Featured


Vart kommer diagnoserna ifrån? 30

Idag kontaktade jag Öppenpsykiatrin och bad om att få en NPF (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) utredning. På mig själv. Hur udda är inte det? Om någon hade föreslagit det åt mig eller ens hintat för den delen för en del år sen hade jag förmodligen tagit det på fel sätt och slagit bakut (och blivit enormt sur och rebellisk) men allt eftersom åren gått, allt eftersom jag har mognat och jag upplevt det jag har så har tanken slagit mig. Först och främst för att jag faktiskt fått det påpekat för mig. Idag är jag mer mottaglig för sånt än vad jag var förr. Sen spelar det faktiskt roll vem som säger det – när, hur och varför. (mer…)


Jag tar sista ordet: ALDRIG MER! Punkt slut! 37

Kaffeinlägg.

Antingen det ena eller det andra – sa jag. Och det visade sig att jag hade rätt. Min pappa kommenterade inlägget ifråga, vilket jag inte förvånades över. Och det var nästan i den andan jag hade förväntat mig – han kan/vill inte ta ansvar för någonting han gjort fel. I hans ögon har han aldrig gjort fel.

Det som jag däremot inte var beredd på var hur brutal kommentaren var och framförallt IRRELEVANT.

Jag publicerar inte kommentaren. Den hamnade på min granskningslista eftersom mailen han använde inte är godkänd sedan innan. Och jag har granskat den och beslutat att inte publicera den.

Jag brukar alltid låta andra komma till tals. Ni minns kanske förr med M & M vilka krig där var i mina kommentarsfält exempelvis. Jag brukar inte bry mig vad andra säger – jag vet ju själv vad som är sant.

Anledningen till varför jag inte publicerat min pappas kommentar är för att i den har han skrivit saker som jag berättat för min mamma i förtroende. Inte för honom, men för min mamma. Vem gav honom den rätten?! Och henne?

Det gör mig ont att veta att hon brutit min tillit så enormt att dela med sig av mina hemligheter till honom. Och det gör än mer ont att han dessutom ska använda det emot mig och även återberätta det helt offentligt – dessutom en detalj i mitt liv som är helt och hållet irrelevant i frågan.

Jag kan återberätta en del han skrev.

Min pappa började med att kalla min självbiografi för ett skämt. Han återkommer till övergreppen av min bror mer än en gång och envisas med att ifrågasätta om det hänt. "Du påstår". Jag orkar inte längre höra hur han kallar mig lögnare genom att förneka händelser från min barndom.

Eftersom jag skrev att min pappa är tragisk (när jag berättade hur bitter och sur han är) så kontrar pappa med hur hela mitt liv är en tragedi (ja han skrev exakt så) sen går han i kommentaren igenom halva mitt liv genom att berätta om mina äktenskap, min stundtals dåliga ekonomi osv. Personliga saker som inte rör honom. Och som sagt, irrelevant.

Jag har aldrig gått in på detaljer om pappas privata angelägenheter som inte inkluderar mig (bortsett från lånen han gav min bror som han själv friskt berättar för alla) utan bara återberättat saker som haft med mig att göra – jag förstår inte varför han gör det och jag sjunker inte så lågt så att jag skulle göra likadant.

Han nämner mer än en gång mitt sexliv och beslut jag tagit som rör sex och det är bisarrt att läsa sånt, skrivet av min pappa. Varför i helvete vill min pappa dra upp mitt sexliv för?

Han påstår att det är inte möjligt att jag blivit förgripen eftersom jag är "tokig i sex". Jag vet inte var han har fått det ifrån. Jag har ofta skrivit och sagt motsatsen. Jag var asexuell väldigt länge (min man kan styrka detta) och jag känner inte att jag ens måste försvara min sexuella lust ändå – inte till någon men framförallt inte min pappa. Varför ens dra upp det som svar på inlägget?

Det var även som jag misstänkte en dos av "efter allt din mamma/jag/vi gjort för dig"- haranger. Ja? Jag är evigt tacksam och allt det där. Vi har varit familj så jag ser inget konstigt i att vi ställt upp för varandra på de sätt vi kan. Det ska man göra och det utan att använda det emot varandra kan jag tycka. Ni har ställt upp för mig och jag har ställt upp för er. Lika mycket som mamma passat sina barnbarn har jag kört er till affären osv. Så vad är problemet? Får jag inte känna mig illa behandlad för det? Jag tänker inte ens sjunka till den nivån så stopp. Det är så lätt att peka finger men glöm inte att gungan svingar både håll (jag menar att jag ställt upp för mina föräldrar minst lika mycket – vi är kvitt).

Pappa skriver att min mamma aldrig gjort mig något så jag ska sluta skriva massa skit om henne. Han har tydligen missat kontentan av det hela. Jag har inte snackat skit alls. Jag har återberättat fakta och det kan styrkas av andra. Samma gäller min pappa som har en sjukligt snedvriden syn på sanningen. Jag har ju kvar all skriven text som verifierar.

Pappa skriver att nu blir det separation de emellan och det är tydligen mitt fel. Han skrev (citat) "Nu har du kommit så långt med detta att det blir seperation här,det var duktigt gjort." (Slut citat)

Ska jag stå till svara för deras beslut? Jag tror inte det. Jag tänker inte ta på mig det. Skilj er bäst fan ni vill men lägg ingen skuld på mig.

Som alltid annars är det alltid jag som är boven. Det är jag som har fel och jag som ljuger. Men jag har människor i mitt liv som styrker det jag säger. Som hört själv, sett själv, läst själv. Som VET att jag har rätt och sant. Jag är inte den som är känd för lögner. Tvärtom. Alla som säger motsatsen känner inte mig.

Det bästa med kommentaren från min pappa var när han skulle få det att verka som något det inte är. Nånstans i slutet där han skrev

(citat) "Ditt eget språk har väl inte hellre varit bättre många gånger när vi bodde i Lund sa du till mig GÅ HEM OCH KNULLA DIN MAMMA.Skulle Madde säga en sådan sak aldrig i livet." (Slut citat)

Alltså, låt mig utveckla det. Jag erkänner att jag sagt så. Jag tar fullt ansvar för det så gott det går med tanke på de rörande omständigheterna kring just det. Jag hade hört min bror säga så ofta utan reprimander. Vi bodde i Lund då ja, jag var runt TIO år gammal. Det är min pappas exempel på mitt fula språk – något jag sa när jag var runt TIO. Tillåt mig rulla ögonen och sucka.

Min pappas kommentar bekräftar allt jag känner och bekräftar mitt val om att bränna den bron. Jag har ofta misstänkt att min pappa, likt min bror och mamma, är lågt begåvade – den enda som har papper på sitt förståndshandikapp är min bror men jag är säker på att de kan alla få intyg på sina handikapp om de velat. Min pappas språk – hur han formulerar sig, udda saker han säger och hur han för sig i sociala sammanhang, den irrelevanta kommentaren med mera, styrker min misstanke om omognad, oförmåga att tänka logiskt och ja, något IQ-badboll.

Jag hör inte hemma bland dem. Jag hör inte hemma alls. Jag vill inte beblanda mig med dem. Jag är så mycket bättre, så mycket smartare.

