Vart kommer diagnoserna ifrån? 30


Idag kontaktade jag Öppenpsykiatrin och bad om att få en NPF (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) utredning. På mig själv. Hur udda är inte det? Om någon hade föreslagit det åt mig eller ens hintat för den delen för en del år sen hade jag förmodligen tagit det på fel sätt och slagit bakut (och blivit enormt sur och rebellisk) men allt eftersom åren gått, allt eftersom jag har mognat och jag upplevt det jag har så har tanken slagit mig. Först och främst för att jag faktiskt fått det påpekat för mig. Idag är jag mer mottaglig för sånt än vad jag var förr. Sen spelar det faktiskt roll vem som säger det – när, hur och varför.☕️☕️☕️

(Yep – kaffeinlägg! Dvs långt inlägg)

Låt mig ta det från första början; det är i alla fall inte MITT fel!

Ja så har i alla fall jag tänkt förr. När man har ett barn som får en diagnos som kan vara genetiskt betingad (ärftlig) så är det oundvikligt att man börjar fundera på vart de kan ha ärvt det ifrån.

När då Laaiti (min näst äldste son, född 2005) fick sina 3 fantastiska diagnoser: ADHD, ODD & Asperger (ja jag trodde i många år att han hade autism men det visar sig att det står Asperger i journalen. Mer om det senare) så var det GIVET för mig att det måste komma från deras biologiska pappa (✝︎ 2010) som inte var den mest mentalt stabila. Han missbrukade och det blev hans död och idag undrar jag om det inte var hans självmedicinering. Det är ganska vanligt bland NPF-diagnoser. Efter vår separation 2006 gick det snabbt utför med honom. Han blev inlagd på psyket i omgångar och jag fick veta att han var bipolär. Sen fick jag veta att han förmodligen var borderline också. Just NPF diagnoser tror jag inte han utreddes för men idag, med facit i hand, kan jag säga att han med största sannolikhet hade någon/några diagnoser. Och med det sagt fanns det då inget annat alternativ än att det var just honom som min son ärvt det utav. De är ju så lika! Myrorna i byxorna, utbrotten osv.

Min pojk Laaiti är ett skolboksexempel på ADHD. Han kunde varit omslagspojken. Jag märkte tidigt att det var någonting med honom, innan han ens hunnit börja i femårsgruppen på förskolan. Till vår fördel så höll hans pedagog Birgitta med mig. Hon har själv en son med diagnoser och hon är väl insatt i bland annat npf så hon såg samma symptom som jag gjorde. Det underlättade för mig. Jag skrev ut ett blogginlägg jag hade där jag hade skrivit om Laaiti och använde det som underlag till kommunens psykolog som jag hade bett att komma och observera honom. Han kom och observerade och skickade mitt blogginlägg som remiss till BUP. Det första man tänker på när man pratar om ADHD är det lilla ”H” som gömmer sig där. Det som står för HYPERAKTIV. Just det. Duracell-Laaiti. Han var överallt och ingenstans på samma gång. Vaknade med eld i rumpan och slocknade sist av alla. Alltid igång. Alltid bus och hyss. Ingen impulskontroll och inget konsekvenstänk. Så jag visste ju redan att han hade adhd – jag visste att det var det som de skulle säga på BUP och det gjorde de. Och det har varit så tydligt. Hans diagnoser. Det har stundtals varit så jobbigt för alla runt omkring. Alla resor till och från BUP och habilitering. Mediciner som ska testas. Biverkningar. Slagsmål i skolan. Hämta honom stup i kvarten de gånger han inte rymde och sprang hem helt barfota och hoppade in genom fönstret. Ja, ni förstår.

