missmaddis

Jag är ett maskrosbarn.

Det finns en anledning till varför jag fick begreppet maskrosbarn. Jag träffade Marianne Cederblad (professor i barn och ungdomspsykiatri, BUP i Lund) i mina tonår när jag hade det väldigt jobbigt. Hon läste igenom min journal och gjorde ett undantag för att träffa mig då hon egentligen inte tog patienter längre utan enbart sysslade med administrativa uppgifter och skrev böcker och artiklar.

Min barndom och mina tonår var enormt traumatiska och stundtals dramatiska. Att påstå att jag hade en underbar barndom med många fina minnen vore en skär lögn och jag har aldrig varit känd för att ljuga.
Min barndom var fylld av sexuella övergrepp/incest, mobbing, övervikt, misshandel och missbruk. Det var det ena efter det andra och det slutade inte. När jag just föträngt det ena minnet fick jag smaka på bakhanden av något annat ont. Som barn kan vissa händelser vara svåra att acceptera och ta itu med, ja ens överleva. Men jag lever än och kämpar än.

Att överleva.

Jag har hittat mitt eget överlevnadskit och brukar det maximalt. Jag skriver väldigt mycket vilket har kommit att bli min terapi och passion. Jag dokumenterar mina minnen och mitt liv och vinner därmed distans till vad som hänt, acceptans och förståelse. Jag har mycket att delge andra människor i form av erfarenhet som jag gladeligen delar med mig. Jag har de senaste åren arbetat sporadiskt med att dokumenterat mitt liv i en bok men på grund av tidsbrist har jag inte kommit så lång – jag kämpar vidare. Min bok heter “…att överleva livet – Stackars starka maskrosbarn”.
Jag har skrivit sedan barnsben och har sparat poesi sedan 10års åldern. Jag har skrivit väldigt många innehållsrika uppsatser, krönikor och artiklar, noveller och massvis med poesi och musik.

Fetma

Bortsett från alla övergrepp jag nämnde ovan, så har merparten av mitt liv har handlat om min kamp mot fetma. Jag vägde vid mitt tyngsta tillfälle 122.6 kilo till mina 160cm. Efter otaliga försök till bantning ställde jag mig i kö för gastric kirugi när jag var 18 år fyllda och min VBG operation blev godkänd och genomförd 1999. Min viktminskning gick fenomnenalt bra. Jag ändrade alla mina matvanor och var bestämd på att detta skulle fungera. Det fanns inga alternativ. Jag började motionera och äta bättre och har upp till dagens datum lyckas hålla min vikt. Vid ett tillfälle (efter min senaste svåra separation) vägde jag 48 kilo och med min grova benstomme såg jag mer än sjuk ut.
Som biverkning till denna makabra viktminskning om 74 kilo plågades jag av väldigt mycket hängig hud, främst om magen. Det gav mig fysiska besvär när huden hängde i lager och jag ansökte och fick godkänt bukplastik. Min bukplastik genomfördes på Citadell kliniken november 2006 av Peter Cosmo. Vidare, med mina sista 10 kilo försvann mina bröst. Att vara en ung kvinna utan bröst kan tära på en kvinna då det är väsentligt för hennes självkännedom som kvinna, att ha bröst. Jag ansökte om bröstförstoring av landstinget men kom ingenstans. Jag överklagade, ansökte igen och fick operation godkänd. Min bröstförstoring genomfördes på MAS april 2007 av Karl Malm.

Barn

Jag bor för nuvarande med mina tre små barn i Staffanstorp. Jag har två söner, Phini och Laaiti och dottern Kaeli. Jag fick diagnosen steril när jag var i 20 årsåldern och trodde aldrig att min högsta dröm om att få barn, skulle ske. Jag var då gift med min första man. Jag påbörjade infertilitets utredning och fick samma diagnos av tre andra läkare. Jag skiljde mig från min dåvarande man då vårt förhållande var instabilt och psykiskt tärande. Efter några år träffade jag min själsfrände, mannen som kom att bli far till mina helt oplanerade men enormt efterlängtade söner. Han lämnade oss efter ett 4årigt förhållande som hade ridit ut sin storm. Kärleken var densamma men verkligheten kom ikapp och vårt rosenskimmer dimmades. Han gick vidare snabbt och bildade ny familj direkt. Några år senare gifte jag om mig med en man jag nyss hade träffat och vår skilsmässa tog längre tid än vad vi faktiskt hunnit vara gifta men han efterlämnade en flicka i magen som kom att födas 2010, Kaeli. Jag är tacksam för mina barn och dedikerar mitt liv åt dem. Jag är till 100% ensam om barnens fostran då pojkarnas pappa avled 2010 och flickans pappa försvann ut ur våra liv redan när hon låg i magen.