Idag fick jag meddelande av min mamma att pappa vill ha tillbaka deras extranyckel vi haft och parkeringstillståndet. "Dan sa", hette det. Inte pappa, men Dan. Jag har nu packat ner det och inser att detta blir det sista. Detta är ett definitivt slut. Jag är inte som de som håller på att bli sams/ovän/sams/ovän hela tiden. Sånt orkar jag inte. Är det slut så är det. Ingen återvändo. Pappa har bevisat om och om igen att han inte tänker förändras så detta är slutet. Och med den kommentaren inser jag jag att han faktiskt inte är någon som jag vill ha i mina barns liv.

Av någon anledning har min pappa (och idag även min mamma) plockat bort både Magnus och Lizette från sina vänner på Facebook. Jag förstår inte varför de gör det – mig veterligen har de inget otalt med varken Magnus eller Lizette? Ska de eliminera alla som ens har kontakt med mig? När ska de plocka bort mina barn? Gemensamma vänner?

Jag har alltid sagt att jag inte vill blanda in barnen – att de ändå får träffa barnen trots att vi bråkar. Men jag inser att jag inte vill ha honom i mina barns liv. Han är en hemsk förebild och dålig influens. Han ska inte få mina barn att må som han fått mig.

Min mamma drog sig undan långt innan jag skrev det inlägget. Hon har inte varit här heller. Inte sagt något om inlägget. Men jag förväntade mig inte det heller. Hon har sällan backat mig ändå.

Det är slut nu.

Efter min pappas kommentar, hur hårt det än låter, så är han död för mig. Och nej, det känns inte som en förlust faktiskt. Jag är inte det minsta ledsen – tvärtom så känns det befriande. Jag sörjer inte förlusten av en pappa som aldrig älskat mig. Aldrig en kram eller puss. Som aldrig sagt "jag älskar dig" än mindre någonsin varit stolt över någonting jag åstadkommit. Den människa som skulle hållit mig trygg var den som inte brydde sig om mig. Som alltid kritiserat allt jag gjort. Ritat en teckning – perspektiven var fel. Skrivit en dikt – den var dålig. Ingenting har någonsin varit bra nog. Så nej, den negativitet klarar jag mig utan – och mina barn med.

Det är slut nu. Jag avslutar.

Precis som min bror. Som alla andra som stampat och spottat på mig. Som alla andra som försökt trycka ner mig. Jag är starkare utan människor som försöker dra ner mig.

Det var en tidsfråga.

Tiden är här.


Ett kapitel ur min självbiografi; Att vara ett päron som föll från ett ruttet äppelträd. 22

Om Du nån gång behövt en kopp kaffe för ett kaffeinlägg här i bloggen så sätt på en kanna. Häll upp det i en termos.

En smutsig buk- inte min. Familjehemligheter? Knappast någon hemlighet. Men en jävligt skadad familj. Jag vill inte definieras av min bakgrund, av vart jag kommer ifrån, av vem som är min familj. Jag valde inte den familjen. Jag vill inte heller att någon ska tro att jag är det minsta lik de heller. Nu menar jag familjen jag inte fick välja.

Det var inte så länge sen jag skrev vad jag tycker om falska människor. Människor som inte berättar takt ut vad de egentligen känner, tycker, vill. Människor som håller god min för sakens skull, människor som håller med om allt eftersom de är konflikträdda. Människor som vänder kappan efter vinden. Den typ av människor som alla säger sig ha problem med men ändå ÄR, utan att erkänna.
Jag vill inte – jag klarar inte, att umgås med sådana människor. Det börjar med att jag irriterar nig på dem till att jag till slut känner sådant förakt och avsky för dem. Och vill man verkligen umgås med någon där man sitter och känner sig irriterad på dem? Nej. Vill de ens umgås med mig när jag uppenbart är irriterad på dem? Förmodligen inte.

Jag har skrivit många gånger förr att jag inte har problem att klippa band – bränna broar. Sayonara, Adios, Hasta la vista – oavsett om det är en bekant, en vän, en släkting eller familj. Jag bryr mig inte. Om jag inte får ut något positivt av en människa så får det vara.

Ni vet att jag brutit med min "bror" i vuxen ålder. Som de flesta av er vet så förgrep han sig på mig när jag var liten och utsatte mig för mental terror i flera år då han i hemlighet påminde mig om övergreppen och tafsade på mig med äckliga "Kommer du ihåg vad som hände?" – att han misshandlade mig jämt och ständigt gjorde inte tillvaron drägligare.
Jag ville låsa min sovrumsdörr men jag fick inte för pappa, pga brandrisk osv.
Terror. Hela min uppväxt var otrygg och osäker. Mina föräldrar visste ju om övergreppen – det fick de reda på efter några år men det var totalt meningslöst att de fick den informationen för de gjorde ingenting åt saken. Ingenting. Jag tror inte ens han fick nån tillsägelse faktiskt.
Min pappa har alltid förnekat det och aldrig nånsin velat prata om det. Det var uteslutande något av det jobbigaste jag någonsin behövt göra – att berätta om övergreppen från min barndom. Att öppna upp mina mörkaste hemligheter. Att de skulle få veta. Men till ingen nytta. Jag var ändå fortfarande helt jävla ensam. Ingen vid min sida.

Så ja, jag bröt med honom. Jag har inte träffat eller pratat med honom på väldigt många år. Det förakt, avsky och hat jag en gång kände för honom har helt bytts ut till apati. Jag känner ingenting för honom alls längre. Ingenting. Han är mindre värd än ingenting. En parasit, i mina ögon. Bara äcklig rakt igenom. Vad mig anbelangar kan han dö våldsamt och långsamt utan att jag skulle bry mig det minsta.
För en del år sedan behövde han pengar. Han kunde inte ta lån själv så vår papp tog ett lån i sitt eget namn – gav det till brorsan med överenskommelse att han skulle betala av till pappa. Det var inte bara ett lån en gång utan fler. Så fruktansvärt mycket pengar som min pappa definitivt inte kunde betala. Jag fick höra att brorsan hade förfalskat pappas namnteckning till ytterligare lån. Att han inte blev polisanmäld är för mig obegripligt. Men ja, som den mytoman han alltid varit, så oansvarig med ekonomi och oförmögen att tänka i flera led likt en primitiv apa så kan man nästan gissa sig till – han betalade såklart inte pappa.han förnekade till och med ett tag att han ens fått lån. Lånen blev inte betalda och min pappa hamnade i ekonomisk kris på grund av brorsan. Så ja, pappa bröt med brorsan då. Det har varit enormt många hårda ord om brorsan där. Man kunde tro att pappa verkligen skydde marken han gick på och mamma, lojal den som talar, höll med. De ville inte ha med han att göra längre. Brorsan har i perioder mailat och smsat föräldrarna med lågt intellektuella meddelanden och varit enormt respektlös och otrevlig. Jag skulle nästan kallat det terror. Som han alltid varit och gjort. Hans barn (som bor i fosterhem) intalade han att "farfar är död". Hur sjuk i huvudet är man inte då? Min mamma har träffat brorsan i alla år – hon säger att det var bara för att få träffa barnbarnen och att hon skitit fullständigt i brorsan. Och att hon hatar brorsans fru är ingen hemlighet. Både mamma och pappa har varit tydliga med hur de ogillar brorsan. (Lustigt nog, pga pengarna och hans svineri mot dem men aldrig någonsin har övergreppen mot mig varit en avgörande faktor för ens ett litet ogillande. Ouch – den sved!)
Jag återkommer till detta strax.

