annorlunda.

      Vet inte hur du kom fram till att jag är tjurskallig – jag är långt ifrån det. Jag är humoristiskt bitter med en sund dos självdistans. Jag är inte alltid arg och sur utan anledning. Sen arr jag kan ibland ha kort stubin är en helt annan femma Wink

      Jag vet att enstaka flytt inte tar skada. Det är nog mest Mina egna erfarenheter som gör att jag är försiktig.
      Tack för att du kommenterade.




      0



      0
  • Lizette

    Men alltså med tanke på vilken uppväxt du har haft, vilka människor du har haft omkring dig och vilka förutsättningar du har haft sedan barnsben, så är det inget snack om hur långt du faktiskt har kommit och vilken fantastisk människa du faktiskt är. Hade du varit lik din familj, så hade vi två aldrig stått varandra så nära som vi gör. Du är allt som din familj inte är, och ärligt talat. Du är alldeles för bra för att vara i deras närhet, eller ens bli kallad för deras familj.
    Du har hela jorden framför dina fötter. Bara flytta. Hitta ett större boende, stor plats för barnen att leka, hitta nya bekantskaper och gör allt det där som dina föräldrar aldrig prioriterade för dig.

    Älskar dig. Alltid och aldrig mindre.




    4



    0
  • Eva

    När jag var 12 år och skulle börja 6an bestämde mina föräldrar sig från att flytta från Rosengård till Arlöv. Jag var arg som ett bi, jag skulle minsann inte flytta! Förstod inte alls hur de kunde göra så mot mig! Det var tufft i skolan, klassen hade hängt ihop sen dagis och jag är inte den som ”tar för mig” men det blev ändå jättebra. Utan flytten hade jag aldrig träffat min man. Ibland är miljöombyte bra….




    1



    0
  • Cim

    Jag förstår dig. Har inte samma dramatik på så sätt men jag har sagt upp kontakten med min mamma för jag orkar inte med dramat där & att offerkoftan dras på så fort man inte håller med henne eller har en egen åsikt. Hon förstår förstås ingenting trots att jag förklarat det hela, så jag ger upp. Palla drama… Tack men nej tack.




    1



    0
  • Ingela johansson

    Om jag bara hade varit hälften så stark som du är så hade jag inte bott kvar på Bjäre. Stannade dock kvar för mina 6 barns skull o min underbare man. Undrar ibland hur mitt liv sett ut om vi flyttat? Jag har MIN FAMILJ o barnbarn som ger mitt liv kärlek. Alla dom andra har jag lagt ner för längesen orkar inte bry mig. Tycker att ni gör helt rätt som överväger att flytta




    1



    0
  • Jeanette

    Har läst och beklagar allt som du behövt stå ut med och blivit utsatt för. Tycker du verkar ha kommit långt i livet med tanke på den barndom du haft. Min pappa har inte haft det lätt med sin mamma och jag är uppvuxen med ett talesätt som jag tycker passar. Bara för att man är släkt behöver man inte älska varandra.
    Ta hand om dig och tillsammans med din fina familj kommer du stå stark(ast) ur det här!




    1



    0
  • Lina

    Förstår verkligen inte hur man bara kan förneka ett övergrepp. Mitt 5 åriga kusinbarn blev utsatt för något utav sin mormors pojkvän i mellandagarna. Hon får nu panik när hon ser honom, vill ej besöka mormorn och har nämnt att han velat ”leka doktor”. Mormorn förnekar allt, hennes pojkvän skulle aldrig … Blä! Har själv det jobbigt med en bipolär mor. Vill bryta upp och flytta härifrån. Har försökt hjälpa men inget duger. ”Jasså, du tycker synd om dig själv du? Men du har inte tänkt på hur det är för mig som är sjuk?!”. Orkar inte stöta ihop med henne i affärn. Orkar inte ta mer av hennes skit som hon spyr ut. Hon kväver mig.




    0



    0