Lämna en kommentar!

45 tankar om “Lösenordsskyddad: Boken om relationen som ingen förstår

  • ann-sofie

    Jag har levt i två ”styvfamiljer” och ingen av dom har varit lätt, även om den jag lever i nu är lättare än den förra.

    Jag förstår dig, och känner igen såå mycket i din text. Vi lever i mångt och mycket typ identiska liv, och om jag skulle försöka beskriva mitt kaos här hemma i text skulle läsare ringa soc. Det ÄR svårt att förklara i ggext men du är en fantastisk skribent.

    Blablabla, ville egentligen bara skicka en kram <3




    1



    0
  • Jeanette

    För mig som bara ”känner” dig/er via bloggen så är det ju såklart svårt att ge råd och tips (vilket du kanske inte vill? Men här kommer lite iallafall…). Utifrån det du skriver så tycker i alla fall jag att det låter som någon form inom autismspektrat som E kan ha, svårt för sociala samspel och hur hon kan socialisera sig. Jag tror hon skulle behöva rätta verktygen. Genom bup och habiliteringen finns bra hjälpmedel att få men såklart måste pappa (och mamma) se till att få den hjälpen.
    Det finns bra hjälp med dagsscheman som man själv kan ladda ner och använda sig av, det kanske ni redan använder er av? Gruppen ”låg effektivt bemötande” på Facebook har en hel del bra tips.

    Jag har alltid sagt att jag vet inte hur jag skulle ha gjort om jag träffat någon som har barn, skulle jag kunna älska det barnet som mina egna, tycka om men inte kanske älska.. Nu har jag inte varit i den sitsen då min man inte hade egna när vi träffades. Jag tycker det är fantastiskt att han tagit till sig mina barn och älskar dem på samma sätt som sina egna, det är stort att kunna det.
    Jag tycker också att du gör rätt utifrån er situation och ni visar att alla är lika mkt värda och får samma saker (sina känslor kan man inte få för).
    Om E är väldigt lättstött (som med ex mjölken) så prova att istället för att säga ”Det heter Mjölk ” säg ”ja E du vill ha mjölk”.

    Kämpa på!!! 💖




    1



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Jag har tänkt i exakt samma banor inom autismspektrum. Hennes beteende påminner mycket om just autism/asperger. Men när man redan har två barn som har diagnos eller utreds så vågar man inte ens nämna det längre förrän folk påstår att jag använder det som ursäkt för allt. Medan jag istället ser det som att jag har erfarenhet ovh kunskap att kunna tänka i de banorna. Eljenas mamma är borderline och har samma svårigheter med känslor osv och Eljenas morfar är också borderline. Minns inte om mormor också har men inte omöjligt. Så jag har tänkt att Eljena kanske har de problemen med.
      Men utan tvekan borde Eljenas föräldrar kolla upp.




      0



      0
      • Jeanette

        Håller med om att du verkligen är rätt person med din erfarenhet! Här både mamman och morfar borderline (som jag dessvärre inte vet hur det artar sig) så finns det ju stor möjlighet att även E har.




        1



        0
          • Jeanette

            Jag vet faktiskt inte alls, vet inte om någon av dessa ”diagnoser” är ärftliga? Jag är för dåligt insatt i det. Men tänker att allt annat skit som man kan få är ju ärftligt så kanske även borderline?




            0



            0
  • Kattis

    Jag förstår att det är en jävligt svår situation för er allihop. Jag har vuxit upp i en familj med en styvförälder som inte tyckte om mig och det har satt spår. Spår som jag som vuxen gått i terapi för att hantera. Er situation är ju såklart inte min och jag vet ingenting om hur det är hos er (jag har läst texten men hela sanningen kommer ju aldrig fram oavsett hur man försöker eftersom livet är så komplext), hur Eljena känner osv. Men jag vet att barn plockar upp även små nyanser i vad som händer.

