Jag tar sista ordet: ALDRIG MER! Punkt slut! 37


Kaffeinlägg.

Antingen det ena eller det andra – sa jag. Och det visade sig att jag hade rätt. Min pappa kommenterade inlägget ifråga, vilket jag inte förvånades över. Och det var nästan i den andan jag hade förväntat mig – han kan/vill inte ta ansvar för någonting han gjort fel. I hans ögon har han aldrig gjort fel.

Det som jag däremot inte var beredd på var hur brutal kommentaren var och framförallt IRRELEVANT.

Jag publicerar inte kommentaren. Den hamnade på min granskningslista eftersom mailen han använde inte är godkänd sedan innan. Och jag har granskat den och beslutat att inte publicera den.

Jag brukar alltid låta andra komma till tals. Ni minns kanske förr med M & M vilka krig där var i mina kommentarsfält exempelvis. Jag brukar inte bry mig vad andra säger – jag vet ju själv vad som är sant.

Anledningen till varför jag inte publicerat min pappas kommentar är för att i den har han skrivit saker som jag berättat för min mamma i förtroende. Inte för honom, men för min mamma. Vem gav honom den rätten?! Och henne?

Det gör mig ont att veta att hon brutit min tillit så enormt att dela med sig av mina hemligheter till honom. Och det gör än mer ont att han dessutom ska använda det emot mig och även återberätta det helt offentligt – dessutom en detalj i mitt liv som är helt och hållet irrelevant i frågan.

Jag kan återberätta en del han skrev.

Min pappa började med att kalla min självbiografi för ett skämt. Han återkommer till övergreppen av min bror mer än en gång och envisas med att ifrågasätta om det hänt. "Du påstår". Jag orkar inte längre höra hur han kallar mig lögnare genom att förneka händelser från min barndom.

Eftersom jag skrev att min pappa är tragisk (när jag berättade hur bitter och sur han är) så kontrar pappa med hur hela mitt liv är en tragedi (ja han skrev exakt så) sen går han i kommentaren igenom halva mitt liv genom att berätta om mina äktenskap, min stundtals dåliga ekonomi osv. Personliga saker som inte rör honom. Och som sagt, irrelevant.

Jag har aldrig gått in på detaljer om pappas privata angelägenheter som inte inkluderar mig (bortsett från lånen han gav min bror som han själv friskt berättar för alla) utan bara återberättat saker som haft med mig att göra – jag förstår inte varför han gör det och jag sjunker inte så lågt så att jag skulle göra likadant.

Han nämner mer än en gång mitt sexliv och beslut jag tagit som rör sex och det är bisarrt att läsa sånt, skrivet av min pappa. Varför i helvete vill min pappa dra upp mitt sexliv för?

Han påstår att det är inte möjligt att jag blivit förgripen eftersom jag är "tokig i sex". Jag vet inte var han har fått det ifrån. Jag har ofta skrivit och sagt motsatsen. Jag var asexuell väldigt länge (min man kan styrka detta) och jag känner inte att jag ens måste försvara min sexuella lust ändå – inte till någon men framförallt inte min pappa. Varför ens dra upp det som svar på inlägget?

Det var även som jag misstänkte en dos av "efter allt din mamma/jag/vi gjort för dig"- haranger. Ja? Jag är evigt tacksam och allt det där. Vi har varit familj så jag ser inget konstigt i att vi ställt upp för varandra på de sätt vi kan. Det ska man göra och det utan att använda det emot varandra kan jag tycka. Ni har ställt upp för mig och jag har ställt upp för er. Lika mycket som mamma passat sina barnbarn har jag kört er till affären osv. Så vad är problemet? Får jag inte känna mig illa behandlad för det? Jag tänker inte ens sjunka till den nivån så stopp. Det är så lätt att peka finger men glöm inte att gungan svingar både håll (jag menar att jag ställt upp för mina föräldrar minst lika mycket – vi är kvitt).

Pappa skriver att min mamma aldrig gjort mig något så jag ska sluta skriva massa skit om henne. Han har tydligen missat kontentan av det hela. Jag har inte snackat skit alls. Jag har återberättat fakta och det kan styrkas av andra. Samma gäller min pappa som har en sjukligt snedvriden syn på sanningen. Jag har ju kvar all skriven text som verifierar.

Pappa skriver att nu blir det separation de emellan och det är tydligen mitt fel. Han skrev (citat) "Nu har du kommit så långt med detta att det blir seperation här,det var duktigt gjort." (Slut citat)

Ska jag stå till svara för deras beslut? Jag tror inte det. Jag tänker inte ta på mig det. Skilj er bäst fan ni vill men lägg ingen skuld på mig.

