Hälsa


Vem vet just hur trasig en själ kan vara?  4

Så, nu är mitt första steg taget. Idag var mitt första besök på psykiatrimottagningen för en bedömning.  Jag satt där i två timmar (de borde haft bekvämare stolar för min rygg är FUBR nu) och pratade med en läkare och en psykolog. De hade helst sett att jag hade en anhörig med mig som kunde beskriva hur jag var som liten men som ni förstår finns inte den möjligheten. Jag fick beskriva utifrån minnen och sånt jag hört. 

Ju mer jag faktiskt pratar om hur jag funkar och mer jag fått påpekat för mig inser jag att jag kanske inte fungerar som andra människor. Först när man säger det högt och hör sig själv och verkligen tänker efter blir det verkligt. När man sänker garden och lägger stoltheten åt sidan och rannsakar sig själv med en hundraprocentig ärlighet, då ser man plötsligt… Sen vad det beror på hoppas jag att psyk kan svara på. 

De bedömde i alla fall att jag behöver en utredning. Men inte (bara) en adhd utredning utan en mer omfattande utredning. Der finns ju så mycket annat i min bakgrund som kan spela roll som incest och sexuella övergrepp, mobbning och en traumatisk barndom överlag. Och ingen har väl egentligen rotat i det och ingen behandling har getts heller osv. Jag har liksom bearbetat allt det själv. Så de ville ha mitt medgivande att hämta mina gamla journaler från BUP och läsa det först innan de bestämmer sig exakt för vad de vill göra. Men jag står i kö nu som jag förstår det och de säger att kön ligger på 1-1,5 år. Sen får jag väl se vart jag landar. 

Överlag kan jag väl säga att jag egentligen inte bryr mig om jag får diagnos eller inte  även om mycket av det som kännetecknar just npf diagnoser kan jag relatera till – men huvudsaken för mig är att jag får hjälp med det som ställer till det i mitt liv. Jag har rannsakat mig själv under en tid och inser tydligt att jag kanske behöver lite hjälp att fixa en del svårigheter. Mitt temperament exempelvis. Min startknapp och mitt bristande driv. Min ofokus osv. 

Någonting säger mig att denna resan kommer bli både utdragen och mentalt tömmande. Jag har ju alltid vetat att jag är trasig och att mitt inre är ihoplimmat men just hur trasig jag är kan Jag inte svara på. Jag var ju varit så duktig på att bära olika masker att en del av de fastnat och lurar kanske till och med mig själv? Jag har varit fenomenal på att förneka och förtränga men även på att älta, prata om allt och bearbeta mitt förflutna på mitt eget sätt. Jag har fått distans, men jag undrar hur mycket de ska gräva nu.  

Men fan, nu kör vi. 


Vart kommer diagnoserna ifrån? 30

Idag kontaktade jag Öppenpsykiatrin och bad om att få en NPF (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) utredning. På mig själv. Hur udda är inte det? Om någon hade föreslagit det åt mig eller ens hintat för den delen för en del år sen hade jag förmodligen tagit det på fel sätt och slagit bakut (och blivit enormt sur och rebellisk) men allt eftersom åren gått, allt eftersom jag har mognat och jag upplevt det jag har så har tanken slagit mig. Först och främst för att jag faktiskt fått det påpekat för mig. Idag är jag mer mottaglig för sånt än vad jag var förr. Sen spelar det faktiskt roll vem som säger det – när, hur och varför. (mer…)


Är det dags nu?  1

Det är inte alltför ovanligt förekommande att människor i liknande situation som jag ofta befinner sig i samma sits som jag just nu gör. 

Då man lever med kronisk värk så har man ibland ganska okej dagar. Dessa dagar borde vi vila (men det gör vi alltid annars med ju?) men istället så kör vi på – glada att KUNNA göra det lilla vi vanligtvis inte kan. Men när det lagt sig så kommer det. 

Två steg bak. Ett fram. Två bak. 

