Ett harmoniskt familjeliv med NPF-barn.  10


Det finns bara 2 saker som jag fullföljer/fullföljt i mitt liv hittills. Allt annat har jag gett upp eller gått vidare från men inte dessa två saker. 

  • Att vara mamma.
  • Blogga.


Det är två saker som jag inte kan fly från, inte vill fly från, som är en del av mig. Mamma sedan 2003, bloggare sen 2000. Två grejor som jag faktiskt gör ganska bra ändå. 

Detta året som kommer fyller mina barn 15, 13, 10, 8, 4 & 2. Helt sanslöst att mina barn börjar bli så stora. Jag har nog inte ens vant mig vid tanken ens, att vara en tonårsmorsa. Jag känner mig inte så gammal – så gammal som jag föreställer mig tonårsmorsor vara alltså. 

Men jag inser vilken tur jag har med barnen ändå. Om jag jämför med 14,15-åringar när jag var i den åldern och många andra i dagens samhälle. Mina barn varken röker, dricker eller tar droger, eller har sex. Jag vet detta med all säkerhet. Jag är inte naiv, jag vet att en av dem tjuvrökt. Att nån av dem provat att dricka energidryck men inte mer än så. När jag var i den åldern rökte jag på heltid och började så smått att dricka alkohol. Helt vansinnigt, tycker jag idag. 

Å andra sidan undrar jag om det verkligen är tur eller ett resultat av ett annat föräldraskap än det jag växte upp med och en del andra i samhället. Jag vill gärna tro det sistnämnda. För enorma skillnader är där. 

Jag känner att min familj har bättre förutsättningar detta året även om det kommer bli en hel del utmaningar. Min äldste son har nyligen fått npf-diagnos och är just nu mitt i en justering och prov av medicin. Än så länge går det bra. Fantastiskt faktiskt. Nu är det förvisso lov vilket är bra när man provar nya mediciner som dessa så man kan ha lite koll. Hur det kommer se ut i skolmiljön återstår att se. Han börjar med att prova Concerta, vilket är den första man brukar börjar med. När Laaiti provade den blev han tio gånger värre. Han blev stirrig, hyper, ångestfylld och klättrade nästan på väggarna. Efter mindre än en vecka tog jag själv beslutet att sätta ut den illa kvickt. Efteråt fick jag veta att det var vanligt man reagerar som Laaiti gjorde om man utöver adhd även har en autism diagnos vilket en senare utredning visade att han hade (i journalen står det förvisso asperger). Men så är inte fallet för Phini, vilket bekräftar allt man säger om olika individer och hur de reagerar olika. Än så länge funkar det bra och med mindre biverkningar än den erfarenheten vi har. 

Från att gå från stora utbrott, bråk och skrik flera gånger dagligen till enstaka, små tjafs nån gång i veckan, knappt ens det. Från att de äldste killarna hatar varandra och inte kan vara i samma rum, till att de umgås med varandra från morgon till kväll och kommer överens, skrattar med varandra osv. 

Det är helt otroligt. Jag tror inte nån av er kan verkligen förstå skillnaden. Hela stämningen i hemmet är annorlunda. Inte lika mycket laddat, inte lika negativt. Phini blir inte lika lätt provocerad och förbannad hela tiden. Nu när han får en medicin som tycks hjälpa mycket, så inser jag just hur stor roll hans humör har spelat in. Nu inser jag vidden av hans problematik och hur han skulle haft denna hjälpen för länge sen. Jag visste det!! Varför ska man behöva kämpa för sina barn så mycket?! Varför har ingen lyssnar på mig tidigare!! Phini hade sluppit så mycket onödiga bråk, tårar och jobbiga känslor. 

Det är alltså såhär det SKA vara. Tjafs är sin grej men jävlar vad vi har haft det tufft hemma, inser jag mer nu när vi står på andra sidan. Oj vad gräset är grönare här. Jag är så glad att jag stod på mig och såg till att mina barn fått sina utredningar och att de fått den hjälpen de behöver. Det är som natt och dag. 

Nu blir nästa steg att se hur det kommer att gå i skolan. Med koncentrationen, med pluggandet, med kamrater och mobbning. Det kommer bli möten, mail, telefonsamtal, anpassningar framöver. Så vi har bara börjat men det är en bra början och av erfarenhet vet jag att inget är beständigt. Så jag är beredd på det mesta och tar det efterhand det kommer. Men just nu är jag väldigt nöjd med den harmoni som nu omsveper min familj. 


Lämna en kommentar!

10 tankar om “Ett harmoniskt familjeliv med NPF-barn. 

  • Sandra

    Skönt att det går bra med medicinen…. hoppas det håller i sig och att skolan kommer fungera bra. Mamma sedan 2013 😆 Eller 2003??? 😂😂 gott nytt år till er✌️




    0



    0



    0



    0
  • Kicki

    Fantastiskt! 😊Glad för att dina pojkar fått möjligheten att prova! Hade önskat att min dotter gett sig själv chansen.. Hon har aldrig gått med på att ens prata med någon, trots många försök fr både oss skola och soc. Tänk hon kanske hade gått klart högstadiet, lyckats bättre socialt och vi båda hade sluppit gå sönder av all ilska och aggressivitet. Pojkarna får ju förhoppningsvis ett bättre utgångsläge att klara av de utmaningar som kommer, håller tummarna…




    0



    0



    0



    0
  • Frida

    Så skönt att det funkar så bra med medicinerna, både för hela familjen, men framför allt för Phinis skull! Hoppas det fortsätter så även när skolan börjar 🌸 Duktiga mamman som slåss för sina barns rättigheter! ✋🏽




    0



    0



    0



    0