Usch vilken dag, idag. Jag öppnade butiken klockan 10 och hade inte mycket att göra fram tills Robban kom. Knappt därefter iheller. Idag var en sådan lugntråkig dag. Det var kallt ute och hela dagen var mörk och det snöade lite grann där ute när jag tog mina rökpauser. Jag tänkte på mina söner som förmodligen vill vara ute och leka i snön och hoppades att min mamma varit ute med dem. Hon berättade senare för mig att så faktiskt varit fallet, hon hade varit ute med dem och lekt i snön och för det älskar jag henne ännu lite mer.
Tack och lov att Robba också var seg och trött idag, det innebär att han inte skulle piska mig utan vi tog det lugnt bägge två idag.

När jag sen kom hem och närmade mig min port såg jag min pappa utanför och någonstans uppe på kullen utanför oss såg jag några skuggor lurka och visste att någonting var planerat. När jag var nära tillräckligt skrek min mamma “NU!! SPRING!!” och jag blev attackerad av min mamma och mina två söner som sprang emot mig och kastade snöbollar på mig. Haha. Så satans ljuvligt och underbart, faktiskt. Min mamma med sina 52 barnsliga år bakom sig och mina två söner som skrattade så underbart och min pappa som stod där, lugn som en filbunke med ett leende över hela hans ansikte. Det gav mig energi och livslust det där, av någon anledning.

Kvällen var/är lugn. Jag gjorde nudlar och vi satt i soffan, jag och pojkarna. Sen fikade vi kex tillsammns på pojkarnas begäran och de nattades efter Simpsons och sover nu sött i sina sängar. Hela dagen är förbi och jag har varit på jobb. I morgon och på Onsdag jobbar jag 10-18 och på Torsdag bär det av till Östersund igen. Jag bytte timmar med Cindy den 11 december (slutar 18 istället för 20) och kan få se min son på Luciatåget och det betyder så mycket för mig. Min älskade pepparkaksgubbe! Så tack till Cindy som bytte med mig och tack till min underbara Emma som jag smsade mig som faktiskt föreslog att hämta mig den elfte, utan att jag medvetet hintade, haha. Jag trodde faktiskt det var kört. Barnen träffas 18:15 för att byta om och jag slutar 18. Med buss är jag hemma vid 19, med Emma hjälp är jag hemma väldigt mycket tidigare.

Livet blir så mycket lättare att leva och så mycket behagligare när människor ställer upp för varandra utan att kräva någonting tillbaka..

Och här sitter jag nu, i nattlinne, kimono och med en filt runt benen och börjar känna mig som människa efter dagens ihärdigt bultande huvudvärk utan nåd. Så dags nu när kvällen är vida känd och månen strålar stolt på himlen,,Oj, var ska jag börja hela denna episoden..? Från början.

Lördag, för & eftermiddag

Sent på fredagskvällen smsade Madde mig och föreslog att hon och baby Alicia skulle hälsa på dagen därpå, på lördagen, vilket jag tyckte lät som en bra idé. Vi bestämde runt klockan 12 och när klockan närmade sig lunch på lördagen fick jag ett sms av Madde att de skulle vara hos mig vid ett-tiden vilket inte förvånade mig. Madde är alltid sen. Hon tar allting i godan ro. Så jag visste hon skulle bli sen. Emma smsade mig och sa att hon hittat lappen jag lämnat i smyg hemma hos henne och kort därpå bjöd jag hit henne för en kopp kaffe och hon var här inom några minuter. Jag vet inte hur det blev så men plötsligt stod vi med julpynt här hemma hos mig.
Pojkarna fick sätta sig till bords för att äta lite lunch så jag värmde lasagnen från kvällen innan och Emma fick en portion själv, efter att Phini bjudit henne att äta, hörde jag i bakgrunden och log för mig själv. Duktig pojke. Hennes sambo ringde henne och jag fick frågan om han också fick komma och äta lasagne, vilket gjorde mig väldigt glad. Inte bara för att han ville komma (bara det förvånade mig) utan även för att han ville (läs: vågade) äta mat som jag har tillagat. Han var här inom några minuter och serverades lasagne och till min kännedom lever de bägge två än idag. Madde och baby kom hit vid tjugo i två och jag plockade upp flickebarnet ur vagnen så fort de var inkomna och jag tror nog att jag glömde bort att krama om min vän. Vi gick ut i köket och pojkarna fick varsin chokladkalender med motiv av Spindelmannen av Madde och det är ju ganska uppenbart att det var en självklar hit. Madde fick också en portion lasagne och hon berömde min matlagning. Det gjorde de mer eller mindre allihop och jag sög åt mig av  komplimangerna för det är så sällan jag få höra det, det är så sällan jag kan bjuda vuxna människor på mat.
Vi satte oss i vardagsrummet och det bläddrades i fotoalum och pratades och dracks kaffe och the och jag trivdes med sällskapet med dessa underbara nära vänner. Emma och hennes sambo gick hem efter ett tag och därefter var det planerat att jag skulle lämna pojkarna hos mina föräldrar runt 16-tiden. Madde föreslog att hon kunde följa med pojkarna dit eftersom hon ändå går det hållet vilket jag tyckte lät som en bra idé. Jag pussade mina söner hejdå och Madde med och sen var det dags för mig att göra mig iordning för Lottas fest. Lotta fyller 31 nästa vecka och hade sin fest denna helgen eftersom (bl.a) jag är i Östersund nästa helg och det var tvunget att hon skulle ha med mig då hon verkligen ville ha med sina närmsta. Det värmer mitt hjärta, att jag betyder SÅ mycket för henne. Så jag tog ett varmt, flickbad med badsalt och honungs duschcreme, smorde in mig med musklotion och fönade håret med musik i bakgrunden och sprang omkring i lägenheten naken under tiden jag fixade håret och sminket och provade massa olika kläder. Precis som alla andra tjejer gör. Växer vi nånsin ifrån det?