För några månader sen rann min bägare över. Min pappa är en av världens mest tragiska människor som lever. Han är så full av bitterhet att man får en bismak i munnen. Hans energi är besudlad av så mycket negativitet att ingen magnet i världen kan rubba honom. Alltid arg. Alltid sur. Alltid otrevlig. Varför? Ingen som vet. Det enda jag vet är att han är missnöjd med sitt liv men han totalvägrar alla typ av förändringar.
När han är i samma sfär som mig så påverkas jag direkt. Min energi förvandlas direkt till något liknande – jag blir på så dåligt humör varje gång min pappa varit nära, när vi varit i samma rum. Han är som en obstinat tjurig tonåring med hormonsvängningar, särskilt när han inte får som han vill. Julafton exempelvis. Julafton vill han fira hemma hos sig själv och han ville att vi skulle komma dit. Jag tyckte det var smidigare att de två kom till oss än tvärtom – att vi kom till deras tvårummare med sex barn och alla sanslöst långa julklappar som vi fått dra med fram och tillbaka. För mig är den logiken uppenbar. Så det bestämdes att julafton skulle firas här och pappa kom också men han visade väldigt tydligt vad han tyckte och kände. När Kalle anka började satt barnen med spänning – ja, jag med. Tradition! Mysigt! Min papp tjurade och gnällde om att det är samma sak varenda jävla år och han har sett skiten i över 60 år eller nått. Kaeli ville sitta i morfars knä men morfar satt i köket och var sur. Så där satte sig Kaeli också den julen. För hon ville vara med morfar. Inte ens för barnens skull – på julafton, kunde han försöka vara trevlig. Nej, det var viktigare att vara sur för att han tvunget skulle fira jul hemma hos någon annan än sig själv. Min pappa ändrar sig inte för någon. Ingen.

Droppen i min bägare var för några månader sen när de kom och hälsade på. De kom hit – pappa satte sig i soffan. Han pratade inte med någon överhuvudtaget. Möjligtvis växlade han nått ord med Kaeli. Vi gick ut i köket, Magnus och jag, och fixade lunch och mina föräldrar gick ut och rökade. Plötsligt ser vi från köksfönstret hur min pappa tar sin cykel och cyklar härifrån. Inget hejdå, inte ett ord. Jag frågade mamma men hon var ovetandes till varför han var sur, sa hon. Hon suckade som hon alltid gör och höll med mig om hur dum i huvudet han är – att han alltid är otrevlig och sur. Hon sa att han sagt, precis innan han cyklat hem, att han minsjäl ALDRIG kommer sätta sin fot hemma hos oss längre, inte ens på födelsedagar, mamma får gå själv! Så sa han, enligt mamma. Det kändes som en lättnad, faktiskt. Tänk att få slippa surgubben. Alla sura miner och det fula språket. Ja, språket. Jag svär mycket ja men jag har en gräns för vad man säger och framför vem (vissa ord säger man inte framför barn ex). Jag använder inte ord som ex "pissfitta" vilket råkar vara min pappas favoritord. Jag tycker det är ganska äckligt. Jag står inte på en skolavslutning där barn mellan 6-15 har sin efterlängtade avslutning och högt och tydligt förkunnar "FY FAN VAD MÅNGA BLATTAR HÄR ÄR" eller nått i den stilen – jag minns inte ordagrant. Men som jag skämdes att vara släkt med honom då! Min pappa – mannen som ska vara en förebild jag och min barn ser upp till och lär oss av? Usch så äckligt. Så pinsamt.
Jag sa i alla fall till honom att det passar sig inte, så säger man inte!! Då blev han såklart förbannad på mig och stack hem. Sen pratade han inte med mig på nån månad, som en obstinat tonåring åter igen. Suck..

Så jag mailade pappa och lättade mitt hjärta. Jag skrev att jag inte orkar mer. Att jag inte orkar med att han alltid är arg och sur och jag vill inte umgås med honom när han är sån. Jag skrev mer eller mindre att han inte är välkommen hit sålänge han är sådan. Han svar var väntat – han har varit sån i alla år och han tänker fan inte ändra sig för någon. Han avslutade mailet med att jag inte fick skriva tillbaka för nu hade han inte mer att säga mig. Ett gammaldags ADJÖ följde.
Dåså.
Valet är gjort.
Mitt val: jag vill inte må dåligt. Jag vill inte att mina barn växer upp med det som jag gjorde, med den negativa energin. Med det språket, den konstanta och ogrundade ilskan och tjurigheten.
Hans val: han vill bibehålla sin attityd, sitt sätt.

Så det är DELVIS vad som gjorde att jag ville ta avstånd. Jag bad honom ändra sin attityd eftersom jag mår dåligt av hans sällskap men han vill inte.
Sen har vi en sak till. Orättvisan. Skillnad han gör på barnen. Har det undgått någon att morfar gillar Kaeli? Jag vet inte varför men Kaeli har alltid varit hans favorit. Han tror att han inte gör skillnad på barnbarnen men han ser inte det själv, tydligen. Det är bara Kaeli som bakgrundsbild på hans dator. På hans omslagsbild på Facebook (om han ändrat den nu vet jag inte för pappa blockade mig på Facebook). Mamma kommer hit och säger "Pappa sa att han saknar Kaeli". Bara henne. Mamma höll med om att det bara är Kaeli som gäller för honom. När jag sa att jag inte vill ha hit honom när han är så arg och sur alltid så gick han ner till barnens skola och stod utanför grinden och letade efter Kaeli. Det var faktiskt obehagligt så jag bad honom att inte göra det. Det kan missuppfattas av andra vuxna som inte vet vem han är eller vad han gör där och tro att han är en pervers gammal gubbe och ringa polisen. Men han lyssnade inte – han gick ner där igen. Han bryr sig inte om mina önskemål. Han har aldrig respekterat mig överhuvudtaget.

När Meelo föddes fick vi inget grattis. Han bor en femton minuters cykeltur härifrån ändå tog det månader innan han träffade Meelo. Då när han väl kom hit, totalt ignorerade han både mig och Meelo. Han påstår att han tittade ner i vagnen en gång när jag inte var i rummet. Men annars så tittade han varken på mig eller bebisen. Hur udda är inte det – varför hälsa på hemma hos någon och ignorera en?
När Meelo var sjuk och inlagd på sjukhus så lyste han med sin frånvaro. Han säger att han fick information av min mamma därför behövde han inte höra av sig. Han förstår inte – så jag tänker inte ens bemöda mig att förklara det – om vikten att höra av sig själv – vikten av att erbjuda (emotionellt) stöd och kärlek och omtanke. Allt sånt som min pappa är oförmögen. Alltid varit.
Han var/är totalt ointresserad – jag märker det.