Som alltid annars är det alltid jag som är boven. Det är jag som har fel och jag som ljuger. Men jag har människor i mitt liv som styrker det jag säger. Som hört själv, sett själv, läst själv. Som VET att jag har rätt och sant. Jag är inte den som är känd för lögner. Tvärtom. Alla som säger motsatsen känner inte mig.

Det bästa med kommentaren från min pappa var när han skulle få det att verka som något det inte är. Nånstans i slutet där han skrev

(citat) "Ditt eget språk har väl inte hellre varit bättre många gånger när vi bodde i Lund sa du till mig GÅ HEM OCH KNULLA DIN MAMMA.Skulle Madde säga en sådan sak aldrig i livet." (Slut citat)

Alltså, låt mig utveckla det. Jag erkänner att jag sagt så. Jag tar fullt ansvar för det så gott det går med tanke på de rörande omständigheterna kring just det. Jag hade hört min bror säga så ofta utan reprimander. Vi bodde i Lund då ja, jag var runt TIO år gammal. Det är min pappas exempel på mitt fula språk – något jag sa när jag var runt TIO. Tillåt mig rulla ögonen och sucka.

Min pappas kommentar bekräftar allt jag känner och bekräftar mitt val om att bränna den bron. Jag har ofta misstänkt att min pappa, likt min bror och mamma, är lågt begåvade – den enda som har papper på sitt förståndshandikapp är min bror men jag är säker på att de kan alla få intyg på sina handikapp om de velat. Min pappas språk – hur han formulerar sig, udda saker han säger och hur han för sig i sociala sammanhang, den irrelevanta kommentaren med mera, styrker min misstanke om omognad, oförmåga att tänka logiskt och ja, något IQ-badboll.

Jag hör inte hemma bland dem. Jag hör inte hemma alls. Jag vill inte beblanda mig med dem. Jag är så mycket bättre, så mycket smartare.

Idag fick jag meddelande av min mamma att pappa vill ha tillbaka deras extranyckel vi haft och parkeringstillståndet. "Dan sa", hette det. Inte pappa, men Dan. Jag har nu packat ner det och inser att detta blir det sista. Detta är ett definitivt slut. Jag är inte som de som håller på att bli sams/ovän/sams/ovän hela tiden. Sånt orkar jag inte. Är det slut så är det. Ingen återvändo. Pappa har bevisat om och om igen att han inte tänker förändras så detta är slutet. Och med den kommentaren inser jag jag att han faktiskt inte är någon som jag vill ha i mina barns liv.

Av någon anledning har min pappa (och idag även min mamma) plockat bort både Magnus och Lizette från sina vänner på Facebook. Jag förstår inte varför de gör det – mig veterligen har de inget otalt med varken Magnus eller Lizette? Ska de eliminera alla som ens har kontakt med mig? När ska de plocka bort mina barn? Gemensamma vänner?

Jag har alltid sagt att jag inte vill blanda in barnen – att de ändå får träffa barnen trots att vi bråkar. Men jag inser att jag inte vill ha honom i mina barns liv. Han är en hemsk förebild och dålig influens. Han ska inte få mina barn att må som han fått mig.

Min mamma drog sig undan långt innan jag skrev det inlägget. Hon har inte varit här heller. Inte sagt något om inlägget. Men jag förväntade mig inte det heller. Hon har sällan backat mig ändå.

Det är slut nu.

Efter min pappas kommentar, hur hårt det än låter, så är han död för mig. Och nej, det känns inte som en förlust faktiskt. Jag är inte det minsta ledsen – tvärtom så känns det befriande. Jag sörjer inte förlusten av en pappa som aldrig älskat mig. Aldrig en kram eller puss. Som aldrig sagt "jag älskar dig" än mindre någonsin varit stolt över någonting jag åstadkommit. Den människa som skulle hållit mig trygg var den som inte brydde sig om mig. Som alltid kritiserat allt jag gjort. Ritat en teckning – perspektiven var fel. Skrivit en dikt – den var dålig. Ingenting har någonsin varit bra nog. Så nej, den negativitet klarar jag mig utan – och mina barn med.

Det är slut nu. Jag avslutar.

Precis som min bror. Som alla andra som stampat och spottat på mig. Som alla andra som försökt trycka ner mig. Jag är starkare utan människor som försöker dra ner mig.