Lördagkväll, natt och Söndagmorgon

Jag halkade ner till ICA och köpte cigg innan jag gick till bussen som var försenad. Bussen skulle hämta mig 18.35 men jag satt inte i värmen på de röda sätena förrän 18:47 och hade då lyssnat på frusna medresenärers gnäll. När jag kom hem till Lotta hade några av hennes vänner dan kommit. Två utav de har jag träffat tidigare men kan inte påstå att jag känner de. Den tredje tjejen är en kollega till Lotta och ett nytt ansikte för mig. Vi kallar henne Fija-Leeza för att jag kallar alla tjejer jag inte känner Fija-Leeza. Jag gav Lotta presenterna jag köpt henne med ett litet kort med kärleksfulla ord och uppmaningen att hon ska få skämma bort sig med duschcreme, peeling, badrosor, peelhandskar, lotion, ansiktsmasker, ögoncreme osv som fanns i paketen till henne och jag hoppas att hn blev lite nöjd i alla fall. Flaskona var redan uppkorkade och på bordet stod lite olika tilltugg och det var inget annat än att börja roa sig som stod på menyn. Jag trivdes med sällskapet, jag brukar inte vara svår att umgås med tycker jag, även om vissa inte håller med. Jag bruka inte heller ha problem med andra. Festen tappades upp när fyra till av Lottas vänner kom dit, varav två utav de jag har träffat förr - på jobb, De är mina kunder, Lottas vänner och jaghar träffat de i fyllan förr. festen slutade tidigt för två av Lottas vänner som gick hem vid 22 och det kändes lite trist för Lottas skull. Och efetrsom jag vet sedan innan att den tjejen som gick då inte har mycket till övers för mig, hoppas ja att det inte var därför hon gick hem och gjorde Lotta så besviken, för det vore pubertalt. Men så höga tankar ska jag inte ha om mig själv, att jag skulle ha den makten över en annan människa. Men som Farrokh Bulsara sjöng - “The show must go on” - så vi andra fortsatte att festa, dansa, sjunga och skämta. Vi spenderade ytterligare några timmar hemma hos Lotta innan vi tog oss till Malmö och sedvanliga Breeze. Det var askallt ute och snön låg fortfarande på marken,  varvat med is och vi fick ta det försiktigt när vi gick för att fylla och halka är en förbannat dålig kombination som vi inte hade tagit med i beräkningarna när denna festen planerades, verkade det som. Den första vakten som släppte in oss var en snygg, krampig kille som jag gärna hade stoppat ner i min handväska och tagit med mig hem. Men jag bär ju aldrig handväskor så det var uteslutet. Den andra vakten fick äran att visitera mig för att jag alltid piper när jag går igenpom säkerhetskontrollen och det beror inte på att jag har en massa piercings, utan snarare för att jag alltid glömmer ta av pipelement. Han såg inte ut att vara en dag över sjutton men jag förmodar att han måste vara det om han ska jobba där. Vi betalade och gick upp och den sedanvanliga rundturen började för att kolla in läget - vem som var där och vem som inte var där. Denna kvällen var det förvånansvärt få jag kände till. De enda jag träffade som jag känner till är den turken som jag gjort hål i örat på, det där muskelberget från Lomma som tror han är nått och den lilla minitjejen som jag jobbai hop med innan.