Varenda jul och födelsedag så säger pappa att han har inte köpt en enda jävla julklapp/present för han har inte råd. Vi har aldrig brytt oss. Presenter är inte det viktiga. "Köper ni julklapp till mig så går jag hem igen!" hotar han på julafton. Okej ..?
Men nu helt plötsligt – efter allt tjafs ovan och mitt beslut om att avvika så ska han helt plötsligt gratulera och ge presenter. Han gick till skolan på Laaitis födelsedag och frågade personal på expeditionen om han kunde få tag på Laaiti. Så då gav han honom present där. När Keeron fyllde år sa jag att han får lov att komma (för barnens skull) men han blev plötsligt sjuk. När Kaeli fyllde år hade han planerat att cykla hit men icke sätta sin fot innanför grinden, bara överlämna presenterna han köpt utanför. Jag ifrågasatte varför han i så fall inte bara gav henne presenterna dagen innan på skolavslutning dit han hade tagit sig för att stå i bakgrunden och förhoppningsvis träffa henne. Det slutade med att han inte kom alls. Men presenter hade han köpt helt plötsligt och min mamma lämnade dem. Hon tyckte också han var löjlig.
Kaeli. Jo visst är hon fantastisk på alla sätt och vis men hon har syskon. Syskon som är lika mycket värda. Jag har bett honom inte göra skillnad. Alla ser skillnaden – min mamma med. Men eftersom han inte ser skillnaden han gör så kan han inte förändra det. Jag förstår det.

Och nu har det gått en tid sen jag sa stopp. Jag har inte hört av honom sånär på ett mail på min födelsedag. Mailet löd (jag citerar) "Egentligen hade jag inte tänkt att gratulera dig men eftersom du är min dotter så Grattis på födelsedagen."
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han kunde gett fan i att gratulera. Han ville inte gratulera mig. Ingen gratulation hade varit bättre än det jävla mailet – det var nästan som att spotta mig i ansiktet. Så nej, jag svarade inte honom. Och jag gratulerade inte honom på hans födelsedag några dagar senare. För jag ville inte och jag tänker inte låtsas – så jävla falsk är inte jag.

Min mamma har inte hälsat på sen hon var här och gratulera mig på min födelsedag. Inte hört av sig som hon brukar heller.
Jag har alltid varit dålig på att höra av mig (via tfn/sms osv) och brukar i regel bara höra av mig när jag vill/behöver nått. Småsnack är inte min grej och det kan alla som känner mig intyga. Jag brukar höra av mig när jag vill nått. Inget konstigt med det. I min värld är det helt okej och sån jag är, så jag gör. Men mamma brukar höra av sig med jämna mellanrum – fråga hur det är, berätta lite som händer i hennes liv, komma och träffa barnen. Men nu är det tyst. Och med allt ovanstående så känns det alldeles för långsökt för att vara ett sammanträffande. Jag är inte helt iq-befriad. Jag vet exakt hur mina föräldrar är. Jag vet exakt hur de fungerar. Jag vet exakt saker de säger i sådana här situationer när i någon form av dispyt med andra. Min pappa snackar uppenbart skit om mig. Säger saker som hur jävla blåst jag är osv. Precis som han gjort om min bror (skillnaden är att min bror faktiskt är tappad) och min mamma håller med. Hon håller alltid med – alla. Om allt. Om jag säger att pappa är blåst så håller hon med.
Jag frågade henne varför hon aldrig försvarar mig utan alltid håller med pappa och hon svarade "det gör jag inte alltid". Inte alltid. Men ibland. Tack för den. Jag frågade henne rakt ut om hon varit/är sur på mig hon också eftersom hon inte hört av sig som hon brukar men hon sa nej, absolut inte. Men nu börjar jag ju undra. Någonting är det definitivt men inget som någon tydligen har ryggrad nog att vara ärlig om.
Det är det klassiska som jag även skrev om innan – när folk plötsligt drar sig undan utan ett ljud.

Men nu till höjdpunkten i detta jävla drama.

Brorsan.
Han har ju blockat mig på Facebook han med. Vilket inte rör mig i ryggen – hans "liv" skiter jag högaktningsfullt i. Men jag fick se hur mamma och brorsan skrivit till och om varandra på Facebook.
Jag spyr lite i munnen när jag läser brorsan skriva saker som hur han älskar sina föräldrar som alltid funnits där för honom och stöttat honom i vått och torrt och tack för det trevliga besöket med middag och allt. Någon lever i en helt annan värld än mig.
Och är det bara jag som ser det lustiga i att mamma gjort nått roligt test på FB – "se vilken av dina vänner som kommer ge dig en generös check" och testet landar på brorsan. Mamma delar det inlägget och skriver att det ser hon fram emot och en massa hjärtan. På riktigt? På riktigt..? Alltså jag blir så trött.

Så, jag undrar vad som hände med att han totalt satte er i skiten, varpå pappa önskade livet ur honom – jag tror bestämt hans ord var "Jag skulle slagit ihjäl honom när han föddes" – till att helt plötsligt är allt förlåtet och ni älskar varandra igen, nu när ni förlorat mig (vilket är pappas val). Vilket sammanträffande. Men tänk efter. Efter allt han gjort mot mig och mot dem så är det idag han de älskar och är med – inte mig, vars enda krav för att umgås är att alla är trevliga och vänliga? Ni ser deras val?

Och åter igen – jag känner min familj. Jag har levt med de länge nog för att veta hur de agerar i situationer och konfrontationer med andra – det fullkomligt viner hårda ord. Deras egen version om saken, ofta baserad på hur man upplevt en sak och sällan på fakta. Det är mycket sandlådenivå med "du sa si och du sa så" och ingen känns någonsin vid eller tar ansvar för sina egna fel. Det är bara ilska och ingen logik och bara hårda ord och envishet. Jag vill nog inte ens veta allt de sagt om mig men jag är – som alltid, päronet som föll ur äppelträdet.
Och inte mig emot.

Jag vill inte vara ett ruttet äpple.

Jag har bara en anledning kvar att stanna i Staffanstorp. Mina barns skola/dagis. Har alltid sagt de ska slippa byta skola/dagis och inte behöva byta & flytta så ofta som jag tvingades att göra när mina föräldrar levde som tattare (inte menat som nedsättande, bara konstaterat fakta).
Jag har alltid hållt vid det. De har aldrig behövt byta mer än vad som behövts (byte av årskurs, skola/dagis lagts ner osv)
Magnus har förvisso sitt jobb här men kan pendla om det inte blir för långt. Sånt löser sig.

Men nu överväger jag seriöst att låta de byta i alla fall en gång – jag vill mer och mer härifrån. Långt härifrån. Upp i landet. Bort från alla här. Jag har ingen kvar här – bara min familj och de följer mig.
Jag vill ta min man och mina barn och flytta långt bort. Bort från Skåne om det blir så. Jag har ingen här att stanna för.

Jag är så trött på allt – på alla. På denna falskheten. Att vända kappan efter vinden. Att aldrig våga/vilja säga rakt ut som det är till mig. Att alltid hålla med mig utan att mena det – snacka skit om andra och sen hålla god min framför dem. Mamma snackar alltid så mycket skit om pappa här, säger hon ska lämna honom, önskar livet ut honom, hur trött hon är på honom. Sen cyklar hon hem till honom som ingenting och lagar mat och äter middag med honom som ingenting. Var är det dåliga samvetet där? När hon sen suttit här och hållit med om hur pappa är svår att leva med, hur sur han alltid är, så håller hon med pappa sen när han snackar skit om mig bakom ryggen på mig. Mamma skulle inte ens backa mig och försvara mitt namn ens när hon visste jag har rätt. Och det har jag sagt till henne. Och hon skulle inte våga erkänna hälften av vad hon egentligen sagt.

