Jo, nu är hon äntligen född, min efterlängtade fina dotter Kaeli Rose. 9 dagar efter BF. På den första soliga dagen den veckan och välkomnade sommaren med sin ankomst. Och här kommer hela förlossningsberättelsen för de intresserade.

Kvällen innan, den 15:e juni, började jag få lite sammandragningar. Men inget jag reagerade på för att det egentligen kändes som det gjort under nästan hela graviditeten. Under natten, och särskilt framåt morgontimmarna, började jag få lite fjuttvärkar. Inte så att jag egentligen tyckte det gjorde pisseont men tillräckligt för att vakna var tionde, femtonde minut. Jag gick upp några gånger och kissade och när jag vid en värk gick upp och kissade, runt 7 på morgonen, såg jag att slemproppen hade gått och jag fick välkomna morgonen med blod. Jag ringde mamma direkt, jag ville inte vara ensam längre. Sen ringde jag förlossningen. Jag berättade att slemproppen gått. “Vad bra” fick jag till svar. Och eftersom mina värkar bara var tio minuter emellan så var det lugnt. Ta en dusch, rekommenderade hon, ta det lugnt bara, det dröjer nog ett tag till. Och ja, det vet jag ju att det kan göra.

Mamma kom och vi drack kaffe tillsammans och jag tog värkarna som kom med tio till femton minuters mellanrum och ganska oregelbundna och jag hade svårt att klocka dem. De blev mer och mer intensiva men inte tillräckligt för att jag skulle bli alarmerad. Jag hade det i huvudet, som en väninna svarat mig en gång när jag väntade Phini och frågade “hur vet man när man ska åka in?!” och svaret var “när man inte står ut mer”.
Och jag stod ju ut.
Jag smsade några vänner under värkarbetet, bland andra Lotta, Björn och Emma. och Lotta har ju rätt i det hon sa att man ska vara på fötterna. Och jag vågade knappt sitta ner, rädd för att det kunde avta igen. Så jag diskade, bytte vatten till fisken och fick hjälp av mamma att renbädda min säng. sen föreslog jag en liten promenad. Det var ju strålande solsken ute. Så vi tog en liten promenad tillsammans och vilade lite då och då när värkarna kom.

Klockan 10:15 hade jag tid till min barnmorska. en sedvanlig rutinkoll. Jag ringde henne och sa att jag kanske inte kommer, att slemproppen gått och att jag har värkar. Hon sa det jag tänkte, att om det känns okej kan jag ju komma, men om jag inte dyker upp förstår hon att jag åkt in. Jag ringde Tessi och frågade om hon kunde köra mig till BM och hon ställde upp, som den ängeln hon är. Björn hade redan smsat henne och förberett henne på att jag var på gång och att hon förmodligen blir chaffis eftersom hon var ledig från jobb och hade snabbast hit att hämta.  Hon hämtade mig och mamma och körde oss till BM och vi tog med babyväskan i-fall-om-att.
Väl hos barnmorskan vankade jag av och an i väntrummet i värkar. Jag knackade på hennes dörr utan svar och började få lite panik. Värkarna blev ju inte mildare precis. När hon kom ut till väntrummet och såg mig frågade hon om hon skulle känna lite och det ville jag gärna. jag ville ju veta lite status, vart jag ligger, om jag lurar mig själv, eller nått. Om jag hoppades för mycket. Vi gick in på hennes rum och jag fick en värk som min BM andades igenom mig med och strök mig över ryggen. Och jag fick klä av mig och lägga mig ner på rygg med benen isär och häl mot häl. Hon förde in fingrar och kände efter och sa att jag var 4-5 cm öppen, åtminstone 4 i alla fall, och hon kände hinnblåsan. Hon lyssnade på hjärtslagen med och konstaterade att hjärtat slog bra. “Vad gör du här? Du ska vara på förlossningen. Åk in med dig” sa hon. Hon gjorde några anteckningar i min mapp och jag fick en värk till och hon andades igenom den också med mig och strök mig över ryggen och sa åt mig igen att åka in. Så jag skickade ett sms till Tessi och mamma och jag gick ner för att vänta på henne. Väl där ute och väntande på Tessi ringde jag förlossningen och sa att jag nyss varit hos BM, är 4-5 cm öppen och har värkar. “Och hnp kände hinnblåsan, det är ju bra, då har itne vattnet gått ännu i alla fall. Vi har inga platser lediga. Kan du vänta 45 minuter, en timme, innan du kommer in?” Vad svarar man? Vad vet jag om jag kan vänta..? “Vad gör jag annars” undrade jag och fick till svar att jag annars fick åka till Malmö. Och Malmö är inget alternativ för mig så jag sa att jag jag får försöka vänta en timme.Klockan var då runt 10:40.