Jag och mitt sällskap är inte blyga av oss. Det dröjde inte länge förrän vi intog dansgolv och högtalare och dansade som om livet hängde på det. Vi beställde dricka och skålade i Tequila Rose som Lotta bjöd på och sen dansade vi igen. Det var Lotta, miss M, miss A och jag som stod vid karaokegolvet och sjöng till Alanis Morrisette’s Ironic och i hemlighet kämpade jag mest för att se till att min röst inte riktades åt mikrofonen, Men det var lagom kul. Vi stod i rökrummet pch kramades, pussades och tafsade på varandra och skrattade när de två killarna vid sidan om mig tittade mot oss och sa “Ursäkta, kan ni ha lite respekt, det finns killar här” efter att jag och tjejerna kyssts. Ja, vi gör det när vi är ute. Hur kul och mysigt som helst! Jag trodde dock inte mina öron. “Trivs ni inte med att titta får ni blunda” sa vi och innan vi visste ordet av sträckte den ena killen ut sin hand och jag hann just känna hur han nuddade vid mitt vänstra bröst när miss A ställde sig framför mig som en mänsklig sköld och muckade gräl med killarna.  Kort därpå lämnade vi rökrummet. Jag och tjejerna gick mot karaokegolvet och dansade och där var en slemmig typ som fick för sig att han skulle åla sig mot mig. Jag dansade bort från honom och han följde efter och innan jag han uppfatta vad som hände hade min mänskliga sköld återbildats av miss A och miss M och det skyddade mig mot slemmet som var väldigt enträgen om att få gnugga sig mot mig men det lyckades mina två flickor omkring mig att avstyra. Tacka fan för det. Vi gick därifrån. 

Det dröjde inte länge förrän jakten var över för min Lotta. Som en utsvulten lejonhona hade hon sett sitt byte och attackerade med full kraft och var skoningslös mot lammköttet där framför sig. När hon väl satt klorna i honom visste jag att han var fast. Såvida inte Lotta ångrade sig och spottade ut honom, så var han hennes och så blev det. Den där blicken, de där händerna och framförallt alla de självsäkra orden och rörelserna. Hon vet vad hon vill och hon skäms inte för att visa det eller säga det. Hon var rak på sak och han visste både sin plats och sitt syfte, Sen fick Lotta för sig att jag skulle ta kompisen. Jag råkade hångla med killen i kavaj som var rakad på huvudet och kompis till Lottas byte men det innebar inte att jag var intresserad av honom. Jag kände inte för det. “Men du! Jag vill ha hans kompis, ska vi ta med dem!?” tyckte Lotta. “Öh men jag vill inte ha honom. Du kan ta kompisen i alla fall, men blanda inte in mig” - för oftast är det så att om två kompisar följer med två kompisar hem underlättar det hela kampen men så lätt fick hon det inte. Men det spelade ingen roll egentligen. Hon kan spelet och alla dess kryphål. Vi har spelat detta förr men på sistone har jag itne haft nån lust. Så det var bara attförsöka skaka av mig denna killen som nu trodde jag var intresserad och som även trodde tt både han och hans kompis skulle “get lucky”. Tji fick han. Jag gav Lotta de där spända blickarna som vi både vet betyder “glöm det, jag sätter inte på det där. Vilken sits du sätter mig i - jag vägrar” och Lotta fattade vad jag inte behövde säga rakt ut. Men jag lyckades ta mig ur det där för när det blev dags att dra sig hemåt var det bara ett byte med och det var Lottas.

