kärlek


Han vrålade i panik efter mig! 4

Idag var Keerons första dag på dagis efter sommarlovet. Han var ju varit borta ett bra tag nu – ända sen juni när skolan slutade. Ni som har barn vet att det kan vara jobbigt att köra igång igen efter ledighet. Och tilläggas bör, att Keeron nu bytt avdelning. (mer…)


Plötsligt händer det! 3

Jag satt i vardagsrummet och sydde för hand. Magnus spelade lite tv-spel på projektorn. Ja, han lever gott, min man.

Vår 12-åriga kille – ni vet den hyperaktiva och supersmarta diagnoskillen? Ja han. Han skuttade ner för trappan och hoppade över grinden (som vanligt) och gick ut i köket. Jag hörde kastruller och bestick väsnas.
Tänkte att han kanske fixade nått att äta. Antingen det eller så fick han nått bokstavsutbrott och kastade allt vi äger och har (inte alltför långsökt, sånt kan hända!).

En stund senare märker vi att han faktiskt städade köket. Tömde diskmaskinen.

Torkade av bordet. Fyllde diskmaskinen. Torkade av vasken. Sen gick han upp och bädda sin säng. Satte sig vid datorn en stund. Nån timme senare kom han ner igen. Började plocka upp leksaker och grejor från golvet. Ja det finns alltid grejor på golven här med alla våra kids. Så Laaiti gick omkring och plockade och donade. Helt utan att vi sagt något eller bett honom.

Vi tappade nästan hakan. Vi blev så förvånade. JORDEN MÅSTE HÅLLA PÅ ATT GÅ UNDER?!

Han har gjort det enstaka gånger förr. Det är så fantastiskt! Jag blir så stolt och glad! Så en puss och en kram och "Tack! Så glad jag blev nu. Du är fantastisk. Jag älskar dig!" Och sen fick han en glass. En finglass. Från min låda – inte barnens låda där det bara ligger tråkiga pinnglassar (Nej Hemglass har inte svarat mitt mail än).

Helt otroligt. Vid såna tillfällen tänker jag "Jag måste ha gjort nått rätt."
Men den tanken är ofta flyktig tills nån annan unge kommer och driver mig till vanvett. Är det inte ungen som spottar på golv och bord och människor (jag fattar inte varför!! Ungen fattar tydligen inte "SLUTA SPOTTA, DITT ÄCKEL!!") och springer in i väggen med näsan först så är det ungen som rynkar på näsan och ögonbryn med armarna i kors och ljuder tydligt ett "NEJ!!!" så högt att Anna-Lisa i Motala kan höra ungen.

Men det är väl det som är föräldraskap. Flyktiga sekunder av värme och stolthet som ska kompensera för den övriga tiden av pest & pina. Tack Laaiti. För den ljusglimten. Det behövdes!


TÄVLING: Chakraarmband

Jag har egentligen så mycket annat att blogga om. Det kommer. 

Men just nu vill jag dirigera er åt en sida på Facebook som heter ”missmaddis shop” där det just nu pågår en tävling, fram till onsdag kl 20:00. 

Även om du inte vill ha det själv så delta – finns säkert nån du kan ge den till som gåva! 

MISSMADDIS SHOP – Klicka här
Go, go, go! 


Min man har adopterat ett barn! 10

Idag kom papperna från Tingsrätten som vi väntat länge på. Denna processen är nu AVKLARAD! 

”Tingsrätten lämnar Magnus Ekenstéen tillstånd enligt 4 kap. 6 § föräldrabalken att som adoptivbarn anta Kaeli Ekenstéen, 100616-****. Kaeli Ekenstéen är därmed enligt 4 kap. 8 § föräldrabalken att anse som Magnus Ekenstéen och Madeleine Ekenstéens gemensamma barn” 

YAY!! Vi har således två gemensamma barn i dagsläget. Vilka fantastiska nyheter! Detta måste firas! 

  

 

Det står på första sidan:

”Magnus Ekenstéen har begärt att få adoptera Kaeli Ekenstéen. Madeleine Ekenstéen har samtyckt till adoptionen. Martin Hansen har beretts tillfälle att yttra sig men inte hörts av.”

Förmodar att han ljög då han sa att han hade kontaktat tingsrätten. Jag är inte förvånad. Däremot väldigt glad att hans uppenbara frånvaro inte försvårade vårt mål. 
Ni tar Magnus officiellt över – och fortsätter göra det som han gjort de sista åren; nämligen att älska Kaeli och  ta hand om henne som om det vore hans egen vilket hon nu officiellt är. 