Tessi kom och jag hoppade in i bilen och hann få värkar på den lilla vägen hem. Vi stannade utanför min port och bestämde att hon skulle hämta oss 11:15 Då skulle vi vara på förlossningen runt 11:30 och då har det gått 45 minuter till en timme sedan jag ringde. Bra plan. Men just som jag skulle kliva ur bilen fick jag en värk till. En helvetisk sådan och jag gnydde “hjälp mig Tessi..!!”. Tessi, som var tacksam att hon bara var taxi klistrade sig vid dörren som om hon ville försvinna och sa att jag fick ta tag i växelspaken, haha. “Ska vi inte åka in direkt istället ändå” sa hon. Och jag svarade att det fick vi nog göra, för jag klarar inte detta. Så vi åkte in direkt, till förlossningen. Plats eller inte, det skulle kännas tryggare att vara DÄR i alla fall. Jag fick värkar på vägen in och gnydde och hade mig. Tessi svor över trafikanter i omkörningsfil på motorväg som tryckte i 90 när hon ville komma fram fortare än så. Hon sa att hon förstår de pappor som stressar in när fruar ska föda, för det är svårt att inte vilja trycka ner gasen när jag fick värkar och skrek av smärta.
Mamma och Tessi skämtade och pratade och jag var inte mottaglig att delta men uppskattar i efterhand att de inte var hysteriska utan bara körde på som vanligt.

Vi närmade oss förlossningen och vi såg Lotta korsa gatan för en rökpaus just som vi kom. Tessi parkerade vid ingången och Lotta kom fram till mig och jag föll i hennes armar och gnydde och fick en värk. “Krama på, vännen, så hårt du kan” sa Lotta och höll i mig. Jag ville bara in. Jag kände hur det började trycka på mellan benen.  Så vi gick in – mamma, jag och Lotta. Tessi letade parkeringsplats hon skulle hålla till Björn som var på väg in. Jag ringde på klockan och fick en värk och lutade mig över en stol och kände Lotta ställa sig bestämt bakom mig och med ett enormt bekvämt handlag masserade min rygg. Dörren öppnades och vi fick komma in – och vänta. För de hade ju inget rum ledig riktigt ännu, de höll på att städa. Jag ville bara skrika att jag skiter i om där är städat men behärskade mig. Vi stod och väntade i korridoren och jag fick värkar och det tryckte på så enormt mellan benen. Med dämpade skrik tog jag värkarna i korridoren och efter en stund kom en sköterska och sa att jag kunde gå in nu, men fick gå försiktigt för att där var nymoppat och vått på golvet. Jag sträckte ut en hand mot sköterskan och gnydde ett “hjälp mig…” och hon tog min hand och ledde mig mot rummet.

När vi nästan var framme vid rummet, just utanför dörren till sal 3, kände jag hur det small till mellan benen. Och jag visste direkt vad det var. “Mitt vatten gick nu” sa jag och vi tittade alla ner och såg hur det rann. Jag leddes in i rummet och fram mot sängen där jag lutade mig och sköterskan la stora vadderade underlägg under mina fötter och jag plockade av mig de våta kläderna och såg det sista vattnet rinna ner. Och det var missfärgat. Det var inte klart, det var mer lite grönbrunt. “Det där ser inte bra ut, jag tror hon har bajsat” sa jag och sköterskan var lugn när hon höll med mig. Annars vet jag ju att det inte är bra att bebisarna bajsar i vattnet men hon verkade ta det så bra att jag inte heller blev stirrig. Jag fick en hemsk värk till och sa till sköterskan, som nu plockade fram grejor ur ett skåp, att det TRYCKER på. Hon sa att hon måste plocka fram grejor och att vi väntade på barnmorskan och hon frågade mig om smärtlindring. Jag vill ha epidural, lustgas, allt. Jag fick petidin med pojkarna sa jag. Men det brukar man inte ge, svarade sköterskan. Jaha? Men jag fick det med pojkarna i alla fall.
En barnmorska kom in och bad mig hoppa upp så hon kunde se hur mycket öppen jag var och hon fixade fram lustgas. Jag tog mig upp på sängen, tog lustgasen och tog det djupaste andetaget någonsin och försvann in dimman i några sekunder. Sekunder som kändes som århundraden. Barnmorskan skulle se hur mycket öppen jag var men såg bebisens huvud istället. Ojsan hoppsan.. Jag sa ju att det tryckte på? Det lilla andetaget av lustgas skickade mig till tjo-hoppsan-land. När jag kvicknade till nån sekund undrade jag för mig själv “vad fan händer, var är jag, vad händer, hur länge har jag varit här?!” Väldigt desorienterad. Jag tittade upp och såg min mamma stå vid min sida och höll mig i handen. Min blick mötte hennes en stund och jag kände en trygghet att ha mamma där hos mig. Familjärt och underbart.