Skillnaden här är att jag sagt rakt ut till pappa vad jag tycker, tänker och känner. Jag varken säger eller skriver någonting som jag inte redan sagt till de bägge. Så pass mycket självrespekt och heder har jag.

Men jag har fått nog. Nu vill jag inte mer. Nu slutade jag att bry mig.

Jag är så trött på alla. På detta. Jag VILL INTE ha med detta att göra. Jag vill inte mina barn ska växa upp så heller som jag gjorde med allt detta skitsnacket och falska människor men vad gör man? Jag ställde krav på pappa om han ska umgås med oss men han vill inte. Min mamma kommer inte heller förändras.

Och givetvis kommer de bägge bli sura när de läst detta och jag skulle inte bli förvånad om det dimper ner en kommentar och/eller mail om "du sa si, du gjorde så – ja man duger när man passar barnen och/eller bla bla bla" osv. Sånt klassiskt som människor gör. Projicerar. Som om jag inte är berättigad mina känslor och tankar för att jag fått hjälp med barnvakt. Vill man inte passa barnen/hjälpa till säger man nej – man använder inte det mot de när det passar. Samma gäller allt annat. Och gungan gungar både hållen.
Jag känner de väl. Skriver de inte kommentar/mail nu så är det för att trotsa – för att jag inte ska ha rätt – men ni kan ge er fan på att de kommer snacka skit om mig. Varsågod. Jag slutar att bry mig nu. På riktigt.

Nu har jag i alla fall fått ur mig denna tyngden som jag burit i bröstet. Min man har fått lyssna många timmar på mina funderingar. Mina tankar och mina känslor om min familj och hur skadade de är. Och Lizette har fått lyssna. Nu har jag fått ner en del här och kunnat lätta på trycket. Det känns skönt nu. En sten som föll från mina axlar. Jag vill inte bära sånt.

Jag tänker aldrig hålla tyst om något i mitt liv bara för att någon annan ska se bra ut.

Own your shit.

Ja, här fick ni nu försmak på ett senare kapitel i boken jag skriver. Det finns så oerhört många exempel och detaljer som jag kommer dela med mig utav i min självbiografi.

Tills dess; Våga vara dig själv. Var ärlig mot dig själv och andra. Omge dig med människor som får dig att må bra och uteslut de negativa krafterna. Det är ditt liv – ditt val – ditt ansvar. Din lycka ligger i dina egna händer.

Hälsning från päronet som föll från ett ruttet äppelträd.


Att adoptera en goskompis!  10

Sådär ja. Nu har jag kommit igång lite igen med sovkompisarna. Jag har som projekt att sy upp alla mina idéer och sälja de efterhand. På så vis får jag även ett hum om det finns något intresse. Just nu syr jag när det finns tid och möjlighet och när kroppen kan. Eftersom jag inte tar beställning nu så blir det varken stressigt eller övermäktigt. Lagom just nu. De flesta sängormar jag ser på nätet kostar mellan 500-900kr/st. Huua. De ser oftast lite annorlunda ut än mina och sys i andra sorters tyger. Bilder lånade från Google för att visa vart jag fick idén om sängormar från första början. 

Jag syr dessa oftast i fleece och/eller collegetyg. Lite mysfaktor. Och ja, mina sängormar/sovkompisar – goskompis tror jag att jag ska kalla dem överlag – ser kanske inte ut som de vanliga. 
Sängorm, sänghund & sängapa är de goskompisar som fått liv. Utöver ormarna. Jag har sålt två stycken (de första två jag la ut för försäljning, de såldes innan de ens var färdiga!)

Jag hoppas så innerligt att mottagarna av dessa goskompisar kommer bli nöjda! 

På bordet ligger just nu apan som ska fyllas och sys igen. Sen får vi se vem som blir dess nya familj. 

På idéstadiet ligger kanin, katt, lejon, elefant ganska spikat. Sen får jag se vart jag landar! Om ni vill hålla koll, köpa, buda eller bara titta så joina gruppen missmaddis shop ( 👈🏻klicka) på Facebook. Där kommer de upp när de ligger uppe för adoption! 

Kaelis och Meelos har ni nog sett innan 



Den lite mer vuxna varianten är ju V-kudden. Den modell av kudde säljs ju som rehabilitering vilket jag kan förstå. Man kan läsa lite om dem på 1177.se. Tror bestämt de är fyllda med små frigolitkulor som de menar här. Jag fyller mina med mjukt vadd. 

Idéen om dessa kom när jag gick på smärtrehab. De hade såna där och vi fick sy egna där vilket jag inte gjorde. Jag sydde hemma själv efteråt. Den första jag sydde åt (efter att jag sytt åt mig själv) var till min sister-from-another-mister Anne. Hon var i behov av en kudde med sin dåliga hälsa (EDS) så hon låg på min priolista – jag ville gärna göra något som kanske kunde underlätta lite.  Och som vanligt skulle jag spinna vidare efter det. Sydde en till hennes dotter med, också med EDS som har problem att sova av olika anledningar. Hon älskar hundar (ja djur överlag) så hon fick denna modellen, sydd i supermjukt collegetyg 

Hon har skrivit och berättat att hon fullkomligt älskar den och att hon sover så mycket bättre med kudden. Den är något bredare och större än goskompisarna och ger väldigt bra stöd både åt rygg och mellan benen. Man sover faktiskt så bekvämt. Jag sydde även en åt min kusin Lizette. Lizette har också problem med sömnen av oförklarliga skäl. Hon bad om att få en kudde sydd och detta fick hon; 

Kvalitetstestad av proffset Meelo! Lizette säger även hon att hon sover bättre med sin kudde. Jag hoppas att de verkligen menar det och inte bara säger det för att göra mig glad eller tror att det är det jag vill höra (ang tidigare inlägg där jag skrev att man sällan vet var man har människor). Men inget hade gjort mig lyckligare än att veta att just något jag gjort för någon annan faktiskt HAR hjälpt – har gjort någon skillnad. Jag blir genuint LYCKLIG av att veta att det spelar roll. Att det uppskattas. Att jag kunnat göra en annan människa nöjd, glad, bekväm eller vadsom! 

Så detta är vad jag sysslar med nuförtiden. Några tankar eller förslag? 

👇🏻 Kommentera! 


En tvåsekunders olycka; varje förälders mardröm 4

Jag läste en text på Facebook häromdagen. Det var en mamma som delade med sig om en erfarenhet hon har. Som mamma är historier känsliga då det rör barnen. Barn som far illa, blir sjuka, råkar ut för olyckor osv. Så det var med en klump i halsen jag läste vidare hela texten. Det var mycket att läsa men jag ångrar inte det.

Det finns så mycket man måste vara uppmärksam på, som förälder. Man kan inte allt, man vet inte allt, man kan inte vara överallt. Vi gör det bäst vi kan med det vi har. Vi tar till oss kunskap under livets gång, lär oss av våra misstag och av andras öden. Så växer vi som föräldrar – som människor. Utan att döma varandra – så kan vi bli så mycket mer.

