missmaddis

Det är så typiskt. Jag har så ont att jag knappt kan ta mig till toa. Och denna veckan har pojkarna sportlov och jag har två möten. Ett på soc imorgon och ett med psykologen på onsdag. Jag har redan missat våra två senaste möten – dvs alla, med psykologen.
Idag har jag ringt 1177 som hänvisade mig till min vårdcentral. Jag har försökt ringa minst 5ggr. En gång satt jag i kö i 1h och 10min innan jag kopplades bort! Sen ytterligare 40 min innan jag kom fram.
Jag förklarade allt för ssk. Hon sa att jag kunde komma imorgon bitti så hon får titta. Jag sa att jag inte vet hur jag ska ta mig dit.
Ssk: Då kan jag inte hjälpa dig.
Jag: Du har inga alternativ åt mig?
Ssk: Nej.
Jag: Så du menar att om människor har så ont och inte kan gå, men är inte berättigade ambulans så får de stanna hemma?
Ssk: Ja.
Jag: Är du seriös?!
Ssk: Ja.
Jag: Tack ändå! *klick*.

Jag blir så ledsen!! Så ledsen!! Klart det finns alternativ! Jag vet inte vad men det borde rimligtvis finns NÅGOT!! Men jag fick ingen hjälp där eller. En sjuksköterska sa mer eller mindre till mig att jag får stanna hemma och ha ont..

Jag är så trött på att ha ont!!!
Jag är så trött på att bli avspisad. På att bli skickad hit och dit och att ingen kan hjälpa mig..

Jag jag aldrig varit med om nått liknande.. Herregud vad ont jag har i mitt ben.
Jag föder verkligen hellre barn. Då VET man vad som hör ont och man VET när det slutar göra ont.

Jag har haft ont i mitt ben sen torsdags. Det blir bara värre och inatt var det riktigt illa.
Jag vaknade runt 04 och jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det tog mig ungefär 20 minuter att ta mig till köket för att ta smärtstillande. När jag sen skulle tillbaka till sängen blev jag snurrig. Jag fick ta stöd av väggen i hallen för jag kunde inte se något. Jag blev mer och mer snurrig och haltade längst väggen och kände på nått konstigt sätt hur jag “försvann”. Ansiktet kände som tusen nålar, det kändes som en mardröm. Jag trodde jag höll på att dö. Plötsligt hörde jag nånstans i dimman ljudet av min torkställning som trillade, den stod bakom dörren i mitt sovrum och sen kvicknade jag till på golvet, med huvudet mot Kaelis sänggavel där jag hade smällt i huvudet. Jag mådde fortfarande likadant, kall och bortdomnad och yr men framförallt LIVRÄDD. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte resa mig.
För första gången i mitt liv var jag säker på att jag höll på att dö och fick panik. “Jag KAN INTE dö, jag har barn!!!” Och mitt i paniken skrek jag allt vad jag kunde på pojkarna. Det tog ett tag innan de vaknade och hörde mig – de sover så djupt. När de kom in sluddrade jag att de måste ringa 112. Jag har ju gått igenom med dem vad man ska göra så de borde kunna. Men yrvakna och trötta fattade de inte vad jag menade. Så jag fick telefonen av Phini och ringde 112 själv. Jag kände inte igen min egen röst, jag sluddrade som fan.
Fick först prata med nån operatör, sen en sköterska och de skickade en ambulans. Sköterskan sa åt mig att ringa nån som kunde komma hit till barnen. Phini var trött och frågade om han fick gå och lägga sig igen (han trodde nog han drömde). Men Laaiti stannade uppe hos mig.
Jag ringde mamma. Klockan var 4:33. Så fort jag hörde mammas röst började jag att gråta. Jag kunde höra på mammas röst att hon blev rädd. Hon klädde på sig direkt och kom hit. Först kunde jag inte röra mig och mamma la en kudde under mitt huvud som fortfarande låg mot Kaelis huvudgavel. Efter en stund försökte vi igen att då upp mig i sängen. Laaiti låg bredvid mig och mamma satte igång kaffekokaren. Det kändes SÅ mycket tryggare när mamma kom hit.