    Jag har aldrig velat att min styvförälder ska älska mig. Jag älskar inte honom heller. Men jag önskar att jag hade kunnat få känna mig hemma i mitt eget hem. Att han hade respekterat att vi var olika utan att försöka förändra mig. Jag vet att jag inte vet något om er situation men jag vet vad jag gått igenom, och jag hoppas jag minns det om jag någon gång hamnar i en situation där min partner inte gillar mina barn. Jag hoppas jag minns hur det känns att växa upp i ett sånt hem. (för ja min styvfar lagade mat och bakade och tog med oss på utflykter och… blablabla. det märktes ändå. säger inte att det märks i ert fall men nyanserna finns där) Och jag hoppas att jag isåfall har vett att lämna.




    3



    0
  • Sarah (Misan)

    Har väl mest kommentarer till Magnus.

    När jag hade umgänge med min pappa när jag var typ 9, så funkade det väldigt dåligt. Då begärdes det in en psykolog av soc som följde med ett antal gånger för att se min och min pappas relation. På 2 gånger dömdes vår relation ut – visst….att bli av med sin umgängesrätt är svårt, men det är kanske en idé att låta någon utomstående vara med E när hon är hos mamman för att se om hon över huvudtaget bör ha en relation på det sätt som finns idag. Att hatta hit och dit varannan vecka – jag fattar inte hur staten kan tycka att det är en bra grej.

    Sen vad gäller E’s sätt att vara – det känns väldigt mycket som autismspektra och med tanke på det som skrivits här om E, att hon ex. brutit ihop av att bara byta skor, så är det även borderline-känsla. Kan du inte boka en tid med skolläkaren för att ventilera detta och att han kanske kan skriva remiss till BUP.

    Och till Madde: Det är verkligen konstigt hur människor reagerar olika på det skrivna ordet. Jag uppfattade förra inlägget så som du ville att det skulle uppfattas…..och absolut inte ”Madde är dum mot E”. Det är stor skillnad på att respektera alla barnen och göra lika för dom, men KÄNNA olika. Nu är jag väl fel person att diskutera styvbarn då jag inte har några….men bara för att man inte ÄLSKAR ett styvbarn, innebär ju inte att det automatiskt blir en Harry Potter av det barnet (bo under trappan med trasiga kläder och inget firande av f-dag). Jag tror inte att E på något sätt känner sig oälskad/inte omtyckt av dig….dina känslor är ju inom dig. Hade du sprungit runt och ropat (så alla hört) ”jag älskar bara mina egna barn, jag tycker inte om E” – DÅ hade det varit taskigt…..men att ha känslor inom sig får man väl för fan ha….. Det är samma som ”man måste älska sina föräldrar….båda två”. Nä, det måste man absolut inte….inte ens en….

    Måste fortsätta jobba…..

    Kramar




    1



    0
    • admin Inläggsförfattare

      🙏🏻♥️ Du tycks också inne på samma spår som jag med autismspektrat. Känns bra med bihåll – att jag inte är helt ute och reser!
      Har aldrig hört soc kalla in psykolog. Intressant. Trodde det skulle till nån form av misshandel för att förlora umgängesrätt.




      0



      0
  • Jessica

    Min reaktion kom av din ”vi har en fruktansvärd relation” . Nä, ni måste inte älska varandra men när du skriver att ni har det fruktansvärt så låter det nog så mycket värre än det du beskriver och det var det jag reagerade på. Att en så pass liten tös ska gå och ha det fruktansvärt hemma är liksom en hemsk tanke. I din beskrivning ovan låter det inte fruktansvärt. Frustrerande ja, efter så lång tid och ändå att hon blir som stel som en pinne i din närhet måste tära på en.

    Om nu inte BUP vill ta sig an det, vad säger skolan? Där måste ju finnas en skolsköterska eller vad som. Henne måste man ju kunna prata med, måste ju vara så mycket lättare att få komma till på BUP om där finns remiss. Och jag säger inte att du ska ordna det men har inte direkt Magnus nummer så kan ej tipsa honom. Om där finns hjälp att få så vore det väl underbart och kan kanske hjälpa er relation framåt




    3



    0
  • Jonna

    Åh jösses…

    Först och främst så måste jag som någon annan påpeka att Eljena verkar ha någon form av autism eller i alla fall väldigt socialt missanpassad pga olika trauman den stackars lilla flicka behövt genomlida.
    Som du säger själv, flickan behöver hjälp! Ju förr desto bättre. Hon måste ju själv lida något enormt inombords.