“Vid nästa värk krystar du så är hon ute” hörde jag när dimman började lätta. “Hör du mig..? Vid nästa värk så krystar du, så är hon ute” upprepade barnmorskan. Och den värken kom direkt och jag tänkte för mig själv, “Nu gäller det, allt eller inget, nu jävlar”.
Jag tryckte lustgasen mot munnen och tog ett djupt andetag och krystade och tjöt i masken för kung och fosterland och slutade inte förrän hon var ute. Två kryst, sen kom hon ut. Sen kom hon. 11:22 – då föddes hon, med öppet fönster och strålande solsken och kvittrande fåglar.

Barnmorskan torkade av henne lite snabbt innan hon la flickebarnet på min mage och jag fick äntligen hålla henne. Hon såg så liten ut och jag minns jag tänkte direkt “hon är ingen 3-kilos bebis alls.. hon är mini”. Jag grät av lycka och min mamma grät av lycka. Kaeli var full av bajs och jag var full av hennes bajs men jag brydde mig inte. Hon var fullt frisk och mådde fenomenalt och andades som de ska, och hade fin färg och var en helt perfekt skapelse.

Sen kom Björn. Som skulle fotografera hela förlossningsförloppet. Men eftersom jag hann vara inne på rummet i ca 5 minuter, så hann han inte. Så han var nog lite förvånad och chockad när han blev visad in i rummet och jag hade bebis i famnen redan. Men han kom lagom till att jag skulle få krysta ut moderkakan i alla fall, även om det kanske inte är något jag ville dokumentera på fotografi. Jag var snabb med att be om min mobil så jag kunde fota henne direkt och jag var helt salig. Men klar i huvudet och väl medveten om min kropp och den resa den just hade gjort. Två andetag lustgas är inte mycket att hurra för men det hjälpte nog lite.

Mamma fick klippa navelsträngen och frigöra Kaeli in i världen och Björn plockade fram kameran och gick runt och fotade mig och Kaeli ur olika vinklar. Det blev inte som vi hade planerat eller föreställt oss men jag var glad att Björn kom i alla fall. Han stannade inte länge, hans jobb hos mig var ju klart och kramade om mig och erbjöd att sticka och handla nått åt mig, om jag behövde nått eller ville ha nått, men jag hade allt jag behövde – min dotter i famnen.

Mamma och jag fick stanna på förlossningen i 4 timmar, som är standard. Jag låg med Kaeli i famnen ett tag, mamma fick hålla henne och barnmorskan kom in med jämna mellanrum för att känna på min livmoder så att den drog ihop sig som den ska. Både Kaeli och jag fick varsin spruta K-vitamin som man får när man fött och Kaeli sköljdes av som hastigast av en sköterska. De tog temp på oss bägge och ett blodtryck på mig och allt såg bra ut och sen fick flickan vägas och mätas.
2860 gram och 48 centimeter.
Jag sa ju det.. det där är ingen 3 kilos bebis. Hon var lite lättare än Laaiti och lite tyngre än Phini. Lika lång som Phini men kortare än Laaiti. Alldeles lagom och perfekt.

Mamma satt med Kaeli så jag fick hoppa in i duschen och tvätta bort bajset som torkat på mina ben och min mage och allt blod jag hade överallt. Det var den mest fräschaste dusch nånsin och jag kände mig som en helt ny kvinna. Jag klädde på mig och tänkte “sådär ja, nu är jag klar, när kan jag åka hem”.