Sen har jag Phini. Storebror (född 2003) med en helt annan problematik. De har samma biopappa. Hans problematik har mer gjort sig synlig ju äldre han blivit. Han har aldrig varit hyperaktiv överhuvudtaget så tanken om NPF slog mig aldrig. Han var världens lugnaste unge. Men ju äldre han blev ju mer märkte man hans koncentrationsproblem. Och hans trots när den slog igenom. Men framför allt hans ilska. Han är en väldigt förbannad, våldsam och aggressiv ung man och jag har försökt få hjälp för honom och familjen i FLERA ÅR. Skolan har aldrig varit till hjälp alls. Hans klass har bytt mentor så många gånger att ingen nånsin kommit honom nära eller ens lärt känna honom. De kan inget tillföra egentligen. Skolan skickade oss till BUP och BUP skickade oss till skolan och ingen ville ta tag i något. Jag försökte vad som helst för att bara få in en fot nånstans. Han gick på samtal en tid men det gjorde ingen skillnad. Jag såg avvikande beteende även om det inte är lika tydligt som hos lillebror och kanske inte helt samma heller. Och efter många år och enormt mycket tjat från min sida så fick jag äntligen igenom en npf utredning på honom. Vi har ännu inte fått slutbesked, det är det enda vi väntar på nu. Och denna gången kan jag med handen på hjärtat säga att jag har ingen aning om vad denna utredningen gett. Men någonting stämmer inte med pojken, han mår inte bra och jag kan inte hjälpa honom. OM det är så att han har en npf diagnos så vill jag veta det och få den hjälp vi behöver. Är det inte det så vet jag i alla fall det och får fortsätta leta någonting som kan hjälpa honom.

Och eftersom jag nu gjort utredning på bägge dessa killar och det lutar åt (men jag har det inte helt bekräftat än) diagnoser på de bägge så är det än lättare att ”skylla på” deras biopappa.

Men. De andra barnen då? Jag har ju en del, kan man tycka.

Överlag, om man ska beskriva min biologiska avkomma så är de alla sociala. Väldigt öppna och raka och oblyga. Majoriteten av de är hyperaktiva (vilket jag aldrig varit). Det är nog bara Phini som inte är det heller. Laaiti och Kaeli (f. 2010) visar bägge exceptionell förmåga att tillgodose sig kunskap. De är hungriga på kunskap och lär sig snabbt. De var bägge snabba att lära sig gå och prata etc. Smarta ungar överlag. Men attityden har en hel del att arbetas på. Kaeli är envis och bestämd. En sur unge överlag. Keeron (f. 2014) kan vara värre än Laaiti i den åldern, när det gäller den hyperaktiva sidan. Han är helt vild. Han spottar, springer iväg och skrattar, slår någon när han går förbi och skrattar – oavsett hur man säger till honom. Enormt frustrerande. Man måste hålla koll på honom hela tiden för det är bara bus hela tiden. Hälla ut vätskor i soffan/golv/bord, smula sönder en limpa bröd i soffan, ta sönder saker, kasta saker vilt omkring sig, tömma en schampooflaska i vasken, på toa, på golvet. Ja ni förstår. Om någon har en diagnos så är det han! De flesta som kommer hem till oss och ser honom i sitt esse säger det – att han måste definitivt ha nån diagnos.

Det är lätt att tro, att bara för att min son fick sina tre diagnoser och jag nu fått en utredning på min andra son och funderar på huruvida Keeron kanske är en bokstavsunge att det är lätt för mig att genast ”skylla på” diagnoser. Att det skulle vara det jag gör – skyller på diagnoser för mina vilda ouppfostrade barn. Men så är det inte. Och eftersom jag vet att det kan vara så folk tänker så blir man genast tvärtom och mer försiktig.

Men Keeron och Kaeli och Meelo (f. 2016) har inte samma biopappa som de äldsta killarna. Så då fick jag ju börja fundera i ett helt annat spår.

När sen min make Magnus påpekar att jag nog har diagnos själv så fick jag mig en funderare. Han påpekade mina tics. Ja jag har tydligen såna. Min mamma gjorde mig uppmärksam på det först för mig när jag var yngre – alla har skrattat åt mina tics.

Magnus har gjort mig uppmärksam på hur jag fungerar. Jag har aldrig ens tänkt på det – ingen annan har sagt nått heller.

Han har märkt hur jag inte tar förändringar så väl. Att jag måste förberedas och påminnas. Att jag inte klarar av spontana saker. Allt måste planeras. Mina förbannade listor. Jag blir så sanslöst lätt stressad – av allt. Bara själva tanken på att vi ska ta en promenad kan stressa mig. Allt är övermäktigt för mig. Nej jag kan ju inte heller koncentrera mig några längre perioder. Jag läser ofta samma mening några gånger. Jag tänker fortare än vad jag kan skriva såklart och alldeles för mycket. Jag har ett hetsigt humör emellanåt. Blir lätt förbannad.