    Självklart är det påfrestande med många barn, i olika åldrar med olika stadier i livet och dessutom vissa diagnoser. Dina diagnoser hjälper ju inte på traven direkt.
    Men risk att låta hemsk och kall så är det ju bara ett rent faktum att situationen har ni själva sätt er i, och dessvärre är det bara att ta tjuren i hornen och ta er igenom det.
    Se det från den ljusa sidan bara 18 år kvar till den minsta gått ut skolan! 😉

    Vad det gäller att vara styvmorsa så kan jag säga att jag vet min beskärda del av den biten.
    S två barn är väldigt olika – ena väldigt tillbakadragen och andra väldigt framåt och kräver uppmärksamhet. Och så har vi min lilla, som är krävande på sitt vis – högljudd, energi för 5 och envis till 1000. Lite som din Keeron gissar jag men med diverse andra egenheter – förmodligen diagnoser.
    Nu bor vi inte tillsammans längre, det gick helt enkelt inte, men vi umgås ju regelbundet och krockar uppstår så klart..
    Jag tycker om båda hans barn väldigt mycket, även om hans stora är väldigt svår att komma inpå. Men jag skulle aldrig påstå att jag älskar dom så som min egen. Vore rent absurt i min värld. Har man ett eget barn av eget kött och blod så finns det ingen kärlek som kan jämföras eller ens komma i närheten. Jag tycker väldigt mycket om S barn och båda två är härliga ungar på sina egna vis, men nej jag älskar dom inte som jag älskar min Jill. Men som du också säger så finns det ingen skillnad i hur jag behandlar dom däremot! Skulle aldrig ge ena men inte andra, skulle aldrig köpa godis till min men de andra vara utan, jag ställer upp med en kram lika mycket till vem som än vill ha den, jag ger alla 3 lika mycket uppmärksamhet och lyssnar på vad de har att säga med samma respekt allihop. Jag flätar hans dotters hår, jag hjälper henne tvätta håret om hon ber mig när de duschar ihop hon och Jill, jag bakar med henne och vi spelar spel. Jag tillrättavisar dom alla på samma vis även om den stora sköter sig själv och det sällan behövs. Jag väljer opartiskt sida vid tjaffs och bråk och min lilla vinner aldrig för det är min. Nej jag skulle aldrig göra skillnad på dom, men jag har ändå mitt barn och han har sina. Så har det alltid varit, hans barn har en mamma och pappa – min har sin mamma och pappa, och det är så vi har valt att ha det.

    Vissa tycker det är fel, vi är tillsammans och då är alla barn våra. Men så länge vi är nöjda och barnen är lyckliga – så vem fan bryr sig om vad samhället och alla tycker!

    Kämpa på! Kram på er 😍




    1



    0
  • Susanne "Sussie"

    Hej!
    HAr lyckats läsa hela ditt inlägg som var minst sagt väldigt intressant.
    E påminner mycket om min son. Och han är så mot sin pappa (biologiska) som E är mot dig.
    Vad som är ”felet” vet vi inte, men har lyckats att få kontakt med Bup via ett telefonsamtal som jag gjorde till ”en väg in” vilket kanske mangnus borde testa?

    Jag hoppas att det löser sig och att E finner sin plats i ert hem och känner sig som hemma.

