Mina kidz


Från 0 till 100. 14

Dessa utbrott. Våldsamma, aggressiva och oftast utan grund. Dörren hänger på sned, halvt av. Saker på golven överallt som kastats i ilska. Det vände på en sekund. Han var glad sen plötsligt superarg. För till synes ingenting. "Jag hatar dig!!! Jävla kärring!! JAG HATAR DIG, FATTAR DU DET?!" skriker han alldeles röd i ansiktet av brinnande ilska. Han räcker finger åt mig kastar mina saker omkring sig. Vägrar att gå in på sitt rum och han är större än mig nu. Jag kan varken lyfta eller dra in honom där. Han vägrar lyssna.
Jag försöker väldigt länge att bemöta honom med lugn röst men han vill inte lyssna alls. Bara förstöra. Han vet inte ens själv varför han blev vansinnig.

Vad gör man..
Hoppas att vi snart är färdiga med denna utredningen och får hjälp innan vi går under.
Jag undrar vad grannarna tänker och tror så som här skriks & bankas osv.. Jag bryr mig inte – men jag undrar.
Jag har aldrig varit med om nått liknande och vi kan inte göra ett skit. Det är ett otacksamt jobb, att vara hans mamma. Ett enormt tufft jobb. Än värre för hans styvfar som frivilligt tagit sig an honom som sin egen och aldrig gjort skillnad på barnen – alltid gett & älskat och får bara motsatsen tillbaka. Jag tycker synd om honom.
Relationerna mellan tonåringen och oss blir sämre. Går det nånsin att rädda?
Jag har aldrig gjort annat än att kämpa för honom. Mot skolan som behandlade honom fel, mot mobbingen. Se till att han får den hjälp och det stöd han behöver och har rätt till. För att få hjälp av logoped, hjälp av skolpsykolog, hjälp av BUP. Jag har peppat & stöttat på alla möjliga vis.

Det enda jag/vi kan göra nu är att vänta. Vänta på vad utredningen visar sen får vi ta det från där. Hoppas det inte dröjer för länge – för mitt barn hatar mig nu och det enda jag nånsin gjort är att älska honom – visat det och sagt det på så många olika sätt en förälder kan. Jag önskar han ser det en dag. Hur mycket jag älskar honom – trots allt.

#kräkinlägg #våldsamtbarn #npfutredning


Svallet svallade över 16

Nu var det en tid sen jag bloggade igen. Till er som uppskattar bloggen – jag beklagar. Många av er får iaf följa mig på FB.

NPF

Igår var en lång dag. Phini och jag var på sista mötet på BUP först, med läkaren. Nu är det bara beskattning kvar från skolan som ska lämnas in. Jag får erkänna att jag känner mig lite missnöjd med det faktum att ingen på skolan egentligen känner Phini så pass väl att formulären kan bli rättvist ifyllt. Men vad kan man göra åt saken.
Efter de fått in detta sista underlag får vi komma dit igen och höra vad de kom fram till. Jag misstänker (om någon diagnos alls) add istället för Laaitis uppenbara skolboksexempel på adhd. Men sen kan jag bocka av detta och gå vidare. Jag ger aldrig upp. Han/Vi behöver hjälp.

Tungan rätt i mun

Meelo har problem att äta. Han klöks på allt tjockare än en tunn välling. Så han kan inte äta – han klöks sen kräker han. Jag har tagit upp det med BVC några gånger och sist (för ca en vecka sen) bestämde sig vår bvc sköterska att det var dags att skicka remiss och kolla upp. Han har ju inte ens kunnat ha napp sen han föddes heller, han klöks på den med. Så igår hade vi tid hos logoped och läkare. De var enormt trevliga! De tittade hur han använde sin tunga (som blev väl berömt), kände och tittade i munnen, svalget och gommen etc. Sen matade de honom med lite puré för att de hur han jobbar med käken osv. Sen blev det jobbigt när en kamera åkte ner genom näsan – även om det hela var över på nån sekund. De filmade och vi tittade tillsammans och läkaren förklarade allt – vad vi såg och vad det betydde.
Kontentan av det hela – inget fysiskt avvikande visades och det glädjer mig! Jag var orolig att det kunde vara någonting fysiskt som störde och skulle behöva korrigeras. Men det verkar "bara" vara att han är känslig helt enkelt. En lättretad kräkreflex. Så vi fick lite tips osv, sen körde vi hem.

Jag fixade fiskgratäng med potatismos till middag och efter vi hade ätit däckade jag i soffan i omkring 2,5h, helt slut. Det blev mycket för min trasiga kropp på en och samma dag.