Mamman ifråga ville gärna ha texten delad för att uppmärksamma andra föräldrar. Facebook lät mig inte dela hela texten så med mammans tillåtelse så publicerar jag hennes text och bild härunder.

Detta är vad vi i bloggen kallar ett ”kaffeinlägg”. Dvs så långt att du hinner dricker en, två eller kanske en kanna kaffe. Så innan du börjar läsa – sätt igång kaffekokaren! 

Here goes; 



Det här inlägget är långt, men väldigt viktigt! Så ta dig tid att läsa, speciellt om du är förälder. Det jag ska berätta nu är fruktansvärt jobbigt att skriva om.
Det är lika fruktansvärt att läsa om. Men det är så otroligt viktigt att ta del av. Jag har förstått att det finns så himla många föräldrar där ute som inte ens vet vad det jag kommer att skriva om är för något. Och det är riktigt skrämmande eftersom just den här typen av olycka är så fruktansvärt vanlig.

Jag är med i en Facebook grupp som heter ”Mammor United”. Där delade jag min historia i syfte om att ge en extra tanke, och för att varna.
Responsen jag fick där var helt fantastisk.
Hundratals mammor skrev till mig och stöttade mig så otroligt mycket. Det var inte en enda negativ kommentar från någon. Jag trodde verkligen att högafflar och facklor skulle plockas fram från alla möjliga hörn. Och att känslokalla ord om vilken ur usel mamma jag är skulle flöda från höger till vänster. Jag var så himla rädd att dela min historia, men jag tog mig i kragen och gjorde det mitt hjärta bad mig att göra.
Informera, utbilda, varna. Om det gör att jag räddar ett barn från döden så är det värt alla negativa kommentarer i världen.

Jag gör det utan att tveka. INGEN ska behöva uppleva det vi tvingades uppleva i mitten av November 2016. INGEN, inte ens min absolut värsta fiende!

Den enda anledningen till att jag väljer att dela med mig av detta är för att jag som mamma känner en viss skyldighet att varna andra föräldrar.
En del mammor har hört av sig till mig från Facebook gruppen för att berätta sin egen historia.
Det enda som skiljer våra historier åt är våra namn. Inget annat. Hundratals mammor har tackat mig för mitt inlägg som gjorde att de rensat ur sina städskåp.
Chockerande många skrev att de inte ens visste vad det var var för medel jag skrev om. De vet inte att detta säljs i en helt vanlig mataffär. Den står liksom där, på städhyllan och är totalt j*vla livsfarlig!

Jag kan bara inte hålla detta för mig själv. Det bara går inte! Jag tar ALLA tillfällen jag får, och varnar så många föräldrar jag kan. Jag vill inte ha några åsikter om hur ansvarslös jag är som förälder. Jag vill inte veta vad du tycker, och inte tycker om att man ska ha, och vad man inte ska ha i hemmet när man har barn. Jag har redan den kunskapen. Och jag har redan gett mig själv miljontals psykiska lavetter över det som hänt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv, och jag kommer aldrig komma över det. Jag har en smärta i mitt hjärta som aldrig någonsin kommer försvinna.
Det är straff nog, så spara dina ord.

Jag vill berätta om min son. Min skatt, mitt liv, mitt ALLT.
I över 5 år kämpade vi med att bli gravida. Missfall efter missfall. Tårar av smärta efter varje gång vi förlorade det som skulle ha blivit vårt barn.
Jag hade väntat länge på att få bli hans mamma. Och den dagen jag såg plusset på stickan, så visste jag.
Jag visste att denna gång skulle det gå hela vägen.
Jag visste att det var en pojke, och jag visste vad han skulle heta. Jag bara visste!
Han skrämde oss riktigt ordentligt när jag var i vecka 7. Fick en blödning och blev så fruktansvärt orolig över att jag höll på att få ytterligare ett missfall.
Nej nej nej, stanna hos mig!
Men han ville bara skrämmas lite. Allt såg bra ut.
Och det var då jag fick se min lilla ”böna” för första gången.

Ett pyttelitet hjärta som slog som att den blev jagad av något. Så otroligt fort!
Jag fällde ett par kärleksfulla lyckotårar när jag såg honom.
Mitt lilla lilla barn! Första riktiga ultraljudet var så fantastisk att jag knappt kunde ligga still!
Jag ville bara ta ut den där sprattlande lilla bebisen och pussa, pussa, pussa.
Min sambo ville inte att vi skulle ta reda på kön.
Så det gjorde vi inte.
Men jag visste, jag visste att det var en underbar liten pojke som låg och växte i min mage.
Många sa att det var en flicka.
Det var nästan så jag blev irriterad.
Det är ju en pojke! Min SON!
Hela graviditeten gick som en dans. Jag mådde hur bra som helst, och jag kunde knappt vänta ut hela graviditeten.
Herregud, jag ska bli mamma! Jag ska bli världens bästa mamma!

När jag födde honom den 30:e november 2014, så var det precis som att hans ankomst gjorde att allt stod still..
Alla röster runtomkring mig tystnade.
Personerna runtomkring mig var som bortblåsta.
Hans varma, pytteknytte lilla kropp, hans ansikte, små fötter, och oerhört söta små händer var allt jag kände och såg. Det var som att kika genom ett litet ihoprullat papper. Tunnelseende.
Jag såg bara honom.
Hans röst var det enda jag hörde. Det absolut finaste jag hört! Inget annat spelade någon roll längre. Det var bara han som existerade.
Min son. Mitt liv!

Plötsligt öppnas ett par pyttesmå ögon som kisar av ljuset. Vi fick ögonkontakt, och en stor explosion av känslor smällde i mitt bröst!
Kärleken som växte fram inom mig var så kraftfull och så pass stark, att jag hade kunnat springa igenom en betongvägg hur lätt som helst.
Så pass kraftfull att det smärtade i mitt bröst, precis som att den inte riktigt fick plats där inne.
Min fantastiske SON. Du är ju helt perfekt!
Jag lovade att skydda honom från ALLT!
Inget skulle någonsin få hända honom.
Ingen skulle någonsin få skada honom.
Jag lovade honom det.
Så länge jag lever, så kommer jag skydda honom mot allt!
Det var vad jag lovade honom.

Men mitt löfte skulle brytas knappt 2 år efter.
I mitten av november 2016, vändes vår värld helt upp och ner. Mitt löfte var brutet och min själ strimlades sönder.
Min älskade son hade haft vinterkräksjukan och kräkts hela dagen innan.
Hans lilla mage var tom, men han vågade inte äta något. Han var så slö i kroppen av att inte få behålla något han åt, att jag började bli riktigt orolig.
Min annars pigga och jättebusiga son, var inte alls sig lik.
Jag måste få i honom något.
Vi ska göra Chokladbollar älskling. Vill du baka med mamma?
Aa, baka mamma

Sen ser jag det igen. Det där j*vla handfatet som är fyllt av äckligt vatten för att det är stopp nånstans djupt in i nått rör. Jag kan inte släppa det. Det är fjärde dagen jag ser det.
Försökte med ALLT i flera dagar men inget löste upp proppen. Jag kunde inte släppa det, så jag ringde ett företag som hanterar avlopp. 6000 kr ville han ha. För att det var jour, och för att det var så nära jul. Nära jul?! Det var ju i mitten av november. Vadå nära jul?!