Här är jag nu – på mina två steg bak. Efter en natt med i stort sett obefintlig sömn och enorma smärtor så tackar jag för mig och undrar om det är long overdue med den sjukskrivning min läkare pratade om i februari. Den jag försökt undvika. Den som ställer till det ekonomiskt och för min man och hans jobb och allt vad det heter. 

Har jag något val? Kan jag göra något annorlunda? Frågorna är många och frustrationen på topp. 
Tack och hej. 


Är det en orm? Är det en hund? Eller är det en ormhund?!  2

Denice, som råkar vara min valda systerdotter (jag har valt hennes mamma som syster) behöver en V-kudde av olika anledningar, inte minst för hennes EDS. Jag vet hon har problem med sömnen och att sova bekvämt så jag sydde en kudde till henne (har även sytt til Anne tidigare, hennes mamma) och hoppas det kommer underlätta. 

Jag valde att sy den i collegetyg. Som mjukisbyxor. Den är riktigt mjuk! Och som en personlig twist så satte jag hundöron & nos på den eftersom Denice älskar hundar (ja, djur överlag). Ett D har jag broderat dit, och några fina spetsdetaljer. 

Den väntar här hemma på henne. Jag visade henne kudden och det verkar som om hon tycker den är fin och vill ha den. Puh. Jag har enorm prestationsångest och ställer oftast orealistiska krav på mig själv. Det är alltid väldigt jobbigt för mig att göra något åt andra – om det är att sy något, laga nån mat, baka eller vad som – alltid ångest att det inte ska tyckas om eller uppskattas. Jag vet ju att de flesta människor inte alltid är ärliga. Det tillhör tydligen väluppfostran  att hellre säga ”Åh vad fin/bra/gott/trevligt” osv än att vas ärlig och säga som det är, att man inte gillar det. Så därför blir jag osäker på vad människor egentligen tycker. Jag är inte bra på sånt. Som ni vet är jag mer typen som är brutalt ärlig – även om det beklagligt nog kan såra (vilket jag sällan gör med flit och oftast ber om ursäkt för). 

Meelo fick kvalitetstesta kudden idag så man kan sova bekvämt och sitta bekvämt med den och kudden har godkänts! 

Innan denna kudden till Denice sydde jag en sängorm till Meelo. Redan när Keeron var bebis hade jag planerat att sy ett spjälskydd till sängen som är rund, men byggs ut till oval och större än de vanliga sängarna. Därför är det svårt att hitta spjälskydd som passar. Det blev däremot aldrig av att jag sydde. Men nu bestämde jag mig för att sy en orm. För att ersätta babynestet som han vuxit ur. Han gillar forfarande att ligga tätt och gosigt. Han sover bäst om man har nått framför näsan vilket jag inte gillar (paranoid mamma!). 

Och som vanligt överdrev jag. Jag har en förmåga att alltid tänka ”ska jag ändå göra det/köpa det/osv så ska det va ordentligt!” – och ordentligt blev det med ormens fantastiska FEM METER! 

De flesta sängormar ser inte riktigt ut såhär. Det vanliga är att de har en stängd mun. Jag råkade komma över en bild på internet på en sängorm med öppen mun. En sån ville jag ha! Problemet var att jag inte riktigt fattade hur jag skulle göra munnen. Så jag tog mig friheten att leta upp tjejen som skrev bloggen, på Facebook och skrev till henne. Det visade sig vara en supertrevlig tjej – Lina, som hjälpte mig! Hon är tydligen textillärare och råkade ha en beskrivning på just det! Så fet blev en orm i alla fall – den första ormen jag gjort. Jag ville ha hans namn broderat på ormen och ögonen skulle broderas. Men jag har aldrig broderat och har ingen aning om hur man gör. Jag hade förvisso redan både brodyrgarn och brodyrnålar hemma (förmodligen köpt nått set) men ingen aning hur man gör. Så jag fick spendera åtskilliga timmar vid Google, läsa beskrivningar och titta på både bilder och videos på youtube. Inom kort hade jag lärt mig hur man broderar med stjälkstygn och ögonen och namnet kunde broderas. Med tanke på att jag ingen erfarenhet eller kunskap har så får jag vara nöjd med resultatet. Enkelt men dugligt. Jag använde Jerseytyg – som man syr kläder av som jag redan hade hemma liggandes. Det är mjukt och mysigt mot huden – mer så än stumma tyger tycker jag (som ex lakansväv). Den är fylld med vadd och är enormt mjuk och fluffig! 

