Lugnet före stormen  9


Kan det ha varit de ökända lugnet före stormen? Nyhetens behag? Eller behövde en bara få en liten chock, omställning, vänja sig för att sedan återgå till dess normala tillstånd? 

Ungefär så är det när man provar ut medicin till sina NPF-barn. Varje dag är som att gå på minor. Funkar det!? Funkar det inte?! Man hoppas, man tror, man ger upp lite. Man provar igen. Hoppas lite hårdare. 


Men vår julvecka var lugnare än på länge och det kan ingen ta ifrån oss. Även om grannen knackade på igår. Jag tackade henne för att hon gjorde det. Det verifierar för barnet i frågan det jag sagt hela tiden – att en stör grannarna. Att de till slut kommer att knacka på eller ringa polis. Jag ursäktar aldrig mina barns beteende men försöker så gott jag kan att förklara. Berätta ärligt och öppet för grannen att vi har dessa diagnoser i familjen och dessvärre är det såhär. Jag gör allt jag kan och lite till. Jag önskar jag kunde lova henne att det är slut nu men jag vet själv att det kan vara lögn. 

Men jag finner förtröstan i vetskapen att vi kommit såhär långt. Och jag visste ju att det skulle bli en kamp även efter utredningar och diagnoser osv. Det är inte över men vi var tagit oss förbi många hinder och har några till framför oss.


Lite lugnare men inte tillräckligt. Ett steg fram, två bak. Vi fortsätter. 


Lämna en kommentar!

9 tankar om “Lugnet före stormen