Men jag fick stanna de 4 timmar man måste på förlossningen och sen ner till patienthotellet där jag kom överens med barnmorskan att jag skulle gå hem på en så kallad “Tidig hemgång” – vilket innebar att jag fick snällt stanna 2 timmar till. För allt som allt måste man stanna kvar 6 timmar. Så det gjorde jag.

Mamma och jag smet ner i entrén och mötte Lotta, som slutat jobb och ville snusa bebis. Vi satt nere i entrén, jag i den obligatoriska rullstolen man får sitta i som nyförlöst (inte utan motvilja) och någon timme senare kom Emma också förbi och det blev Emma som körde oss hem igen, efter mina 6 timmar på Lunds Universitets Sjukhus.

Kan ni tro det. Från det att Tessi släppte av oss vid ingången till förlossningen, till att Kaeli var född, förlöpte ca 20 minuter. Inne på själva  förlossningsrummet förlöpte ca 5 minuter.

Och nej, det blev inte den 6:e som jag trodde (eftersom 6r och 9r är speciellt för detta barn, som ni vet) – det blev den 16:e istället. Så det blev ju en sexa ändå.. Men på HENNES premisser, haha.  2010/06/16.

Fler bilder från dagen: Klicka här.

Som de flesta av er såg på bilddagboken innan idag..

YES!!!

Det var tur att jag inte väntade 45-60 minuter som barnmorskan sa när jag ringde.. för att hon kom  fort, kan ni tro. Från det att vi klev ur bilen till att hon var helt ute, gick ungefär 20 minuter. Självklart ska ni få hela historien…! Sen.

KAELI ROSE EKENSTÉEN
2010-06-16

2860 gram & 48 cm

Välkommen älskade dotter.

Idag verkar vara en bra dag att föda barn på, eller vad tycker ni..?

Har vaknat av småvärkar hela natten och i morse runt 8 märkte jag att slemproppen gått. Sedan dess har jag gått med värkar.. mellan 10-15 minuters mellanrum. Jag ringde förlossningen och de säger som alltid, att man ska vänta.

Jag har tid hos BM kl 10:15 och ska försöka ta mig dit ändå med hjälp av Tessi som kör mig <3

Sen hur dagen utspelar sig vet jag inte.. om jag har tur så fortsätter det på denna banan och jag föder barn idag.

Fortsättning följer…

Jag vet att det blir den första tanken när jag inte har uppdaterat “har hon fött nu eller föder hon nu”. Men nej. Ännu ingen bebis och till min kännedom, inga tecken på det heller.

BF + 8 dagar idag. Och jag har tydligen ingen rätt alls i världen att klaga. Jag får inte lov att tycka synd om mig själv för det är minsann inte synd om mig för det finns faktiskt de som har svårt att få barn, fick jag i en kommentar. No shit.

Och till mitt försvar: Jag vet hur det känns att “ha svårt” att bli gravid och få barn och jag vet det låter motsägelsefullt när jag sitter här höggravid med tredje barnet utan IVF eller hjälp. Men så är det. för er som inte visste det fick jag diagnosen STERIL när jag var 18 av fyra olika oberoende läkare. Så det var en ordentlig käftsmäll för mig som alltid längtat efter barn, sedan jag var tonåring.
Det dröjde några år och ett partnerbyte innan jag blev spontant gravid och den lyckan var fullständig.

Men nog om det – jag är tydligen lika steril som hönor som värper guldägg. Och jag inser magin i det hela och lyckan i det hela. Och jag känner mig enormt välsignad. Det behöver däremot inte betyda att jag med glädje omfamnar foglossningar, anemi, halsbränna och att gå över tiden.

Klaga och klaga.. när någonting är jobbigt får man väl lov att gnälla lite om det. Det är nog ganska naturligt. Jag är inte mer än människa, för guds skull. Och jag vet inte hur många gånger jag måste påpeka det – detta är min blogg. På gott och ont. Jag skriver vad än jag behagar och trivs vissa av er inte med att läsa det – klicka bort. Det är nog fan enklare att göra det än att försöka få mig att skriva någonting som skulle behaga mina läsare.