Och om man ser tillbaka till mina tonår så har jag de klassiska tecknen. Utanförskap – missförstådd. Självmedicinerade med alkohol. Skolan gick åt helvete; jag var KORKAD! Förstod ingenting. Underkänt i nästan allt. Och ja, allt detta kan förklaras med antingen det ena eller det andra. Jag var i perioder deprimerad. Berodde allt detta på min traumatiska barndom med sexuella övergrepp och incest, mobbing och övervikten eller kan det vara så att jag har en diagnos? Eller både och? Jag vet inte. Men det kan vara bra att veta tänker jag. Det kanske kan förklara en del och det kanske till och med kan finnas hjälp för mig även idag som kan förbättra och underlätta mitt liv? Om inte – då vet jag det. Men jag tänker såhär – kunskap är makt. Jag kan inte göra någonting åt någonting om jag inte har all fakta och kunskap. Så varför inte utesluta det alternativt få det bekräftat?

Jag minns för nått år sen när jag pratade med min styvdotters biologiska mamma på telefon. Jag ville diskutera barnet i fråga men denna människa envisades med att dra upp MITT förflutna och sa då bland annat nått i stil med ”Din unge har ju diagnoser. Som du gett honom! Du har gett honom diagnoser och det är ditt fel!!!” Det lustiga i det är nog snarare att hon är borderline bekräftad och diagnosticerad. Mig känner hon inte och misstanke om npf hos mig har inte funnits tidigare. Men ja. Det kanske är mitt ”fel” after all? Låt oss ta reda på fakta, why don’t we?

Har ni eller någon ni känner fått en NPF diagnos i vuxen ålder? Hur har det påverkat och/eller förändrat deras/ert liv?

Så här står jag nu. Vad tänker ni om detta?


Lämna en kommentar!

30 tankar om “Vart kommer diagnoserna ifrån?

  • Jonna

    Jag är själv helt övertygad om att det är något fel på mig (mer än ångest och depression) men inte brytt mig så mycket om det. Har ett barn som uppenbart också har minst en diagnos och kämpar för att få utredning men många käppar i hjulet dessvärre. Men har på senare tid funderat mer och mer över det där och på om man skulle göra en utredning. Men känner lite, vad skull3 det tjäna till, gör väl varken från eller till, förändrar ju inte den jag är och varit i 27,5 år ändå 😅




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Fel och fel. En diagnos är väl inget fel?

      Jag vet hur det är att kämpa med barnen som sagt. Också många käppar i hjulen här. Skriv pm så kanske vi kan slå våra kloka huvuden ihop & kanske komma på nått som kan vara till nytta? Om inget annat brukar det kännas bra att ha någon annan att prata med som VET hur det är.

      Och nej det förändrar ju inte vem du är men det kanske kan finnas hjälp till dig/er som kanske underlättar ert liv?




      0



      0
    • Charlotte

      Jag tänker att det kommer inte på ngt sätt förändra dig eller ditt barn heller med en diagnos – men – det kan ju dels underlätta för dig själv om du får mer förståelse för varför du reagerar som du gör i vissa situationer, du kanske inte blir lika ”hård mot sig själv” (om du nu är det)….sen tänker jag också att du kanske möts av mer förståelse av din partner/familj etc och att du kanske får vissa strategier osv som kan underlätta i vardagen?

      Sen tänker jag också att d kanske är lättare för ditt barn sedan att ha en vuxen person som den älskar och ser upp till som har samma(?) diagnos(er)? Min son har Adhd och han relaterar mkt till andra som har adhd – dock har ingen i hans närhet diagnosen (eller kag tror hans pappa har det men dels är han outredd och dels så har sonen knappt ngn kontakt med honom) så han relaterar till typ Victor Frisk och sånna…hade jag haft diagnosen tror jag han ibland känt sig mindre ensam….

      Kram o lycka till – förbered dig på att den kamp du går igenom för ditt barn just nu, den kommer fortsätta hela hans liv….❤️




      0



      0
  • Josefine

    Hej

    Jag fick min adhd-diagnos när min dotter var ett år gammal. Jag var och är själv 27år.
    Har haft stora problem med att anpassa mig som förälder/mamma. Har och har haft mycket problem med att få ihop vardagen.

    Blev inte förvånad när jag fick veta men känns tråkigt att jag inte fått veta/på papper tidigare.




    0



    0
  • Malin

    Jag fick min diagnos för ca 5-6 år sedan. Kan inte säga att det förändrat något utåt så sett, kanske mer i förståelsen om mig själv och hur jag tänker och agerar i olika situationer.




