I morgon ska jag hem till en av dagismammorna som har ett projekt på gång och jag ska modellera lite. De ska bli enormt spännande och se vad som händer! Sen blir det till a hämta barnen på dagis och skola och bege oss mot kyrkan som anordnar middagar för ensamstående föräldrar. Jag har varit där nån gång för länge sen, när pojkarna var mindre och de var mysigt. Ett gäng ensamma föräldrar och deras barn samlas, umgås och äter gott tillsammans.

På onsdag är jag dubbelbokad. Ojsan hoppsan. Jag har en körning och en fika inbokad samtidigt men jag får lösa upp den tråden. På nått sätt. Sen har ju pojkarna träning på onsdag igen.

Angående förra inlägget vill jag bara nämna att jag blev jävligt missförstådd, ser jag. Det var nästan ingen av er som fattade min poäng överhuvudtaget.
Nej ni har rätt – det är absolut inget fel i att få hjälp. Absolut inte. Och det är just det som är min poäng. Jag FÅR INGEN hjälp. Alla tycks tro att jag får det, men jag får inte det. Och nej, det är inget fel i att få hjälp (som jag nu sagt flera gånger) men jag ville bara sudda bort den missuppfattningen att jag får mycket hjälp av min mamma, för det stämmer inte för fem öre. Det var min enda poäng, egentligen. Varken mer eller mindre. Och det är inte frågorna ställda i all välmening jag tröttnar på – det jag tröttnar på är att alla (de flesta) tycks tro och ta för givet att min mamma hjälper mig jämt och det känns så jävla nedlåtande på sättet de flesta lägger fram det – ”naaw stackars.. vad jobbigt måste vara för dig. Vilken tur att du har din mamma!”
Ja jag har tur som har min mamma. Det säger jag inget emot. Men hon hjälper mig inte ta hand om mina barn. Nånsin. Hon sitter barnvakt till pojkarna en timme då & då. That’s it.
Min mamma är ALDRIG hemma hos mig. På sin höjd en gång i månaden och då bara om jag får besök av nån hon vill träffa. Jag går hem till henne nån timme då & då för sällskap. Så förklara för mig hur det är tur att jag har min mamma när det fortfarande är jag och bara jag som tar hand om mina barn? Jo min mamma förtjänar mycket cred för hur hon ställde upp och passade pojkarna när jag jobbade dumma tider innan (hon passade de från kl 15-19 på vardagar). Men varför ska min mamma jämt bli hyllad när det är jag som har hand om mina barn? Jag vet att det låter fel och jag vet att det kan komma missuppfattas. Men så är det. Och alla gånger jag skriver om utflykter och nämner att mamma följde med så utgår vissa från att mamma ska med för att hjälpa mig. Men nej, så är inte fallet. Min mamma sitter hemma dag ut och dag in och jag bjuder med henne för att hon ska få vara med och hitta på något skoj och slippa sitta själv alltid. Och det är JAG som tar hand om barnen. På utflykter med eller vart vi än ska åka eller göra.

Till namn: Jo jag är glad att jag har mina föräldrar. Nej mina barn lider knappast av att ha mina föräldrar nära. Har jag sagt det eller ens antytt det? Nej. Absolut inte. Vart vill du komma? Jag FÖRSTÅR INTE din kommentar…?
Point remains: mina föräldrar bor i huset bredvid, men de hjälper mig inte mycket med mitt vardagsliv.  Är det det du menar jag ska vara glad för?  Min mamma på sin höjd passar pojkarna nån timme då och då, men inte Kaeli, in fact, hon tackade nej sist jag frågade om hon ville ha Kaeli själv en stund. Är det det du menar jag ska vara glad för?  Jo jag förstår att du tycker det är tufft att vara ensamstående mamma. I min värld är det inte så tufft, faktiskt. Och vet du, om du fortfarande inte förstått det ännu, så uppfostrar jag också mina barn själv och tar alla beslut själv. Men jag tycker inte det är så jobbigt, tvärtom. Jag trivs. Och det är kanske just det som är en av anledningarna till varför jag inte får så mycket hjälp – för egentligen: behöver jag det? Nja, nej. Just nu känns det inte så. Just nu känns det hur bra som helst.

Mina läsare tror att mamma hjälper mig mycket för att jag nämner henne ofta i bloggen. Och ni som följt bloggen i flera år vet att mamma hämtade barnen från dagis varje veckodag när jag jobbade. Vissa helger kunde pojkarna få sova en natt där och jag gick ut och roade mig. Men det var DÅ. Nu har jag TRE barn. Och det verkar vara så mycket jävla jobbigare för alla andra än för mig. Och tur är fan det.