Första natten vi la Meelo vid sängormen så var han helt vaken och glad. Han snackade och log och en liten stund senare somnade han helt av sig själv i sängen för flesta gången. Följande nätter har han bara vaknat för att äta ett mål och inatt sov han hela natten utan mat. Om det beror på ormen vet jag inte men vad härligt om det är så! Kaeli var först ut med att pipa att hon också vill ha en sängorm! 

När Denice’s V-kudde höll på att sys och Kaeli då såg hundöronen och nosen så var hon snabb att önska sig en ”sänghund”. En sängorm med hundöron och nos. Hennes sängorm skulle dessutom ha en tunga och öronen skulle ha ljusrosa inuti, som ”riktiga öron”. Dessa krav! Jag sydde på en liten spets och broderade ögonen och hennes namn. När hon kom hem idag och såg den färdig så var hon snabb att påpeka ”Mamma du har gjort fel!!!! Svansen ska vara spetsig!! Och huvudet ska vara mer runt!!” Men hon nöjde sig ändå och är glad för den. Kaeli kan man i alla fall ALLTID lita på att ge en ärlig åsikt. Vilket jag uppskattar! 

Dessa tre projekten är förhållandevis enkla. Det borde väl ta nån timme styck att knåpa ihop men för mig tar det betydligt längre tid. Dagar som lätt blir veckor. Jag har trots allt många barn hemma och att se efter de prioriteras naturligtvis. Så tillfälle och möjlighet ska finnas. Sen har vi min kropp. Min rygg, knän och mina händer är de som tar mest stryk så korta stunder kan jag nyttja med många byten av ställningar. 

Och jag vet hur korkad jag är. För några veckor sen fick jag plötsligt en annan akut smärta i min vänstra hand. Vid lillfingersidan. Det blev värre så jag kontaktade min arbetsterapeut Christina (älskar henne förresten!). Jag fick tid snabbt och hon undersökte min hand, gjorde några  tester, ställde frågor hur det artade sig och kom fram till att jag har fått en inflammation i senan och senskidan. Det är tydligen ganska vanligt vid monotona rörelser och överbelastning och inte alltför sällan hos småbarnsmammor som lyfter mycket. Och mina händer som redan är så svaga blir lätt överbelastade. Jag behövde vila handen sa hon och jag fick prova ut en ortos. Så nu när det började läka och kännas bättre så syr jag. Smart? Nej. Borde låta handen läka lite bättre men jag har svårt för det där – vila. Har jag en plan, tanke eller idé så vill jag fullfölja ASAP.

 

Överlag vill jag påstå att jag är nöjd med mina projekt. Och hoppas på att alla nya ägare är nöjda med. Nästa sängorm blir till Keeron och jag funderar på att göra ett kaninhuvud på den. Hur vet jag inte än men som med hunden så får jag hitta på nått. Kaeli föreslog att jag gjorde en elefant. Så ja – vi har många idéer och alla sex barn hör hemma vill ha en egen så jag har i något att göra framöver. 