Det var en tidsfråga.

Tiden är här.


Lämna en kommentar!

37 tankar om “Jag tar sista ordet: ALDRIG MER! Punkt slut!

  • Emma

    Så mycket jag känner igen mig i dina värderingar, jag har i princip likadana värderingar angående familj/bränna broar osv osv.. Och inte är det någon som får reprimander för deras beteende, nej det är ju man själv som får skit skyfflat i ansiktet när man sätter ner foten och visar att man inte accepterar det.




    1



    1
  • Madeleine Widelöv

    Klockan är sent och ögonen går i kors. Men jag har läst och läst och läst. Båda inläggen. Jag HATAR känslan av att ha läst två så starka texter och att jag liksom inte kan få fram ett ord. Jag är helt förfärad och samtidigt tom på ord. Jag vill så gärna skriva något bra. Men jag vet fan inte vad som kan anses bra i detta sammanhanget.. det enda jag kan få fram är att jag hyser en ENORM respekt för dig som person, och hur du väljer att ta av på närmsta avfart för att inte gå samma väg som resten av din familj. Du gör ett aktivt val som kommer gynna din möjlighet att påverka ditt eget liv positivt, samtidigt som du tar ifrån dem möjligheten att fortsätta påverka dig negativt. Blodsband kan dra åt helvete- familjen är dem som finns där och får en att må bra. All kärlek och respekt till dig! 🖤




    2



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Tack för din kommentar vännen. Tack för att du läst och förstår vart jag ville komma.
      Ja jag har tillräckligt mycket respekt och kärlek för mig själv och de mina för att kunna säga stopp när något är fel.




      0



      1
  • Alexandra

    Är så galet hur en vuxen man kan bete sig såhär!
    Tyvärr är det inte första gången jag hör om övergrepp av syskon ( eller mor och farföräldrar) som man låtsas som det aldrig hänt.
    Trots att en föräldrarna kom in mitt i allt så vände han ryggen och förnekade allt han sett och i princip tillät det fortsätta.

    Hatar falska människor och när man ifrågasätter sitt barn gällande övergrepp och inte tar det till sig är tragiskt.
    Och jag förstår att du inte vill ha sådana i ditt eller barnens liv.




    1



    1
    • admin Inläggsförfattare

      Det är skrämmande – övergreppet är horribelt men en pappas svek som förnekar det gör minst lika ont.
      Ja falska människor ger jag inte heller mycket för.




      1



      1
  • Sarah

    För mig och mina barn har det varit en lättnad att bryta med de som inte vill en gott, så jag tror det blir bra i slutändan även för er. Oavsett släktskap eller ej.
    Kram




    1



    1
  • Therese

    Jag anser att deras beteende är under all kritik. Fruktansvärt. Att ens säga att du sa detta när du var 10 . Sinnes. Vem är det som uppfostrar sina barn. ?! Och att ens diskutera ett övergrepp. Fan se till att skydda ditt barn som blivit utsatt! Även om det är ditt andra barn du blir av med. Jag tycker du gör helt rätt . För så beter man sig inte. PLUS att de hängt med så himla länge.. och kommit undan med deras beteende. Och jag anser din mamma hade haft det bättre utan gubben så.. Hon verkar bete sig son en som blir misshandlad.. Ja r själv varit där …
    Du har din underbara man och barn och kusin. Det är en familj.




    1



    1
    • admin Inläggsförfattare

      Den kommentaren om nått jag sa när jag var 10 är ganska avgörande för mitt beslut. Det bevisar mer om honom än mig. Suck.
      Ja min mamma är så rädd för konflikter så det finns inte. Man kan inte föra konversationer med henne. Så jobbigt. Hon väljer sitt liv själv, jag orkar inte engagera mig längre.




      0



      1
  • Jonna

    Åh herregud.. Jag blir så ledsen och besviken å dina vägnar. Så jävla tragiskt!
    Jag är glad det inte publicerades automatiskt – vem svartmålar och smutskastar sitt barn ordentligt?! Drar upp personliga, privata och högst irrelevanta saker och hänger ut för allmänhetens beskådan?!
    Nej det där var så lågt att sandlådan inte ens klarat av nivån. Han sitter i en hydda och kastar skit!
    Och nu blir det seperation här. Vet inte om han menar mellan dom eller er, men vilket fall som om de nu ska skiljas för de problem som uppstått i deras förhållande i denna situation så är det väl inte på dina axlar?! De får väl själva vårda sitt förhållande och rida ut strömmarna? Ingen jävel kommer att göra det åt dom – precis som för alla andra i förhållande!