    Och förstår precis ditt, ”om jag inte vet vad som är fel, kan jag inte hjälpa”
    Precis så har jag med sonen, som inte säger ett ljud om sina känslor eller tankar till mig. (Dock är han bara 7) har varit inne på autism banorna själv med honom, men hoppas nu på hjälp från bup.
    Madde! Du är en grym brud! Att du orkar och kämpar, och ser till allas bästa trots sårade känslor osv…

    Tolkade ditt förra inlägg precis som det var menat så när jag såg detta inlägg blev jag förvånad. Du e grym och jag hopps verkligen att allt löser sig för dig, er , allihop ❤️❤️




    1



    0
  • Carro

    Underbara Qvinna!
    Här kan jag skriva en novell men att göra det kort Razz
    Nej, du har inte fel i dina tankar eller ditt sätt att hantera sakerna.
    Och helt klart behöver tösen komma till BUP! Men som sagt, det är hennes föräldrars ansvar, inte ditt! Du kan bara finnas där för Magnus som ”bollplank”.
    Å här får du en stor jävla kram också!!!




    0



    0
  • Therese

    Jag förstår och känner med dig. Jag är inte riktigt i samma sits men jag jag kan med handen på hjärtat säga att jag förstår.

    Jag ser inget fel i det du gör. Tycker att du är fullt ”normal” sedan vad normal är kan man disskutera i evigheter. Men för mig är du helt enkelt ”normal”

    All kärlek till dig och din Familj! ❤️




    0



    0
  • Saija

    Håller med de övriga, hon bör såklart kollas upp. Och du, ja du har gjort allt du kunnat. Vad fasiken, man är inte mer än människa och precis som du säger MÅSTE man inte älska sina bonusbarn på samma sätt som man älskar sina egna. Jag tror tvärtemot att det är ganska ovanligt, men… Folk vågar inte säga det högt. Och vad tusan spelar det för roll så länge man inte gör skillnad på barnen, så länge inte de märker något? Ska man inte kunna vara sann och ärlig mot sig själv då, eller andra vuxna?
    Nää Madde, alla gör misstag, alla önskar ibland att man kunde vrida tillbaks tiden osv, men det är ju det som gör oss till människor. Och gör man aldrig fel kan man inte göra rätt heller, då tror jag att man stannar i utvecklingen. Du kämpar på efter bästa förmåga, precis som många andra och för det ska du ha en eloge!
    Tänkte på en sak, har du testat att ”låta E vara”, du vet komma själv när hon vill något? Även om det tar tid?
    Hur kommer hon överens med de andra barnen? Kan de umgås och leka utan problem?

    Varma kramar /Saija




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Oj ja tro mig. I perioder har jag/vi ignorerat varandra helt. Spelar inte nån roll och gör ingen skillnad. Hon kommer väldigt bra överens med de andra barnen men säger aldrig ifrån om någon annan är elak mot henne och låter andra bestämma allt. Därför blir det väl aldrig problem heller.




      0



      0
  • Ellen

    En kombo av autismspektra och hypersensitivt syndrom låter ju inte helt orimligt här. Min dotter har aspergers/add och är väldigt svår att komma nära. Töser är dessutom mer benägna att försöka hålla skenet uppe utåt även om det sällan lyckas.

    Jag förövrigt har själv vart styvdotter till en kvinna som jag inte kom nära i npgot avseende. Hon var aldrig elak men jag kände mig aldrig någonsin hemma i hennes närvaro. Det berodde inte på något specifikt. Det bara var så. Jag var 11 då.

    Hoppas iaf ni finner en bekväm harmoni i helhet. Det är huvudsaken.
    Magnus får se till att få till en utredning med. Det är synd om tösen om det finns en svårighet bakomliggande.




    0



    0
  • Alexandra

    Låter som autistiska drag när du beskriver hennes beteende.

    Du gör vad du kan och mer än så finns det inte, du är bara människa och det är ju som du säger fler barn i familjen.
    Troligen är hennes mamma duktig på att printa in att du elak mm i sin dotter.

    Man måste inte älska sina styvbarn, så länge man visar respekt mot varandra och alla behandlas rättvist kan jag känna.

    Man kan vara en kärleksfull familj trots det och gällande diagnoser.
    Spelar ingen roll om det är biologiska syskon eller ej det är tufft att ha med det att göra om det är utbrott mm.
    Minns inte riktigt men var väl någon kommentar om att hon inte kan må bra hos er med det också ?

