1, 2, 3… 14.  9


Idag fyller min förstfödda 14 år. Jag slutar aldrig förundras över hur snabbt det går för våra små att växa upp. Det är en fantastisk gåva det där med barn. Jag tar det inte för givet. Jag känner mig hedrad som fått vara med hela tiden och se de ta sina första steg, säga sitt första ord och vara den som tröstar när första tanden spricker fram. 

Och bortsett från alla ”första gången” ska man inte glömma allt som kommer därefter. När de går på förskolan och man ser vilken plats de tar i sociala sammanhang. När deras personligheter utvecklas – är de uppfinningsrika och lugna eller hyperaktiva skojare? 

Att få vara den som vägleder barnenlära dem hur man för sig; Säg tack och säg förlåt, fråga vänligt och ta av skorna inomhus. Glöm inte säga godnatt, godmorgon, hej och hejdå. Ät inte ditt snor (åtminstone inte så att andra ser) och sitt med rumpan på soffan och inte huvudet. Ställ dig sist i kön och trängs inte, hälsa på städerskan. Plocka upp det du stökar ner. Erbjud hjälp. Var en god vän och låt aldrig någon vara utanför. Kramas mycket. Men bara om du själv vill såklart (pk). När någon pratar med dig så titta på dem, och svara på tilltal. Men prata inte med främlingar. Jo du kan prata med främlingar om det är ett annat barn. Ja, djur också. 

Ja, ni förstår. Allt det där är det viktiga, inte när barnet börjar krypa. Och allt det arbetet börjar direkt och slutar när… Ja, när? När kommer vi sluta säga till våra barn? Jag kan inte se mig själv göra det överhuvudtaget. 

6 barn har jag format till olika individer. 5 av dem har jag fött. 6 barn har jag lärt och lär fortfarande att säga tack efter maten och plocka undan sin tallrik. Att be om saker vänligt osv. Jag bär det med stor stolthet. Det är det bästa med föräldraskapet – att vara deras influens och lära de hur man beter sig. 

För även om mina 6 barn kan alla vara olika sorters rövhål och idioter här i hemmets lugna vrå där trygghet lindar de varsamt så får jag alltid komplimanger och beröm för hur artigt de beter sig överallt annars. Hur de håller upp dörrar till mammor som kommer till skolan och springer fram och öppnar en grind. Frågar andra om de ska ha hjälp och avslutar med tack när de sagt ja eller nej. Det är min förtjänst. Utan omsvep – min förtjänst hos alla dessa sex barnen och det skryter jag gärna om. Jag bär det stolt. Något har jag lyckats med som man säger. Magnus tänkte inte på såna ”småsaker” när han var ensamstående pappa med Nena. Det var förskola,  jobb, hem och äta och sova. Repeat. Hon var således en social katastrof när jag kom in i bilden. Inte nog med att hon aldrig tackade för maten, hon gick ifrån bordet fortfarande tuggandes när hon tyckte hon var färdig, utan ett ljud. Hon kunde inte dela med sig av någonting. Hon stirrade ut människor på ett obehagligt sätt och svarade aldrig på tilltal ens. Inte ens ett hej. Men det fick vi jobbat på och det gick hur bra som helst. Idag är hon lika naturligt artig som de andra och knappt ens minnas hur hon var när hon var liten. Hon säger alltid tack och ber vänligt, hjälper till och erbjuder hjälp. Vi får fortfarande tjata på henne att stänga munnen när hon äter men det kommer haha. 

Sånt är viktigt. Väldigt viktigt. Och det är dessutom den bästa delen med att vara förälder. Och jag får följa deras utveckling varenda steg och det är fantastiskt att beskåda dessa personligheter växa fram och förändras. Jag skulle aldrig bytt bort detta mot något och är så tacksam att jag fått göra detta. 

Jag vill inte förminska min mans del i det hela. Han är exeptionellt fantastisk. Både hans liv och mitt liv ser annorlunda ut nu än när vi bägge var ensamstående. Vi är en sammansvetsad familj och jag och Magnus är ense i hur vi fostrar barnen och vad vi anser vara viktigt. Vi har mer tid att kunna fokusera på saker som man inte alltid har möjlighet till när man är själv. Och när man är två blir allt roligare. Det är en fantastisk känsla att dela vardagen med någon som älskar barnen lika mycket som jag. Någon som blir lika exalterad som jag vid de där första stegen och orden och alla utvecklingsfaser. Och Magnus blir lika glad som jag varje gång. 

Och det går så fort. Så fort. Man hinner inte med. Först lär de sig krypa sen börjar de i skolan.  Plötsligt är de tonnåringar. Innan jag vet ordet av fixar jag nån jävla smörgåstårta till examen. Köper några ikeagrejor till deras första boende. Håller nån unge som ska vara mitt barnbarn. Och sen börjar man om igen med dem – om man är engagerad mor/far-förälder. 

Livet. Det börjar med de små. 


Lämna en kommentar!

9 tankar om “1, 2, 3… 14.