Jobb

Jag utbildade mig till piercare just innan jag träffade mina söners far. Jag gick en lärlingsutbildning i Helsingborg/Malmö där jag jobbade fram tills jag blev sjukskriven under min första graviditet. Efter att pojkarna var stora nog att gå på dagis och jag hade separerat från deras pappa började jag jobba i samma studio igen. Vi överlevde på det jobbet även om mitt schema aldrig var tillfredställande för familjelivet (14:00-18:00 på vardagar) . När sedan Kaeli föddes drabbades jag av ångest när min föräldraledighet närmade sig sitt slut och omprioriterade. Jag varken kunde eller ville jobba de tiderna längre då jag knappt fick träffa barnen – jag kunde aldrig sitta ner och äta middag med min familj på veckodagarna, aldrig hjälpa mina söner med läxan och aldrig hämta de från fritids eller dagis. Så jag tog ett annat jobb – ett heltids jobb på 8:15-16:30, som “hygientekniker”. Jag jobbar för ett företag som städar privatbostäder. Det innebär i sig högre månadslön eftersom det är fler timmar men framför allt – mer tid att kunna vara MAMMA.  Men piercing är en del av mig så det fortsätter jag med. På lördagarna jobbar jag i en annan studio i Malmö – One Floor Down.

Fritid

När jag får några minuter över är det framförallt mitt skrivande som tar rum. Jag är en dedikerad bloggare med stamläsare sedan snart 11 år tillbaka, som följt mitt liv på avstånd. Min blogg är stundtals välbesökt och når ut till många. Jag är en enormt öppen och ärlig människa och känner inte att jag har mycket att dölja. Jag står för vem jag är, vad jag gör, tycker och säger även om jag går emot strömmen som oftast. Jag är ingen elak människa, jag bara tycker annorlunda.
Förutom bloggen och boken som tar sitt, älskar jag att skapa helt generellt. Jag byggde hemsidor och presentationer ett tag och arbetar i Adobe Photoshop med grafik och layout.
Jag älskar att fotografera och merså, att modifiera bilder. Det råder ingen brist på våra fotoalbum här hemma.
Jag är enormt social och det i samband med mitt intresse för skrift passar det utomordentligt att man är en community-idiot. Jag tror jag är medlem på de flesta communities.
Jag har alltid tyckt om att sjunga, påstår inte att jag gör det väl men jag kan bära en ton eller två. Till det passade det sig att man kanske kan något instrument så jag lärde mig att spela gitarr och skrev min egen musik. Inget jag delar med mig av alltid men bara “för att”.
Jag tycker om att umgås och jag har en väldigt stor umgängeskrets som gynnar både mig och mina barn. De flesta av mina vänner har barn eller älskar barn så vi är alltid omgivna av människor vi tycker om och har trevligt ihop med.

Framtidsplaner

År 2007 dedikerade jag mig själv. Efter att befriats från ett helvetiskt föhållande som tärt på mig, skulle jag nu återhämta mig och återta min själ som jag kände att jag förlorat – det året var mitt. Det är fenomenalt beundransvärt, om jag får säga det själv, vad enkom jag åstadkommit sedan han lämnade mig. Bukplastiken. Bröstförstoringen. Diagnos & medicinering mot anemi & B12 brist (Känt sedan tidigare men inte prioriterat) Jobbet. Ny Inredning/Möblemang. Renovering. Nya kläder. Styling. Vänner. Frihet. Lycka med ett genuint leende. Jag är glad! Jag har blivit mer öppen. Mer omtänksam mot vänner samtidigt som jag fått tillbaka den lilla kaxigheten som personifierar mig som jag miste med honom.
Det känns som om.. som om jag är tillbaka. Back to basic, till den Maddi jag var innan jag blev Maddi-mamma. För det året - var mitt.

Och  år 2008 kunde  jag knappt förstå att det redan gått lite över ett år sedan han lämnade mig. Att jag varit utan honom och att jag klarat det. Jag lyckades infria vartenda löfte med råga. År 2008 dedikerade jag också mig själv. Allt som jag gjort bra ska jag nu göra bättre. Ett år utan hjärtesorg, utan hat och utan ilska. I lyckans tecken gick mitt år. Jag fortsatte att jobba på india och gjorde mitt bästa för att visa mig oumbärlig. jag fortsatte med hemmet och barnen.  För det året – var också mitt.

Året 2009 var turbulent på på sitt eget vis. Jag träffade dotterns pappa, han flyttade in och vi gifte oss strax efter att han hade kastat ut mina p-piller. Jag och barnen utsattes för mordhot och jag var ensam om en graviditet. Ett steg tillbaka, men det dröjde inte länge förrän jag reste mig igen.

När 2010 kom och hälsade på tog jag tag i sista delen av graviditeten och mitt jävlar-anamma att ta körkortet jag hade kämpat med i flera år. Det var inte lätt att få tid till övningskörning när man är ensam med barn och har jobb och dessutom gravid men jag lyckades. I maj tog jag körkortet och dottern föddes en månad senare. Jag lyckades mot många odds! Jag lever på eufori ett bra tag det året. Det året tog jag tillbaka en del av mig själv, som så många gånger förr. Upp på fötter igen.

År 2011 skolades dottern in på dagis och i samband med detta bytte jag jobb för att få mer tid att vara mamma. Mina händer, som jag har haft problem med sedan 1998 small ordentligt och jag fick en sjukskrivning i slutet av året. Jag kämpade på med karpaltunnelsyndrom och artros i leder.

2012 är jag mitt uppe i att utforska. Hittills har jag hunnit ta itu med min trasiga kropp och laga det som måste. En Gastric Bypass för att korrigera den tidigare misslyckade magsäcksoperationen har jag hitills överlevt. Jag träffade Magnus som har kommit att bli mitt hjärtas slag och jag har opererat min ena hand för karpaltunnelsyndrom. Resten av året ska jag göra guldkantad – detta ska bli mitt år, fylld av lycka och kärlek.