Nostalgi på hög nivå..
Häromkvällen frågade Phini mig hur min mage såg ut när jag väntade honom. Så jag plockade fram albumet och visade. Igår kväll plockade jag fram det igen och visade mina föräldrar. Jag bjöd hit de på middag och semlor igår.
Pappa ville ha med sig några bilder hem och scanna in och jag passade på att be honom scanna in några till mig med och tänkte dela med mig av några till er.

Gravid med Phini, 2003.

På förlossningen med Phini…

På sjukhuset där vi fick stanna i en vecka, Phini och jag.

Phini, när han var mycket mindre <3

Laaiti kom till världen..

Jag och Laaiti, nån gång under 2005

Igår var det fredag och jag åkte in till Malmö tidigare för att träffa min underbara vän Maria. Vi möttes upp vid Espresso House där vi satt med fika och småpratade med den unga mamman som satt bredvid med sin kompis och sin 5 veckors son, som inte bara såg ut som Marias son utan även hade samma namn, William. Världen är liten..
Maria hade med sig en hel påse med saker till mig och barnen. Hon är ju en fenomenal scrappare och hade hittat papper som hon tyckte passade mig och killarna och hon hade så rätt så. Bokstäver och stickers och papper i mängder och min tacksamhet var enorm! Jag blev genast inspirerad att sätta en plan i verket, som jag haft ett tag… Vilken underbar gåva! Det var underbart att få träffa Maria för det alldeles för sällan vi får möjlighet till det. Hennes bra dagar är ganska sparsamma när hon lever som hon gör med sina diagnoser så när hon ringer på morgonen och har en bra dag och vill träffa mig ser jag det som en ära och möter upp henne på studs och tar tillfället i akt. Av alla saker hon kan hitta på när hon för en gångs skull mår bra, valde hon att fika med mig och det tar jag inte lättvindigt på.

Efter vi hade fikat gick vi längs gågatan och kikade in på Lindex och babyavdelningen. Jag hittade en söt body som jag skulle köpa till bebisen och när vi närmade oss kassan slet Maria den ut handen för mig för att hon ville köpa den åt oss. Ännu en fin gåva och jag är tacksam. Vi skiljdes åt med kramar och hon tog sig till stationen och jag tog mig mot centrat där jag jobbar. Jag tog en speedy shoppingtur och köpte ytterligare två plagg på KappAhl till bebisen. Det ena setet har jag bestämt ska bli hennes “hemkomst” outfit. Så bedårande!
Jag köpte lite varierande storlekar. Kan vara bra att ha hemma, för jag vet av erfarenhet att bebisar växer – och det FORT!

Bodyn till vänster, som Maria köpte åt oss “little angel” storlek 74.
Outfit till höger, supersöt med “jeans” leggings och klänning, storlek 62

Bebisens hemkomst kläder.
Underbar outfit med byxor och klänning, storlek 50!

Åh det är väl ljuvligt att få köpa hem lite smått till henne. Jag har tänkt att det kan vara bra att ta lite då och då. Jag har redan sett nappar som jag vill ha! Och filtar! Och massa annat. Men det är svårt det där att veta NÄR man kan/bör/ska börja köpa hem allt man ska ha..? Jag blev erbjuden grejor i december men valde att inget köpa för att det kändes för tidigt. Nu är jag i vecka 25 och tiden tycks gå fort och jag kanske borde fundera på den där vagnen jag sett och kanske nyttja presentkortet på IKEA till spjälsängen? Är det för tidigt, bör jag vänta?  Eller ska jag göra som jag gör och ta lite då och lite då?

Att släppa taget om sitt barn är inte lätt. Jag kan vara lite av en hönsmamma och vill gärna ha full kontroll om mina barn. Men de når en viss tid i sitt liv när barnen själva vill och behöver komma lite ifrån. Och tiden kommer när bebisarna blir barn och sen när barnen blir stora. Först är vi hemma med dem och har de hos oss alltid och det är tryggheten själv. Sen kommer dagis då vi lär oss ganska successivt att släppa taget om vårt lilla barn i någon annans vård och förlita oss på att denna främlingen tar väl hand om vårt barn. Efter det kommer en ny fas och de stora barnen skolas in på förskolan och blir ett skolbarn. Och det går fort. Alldeles för fort. Han var bebis igår och snusade på mitt bröstkorg, i dag bär han skolväska och pratar om konstiga saker. Och i samband med varje ny fas utvecklas våra barn och tycker andra saker och vill nya saker. Saker som jag i min naiva lilla omhuldade värld låg i en väldigt avlägsen framtid.