    Jag ,min man & mellersta har ADHD, vår äldsta väntar vi på att komma igång med hennes utredning och har jag en diagnos yttligare.

    Två av tre barn kan skapa kaos , det är inte lätt att få full kontroll på barnens problem beteende & det enda vi kan göra är vårt bästa.
    Eller så kanske lillebrorsan flytta ut i uterummet 😂

    Finns ingenting som heter ”Den perfekta familjen” .
    Alla har vi något och man ska inte dömas för man faktiskt öppet är ärlig om hur man känner , sen är det ju alltid läsare som inte ser helheten av texten de nyss läste.

    Du är en grym mamma och en grym styvmamma på alla vis kan jag tycka, älska ett icke biologiskt barn är inte ett krav !
    Så länge det är är särbehandling och hatkänslor så vad fan ska folk gnälla över 😴




    0



    0
  • Tess

    Kan bara hålla med i vad som skrivits här av andra, autism/add hypersensitivitet är vad man brukar kalla för HSP och tjejer med add/adhd har ofta det i samband med detta. Jag har den diagnosen men jag är inte på det viset som E. definitivt inte men jag vet att det kan gå hand i hand. Jag tycker hon påminner lite om min systerdotter innan hon fick sin diagnos som är add med inslag av autism, hon var jättetyst och hon hade jättesvårt för mig eftersom jag var ganska ”på” jag gjorde ingen skillnad på henne och hennes syster eller mina barn som då är kusiner med henne. Men K – som hon börjar på klarade inte av det och hon bara tittade på mig, vek undan med blicken osv. När vår mormor hade gått bort och min syster berättade det för sina barn så sa bara K- jaha vad trist. Sedan gick hon i väg…Men kunde också precis som E svara som hon trodde att man skulle. Jag talade om för min syster att jag tyckte hon skulle kontakta BUP men vi är olika min syrra och jag, hon ville inte för hon trodde att jag skrek diagnos iom att min son har det och jag har viss ADD problematik, men så kom det från skolan en massa och sen började K. försöka med självmedicinering -spice vid 13 års ålder och var helt känslokall då det upptäcktes så då blev det BUP och nu är hon en jättefin tjej och en helt annan dynamik i familjen där hon är med, säger ifrån och säger till mm. MEN somsagt, det var min syrra och pappan till barnen som tog tag i det, sedan kallades syrrans sambo och pappans nya fru in för samtal och hur de upplevde K. men det är en annan sak. Ja det här blev långt men om inte Magnus vill må dåligt mer så får nog han ta tag i situationen som faktiskt kan bli bra. Iom att hon nu kräver varannan veckaumgänge så behöver bara Magnus neka till det så blir det samtal med soc. och då löser det nog sig självt med att psyk mm. blir inkopplade, förutsatt att M. törs tala om hur mamman är. KRAM till dej och hela din underbara fam. Fortsätt vara du här i bloggen, den är din vi får läsa och det är din gåva till oss.




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Ja jag upplever det så – om man själv har diagnos eller någon närstående så vågar man knappt påstå att man ser liknande drag hos nån annan innan folk tror man bara slänger ut det hursomhelst. Jag ser ju liknande drag hos nästan alla mina barn 😆 har faktiskt börjat undra om JAG också har diagnos och det kommer från mig 🤔
      Jag tror också (och hoppas) att med denna stämning nu med Eljenas mamma så kommer mycket lösas av sig själv. Förhoppningsvis kopplat soc in psykolog osv.




      0



      0
      • Tess

        Jag tror att om man som både du och jag och många andra är öppna för att vilja kolla HUR vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, så läser man, är med på möten,jag fick tex. gå på träffar med andra vuxna efter att sonen diagnostiserats så har man lätt för att se hur andra barn agerar osv. Jag har två barn som är helt olika och mitt äldsta har ingen diagnos, det har aldrig ens fallit mig in att fundera i de banorna. Hon var ett litet helvette som tonåring och alltid varit rastlös men inte på det viset. Jag tänkte på det då jag läst ang. dina barn och om hur du är att du verkar vara en HSP-personlighet. Jag fick min ADD diagnos många år efter att sonen fått sin ADHD. Eljenas mamma binder definitivt ris åt sin egen rygg som nu stämmer M. på halva boendet så fhv. kommer KARMA att lösa hela er situation. Kram.