I dagens plus-åtta-dagars-desperation, drack jag en matsked ricinolja vid 16-tiden. Och som jag visste det skulle göra, satte magen igång och bullra och bubbla och en stund senare satt jag på toa och har gjort det nån gång sen dess. (För mycket info? haha). Jag har haft några sammandragningar men det känns inte som något ovanligt, det har jag haft under mer än halva graviditeten. Om något mer än såhär händer vet jag inte. Men detta var mitt sista desperata försök till huskur och det för att jag helt enkelt inte föddes med en ängels tålamod. Jag orkar fan inte mer. Jag står inte ut. Jag blir deprimerad av detta. Nu har jag åtminstone försökt. När man går såhär långt så bytts den magiska längtan mot något annat då man bara vill få det överstökat. Man tänker inte lika mycket på lyckoruset att få sitt barn i famnen som att faktiskt få det ÖVERSTÖKAT. Och det är en känsla man som havande kvinna inte ska behöva ha. Och jag tänker inte rättfärdiga mitt beslut idag om att jag faktiskt drack ricinolja för att det KAN vara farligt, osv. Till min kännedom finns det inget vetenskapligt bevisat. Så bespara mig kommentarer om det – jag vet redan. Och det är ganska onödigt att försöka upplysa mig om något jag redan vet och delge skräckhistorier.

Så godkväll och godnatt. Jag hoppas att nått händer snart.

Fem dagar sedan BF och jag är fortfarande gravid. Jag var faktiskt inte alls beredd på detta, det fanns inte med i mina beräkningar, att jag skulle gå över, även om jag vet att det är lika vanligt att gå över som det är att föda för tidigt. Men jag var ändå inte beredd. Och trots att ultraljudet sa att hennes huvud var ovalt och hon kan komma veckan innan eller veckan efter, så fick jag ju trots allt ett datum och det är det man har räknat ner till hela tiden. Alla har vi ett datum och man glömmer liksom bort allt annat. Jag har varit gravid väldigt länge, känns det som. En graviditet är lång. 40 veckor. 10 månader, det är nästan ett helt år ju..! Jag blir tröttare för varje dag som går, både psykiskt och fysiskt och man börjar liksom tappa modet.

"Tänk om jag är placebo-gravid!? Jag är nog inte gravid, det är en luftbubbla i magen. Gas. Jag är nog fisnödig…"

Jo, man tappar modet. Jag ger upp nu. Jag vill inte vänta längre, inte en minut. Och vid varje sammandragning, som jag ju känt under hela graviditeten så tänker man samma sak.. "NU! Nu kanske det är igång!!" Men nej.. det var ingen värk, det var bara en jävla förvärk.. IGEN.

Här händer ingenting. Jag är lite sur faktiskt. Men mest av allt är jag trött. Mina ögon svider och rinner och jag vill egentligen bara sova men jag kan inte. När jag vaknar på morgonen och är hemma och inte har ont är det samma tanke.. "Fan också.. inte inatt heller.."

Och ja, det är väl uppmuntrande med ord som "hon kommer när hon kommer, hon kommer när hon är redo" men ser det ut som om jag bryr mig, egentligen. Egentligen? JAG är redo. JAG har varit redo länge. Nej, det handlar inte om att jag ska "stressa ut" henne. Hon är fullgången och frisk. Jag är övergravid, trött och orkar inte mycket längre. Förutom att bara vilja sova, vill jag lägga mig ner och bara gråta.

Jag har hört så många sätt att "få igång" förlossningen. Gamla barnmorsketips och huskurer som är helt ofarliga och jag har testat de flesta.

◦ Putsa fönster √
◦ Gå i trappor √
◦ Reta livmoderhalstappen √
◦ Orgasm √
◦ Ingefärsthé √
◦ Hallonbladsthé √
◦ Äta pizza √
◦ Städa √
◦ Ricinolja
◦ Äta ananas
◦ Ha sex
◦ Äta pepparkakor √
◦ Dricka starkt kaffe √

Ricinolja vågar jag inte prova för jag har hört att det kan få bebisens hjärtljud att sjunka och det är en risk jag inte är desperat tillräckligt för att ens våga testa. Äta ananas har jag funderat på men eftersom det ska tydligen krävas enorma mängder för det undrar jag om jag ens får i mig en tredjedel av det som kan behövas eftersom jag är magsäcksopererad. Att ha sex är ju en lösning, det ska tydligen vara något i sperman som triggar igång och jag står inte utan möjligheter men jag har alldeles för mycket självrespekt och för hög moral – jag tycker helt enkelt inte att det känns rätt att ha sex med en annan man när man väntar en annan mans barn.Det känns.. sliskigt. Så utav respekt för mig själv och mitt ofödda barn låter jag bli.