Igår när jag lämnade min 6åring på förskolan blev jag stoppad av min sons klasskamrats mamma som sa att barnen vill leka efter skolan. Första gången de lekte efter skolan fick mormor ta med sig ett extra barn hem från skolan och det kändes ändå tryggt för mig. De var ju fortfarande hos mormor. Och det är mormor som får bestämma detta eftersom jag jobbar och hon har hand om mina barn. Så det svarade jag mamman igen, precis som jag gjorde sist, att den frågan får hon ta med min mamma. Senare under dagen ringde min telefon på jobb och min första fråga till min mamma som ringde mig var “Är de sjuka?”. Men hon ringde för att berätta att Phini hade följt med en kompis hem efter skolan och skulle lämnas vid 19. Och då slog det mig. Ångesten. För han är min förstfödda och lika nytt som detta är för honom är det även för mig. Och det kanhända att det känns som en bagatell för er, att jag är löjlig men jag bryr mig inte. För det var faktiskt lite jobbigt för mig.
Det var lite jobbigt att veta att min son befann sig hemma hos någon annan, som jag inte känner. Att inte känna de människor som då bar ansvaret över min son. Jag fick fokusera på det viktigaste för att släppa min mamma-ångest och tänka på hur kul det måste vara för min son, att få leka med en kompis efter skolan. Att få komma ifrån de vanliga rutinerna med att bli hämtad av mormor och alltid bara leka med lillebror efter skolan. Och för mormors skull lite också, som bara hade lillen hemma. Nu fick min son prova det och uppskattade det och jag fick släppa taget lite. Det gick ju självfallet bra och Phini hade mycket roligt att berätta om sitt besök till kompisen. Det är bara jag, med mitt hönsbeteende som kan vara nojjig. Jag vet ju att jag inte kan ha full kontroll jämt och ständigt även om jag skulle vilja. Jag har problem att lita på världen och dess invånare, med den bakgrund jag besitter men jag vill inte hämma mina barns liv på grund av mina egna tragiska upplevelser. Hade jag gjort det hade jag inte jobbat utan haft barnen hemma hos mig varenda dag, varenda minut, för att se till att ingen gör de illa. Men det vore inte rättvist. Så för mig är det en sjuhelvetes prestation att låta mina barn få lov att göra sådana saker som för andra kan verka uppenbara, som exempelvis följa med en kompis hem efter skolan.

Då var det dags igen, för ytterligare en föräldraprestation. Denna gången var det inte Laaiti som behövde ett snack utan Phini.
Phini har ju börjat 0:an och går på skolan och jag visste från början att saker och ting kommer hända och det kommer diskussion vi måste ta. Igår kväll möttes jag utav en av dem.

Det var inget “Hej mamma” som mötte mig igår kväll efter jobb. Så fort Phini kom innanför dörren hörde jag “Mamma! Vad betyder ska vi knulla?!”.
Det där var tydligen en sådan diskussion som mormor lämnat till mig. Min mamma verkade tycka det var en väldigt jobbig fråga och både hon och min pappa verkar ha gjort en big deal av frågan och såg det väldigt allvarligt. Pappa sa att det där måste vi ta upp med fröken!!
Jag vet inte om det är en generations grej det där för jag själv tyckte inte det var så värst jätte allvarligt. Jag tyckte mer att det var kul, faktiskt. Jag fnissade för mig själv när jag fick två minuter på mig att förbereda mig. Here we go..

Diskussionen med Laaiti som jag tog häromkvällen, om bruna barn VS ljusa barn, hade jag ändå en liten stunds förberedelse på mig att fundera på hur jag skulle lägga upp det. Då satt jag på bussen när jag fick veta vad som hade hänt och kunde lägga upp samtalet innan jag kom hem. Igår kväll blev jag något överrumplad.  Men såhär lät det, när vi satte oss på golvet, jag och mina barn…

Jag: Okej.. Ni vet att det ibland finns många olika ord som betyder samma sak. Som håll käften, håll tyst, håll mun – de betyder alla samma sak fast vissa är bra och vissa är dåliga.
Barnen nickade och när jag såg att de förstod fortsatte jag.
Jag: I alla fall.. Ni vet att mamma har en bebis i magen och ni vet hur bebisen kom dit eller hur?
Phini: Ja, Martin stoppa snoppen i din snippa!
Jag: Just det.. och vet ni, det kallas nått speciellt när man gör det. Och det finns många olika ord för det. Man kan säga att jag och Martin hade sex, att vi älskade med varandra, eller att vi knullade. Men ordet “knulla” är inget fint ord. Det är som att säga “håll käften” eller “fuck you”. Jag tycker att det är fult och vi behöver inte använda det ordet. Förstår ni?

Barnen förstod och vi lämnade det ämnet. Man behöver inte göra det mer komplicerat. Sanningsenligt på ett sätt de kan förstå och ganska brutalt rakt på sak. Så gör jag i alla fall. Och det funkar för oss.
Jag har varit ärlig om allting annat. De vet exakt hur man gör bebisar och de vet även den brutala sanningen om hur bebisen kommer ut från mammas snippa, att det blöder mycket, att det gör skitont och att mammas snippa kan gå sönder när man trycker ut bebisen. Jag berättade detta för fröken i morse när vi hade diskuterat ordet “knulla” som Phini hade hört på skolgården av en klasskamrat. Hon undrade om inte Phini blivit lite rädd om jag lagt fram det på det sättet men faktiskt inte. Vi har alltid kunnat prata på det sättet, jag och mina barn så de är inget konstigt för oss. Vi har en fenomenal kommunikation hemma hos oss. Jag är ärlig mot dem och de är ärliga mot mig. Och eftersom jag inte blir så jävla hispig som många andra föräldrar (eller morföräldrar) blir av vissa frågor, så känns det inte heller jobbigt för mina barn att fråga mig. De kan och kommer alltid kunna, fråga mig om precis vad som helst och jag kommer inte ljuga, hyckla eller linda in sanningen. Det är vad det är och jag tror kunskap är A och O.