        0



        0
          • Tess

            kolla denna http://www.hspforeningen.se den föreningen fick jag en broschyr om på psyk. Där går det att skicka efter material och göra egen test osv.Det jag reagerat på är att det ofta står att man kan bli blyg och tillbakadragen och det KAN man men jag är inte det och inte andra som jag känner som fått den diagnosen heller. Däremot har jag ett detalj minne som är grymt jag kan återberätta flera år senare om hur en viss person hade det hemma, allt från prydnassaker till gardiner och ändå är inte det ett jättestort intresse om hur andra har det, om du förstår hur jag menar? Just detta med att känna av energier och ofta är man öppen för andevärden och kan känna in stämningar och spänningar, känna på sig saker som andra säger att näe så är det inte för att sedan få höra att ja men du hade ju rätt, hur visste du det? Har hänt mig massor gånger och folk brukar skämtsamt säga att jag är synsk. Jag fick ofta lära mig den hårda vägen om saker och människor som man ställt upp för i vått och torrt men det har nog både ålder oh lärdomar slipat till för jag är numer väldigt hård med vilka jag släpper in i mitt liv för jag är så less på att bli dränerad på energi bla. men i alla fall så läs lite där, jag tror det ska finnas en fb. grupp också kan kolla det med väninna som också har det. Jag har haft diagnosen så pass länge så jag har liksom gått igenom den där första vilja veta mera fasen men jag brukar hålla mig rätt uppdaterad om nya rön och forskning osv. Hoppas du hittar något där annars har jag fler länkar men den där är väl basic liksom.




            0



            0
  • Kina

    Jag har levt i två långa förhållanden där det funnits bonusbarn med. Jag har aldrig älskat dom men som du skriver, aldrig heller behandlat dom annorlunda.
    Dom har olika uppfostran och många gånger har jag stått med öppen mun och tänkt -hur har föräldrarna accepterat ett sånt här beteende?? Etc etc.
    Nu är jag separerad från båda dessa pappor men fortfarande tillsammans med den siste.
    Mina stora bonusbarn var 3 &5 när jag ”fick dom Smile ” vi har fortfarande god kontakt idag när dom närmar sig 20 och dom vet att dom alltid är välkomna hit, dom ringer och tjötar skit och är trygga med mig och min plats som deras extra vuxna.
    Det andra förhållandet var mest problemet att dom var/är suuuuperbortkämda av alla i sin omgivning. Mina barn är INTE det, utan som dina. Dom har mig att räkna med, jag som köper kläder och råddar med allt. DOM förlitar sig på mig och inte sin pappa som ärr en slappetask. Jag har ingen ork eller lust att ta ansvar för ytterligare barn som har ett stort kontaktnät. Jag stöttar och puschar men skulle inte sätta mig och ringa mm till en annan vuxen som satte sina/sitt barn till världen.
    vi träffas ibland jag och min senastes barn men inte ofta, vi har aldrig kommit varandra nära och dom saknar mig lika mycket som jag saknar dom.
    Och jag har aldrig haft dåligt samvete över detta. Kanske för jag tagit det så naturligt att vill man ta sig an (som fredrik tar sig ju till sig mina barn jättemycket medans jag inte med hans) en annan person så gör man, vissa klickar det inte med men man är inte otrevlig,ond, utstötande etc. Vanligt jävla hyffs eller hur?
    Nu har ju F en son som verkar lite E, att det är bara han som kan riktigt kommunicera med honom. Barn hittar sina trygga punkter och älskar andra människor men inte om man blir påtvingad att mysa gosa i soffan och säga älskar dig, det ska ju komma naturligt. Hur ska dom annars få det i tonåren? ”Jag är uppfostrad att man ska visa kärlek och närhet för det är vad folk förväntar sig” och poff så ska man göra llt vad folk vill -not okey!
    Barnet får kärlek barnen får ärlighet och är trygg med att hon kan få kärlek precis exakt när hon behöver och vill ha det! Det är det viktigaste!
    Jag älskar inte alla mina vänner men fan att jag är där när dom behöver, alltid! För det är jag ju inte sämre