Så jag väntar vidare…

Nu är jag i vecka 41.
Bebisen var beräknad till den 7/6 och idag är det den 9/6 och hon har inte kommit ännu. Det var en hel del som fallerade i sina gissningar, jag själv inräknad. Jag hoppades hon skulle ha kommit i söndags, men icke.
Barnen har varit hos mina föräldrar sedan söndagskväll och att spendera tiden hemma utan barnen är svårt och tråkigt. Jag fattar inte hur mina singelvänner utan barn fördriver tiden..? Det är ensamt och tråkigt att bara vara själv. Så varje dag när jag piggnat till liv går jag hem till mina föräldrar där min yngste son, som har lov från dagis, är. Liv och rörelse, då trivs jag nog bäst.

Så i väntans tider – bokstavligt talat. Och alla dessa frågor från nära, kära och totala främlingar “Har du inte fått ännu?!” och “Känt något än?” i all välmening..
När mina nära vänner frågar och familjen, så är det lugnt. Jag blir glad av deras omtanke. Men när man får samma fråga av hundra andra man knappt känner, när man själv önskar, längtar och väntar, kan bli lite pina..

Varje morgon tänker jag samma tanke.. “Idag..! Idag kanske hon kommer”
Det är tröttsamt att vara gravid och tiden går sakta dagarna innan BF. Men fy satan vad långsamma dagarna är när man går över.

De säger att det är fint att vara sent – jovisst, men till sin EGEN fest? Kom igen.. Det är nog lite ohyfsat, sessan..

Ingen bebis än.
Ska vi börja en ny gissningslek? Haha.

I väntans tider säger man sen gammalt ja. Och nu när slutet är här är det mer väntan än nånsin. Den 6/6 närmar sig sitt slut och jag får äta upp mina ord när jag trodde (hoppades/önsketänkande) att hon skulle komma idag. För jag sitter här i soffan, fortfarande höggravid med en bebis som inte gär den minsta antydan till att vilja komma ut riktigt ännu. Fan också.
BF: i morgon.

Idag har jag varit ute med pojkarna några timmar. Vi gick ner till linbanan och mötte upp Björn, Tessi och Rasmus och pojkarna lekte och jag mest satt där, i skuggan med redan brännande axlar sedan strandbesöket igår.
Ikväll när vi var hos mina föräldrar sa pappa att han vill att pojkarna är hos de denna veckan, från och med ikväll. För det är ju planerat att pappa ska passa pojkarna när jag tar med mamma in på förlossningen och han tyckte det var enklast och bekvämast såhär, så slipper han gå upp och hem till mig mitt i natten om det skulle komma till det. Pojkarna blev självfallet överlyckliga över förslaget och nappade direkt och jag måste erkänna att det känns skönt att kunna släppa pojkarna nu lite. Man slappnar ju av på ett annat sätt när man inte har barnen hemma, utan i tryggt förvar hos människor som också älskar dem.
Så nu är jag barnledig ett tag. Tills bebisen bestämmer sig för att födas, får se hur länge mina barn (alla 3) ger mamma en break, haha.

Dagens bild:

Vilken aktiv flicka denna mamman var igår, kan ni tro.
jag lämnade barnen på skola och dagis under tiden jag smsade med Emma och föreslog en liten shoppingtur. Bägge pojkar behövde nya skor. Emma hade tid till BM och föreslog att jag hängde med och att vi sen körde mot Nova och skopunkten. Sagt och gjort. Efter hennes BM besök körde vi mot Nova och var där fem i tio och Emma syrde plötsligt kosan vidare mot Statoil på Lund Södra för hon ville ha baguette. Just deras baguette (gravid-craving?) och en kaffe. Så vi satt där och fikade innan vi körde mot skopunkten där jag köpte varsitt par nya skor till pojkarna. Vi tog en snabb tur på centrat och jag köpte shorts och strumpor till pojkarna. Phini fick även två par nya boxer. Och fast att jag inte behöver köpa kläder till Kaeli, kunde jag inte motstå det häftiga set jag hittade. En grå body med matchande mössa med trycket AC/DC. Så himla fräckt. Så jag köpte den och en liten kanin till henne. Sen smet jag in på BR och köpte en boll till pojkarna, för det tycker jag att pojkar ska ha.