Och jag är helt totalt färdig nu. Sängen kallar, jag tror att jag redan sover.
Fan.. måste hänga upp tvätten först.

Vad ska man gnälla för, egentligen. Egentligen. Jag har själv satt dessa tre människor till världen och ångrar inte en sekund och skulle göra om det igen om möjlighet gavs mig. Det är inte en tiondel så jobbigt som många verkar tro. Och frågan “Hur går det” sådär försiktigt ställd, börjar jag allt att tröttna på. Det går bra. Det går jävligt bra. Jag står fast vid det. Det är lättare än jag hade föreställt mig och jag kan inget annat än att tacka mina barn för det, faktiskt. För om pojkarna inte vore så kärleksfulla och förstående och omtänksamma, hade det kanske varit tuffare. Men de gör livet lättare. Och Kaeli är till 99% en exemplarisk bebis. Så jag klarar detta madderfakkin fenomenalt. Har jag klagat? Nånsin? Ser jag trött och hängig ut? Ser jag olycklig ut eller låter jag som om jag helst vill gräva ett hål och beställa en kista? Nä. Så varför fråga..?
För att människor UTGÅR från att det måste vara jävligt jobbigt – att vara ensamstående med TRE barn. Men nej. Inte det minsta.

Jag undrar om min mormors generation fick samma respons och frågor av sin omgivning när de satte allt mellan 5-8 barn till världen. Och oftast var de hemmafruar så  de var praktiskt taget ensamstående med.  Om min mormor klarade av att ha hand om sina 7 barn, varför i helvete skulle inte jag klara av 3? Varför är det så konstigt på 2000-talet?

Här kommer ett smakprov på alla de underbara bilderna som Sandra tog.
Fler fina bilder finns på bilddagboken.

Foto av Sandra Andersson: http://www.uberknas.dinstudio.se/

Foto: Sandra Andersson

Phini trivs i skolan och på fritids, än så länge. Laaiti börjar på dagis först nästa vecka och jag tror nog han LÄNGTAR! Ska bli skönt att återgå till rutiner och vardag med barnen och de kommer må så mycket bättre av det.

Och dagens visdomsord jag ‘lånade’ av en vän.

Rödluvan lyssnade inte på sin mamma, Pinocchio var en lögnare, Robin Hood var en tjuv, Tarzan gick utan kläder å lekte med sin "apa" och Snövit levde ihop med 7 män, den slampan, Pippi jagades av soc och Emil söp sig full i unga år. Det här växte jag upp med, så kom inte och klaga på hur jag blivit!

Inte konstigt att jag aldrig läst de sagorna för mina barn?

I ♥ MUM !!

Kolla in flinten hon har. Precis som jag när jag var bejbis, haha.

Mina barn – ni kommer aldrig förstå, just hur älskade ni är.

Och som vanligt finns det massa nya bilder på bilddagboken!

På lördagen firade vi min mamma! Laaiti hade varit med dagen innan och köpt 3 nya böcker till henne som hon önskat sig och när jag hämtade Phini från skolan på fredagen följde han med och köpte nagellack till mormor som hon också hade önskat sig. Så de fick ge henne varsin present. Och kortet fick jag stå för. haha. Så mamma fick lov att fylla 25 igen. Och igen och igen och igen + 1 dag.