    0



    0
  • Lena

    Du kanske inte älskar E men du gör ingen skillnad på henne och dom andra barnen och det är det viktigaste tycker jag. Familjer ser olika ut.
    Man kan inte älska alla.
    All styrka till er. ❤




    0



    0
  • Tess

    Hade inre hennes morfar någon diagnos ? Mamman med.
    Jag tycker det är bra att du kan uttrycka dina känslor. Att man inte kommer överens och så. Sen att folk tolkar nåt helt annat.
    Man älskar inte alla.
    Hoppas din man kan hjälpa henne med bup.




    0



    0
  • Petra

    Har inte orkat läsa igenom alla kommentarer men läst nån o tror de flesta håller med, likaså Jag, att hon borde ju verkligen få komma till bup o kollas upp. För övrigt så tycker jag inte att det låter så konstigt. Man kan inte älska alla. Man kan inte klicka med alla. I en drömvärld ja. Men inte i verkligheten.
    Jag har nyligen inlett ett förhållande med en man som har en dotter som är lika gammal som min stora tjej. De går i samma klass och har gått på samma dagis. Jag känner dom alltså ganska väl.. o jag kan redan nu säga att jag tror inte att jag någonsin kommer kunna säga att jag älskar henne på samma sätt som mina. Om jag kommer älska henne alls. Vi är så olika. Som du beskriver, men ändå på ett annat sätt. Men Ja, jag känner ändå att jag kan relatera till det du skriver.

    Tack för att du vågar skriva om sånt här!




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Nånstans misstänkte jag ändå det – att det måste fan vara vanligare än man tror att styvföräldrar inte automatiskt älskar styvbarnen. Kanske är så tabu att våga säga sånt?
      Tack för att du läst & kommenterat !




      0



      0
  • Viola

    Jag uppfattar också, som så många andra, att E möjligen har någon form av diagnos i autismspektrat. Det kan vara stor skillnad i symptom hos flickor/pojkar män/kvinnor.

    Jag tänker lite på när hon svarar ”jag vet inte”, som jag förstått det kan det oftast vara svårt att förklara sina känslor, att strukturera upp dem i huvudet för att sedan kunna komma med något konkret. Detta känner jag igen mig i väldigt mycket, oftast har jag ingen aning om hur jag känner och vad jag känner. Du vet inte detta förrän nu, men jag ska påbörja min utredning om två veckor för ADHD/ADD och hela spektrat. Och det finns en anledning till att det sker när jag är 35 och inte tidigare. Ofta missas flickor/tjejer/kvinnor i tidig ålder. Just biten om att verka känslokall för att man inte riktigt vet vad man ska säga känner jag igen (har fått höra det av min man i 17 år nu). Ibland kan jag bara sitta och stirra utan att veta vad jag ska göra, men samtidigt kan tankarna flyga iväg till nåt helt annat.

    Tycker att du gör helt rätt i övrigt, du kan inte göra mer än du gör. Det går inte att tvinga fram något (kärlek, kramar, ord), men du finns där. Du FINNS där, och du gör allt du kan!




    0



    0
  • Charlotte

    Okej, nu har jag läst hela inlägget och då jag i förra inlägget var en del av det du kallar för ”lynchmobb” så avstår jag från att kommentera er relation då varken jag eller ngn annan egentligen har ngt med den att göra.

    Det som kvarstår att kommentera är då det som alla andra redan skrivit – det är klart och tydligt utifrån din beskrivning att E behöver hjälp, att hon inte mår bra och att det låter som en npf-diagnos. Borderline är ärftligt och dessutom en diagnos som är starkt påverkade av miljö så att hon skulle ha det är inte alls osannolikt.




    0



    0