Extensions

Åh och jag stör mig. Vet inte om jag nämnt i bloggen att jag satte i extensions dagen efter min födelsedag?
Jag köpte håret på eBay gör att komma billigare undan. Jag betalade runt 900:- för samma mängd slingor som i Sverige hade kostat mellan 2500-3000 kronor. Jag köpte dessutom 66cm långt hår när det i Sverige finns max 50cm att hitta.

Jag satte i dem hos min gamla stylist jag känner sen innan men inte träffat på år och betalde 3300:- för att sätta i dem. Det tog ungefär 3h & 20 min. Så sammanlagt blev det ändå över 4000:- för mitt långa hår. Och jag älskar ju det! Kändes inte det minsta ovant eller konstigt.

Men problemet är att efter 2-3 veckor började de glida av. Jag trodde och hoppades att det skulle vara minst 3 månader som jag blivit informerad om. Jag vet inte varför de bara började glida av. Jag har verkligen skött det slaviskt efter alla råd jag läst på internet. Jag visste inte att de bara kunde glida av sådär. En del av slingorna hade med sig en tuss med mitt eget hår, en del med rötterna. Sen har det successivt glidit av en efter en och nu har jag kanske en tredjedel kvar. Jag har sparat alla slingor. Många av de är hela. Jag tänker att man kan sätta på nytt vax och återanvända det. Det är trots allt dyrt. Jag överväger att köpa ett kit själv och låta Magnus sätta i det.
En vän sa att hennes hår gjorde likadant de första gångerna hon hade extensions. Hennes hår behövde vänja sig innan det fick sitta kvar. Men vad dyrt det kommer bli att sätta i det hela tiden – såvida inte Magnus lär sig. Det ska tydligen inte vara så svårt såg jag här.
Och jag har full tillit till min man. Han är lättlärd och engagerad i det mesta han tar sig för. Ja jag litar mer på honom än många andra som sätter i hår även om de har erfarenhet & utbildning. Men det är Magnus vi pratar om – mannen som skulle ge sitt liv för mig och som skulle gömma sig i en avlägsen bortglömd grotta om han hade förstört mitt hår. Jag är nog säker!

Nu när jag haft 66cm vill jag nästa gång testa längre hår. Jag har hittat 91 cm. Ja, jag är sugen på det. Varför inte?!


Plötsligt händer det! 3

Jag satt i vardagsrummet och sydde för hand. Magnus spelade lite tv-spel på projektorn. Ja, han lever gott, min man.

Vår 12-åriga kille – ni vet den hyperaktiva och supersmarta diagnoskillen? Ja han. Han skuttade ner för trappan och hoppade över grinden (som vanligt) och gick ut i köket. Jag hörde kastruller och bestick väsnas.
Tänkte att han kanske fixade nått att äta. Antingen det eller så fick han nått bokstavsutbrott och kastade allt vi äger och har (inte alltför långsökt, sånt kan hända!).

En stund senare märker vi att han faktiskt städade köket. Tömde diskmaskinen.

Torkade av bordet. Fyllde diskmaskinen. Torkade av vasken. Sen gick han upp och bädda sin säng. Satte sig vid datorn en stund. Nån timme senare kom han ner igen. Började plocka upp leksaker och grejor från golvet. Ja det finns alltid grejor på golven här med alla våra kids. Så Laaiti gick omkring och plockade och donade. Helt utan att vi sagt något eller bett honom.

Vi tappade nästan hakan. Vi blev så förvånade. JORDEN MÅSTE HÅLLA PÅ ATT GÅ UNDER?!

Han har gjort det enstaka gånger förr. Det är så fantastiskt! Jag blir så stolt och glad! Så en puss och en kram och "Tack! Så glad jag blev nu. Du är fantastisk. Jag älskar dig!" Och sen fick han en glass. En finglass. Från min låda – inte barnens låda där det bara ligger tråkiga pinnglassar (Nej Hemglass har inte svarat mitt mail än).

Helt otroligt. Vid såna tillfällen tänker jag "Jag måste ha gjort nått rätt."
Men den tanken är ofta flyktig tills nån annan unge kommer och driver mig till vanvett. Är det inte ungen som spottar på golv och bord och människor (jag fattar inte varför!! Ungen fattar tydligen inte "SLUTA SPOTTA, DITT ÄCKEL!!") och springer in i väggen med näsan först så är det ungen som rynkar på näsan och ögonbryn med armarna i kors och ljuder tydligt ett "NEJ!!!" så högt att Anna-Lisa i Motala kan höra ungen.

Men det är väl det som är föräldraskap. Flyktiga sekunder av värme och stolthet som ska kompensera för den övriga tiden av pest & pina. Tack Laaiti. För den ljusglimten. Det behövdes!