På söndagen styrde vi kosan mot Hässleholm som skulle bli min första riktigt långa bilfärd. Det ska ta en timme att köra dit. Men jag räknade med lite längre, just in case. Stannade till på City Gross i Höör för att leta efter de runda rosa napparna till Lollos dotter Liv som vi var på väg till, men de hade inga. Men helvete – vilken stor jävla City Gross. Varför delar de inte ut kartor vid ingången? Det var utan tvekan den största City Gross jag har varit på.
Vi körde lite fel på väg dit när mamma hade tokläst vägbeskrivningen men hittade i alla fall fram med lite guide på telefon av Lollos sambo. Besöket var trevligt och mysigt med två bebisar, 21 dagar mellan (Kaeli är äldst) innan vi körde hem igen. Jag hade haft med mig lite babykläder till dem som vi inte kommer använda, och vi fick två bodies av dem – bland annat rolling stones setet som hon hittat i deras H&M! YAY,
Sen körde vi hemåt. Och denna gången – körde vi helt jävla vilse. Skjut mig, jag SKA HA en gps. Det började regna utan dess like. Plötsligt var det mörkt ute trots att det bara var runt 16 på eftermiddagen och alla rutor i bilen immade igen fort och höll i sig och regnet öste ner och man såg nästan ingenting på vägarna. Bilarna framför höll omkring 60km/h på en 90-väg och det kändes lite tryggt, att andra också insåg att det var säkrast. Jag såg bilar som hade stannat på bägge sidor av vägen och väntade på att det skulle lätta – för det VAR faktiskt svårt att köra. Så nånstans i det vädret gissar jag på att anledningen till vår vilse-i-pannkakan-färd, beror på att jag måste missat nån skylt, nån avfart. För plötsligt kände jag på mig, att vi körde på fel håll. Och hamnade på Ekeröds rastplats. Så jag vände, körde en bit och hittade magiska E22:an – highway to home – som skulle bli min räddning. Om inte den förbannade motorvägen var avstängd. Så jag följde efter alla andra bilar. Hahah. Och vet ni – det funkade. vi hittade hem. En bilresa som skulle tagit 1 timme, tog 2 timmar. Fuck that.

Väl hemma på söndagskvällen började jag göra hemmalagad pizza till middag. Egentligen hade jag planerat att vara hemma mycket tidigare och ha en ordentlig liten tjejkväll med kusinerna men det blev inte riktigt som planerat men ganska mysigt ändå. Lizette kom och åt middag med oss och Jessica kom lite senare och fick i sig en bit pizza. Sen gjorde vi cupcakes (av MIX!) och det var väl… sådär. Tyckte faktiskt inte att det blev gott alls. Cupcakes med glasyr kan inte jämföras med cupcakes med frosting. Nåja. vi kollade film och tjejerna gick hem och jag var lycklig att ha fått ha tjejerna hos mig en stund. Shit, tänk att jag minns de som 2, 3-åringar.. och att jag har bytt blöja på dem. Haha. Snacka om att det får mig att känna mig – gammal.

Vilken helg…

För övrigt var det en bra dag. Efter att Phini blivit lämnad i skolan gick jag och Laaiti till vårt lokala kondis och fikade. Laaiti och jag tog varsin bakelse, sådär på morgonkvisten. Inte för att han egentligen behöver extra energi, utan bara för att lyxa till det. Phini fick ju en egen dag med mamma igår och jag tyckte att Laaiti också kunde få lite mys med mamma själv även om jag inte kan se att han tycks uppskatta det på samma sätt som Phini, i ärlighetens namn..

Jag var hos barnmorskan på efterkontroll idag. Enligt hennes papper har jag faktiskt gått ner 11kg sen Kaeli föddes. jag hade ju ingen koll på min vikt under slutet av graviditeten, antar att jag blundade för det helt. Nu när jag inte är gravid och inte har nån ursäkt, var det intressant att veta egentligen. Vi gick igenom alla mina förlossningspapper och MVC papper tillsammans och hon berättade hur lång navelsträngen var (normal) och hur mycket moderkakan vägde. Hon påpekade att moderkakan vägde mycket för att vara en rökares moderkaka. Så hennes vikt berodde inte på rökningen (vilket jag drastiskt minskade under graviditeten) utan, som både läkare och barnmorskor sagt – det är genetiskt – “Du får bara små barn” sa hon.  
Vi satt och småsnackade litegrann och det kändes mest som att snacka med en polare. Jag älskar min barnmorska. Hon gav mig ett nytt recept på minipiller som jag hämtade direkt och börjar med i morgon! Denna gången kan ingen kasta ut dem genom fönstret haha!

Emma påpekade idag, när vi promenerade tillsammans till VC med hennes sambo, att det var ju jävligt oekonomiskt att bara kasta ut pillerna genom fönstret. Jag fnittarade och tittade ner i vagnen där min dotter låg och vilade och sa att jo, det var ju en DYR historia i slutändan. Resultatet av utslängda piller:

Mössa AC/DC. Jeansleggings & benvärmare. Does it get any cuter than this?!

Vilken underbar dag det blev..! Lyckan jag känner – över att ha gjort min son så lycklig.. vilken känsla! Han var i extas av alla grejor han fick! 

Idag är det 2 månader sedan denna vackra flicka kom till världen.
Jag har älskat henne i nästan ett år – sedan hon först planterades i min mage och växte under mitt hjärta. Och hon blir bara vackrare för varje dag som går!