    Nej gud Maddi, du förtjänar så mycket bättre! Dina barn med! Så tråkigt för de stora som ändå byggt upp en relation som varit så stark.. Jag var själv barnet som fick bryta band med mormor & morfar pga de vuxnas bråk. Morfar dog 1,5 år senare och jag fick aldrig prata med honom igen.. Mormor dog förra året, 16,5 år senare utan ett ord där med. Det tynger mig något enormt, då jag hade en fantastisk relation till dom som liten.. Jag förstår du inte vill ha dom i ditt barns liv. Men vill du verkligen vara den dina barn förbannar för de aldrig fick chansen innan det var försent? Jag förstår det är svårt – och du har all rätt. Men barnen kommer förmodligen aldrig förlåta dig. Även om du förklarar när de blir stora och de förstår dina orsaker, så hjälper det inte. Jag vet..

    Slutligen vill jag bara ge dig en stor fet kram och säga att jag hoppas du finner ro i ditt liv, det har varit allt för stormigt i allt för många år. Du förtjänar sinnesfrid och lugn 🤗😍




    1



    1
    • admin Inläggsförfattare

      Mitt jobb som förälder är bland annat att se till att barnen är trygga och inte utsätts för människor som dem. Så långe de är minderåriga och det faller på mig att föra deras talan så ska de slippa sånt i sina liv. Om de, när de är vuxna, vill skapa relationer till mor- och morfar, så är det okej med mig, deras eget beslut.
      Och jag är säker på att de kommer förstå och förlåta mig.

      Kram ♥️




      1



      2
  • Malin

    Så sorgligt! ❤
    Klart en familj kan bli osams om saker men att din pappa driver det såhär långt känns lågt.
    Han är ändå förälder men visar det dåligt.
    Dra upp saker som du gjorde när du var 10 känns helt befängt.
    Du behöver inte saker i ditt liv som gör dig ledsen! ❤




    1



    2
  • Lena

    ❤❤❤❤❤ all kärlek och styrka till dig och dina barn å Magnus.
    Du är stark. Beundrar dig och din styrka för att göra ett sådant beslut.




    1



    2
  • Frida

    Blir så förbannad av att läsa detta, förstår inte hur man kan vara så uppenbart känslomässigt rubbad. Så hemskt.
    Jag tycker att du gör rätt, håll dom borta från barnen och er, det är inte värt det. Du verkar vara en fantastisk människa på många olika sätt och framförallt väldigt smart, det visar du bland annat i det här beslutet anser jag. Ett tragiskt beslut att ta, men ack så sunt och smart.
    Jag håller med andra läsare om att ni borde ta ert pick och pack och flytta till ett bättre ställe, hoppas att ni gör det när den tiden är kommen. Jag önskar er all lycka i världen.




    1



    2
  • Caroline

    Du gör helt rätt. Nångång brister det man kan inte ta emot hurmycket skit som helst. Jag gjorde likadant för mååånga år sedan och det var det bästa beslutet för min del. Nu när jag har Eira så är jag glad över att jag inte har sådana människor i mitt liv. Du har en fin familj och vänner så det kommer gå bra för din del. Mindre för honom kan jag tänka mig, men som man bäddar får man ligga. Du kanske är ledsen innerst inne men låt sig sörja och sen gå vidare. Jag hoppas ni hittar ett nytt hem långt från Staffanstorp. Där ni kan må bättre. Kram Caroline




    1



    0
  • Merlyn

    Riktigt tragiskt tycker jag och jag har nog inte hängt med känns det som för jag vill komma till minnes att du stod dina föräldrar nära, har jag fel?




    1



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Blir inget ner drama av detta – jag betackar mig. Den familjen är inte min, jag är inte som dem – jag är långt ifrån whitetrash.




      1



      1
  • Mrs Andie

    Jag har läst båda texterna och kör en dubbel kommentar under detta inlägg. Jag förstår inte hur vuxna kan bete sig så jävla illa. Att misstro dina övergrepp är nog anledning att inte ha med dem att göra. Jag ser ingen förlust med att du kapar banden med din biologiska familj. Du och Magnus är så mycket starkare och du ger dina barn en tryggare tillvaro än vad du verkar ha haft under din uppväxt. I frågan om att flytta för att få en ny start; Just do it!
    Du är en stark och underbar människa!
    Heart Heart Heart Heart




    0



    2