Så tog jag itu med denna frågan “Vad betyder ska vi knulla”.

I morse var det dags för mitt tredje besök hos barnmorskan. är det bara jag som ser fram emot dessa besök? Det ger lite verklighetskick och det lugnar alltid lite att prata med barnmorskan, lyssna på bebisen och allt.
Igår plockade jag fram pojkarnas mappar för att jämföra lite. Här i Skåne, eller ja, här omkring där jag bor, får vi våra MVC papper i röda mappar. Om någon går omkring med en sådan mapp här så vet vi att hon har ett knyte i magen! Eller, mest sannolikt, eller förmodligen i alla fall.
När jag kikade igenom pojkarnas mappar såg jag att jag fick fler besök tidigare under graviditeterna än vad jag fått under denna graviditeten. Jag vet inte vad det beror på. Men jag antar att det gick rätt till att jag kom på det tredje besöket idag.

Och sen visar det ju sig att familjeliv.se har rätt och blimamma.se har fel.
Jag går in i ny vecka på TISDAGAR. Annars är det rätt. Så ny vecka i morgon: 24+0, oavsett vad tickers och widgets säger.

Hos barnmorskan kollades urin där hon fann spår, men inget alarmerande.
Mitt järnvärde låg på fenomenala 116! YAY! Jag har i alla fall lyckats med nått jag kämpat med: kosten. Fy fan vad jag är bra.
Jag har ökat 4,5 kilo i vikt. Och det är okej. Mycket okej. Men faktiskt förvånande med tanke på hur min kost förändrats: jag ÄTER. Till skillnad från min vardagliga VBG kost där jag faktiskt inte ätit mycket alls, till att plötsligt äta ofta och mycket mer och massa glass och annat onyttigt, väldigt förvånande. Jag klagar då INTE. Jag äter och äter men går inte upp mer än vad jag ska nu under graviditeten.
Mitt blodtryck låg på 116/64 och barnmorskan sa att det är bra. Då är det väl det. Inte vet jag.
Mitt SF mått (livmodern) mätte 23 och ligger precis på mitten av kurvan så det var också perfekt och bebisens hjärtslag tickade med 149 slag i minuten och det är också bra. Hon satte först dopplern på högra sidan av magen men mamma vet att flickan mest ligger och trycker på vänstra sidan. Sen att barnmorskan vid ultraludet såg att moderkakan ligger i framvägg på högra sidan underlättade lite när jag sa åt min barnmorska idag att hon nog hör bättre på vänstra sidan.

Jag fick mitt moderskapsintyg som jag ska skicka in till försäkringskassan.

Hon gjorde anteckningar och frågade hur det är helt allmänt och jag drog historien om M ganska hastigt men fick med det hela i stora drag (han lämnade mig i december, någon dag senare hade han en ny tjej. Han vill inte veta av vare sig mig eller bebisen utan plötsligt kräver faderskapstest. Han förlovade sig på nyårsafton och vår skilsmässa ligger under betänketid ett halvår framåt. Jag försökte i flera veckor få kontakt om barnet och bad honom följa med till ultraljud som han vägrade och nu är/kommer jag vara ensam med tre barn, trots att han tog initiativet till detta barnet) och vi avslutade det med:
“Han är ett kräk”
”Han är ett stort kräk”
Hon gjorde anteckningar om detta med i min journal för det kan vara bra att veta på förlossningen att det inte finns någon pappa med i bilden. Hon frågade sen om jag har stöd av någon eller om jag behöver en kurator. Jag svarade att att det ska mer till än så innan jag behöver en kurator och att jag har ett stort stöd av mina föräldrar och nära vänner och jag är aldrig ensam och kommer klara detta galant.

Nu har jag alltså gått så pass långt i graviditeten att om bebisen skulle få för sig att födas NU, alldeles för tidigt, så har hon goda chanser att överleva. Hon är ju inget embryo, inget foster, hon är ju ett barn.
Jag fick en ny tid till mitten av mars då jag ska göra ytterligare en glukosbelastning. Urk.

Så ligger det till. Ett bra besök till barnmorskan där allt står riktigt rätt till. Vi diskuterade även lite allmänt, om min torra hud (som hon säger beror på graviditeten) och massa, eh, kvinnliga gravida besvär, och jag sa att denna graviditeten inte är helt lik de andra två. Man ska inte jämföra, säger min barnmorska och nej, det kan stämma, men man gör nog det ändå.

Och jag kan med säkerhet säga, att trots att detta är mitt tredje barn, känns det på många sätt som den första.
Det är inte samma alls och jag upplever ständigt massa nytt