En helnatt vid symaskinen, skolavslutning & kommande födelsedag!  2

Avslutning idag på skolan!Kaeli ska bli en riktig skoltjej till hösten då hon börjar ettan! Phini fortsätter högstadiet i åttan, Laaiti kör sista racet i mellanstadiet i sexan och Eljena tar sig an sista lågstadieprskurs i trean. Ja och Keeron flyttar upp till de större barnen på dagis. Till avdelningen ”Vildhästen” – ni anar inte hur passande det är. 

Jag hade lovat tjejerna att sy varsin ny klänning till dem. Ett projekt som blev krångligare och jobbigare än förväntat. Det tog lång tid. Maskiner som strula, nålar som knäcktes osv. Men jag kunde inte ge upp. Jag hade lovat och ville hålla mitt löfte. Eljeba var med och designa son klänning. Tyg valde hon själv, jag tog hennes önskemål i beaktelse. Hon ville dessutom ha en lång cardigan. Jag älskar långa koftor/cardigans och har en del. Eljena vill ibland gå omkring med mina även om de är på tok för långa så hon ville ha en egen. Passade bra att göra det nu med ärmlös klänning. I alla fall – jag blev färdig med alla plaggen och detaljer kl 05:20 imorse. Sen satte jag på kaffe, tog ett bad och strax därpå vaknade en efter en och alla skulle göras iordning. Gissa hur min kropp mår? Gissa.  

Tjejerna blev lyckliga. Kaeli har berättat för ALLA, andra föräldrar och fröknar att ”min mamma har varit uppe hela natten och sytt denna till mig”. Fantastiskt. Så ja – när jag fick veta det så är allt värt det. Önskar jag hade tagit bild imorse. Fick ingen bra bild på Eljenas klänning färdig utan cardigan på. Men dessa bilder har jag. Här är Eljenas klänning inte färdig. Den altererades och snyggades till i sömmen bak & banden var bara nålade. Klänningen fick dessutom detalj av spets. 

Förskoleeleverna fick ge varsin ros till en elev i åk 9 och gå hand i hand nerför scenen. Här är Kaeli med sin nia! 


Imorgon fyller vår tjej Kaeli hela 7 år! Körde iväg och fixade presenter – kom hem med 18 (!!) presenter. 

Vi har alltid väckt barnen på födelsedagsmorgon med färdigköpt tårta, presenter och skönsång men förra födelsedagen (Keerons) hade jag glömt köpa tårta så kvällen innan bakade jag en kladdkaka som serverades med grädde på morgonen. Wow det gick hem – bättre än alla köpta frystårtor. Barnen gillade det mer. Det räckte gott och väl med en kladdkaka – när vi köper de frusna tårtorna behöver vi 2st om alla ska ha. De är ju ganska små och dyra, vill jag tycka. Sp mycket billigare med en hemmagjord kladdkaka som dessutom uppskattades mer. Så det är vårt nya. Kladdkaka med grädde till frukost, med nått ljus att blåsa ut! 

Så ikväll bakade Kaeli och jag  en snickerskladdkaka (vi hackade ett snickers som vi blandade i) som hon får imorgonbitti. Ska bli spännande att smaka! 

Har ni något favoritrecept eller smaksättning till kladdkaka? 

Drop it 👇🏻👇🏻👇🏻


Det där med att äta?  2

När Keeron var runt 3 månader började vi med smakportioner till honom. Han visade enormt intresse för mat och det var aldrig några problem alls. Innan vi visste ordet av stod gröt på den regelbundna rutinen till frukost för honom. Han åt allt och tyckte om i stort sett allt. Han var redo! 

Mina andra barn har inte heller haft problem men Meelo – annat är det här. Han är inte så överdrivet intresserad. Han verkar inte riktigt ha sett nöjet med att äta. Allt tjockare än mjölkersättningen klöks han av. Så då retas hans kräkreflexer och snart så spyr kan kaskader när man försökt erbjuda nån gröt eller puré. Oavsett hur löst jag gjort det. Det där med sked och svälja är inte hans grej. 

Nu är han 6 månader och det är dags att komma igång tycker jag. Så på sistone har jag kört lite successiv tillvänjning. Jag började med att koka upp hans ersättning (NAN Sensitive) med lite majsstärkelse så den blev lite tjockare. Sen har vi gjort så att vi gett honom successivt tjockare och tjockare tills det blev som en gröt av det hela. Idag gav jag honom Sempers gröt. Som vanligt klöktes han och var på väg att spy några gånger men jag körde på. Tänkte att han kanske kommer på det där med att svälja och vänjer sig. Det gick faktiskt ganska bra! Snart nog har han löst detta pusslet. Han är glad i alla fall – alltid något!