Jag blev irriterad och sa att jag minsann kunde lösa det själv. Min sambo, som är på väg hem från jobbet, får ett samtal från mig.
Jag ber honom köpa hem KAUSTIKSODA.
När han kommer hem, så häller jag ner hela burken i avloppet efter att jag öst ut det där vidriga vattnet. Jag kokar upp vatten i vattenkokaren och häller rätt ner i avloppet.
Det börjar bubbla och gurgla och jag ser att det är på väg ner.
Bra.. där släppte skiten. Nu gör vi chokladbollar Pluttskrutt!

Jag vände mig om i 2 sekunder för att hämta havregrynen en meter bort. TVÅ sekunder!!!!!
På den korta stunden hinner mitt älskade barn dra stolen mot bänken, ställa sig på den, doppa sin leksaksvisp i vasken, och sen in i munnen!
PANIK!!!

Han försöker skrika men kan inte.
Jag ser hans smärta, jag ser hans dödsångest i hans ögon, han står och hulkar.
Precis som att han har satt i halsen och håller på att kvävas. Redan när jag såg honom hulka på stolen så skrek jag till min sambo att ringa ambulans.
Mitt mammahjärta var tydlig mot mig om att det här var allvarligt.
Jag slänger honom över mina ben och dunkar honom över ryggen allt vad jag kan.
Flera gånger.
Inget kom ut.
När jag vänder honom mot mig för att se om jag ser föremålet han satt i halsen, så ser jag att det inte ens handlar om något föremål.
Han svullnar upp i munnen, läpparna blir så pass svullna att de spricker.
Det bildas neongult, tjockt slem i hans mun och hals.
Han kan inte andas.
Det var då jag såg att det bubblade i hans mun.
Det var då jag förstod vad som hade hänt.
Det var då jag fick panik i varje cell av min kropp!

Jag slogs med mig själv i mitt huvud för att absolut inte visa min panik för min son.
Ser han min panik, så är det kört!
Jag måste andas lugnt.
Jag måste ta en sak i taget.
Jag måste hjälpa honom!
Och nu, va f*n gör jag nu !!!!!???
Älskling, titta på mamma, du får inte svälja, hör du mig, titta på mig, du får inte svälja, spotta……
Hur f*n talar man om för en snart 2 årig liten pojke som är totalt panikslagen i fruktansvärd smärta, att han absolut inte får svälja.
HUR?!

Jag måste agera snabbt. Det hänger på mig nu!
Jag slet av honom kläderna och satte honom i badkaret.
Iskallt vatten. Kyler ner honom. Framkallar en kramp. Då sväljer man inte.
Jag vet, för jag har ramlat ner under isen en gång.
Ni vet, första doppet i sjön, när man stelnar till.
Också en bra jämförelse. Det var den krampen jag ville få fram. Spolade hans lilla mun.
Hela tiden med paniken som misshandlar mig psykiskt.
Jag trycker ner mig själv till botten och kväver mig själv med den absolut värsta känslan..
Det dåliga samvetet…
Hur kunde jag vara så j*vla dum i huvet! Jag har dödat mitt barn!!

Ambulansen kommer.
Två Ambulanssköterskor kliver in och säger att min son ska dricka mjölk.
Va?! Han har fått i sig KAUSTIKSODA. Inte tvättmedel. Det här fräter ALLT i dess väg och vi måste åka NU! Han DÖR!
Min sambo hade ringt giftcentralen innan och de hade sagt att vi inte skulle göra nått alls.
Vi skulle alltså stå där och se på när vår son plågas till döds. Tack, gode gud för att jag inte lyssnade! Jag får ta alla beslut.
Helt sjukt.

Det är en annan historia, men jag är så jävla tacksam över att jag lyckades slå ner paniken och hålla mig skärpt. Det räddade min son.
Svälja mjölk?
I h-vete heller!
Vet man att barnet har svalt kaustiksodan så är det bra att ”späda ut”.
Men nu handlar det om en helt tom mage som dagen innan haft en influensa.
En pytteliten mage som redan är utsatt.
Det hade dödat honom.
Kaustiksoda får INTE under några som helst omständigheter, spolas ner i magen.
Mer om det senare…

När vi väl kommer in till Akuten i raketfart så är jag fortfarande lugn utanpå.
Inombords skriker jag i fruktansvärd panik.
Mitt barn, som jag lovade så dyrt och heligt att skydda mot och från allt och alla.
Han slets från mina armar, pressades ner mot en brits med ca 10 okända ansikten mot honom.
Han får panik, nu kan han skrika, hela Sverige måste ha hört hans desperata och panikslagna skrik efter mig.

De håller fast honom, han försöker vrida sig loss, slåss för sitt liv, sparkar med sina ben, och skriker efter mig.

Där….
Där och då kom mina första riktiga tårar.
Jag gick sönder. Allt brast för mig.
Jag tappar känseln i mina ben.
Min modersinstinkt skriker åt mig att kasta iväg alla från honom för att rädda honom, samtidigt som mitt förstånd försöker tysta ner skriket genom att övertala mig att det är för hans bästa.
Jag känner att jag hyperventilerar, jag börjar få panik. Jag blir arg. En undersköterska försöker leda mig ut.
Jag vill inte gå! Hon tvingar mig ut.

Jag vänder mig om och ser honom fortsätta kampen att slita sig loss för sitt liv.
Älskade barn. Jag vill vara hos dig!
Snälla, stäng inte dörren, jag måste se honom.
Pang….
En dörr smälls igen rakt framför mitt ansikte.
Sekunder efter tystnar hans lilla panikslagna skrik.
Jag bryter IHOP.
Totalt…
Han dog.
Han dog, och jag var inte hos honom!

I ena handen höll jag hans små stövlar, och i andra bar jag hans lilla jacka.
Jag kramar dom hårt för att känna hans doft.
Jag har förlorat honom!
Det absolut viktigaste i mitt liv är borta!
Jag vill inte mer!
Det tog en evighet att få honom. En evighet! För att på ett kort ögonblick förlora honom.
Dörren som slogs igen innan öppnades, ut rullas han i raketfart med 3 personer vid sig.
In i en ambulans som försvinner bort med blåljus.
Jag kommer aldrig mer få se min son….
Jag får reda på att de ska ta honom till Jönköping.
De frågar om jag vill ha en taxi dit…
Nej, min sambo är på väg..

Efter lång väntan så kommer han, min sambo. Vi kramas HÅRT och länge.
Tårarna sprutar.
Jag förklarar att vi måste ta oss till Jönköping. Att han är på väg dit.
Vi åker iväg och när vi kommer fram leder en sköterska oss till intensivvårdsavdelningen.
In till sal 10 som alltid har varit mitt lyckonummer.
Kändes definitivt inte som det då.

Där låg han. Livets mening.
Med miljontals slangar, helt naken och kopplad till en respirator. Hans pyttelilla kropp syntes knappt i den där jättestora sängen.Det var fruktansvärt!
INGEN förälder ska behöva se sitt barn så.
INGEN!