När döden knackar på blir man påmind.. RIP.  1

Det verkar som om ryggen är på rätt väg. Det känns i alla fall bättre. Jag ringde min husläkare och vi pratade lite och jag fick bättre tillfällig medicin utskriven. Hon kollade igenom mina svar från magnetröntgen och kom på att jag har dessa låga & buktande diskar som strular så  med största sannolikhet ligger de och tycker på nerver.  Så det tar iallafall udden av det värsta så att jag kan göra det jag måste – bära barn, köra osv. Laga middag. Men det är allt. Vi diskuterade även EDS. Jag har läst läst och läst lite till och pratat med vänner osv och jag vet att jag måste utreda detta mer grundligt.  Vad är då EDS – Ehlers-Danlos syndrom? Ehlers-Danlos syndrom är en grupp ärftliga tillstånd som karaktäriseras av att bindväven har en förändrad struktur, vilket påverkar bl.a. hud, leder, ligament och blodkärl. Det är alltså massvis olika symptom och jag jag uppmärksammats av framförallt vänner och bloggläsare som följt mig genom åren för att många symptom jag har pekar på det. Eds är/kan vara genetisk och jag jag sett några saker hos barnen som gjorde mig fundersam (ex varför Laaitis höfter har en tendens att fastna/klicka och varför Keerons höftled klickade). Även om jag skulle få en diagnos skulle det förmodligen inte förändra någonting mer än att jag vet om det. Att jag har en förklaring på mina bekymmer och kanske då även vad/om det kan handla om, om barnen visar symptom man kan associera. EDS är en väldigt sällsynt diagnos och inte många läkare kan/vill sätta diagnos eftersom de kanske inte kan så mycket i dagsläget. Men information finns att få överallt på nätet.

Meelo är mig veterligen frisk – jag är förkyld. De andra barnen är också friska. Så peppar peppar så håller det i sig. 

På sistone har döden gjort sig påmind i mitt liv. Först fick jag veta att min farbror låg i respirator i Thailand.  Han bodde där. Dagen efter fick jag veta att han dött – Inter blödningar & lunginflammation. Jag har inte haft någon relation till honom sen jag var barn, upp i tonåren sen försvann han. Men han var min favorit och den enda av mina farbröder jag faktist HAFT en relation med. Han var annorlunda från min familj och de andra. Han övningskörde med mig, ställde upp som kontaktperson och backup när jag var en problematisk ungdom som skulle få egen lägenhet. Han köpte startpaket från Ikea till mig med serviser. Ingen av mina andra farbröder har jag knappt ens träffat. Förutom denna farbror, Kalle. Så även om jag inte haft kontakt med honom på flera är så blev jag nedstämd av hans bortgång. Det är en människa jag känt och en gång beundrat och älskat. Så jag tänker tillåta mig själv att sörja honom ändå. 

Nån dag senare fick jag veta att en kille från  mina tonårskretsar gått bort. Nibbe och jag var aldrig vänner. Vi umgicks aldrig. Tror inte ens att vi gillade varandra. Vill snarare minnas att jag tyckte han var ett burdust, otrevligt rövhål (kanske därför vi inte kom överens, det är ju jag med). Men han var i alla fall sjukt smart.  Och han och jag har väldigt många gemensamma vänner – hans syster är en väldigt god vän till mig. Vi träffades mest på fester med våra gemensamma vänner. Han flyttade till USA för länge sen och levde sitt liv där. Och även om detta inte heller är mig någon nära så känns hans död ledsam. Han var ung, alldeles för ung – han råkade ut för en motorcykelolycka och respiratorn fick stängas av efter en kort tid.  Jag vet ju vem han var. Död överlag påverkar. 

Det gör mig påmind om liv och död. Att man inte kan ta något för givet. Det ger upphov till tusen tankar och känslor. Man börjar se sig omkring i sin närmsta krets och uppskatta de vi har i livet och kanske oroa oss för de man inte vill förlora. Jag är en andlig person även om det är något jag sällan visar hur som helst. Jag är inte kristen men jag har min egen tro. Jag tror på något mer. Mer än detta livet. Jag tror på energi. Jag undrar vart Kalle & Nibbe är nu. Har de det bra? Många tankar. 

Ni som följt bloggen länge vet att tarot, kristaller, salvia och annat ”hokus pokus” är min grej. Och jag har de senaste dagarna (av uppenbara förklarliga skäl) börjat söka mer och mer. Meditera. Rena och ladda mina kristaller. Det känns som om någonting drar mig, som en magnet. Som om något viskar inom mig ”det är dags nu”. Jag får rysningar över hela kroppen och blir plötsligt väldigt ledsen och får tårar i ögonen utan anledning. Antar att jag bara tänker alldeles för mycket… jag är nog bara känsligare än vad jag vill tro. Inte alls tuff, alltså. 

Death will do that to ya..