    0



    0
  • Jenny

    Jag fick mina diagnoser för 4 mån sen. Är 39 nu. Alltid känt att nåt inte står rätt till ang mina humörsvängningar å mitt tillbaka dragande e ingen peopel person, koncentrationssvårigheter , deprimerad i perioder å blivit mer av den biten senare år mm.
    Å känt mitt vuxna liv att jag kan inte skylla allt på min uppväxt även om mycke kommer därifrån.
    Min allmänläkare tyckte jag skulle göra en ordentligt npf utredning så skickade in remiss. Sen va d bara å vänta 2 1/2 långt år. Men men bättre sent än aldrig. Så jag har ADD o Recidiverand Depression o ospecificerad personlighetssyndrom. Men ska göra en djupare utredning ang ospecificerad personlighetssyndrom då jag fick d för dom kunde inte säga säkert om det är Asperger jag har eller om det kommer från min turbulenta uppväxt.
    Men för min del så va d en lättnad och få svar på ens många miljoner frågor ang mitt beteende och kunna få rätt hjälp o kunna hantera vardagen på bättre sätt o sluta känna mig knäpp. Jag känner mig inte normal och skulle aldrig vilja vara ”normal”. Men ha mer förståelse för mig själv är en sån lättnad. Å kunna ge en bättre förklaring till ens omgivning å slippa känna sig skyldig till ens beteende som kan ställa till d ibland o man inte har kunnat förklara varför d ble som d blev.
    Ja nu ble d långt å kanske luddigt men hoppas du förstår va man menar.




    0



    0
  • Jessica

    Känner folk som fått diagnos på äldre dagar men känner dåligt till hur det har hjälp eller förändrat deras liv.

    Vi är i valet och kvalet om min 7 åring ska genomgå en utredning. Känner fint samtal med skola och jag är öppen att ta emot all hjälp där kan fås om det behövs. Är glad att jag inte än iaf känner att jag måste puscha och slå mig fram i frågan




    0



    0
    • Charlotte

      Mitt tips – gör utredningen!
      Har barnet en diagnos är det mkt bättre att veta och om inte så tror jag knappt en 7åring förstår varför han/hon gjort utredningen!

      Det är betydligt svårare att utreda ett äldre barn, om barnet är 13år och inte får en diagnos lommer den ändå tänka att ”det är ngt fel på mig som flck göra utredning”- mkt mindre känsligt som 7åring.

      Samt att om skolan tycker man ska utreda bör man göra det…dom har ju sett otroligt många barn o kan jämföra på ett objektivt sätt!




      0



      0
  • Viola

    Jag har precis påbörjat min utredning och är 35 år gammal. Är mer än gärna stöd och svarar på frågor, du får jättegärna messa mig på Facebook! Jag har suttit o grävt och grävt efter information på nätet inför detta för att hitta liknande i samma situation, vilket inte alltid varit lätt. Och nu efter jag påbörjat detta (förra onsdagen, så pass nytt), så har jag fått fråga en kvinna jag följer på Instagram om hennes upplevelser för att det varit så mycket kaos i hjärnan efteråt…

    ❤️




    0



    0
  • Zandrah

    Jag ska snart oxå börja egen utredning. När du beskriver dig så är det som du skulle prata om mig. Tror mina pojkar oxå behöver utredas. Inga bekymmer direkt i skolan. Men utanför skolan. Framförallt den stora. Kram




    0



    0
  • Emma

    Jag har i tidig tonår fått en ofullständig adhd diagnos, nu efter en incident i december 2015 så är jag fortfarande under utredning och har fått diagnoserna ADD(fortfarande under vidare utredning), autistiska drag, bipolär(vilken typ är också under utredning), svår depression och självskadebeteende. Men ändå står jag här omedicinerad och har problem med både privatliv och arbete i perioder.




    0



    0
  • Marie

    Kloka tankar, inte alla som vågar ta det steget. Och som du säger så här du liksom mognat fram till det beslutet.

    Förresten så verkar du och Magnus ha en himla fin relation, ville bara säga det Smile




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Ja jag håller med. Jag har behövt vänja mig vid idéen och faktiskt tänka och känna efter.

      Så glad jag blir av din kommentar om vår relation! Det gör mig så glad att det kommer fram precis som det är. Vi har en helt fantastiskt relation! Vi är ett perfekt dreamteam! ♥️




      0



      0
  • Ue

    Asperger är autism. Numera finns ju Asperger inte ens som ”egen diagnos” utan den faller under autismspektrat.

    Är själv diagnostiserad med autism och just då det som tidigare kallades Asperger.