Jag ber om ärlighet och raka rör. Jag vill veta ALLT de tänker. Jag frågar rakt ut.
– Håller vår son på att dö här. Kan han dö nu? Svara ärligt!

Eftersom du frågar rakt ut och vill ha raka svar så, ja. Han kan dö nu. Vi vet inte hur stor skadan har blivit då vi inte kan gå ner i magen och titta förrän 24 timmar passerat. Gör vi det innan så puttar vi ner ytterligare Kaustiksoda och då överlever han inte. Vi vet som sagt var inte hur det ser ut, och därför vet vi heller inte om han kommer överleva detta.

Jag kunde helt ärligt känna hur mitt hjärta brast.
Det gjorde så fruktansvärt ONT! Jag vill inte leva utan honom!

Nu, tillbaka till att man absolut inte får svälja ner Kaustiksodan. Den får inte komma ner till magsäcken! Och ambulanspersonalen ville att han skulle dricka mjölk. Alltså skölja ner det.
Jag var rätt säker på att min son inte svalt något då jag agerade blixtsnabbt för att försöka undvika det. Och jag tänkte heller inte chansa.

Innan jag och sambon kom dit så hade de varit nere med en kamera och kikat i strupe och magmun.
Det var väl där och då läkaren inte kunde ge mig raka svar då magmunnen var ganska attackerad av Kaustiksodan.
Jag hade inte berättat om vad jag gjort hemma för att försöka rädda honom än. Jag hade lite annat att tänka på antar jag.

24 timmar var vi tvungna att vänta.
Det var alltså då vi skulle få veta ifall han skulle överleva. För det ligger och fräter i 24 timmar och för att man omöjligt kan veta hur stor skadan har blivit innan det frätt färdigt.

USCH, bara tanken att min son ligger och blir totalt sönderfrätt i sin kropp, var väldigt svår att hantera. Det var ju mitt fel. Hur F*N kunde jag låta det hända! Jag skulle ju skydda honom från allt! Jag har misslyckats totalt!
Det var det absolut värsta jag varit med om.
Att behöva vänta så fruktansvärt länge för att få reda på ifall min son skulle överleva var inget annat än tortyr!

Jag vet inte hur många gånger jag grät.
Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag älskar honom. Jag vet inte hur många gånger jag sa förlåt. Varje gång jag eller min sambo pratade med honom så höjdes hans puls.
Och vid ett tillfälle, när jag viskade i hans öra. ”Förlåt älskling, mamma älskar dig jättemycket!”
så tryckte han sitt underbara lilla huvud mot mig.
Precis som att han förlät mig. Jag behövde det. Sååååå mycket!! Älskade, underbara, lilla lilla pojke!

När tortyrtimmarna hade passerat så rullades han upp till operation. Nu skulle man ner i magsäcken och titta hur det såg ut. Om han skulle vidare till Lund eller Göteborg eller om han ens skulle överleva. Han rullades iväg.
Vi bestämde oss för att ta en promenad medan han var på operation.

Vi gick hand i hand, knäpptysta.
Utan att säga ett ord till varandra på väldigt länge.
Nu måste dom ju va färdiga, vi går tillbaka,
sa jag.
Men när vi kom tillbaka upptäckte vi att vi bara varit borta i 20 minuter och att dom inte ens börjat med honom på operation. USCH!!!! Jag orkar inte mer! Efter en låååång väntan, så kom äntligen 2 läkare in till oss.
Den ena tar fram sin mobil och börjar visa bilder på hur det såg ut inuti våran älskade son. Hon verkade väldigt chockad. För på bara 24 timmar så hade han läkt otroligt mycket.
”Han kommer klara sig, han kommer inte ens få några men när han läkt”, sa hon och tittade på oss, precis som att det inte var det hon hade förväntat sig.

Innan blev vi förvarnade om att detta kunde ta flera månader. Sambon kastade sig över henne och kramade henne hårt. Jag bröt ihop där jag satt. Jag hade svårt att greppa mina känslor.
Det var så himla mycket att ta in att jag bara bröt ihop och storgrät.
”Jag vill bara säga en sak, det är ett ögonblicksverk. Var inte hård mot dig själv”, sa hon, läkaren med mobilen och alla bilder.

Strax innan vår son rullades upp till operation, så berättade jag för sjuksköterskan vad jag hade gjort hemma för att försöka rädda honom.
Jag skämdes eftersom jag hade gjort tvärt emot det dom sa åt oss på giftcentralen.
Jag var orolig att jag kanske hade skadat honom mer än vad som hade blivit annars.
Jag fick inget annat än beröm från den andra överläkaren.

Jag hade tydligen gjort enligt bokens alla regler.
När vi berättade vad giftcentralen hade sagt till oss så blev han (överläkaren) förbannad.
Det syntes klart och tydligt. En näve dunka i bordet.
”Skit i vad dom sa, du har gjort precis exakt som man ska göra. Det är ingen annan än du som har räddat din son. Vi gör bara efterarbetet här.”
Tack men.. Jag känner mig inte riktigt som en hjälte just nu. Han hade inte behövt gå igenom allt det här om jag bara tänkt till en extra gång.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta mig själv för det som hände min son. ALDRIG!
De fortsätter med att berätta att svullnaden hade lagt sig så pass bra att om det fortsatte i den här takten, så kunde dom ta bort tuben och koppla bort honom från respiratorn redan dagen efter.
WOOOOOOW!!!
Som jag längtade efter att få hålla om min son tätt intill och snuffsa honom i nacken så han kiknar av skratt. Ingen i hela världen värmer mitt hjärta mer än just han och hans helt underbara lillasyster.
Inget i hela världen är viktigare för mig än mina helt perfekta skruttungar!

Det här är något som hade kunnat sluta i total katastrof. Vi var så fruktansvärt nära att mista vår son! Och är det något jag vet, så är det att jag aldrig någonsin hade blivit hel igen.

Och så är det nu också. En stor del av mig tog hans plats där vid respiratorns alla slangar, pumpar och maskiner. En väldigt stor del av mig dog istället för honom. Jag kommer aldrig mer bli helt hel igen. Men det kan jag ta. Bara jag får behålla min son vid livet.

När det kommer till mina barn, så offrar jag ALLT, bara för att deras liv ska bli så bra som möjligt.
Jag är fullt medveten om att man absolut inte kan skydda sina barn mot allt. Jag vet det. Man kan inte heller styra över barnens öde. Jag vet det också.

Men, det man KAN göra, är att styra över vad som finns i hemmet. Behöver du verkligen alla dina kemikalier? Vart står dina disktabletter? Och vart förvarar du dina batterier? Tänk aldrig –”det händer aldrig oss.” Det kan det visst göra. När du minst anar det! Är det något jag lärt mig efter allt det här, så är det just att det kan hända precis vem som helst.

Det här är min historia.
Och jag har valt att vara anonym.
Just för att jag inte fixar högafflar och åsikter om mig som förälder. Jag vill bara inte vara med om det. Men jag vill, mer än något annat, göra ett helhjärtat försök att rädda ditt barn. Så som jag hade velat att du tänkt om mitt barn.

Dela min text så mycket du bara kan.
Det är så oerhört viktigt !
Ta hand om varandra och kramas mycket.

// Mamma till 2 helt fantastiska barn