Ante omnis mea familia. 

  


Det här är MIN kropp. 6

IMG_4612Det är samma tragiska kropp vi talar om.

Samma krokiga fingrar och sneda näsa. Kroppen vars ärrade hud vittnar om kampen mot fetma med skrålande bristningar på alla möjliga – och omöjliga ställen. Kroppen som blivit sned i både rygg och höfter efter både graviditeter, förlossningar och år av barn på de välformade höfterna som därmed fyller sitt syfte.

Kroppen som min man älskar och smeker varsamt är samma kropp som jag förbannar, kroppen som jag lever med, som påminner mig varje dag om hur den inte mår bra.

Kroppen. Min kropp. På gott och ont. Kroppen som jag avskyr för att jag tycker den är vedervärdig till utseende och funktion men samma kropp som min man älskar. Älskar att röra, att kyssa, att smeka, att lukta på.

IMG_4704När jag klär av mig naken ser jag alla mina fel. Den enormt hängiga huden som blev lämnad som gårdagens rester sedan jag gått ner över sjuttio kilon. Jag ser ärren från alla tjugotal operationer, några av dem för att rädda mitt liv. Jag vet inte vad jag tycker om saken. Jag är väl ganska kluven. Kroppens ärlighet och sanning stirrar på mig. Det är svart på vitt, rakt framför mig. Min kropp ser äldre ut än vad den är. Men min man tycks vara blind för detta faktum. Han SER IMG_4705det. Men han ser det inte på samma sätt som jag. Min hängiga hud som jag kan tycka är enormt oattraktivt är någonting som min man förbiser. Huden och ärren som jag vill magiskt trolla bort smeker han varsamt och ger fjäderlätta kyssar.

Och sen värken. De konstanta smärtorna som konsumerar mig från morgon till kväll. Fötterna ömmar när jag står på dem. Knäna knakar och hoppar halvt ut led. Höfterna är snedvridna och höftledkulorna hoppar också ur sin position. Svanskotan som lever ett eget liv och tillåter mig inte belasta den genom att sitta på den.

Ryggen. Oj oj, ryggen. Min rygg ser till att min kroppshållning oftast kan liknas vid en tärs nittioårings skrangliga hydda. Händerna med fingrar som blir alltmer krokiga av artrosen i fingerleder.
Tarmarna. De smärtorna som attackerar mig med full kraft när de vrider sig och viker sig och krampar. Dessa kroniska besvär sedan jag gjorde magsäcksoperation. Priset jag fick betala för att jag gjorde det enda jag kunde för att förbättra mitt liv och ge mer livskvalité till denna min egen tidslinje.

IMG_4732Ändå vill han ha mig. Vara med mig. Älska mig och vörda mig. Ta hand on mig. Om denna trasiga och förbrukade kropp. Han älskar denna kroppen som jag förbannar.

Men det är min kropp. Det är min dekorativa kropp vars alla ärr och bristningar delar lika plats med tatueringarna jag valt att besudla min ståtliga enhet med, hand i hand med utsmyckningar av tatueringar och implantat. Precis som ärren, bristningarna och den excessiva huden så vittnar tatueringarna om mitt förflutna. Min historia – mitt liv.

Min kropp i hela sin förbannade härlighet fullkomligt sjunger sanningar om hela mitt liv. Om kärlek, om hat, om förnedring. Gråt efter hjälp och sjungna sånger om lycka och allt däremellan.


Det här är min kropp.
Bara min kropp. 
Jag byter inte ut den, trots att den är så trasig.
Den är min, och den är älskad ändå.


11794099_10154146748810550_7445217325230369472_oDen må vara oattraktiv för både mig och många andra men min man ser en skönhet som jag är blind för. Men visst är väl den ändå fantastisk ändå. Min kropp har lyckats bära sjuttio kilon för mycket utan att knäckas mitt itu. Den har lyckats bli befruktad och bära människoliv inte mindre än fyra gånger. Min kropp har skapat liv. Min kropp har varit så belastad och arbetat så hårt och ändå står jag upp. Med mitt huvud högt och med stoltheten i behåll. Min kropp har fått känna ilska och ofantlig vrede, den har fått känna skakningar av rädsla och smärtor uppkomna ur helvetes lågor. Den har blivit brukad och förbrukad, vanskött och misskött. Och denna kroppen har fått känna intensiv passion och kärlek, den har känt liv, den har känt respekt, den har levt.

Jag har levt.
Hårt, mycket och intensivt. Och min kropp har personlighet, den är unik och den är älskad.

Det här är MIN kropp.