Efter en halvtimme kom ambulansen. Två manliga sjuksköterskor. De kollade pulsen, syremättnad och tog ett blodtryck. Allt aåg bra ut. Vi pratade lite. Vi/jag spekulerade. Han kände på min ischiasnerv. Han ville att jag skulle lägga mig på mage men den var OMÖJLIGT. Jag har alldeles för ont i benet för att kunna vända mig. De visste inte vad de skulle göra med mig. Jag hade ingen fraktur, ingen nervinklämning. De kunde inte se någon akut fara just då. De ringde läkaren för att rådfråga och han ville ha ett stående blodtryck och EKG. Jag lät de ta blodtrycket men tackade nej till EKG. Jag tyckte det kändes överdrivet. Jag ringde ambulansen för att jag var livrädd att dö, för känslan jag hade innan jag tuppade av. Efter en stund åkte de iväg igen. Tramadolen hade börjat verka lite så jag haltade mig ut i köket och tog kaffe och satt vid bordet med mamma en stund innan hon gick.

En av mina värsta rädslor är att något ska hända när jag är ensam hemma med barnen. Vilket jag alltid är. Jag vill inte de ska uppleva sånt. Jag är livrädd att de skulle hitta mig död en morgon – det är en av mina största skräckscenario.

Det blev inte mycket sömn för mig. Bägge pojkarna la sig i min säng och jag småslumrade till då och då.
Kaeli har varit hos mormor och morfar sen i fredags och jag tackar min lyckliga stjärna att hon inte var här och upplevde paniken och kaoset.

Hela dagen idag har jag mer eller mindre spenderat i soffan. Oförmögen att röra mig obehindrat. Smärtstillande tar udden av värken men LÅNGT IFRÅN all värk.

Det är så enormt frustrerande att inte veta vad detta beror på. Och att inte kunna fixa det..

Hoppas jag slipper uppleva detta fler gånger..

I morse ringde vice rektorn igen. Set känns som att hon ringde för att mer eller mindre säga samma sak igen. Hon hade pratat med den psykologen de har – hon som egentligen jobbar på socialen som jag förstått det. Hon tar tydligen inte enskilda samtal.
Annars kan de erbjud samtal med en socionom som egentligen jobbar med högstadieeleverna (poängterade hon) och då måste jag vara med.
Sen sa hon att annars är det BUP jag får vända mig till för att det är de som ställer diagnoser och ger behandling.
Jag sa att de gör en höna av en fjäder. Phini behöver vare sig diagnos eller behandling – han behöver bara nån att prata med regelbundet.
“Tack men ni har inget att erbjuda mig. Ni kan inte tillhandahålla den samtalskontakt jag ber om så jag ordnar detta själv”
Hon började med “Nä men alltså..” Men jag avbröt henne och sa “Nä! Jag fixar detta också själv. Tack så mycket, ha en bra dag” sen klickade jag.
Jag var så arg. Arg på skolan.

Sen ringde dagis. De ville att jag hämtar Kaeli. Hon hade diarré och det går nått på dagis. Många andra barn har blivit hemskickade. Så jag hämtade lillgrisen.

Och sen ringde såklart Laaiti’s fritids. Eftersom jag visste att ordinarie personal inte var där idag kunde jag nästan förvänta mig detta.
Det var alltså tumult och de ville att jag kom ner. Han satt på en bänk utanför skolan med en fröken när jag kom.
Han hade bråkat med kompisen N. Sen hade de rett ut det och allt var bra. När de sen skulle ut hade F hoppat på Laaiti och sparkat honom i ryggen sen bröt hela helvetet lös som jag förstått det. Jag vet inte riktigt vad som hände därefter och ingen kunde säga mig det heller. Fröken visste inte att Laaiti blivit sparkad i ryggen för det hade de inte sett. “Nä, och sen har vi ju en bra syndabock här!” sa jag.
Innan jag tog min son och gick så undrade jag om de skulle be F’s mamma att hämta honom eller om det bara är Laaiti. De skulle ringa, sa de.

N’s mamma ringde mig. Våra söner har gått ihop sen dagis. Hon verkar ha förståelse för Laaiti, jag har berättat om hans utredning osv.
Men Laaiti har i alla fall ärvt den egenskapen av mig att alltid stå för vad man gjort. Han berättade själv att han hade slagit N. N’s mamma blev ditringd för att hämta N som var ledsen för att han blivit slagen. Jag förstår inte, de hade ju rett ut det? När N’s mamma kom och hämtade honom satt han och åt mellis och va glad.
Känns ganska mysko.. Hon fick avbryta sin arbetsdag för att hämta en glad son? Personalen var nog aningen förhastade..

Dagens kalabalik som blev kaos.

… Och så har jag ju ont. Värken i händerna sitter alltid i. Idag började jag få ont i benet. Nånstans på sidan/höften/benet. Vänder jag ut foten gör det pisseont. Jag haltar. Det är inte sexigt.
Jag har alltid ont nånstans fan..

Det är min blogg. Jag gnäller hur mycket jag vill!!!