Efter det hängde jag med Emma till en bilskrot där hon köpte en låsmekanism till sin bil som tydligen skulle vara pissenkel att byta. Men det verkade senare som att den kanske inte passar. Osis. Men jag tog mig hem till mina föräldrar, åt en snabb lunch hämtade Laaiti kort därefter. Pojkarna fick sina grejor och var överförtjusta och sen gick vi ut för att spela boll. Jag sparkade lite boll med Phini men ville mer än vad jag klarade av. Grannarna Malin och Henke kom ut med sina barn och vi satt och fikade isglass och pratade under tiden pojkarna busade på gården.

Efter middagen var det dags för lite sommarklippning. Phini var jätteduktig och satt som om han sov just när det behövdes och han fick en kort frissa. Och fy satan vad han har TJOCKT hår denna pojken, jag har aldrig sett maken till HÅR förr.. Eller jo, det har jag.. hans far. Han har EXAKT likadant hår som sin pappa. Samma virvlar, samma tjocka ostyriga hår och trimmern fick kämpa och jobbade hårt för att få av håret.
Laaiti var inte lika duktig utan drev mig till komplett vanvett.och just som jag hade lyckats få av allt hans hår gick trimmern i två delar. Sen tre, Fan. Han är korthårig nu i alla fall men jag kan inte garantera att resultatet är det bästa eller ens jätte jämnt. Ungfan. Den pojken vet verkligen vilka nerver man ska trycka på, som han höll på. Hur svårt ska det  vara?

När bägge pojkarna hade somnat blev jag plötsligt rastlös. Så jag tog mig an den uppgiften jag hade delegerat mig själv tidigare samma morgon då jag införskaffat allt man kan tänkas behöva inför fönsterputsning. Så jag började med att putsa fönster i vardagsrummet. Insidan. Utsidan. Och mellan rutorna. Sen gick jag vidare till mitt sovrum. Putsade insidan. Utsidan. Och mellan rutorna. Sen fick det räcka. Det blev ju trots allt 14 rutor sammanlagt av puts. Så en skål glass och ner i soffan innan kvällsbad satt perfekt.

Så nu har vi dementerat det ryktet att FÖNSTERPUTSNING ska sätta igång värkarna. FUUUUUUUUUUUUUUUUUCK YOOOOOOOOOOOOOOU!!!!
För jag är fortfarande ganska väldigt mycket ordentligt jättemega gravid.

Så jag tycker nog allt jag var ganska aktiv igår. Nu, om en stund, ska jag ta mig an köksfönstret och pojkarnas fönster och dammsuga lite i lägenheten. Senare idag ska jag få besök av höggravida Lollo som jag inte träffat på flera år och jag längtar!

3 dagar kvar. Jag tror hon kommer i helgen.
Önsketänkande? Förmodligen.

Och jag vaknade på ett STRÅLANDE humör i morse! Alldeles barnsligt, löjligt men underbart strålande humör. Och ja, det beror nog förmodligen helt och hållet på vädret – solen sken! Solen sken och det var sandaler och mina überbekväma haremsbyxor jag köpte i fjol och som är de bekvämaste byxorna att ha nu med magen. Så jag gjorde en liten extra ansträngning och fixade håret, sminkade mig och klädde på mig i morse och pojkarna fick också sina frissor fixade med lite vax.
JAG ÄR EN SOMMARFLICKA!! Ååååh jag och solen kommer så bra överens. jag älskar doften av solen, av gräset och att känna strålarna på mitt ansikte. När lägenheten är ljus och frisk sommarluft blåser igenom i ett underbart tvärdrag – då trivs jag och just idag – så trivs jag!!
Vilket uppvaknande från de senaste veckornas dvala i deprimerande väderhumör.
Jag vet, jag är jävligt ombytlig.. typisk kräfta.

I morse efter jag hade lämnat pojkarna gick jag till min barnmorska för rutinkoll. Urin ser bra ut, vikten ser bra ut och blodtrycket med. Hon lyssnade på magen och bebisens hjärta slår starkt och bra och sen kände hon på magen. Fortfarande inte fixerad – och det visste jag redan att hon inte skulle vara. De brukar bli det i sista minuten när man är omföderska. Men däremot sa min barnmorska att bebisen är riktigt ordentligt nerträngd i alla fall och DET ser jag som ett gott tecken!

Nu ska jag njuta av att må bra och vara glad och insupa den lilla del av sommar jag får idag!