    Jag fick min diagnos för några år sedan (33 år nu) och det var väl lite utav en ögonöppnare. Mest för att det fick mig att inse att vad som varit normalt och självklart för mig, inte alls är det för ”normalstörda” människor. Det har gett mig en djupare självinsikt helt klart.
    Sen tror jag att mina ”egenheter” påverkar mer mig själv än andra, då jag är mån om att utåt sätt hålla uppe en normal fasad. Jag vill inte utmärka mig liksom.

    Sonen är diagnostiserad med adhd (add-typen) och autism. Hans storasyster utreds nu och det blir sannolikt en autismdiagnos där med.




    0



    0
    • admin Inläggsförfattare

      Ja precis – det lärde jag mig nyligen att Asperger är en form av autism. Vår ssk på bup berättade att det finns små skillnader. Asperger är ex oftast högpresterande till skillnad från majoritet av de med autism. Men för mig (av nån anledning) spelade det roll vilken etikett. Nåja mer om det senare

      Jag hoppas att det kan ge lättare svar på vem man är och varför man gör/känner/tänker på sitt sätt om man vet vad det beror på – eller inte. Eller?




      0



      0
      • Ue

        Jo, men så är det.
        Fast för mig var ju mitt hyperfokuserande, sinne för minsta detalj, särskilda intressen och kunskaper inom det osv helt normalt. Jag trodde ju typ det var så det fungerade för alla 🙈😂

        Nu fattar jag ju varför maken tröttnar på att jag måste bryta ner fakta till minsta detalj och inte kan släppa saker för att jag inte får ihop det i min hjärna. Det är ju skitdrygt eftersom det måste bli rätt i mitt huvud innan jag kan gå vidare. Det blir en hel del ältande 😝




        0



        0
        • admin Inläggsförfattare

          Haha det låter EXAKT som vår son Laaiti. Jag har iaf lärt mig att INTE fråga ”vad har du gjort idag?” För jag får varenda sekund återberättat – allt från när han vaknade, klädde på sig, varenda toabesök osv osv tills sekunden vi pratar 😂




          0



          0
          • Ue

            Haha, mina barn är tvärtom. Såvida det inte gäller sonens specialintressen eller något som är spännande för stunden. Då kan han prata i evigheter.

            Men annars får man dra ut svaren, ställa en miljon följdfrågor osv 😜




            0



            0
  • Alexandra

    Jag fick mina diagnoser som vuxen , bipolär sjukdom och ADHD lite senare.
    Det var en lättnad, jag fick svar på den eviga frågan vad det var som var fel på mig och varför jag aldrig kunna få må bra och ha ett normalt liv.
    Från 10 års ålder har jag lidit av depressioner och allt som hör till.
    Skolan har aldrig fungerat.
    Fick RÄTT mediciner och blev bättre och senare sattes centralstimulerande in och vilken skillnad det blev.
    Jag kunde fokusera på ett helt annat sätt och tankarna gick att sortera lite lättare.
    Det har gjort stor skillnad även om jag fortfarande har svårigheter men är ju även pga blandningen mellan diagnoserna.

    Min ena son har adhd och odd, vi förstod tidigt och tog tag i det när han var kring 4,5 år. Det visade att han hade tendenserna till det och sen när han blev 6 år gjordes en utredning av BUP och det var solklart.
    Han är hyperaktiv,impulsiv och hela den biten men inte utåtagerande fysiskt utan mer verbalt.
    Och nu är det tänkt att han ska få prova medicin eftersom han själv vill.
    (Har förklarat vad det innebär för han mår så extremt dåligt mellan varven för allt bara surrar i huvudet mm.)
    Nu väntar vi på att vår dotter ska få utredas som utan tvivel har en diagnos.
    Ärftligheten är stor både från min och pappans sida.
    Man blir nästan full i skratt när man räknar upp alla.




    0



    0
  • Malin

    Jag fick min ADHD diagnos när jag var 29 år. Jag tröttnade helt enkelt på att må som jag gjorde. Det kändes som att jag redan innan visste att det fanns en förklaring till allt. Eller var jag så dum i huvudet som jag matats med hela livet? Var det verkligen så stora fel på mig som aldrig kunde sitta still? Eller för den delen hålla käften? Förklaringen var som sagt ADHD och inte ”en ungjävel som bara ställde till problem”. Min mamma fick sin ADHD diagnos när hon var 48 år efter många år av självmedicinering av alkohol, tabletter och slutligen amfetamin.

    Lycka till finaste DU ❤




    0



    0