Vi stannade till vid Sibylla som måste bli en tradition vi avskaffar under vintertid för det är för kallt att stå där tidigt på morgonen och med frost runt glansiga ögon. Jag beställde lökringar och jag vet inte varför jag fick för mig att jag skulle äta friterade lökringar för såvitt jag vet så tycker jag inte ens om det? Men jag åt det. När alla hade fått sina beställningar gick vi mot vår skjuts hem och kom hem till Lotta igen där jag var först med att slänga mig i soffan och höll de andra sällskap medan de åt men sen orkade jag inte mer utan la mig i bäddsoffan som jag fick dela med miss M. Men det störde inte mig för jag däckade på några sekunder och vaknade vid halv elva i morse - bakis och trött. Lottas lammkött var gårdagens historia och idag ett minne blott och vi pratade och fnissade om hela historien. Jag fick kaffe och mitt huvud höll på att explodera. Miss M var oförskämt vacker på morgonen medan jag såg ut som om jag blivit påkörd. Mitt smink var utsmetat och mitt knullrufsiga hår borde ha varit Lottas frissa, inte min. Jag kollade upp bussarna hem och det var löjligt hur dåligt de går på söndagarna så jag smsade Emma och gav hintar om “snällaaaaaaaaaaaaaaa hämta mig” - och hon förstod hintarna utan att jag behövde fråga rakt ut och hämtade mig i Arlöv. Tacka fan för Emma. Hon säger aldrig nej. Hon får lov att säga nej, men gör det inte. Hon borde säga nej lite oftare. Hon är för snäll. Vi körde till ÖB och Rusta och handlade lite och jag fick en ny matta till köket och nya stövlar till Laaiti som visade sig  vara för små, och annat smått och gott och när jag sen ko n hem till mamma och pappa kunde min mamma inte sluta skratta åt mig. Högt och tydligt skattade hon ÅT mig och min huvudvärk och min uppenbara baksjuka som så sällan dunkar mig i ryggen. Emma gjorde likadant där hon fnittrat åt mig och inte kunde tycka så synd om mig.

Jag hade köpt “mamma-har-dåligt-samvete”-present till pojkarna. Spindelmannen-lego-bil och det slog mig inte förrän vi var hemma att det var faktiskt jag som fick bygga biljävlarna. Så när pastavattnet kokade började jag bygga Phini’s bil. Ingen uppgift för den baksjuka. Vi åt middag, jag gjorde Laaiti’s bil, jag tog ett bad, huvudvärkspiller, och sen har det varit nattlinne och kimono för mig sen fyra i eftermiddags. Nu, lagom till sängdags börjar jag må bättre.

Tack till Lotta för en lyckad utekväll!
Men nästa gång kan du fan behålla bakfyllan själv!

För er som är intresserade, fler helt makaläösa bilder kommer läggas upp på bilddagboken, haha.

Jävla tjatkärring. Det är alltid samma sak. Tjat, tjat, tjat och ännu mer tjat. Och mittemellan tjatet är det gnäll, gnäll och mer gnäll. "Gör det, gör det nu, plocka undan efter dig, Lägg smuskläder i tvättkorgen, städa undan NU". Tjat. Bara tjat jämt. Att man inte kan få lov att vara ifred en stund.. Ja ja, jag SKA plocka undan.. jag SKA lägga smutskläderna i tvättkorgen.. ja, jag ska.

Jag har blivit min mamma. Jag minns hur hon tjatade och hur hon gnällde och oftast (när jag var tonåring) så verkade hon mest vara en surkärring. Idag är jag min mamma. Idag förstår jag henne på ett annat sätt, som hon tjatade.. Jag bara tjatar och tjatar på pojkarna. Och jag blir irriterad när jag tjatar och blir faktiskt trött på att höra mitt eget tjat. När jag säger åt dem att plocka undan och de inte gör det blir jag tjatig och säger åt dem igen. När de ändå inte gör det blir jag lack och hotar med att de inte får gå ut och leka i snön om de inte gör som jag säger. Det biter inte för det enda de hör är tjat och mer tjat.  Och jag har inte tid att vara pedagogisk och prata för döva öron i barnens ögonnivå och dalta. Jag har inte tid att sitta på deras rum och övervaka och positivt uppmuntra. Jag har ju ett berg av disk som inte diskar sig själv och jag har ingen diskmaskin. Jag har ingen sådan cool manick som går omkring i lägenheten och dammsugar åt mig och jag måste själv stoppa in kläderna i tvättmaskinen och därefter hänga upp det. Och det enda jag begär av pojkarna är att de plockar upp på SITT rum - resten fixar jag. Så jag tjatar och tjatar och har lust att slita av mig håret. Och väldigt god lust att bannlysa allt vad leksaker heter hemma hos oss. Så sett är det aldrig nerstökat på deras rum, right?

Tjat.. alltid en jävla massa tjatande..

Det var av ren trots som jag stannade kvar i sängen i morse. Pojkarna kom in var femte minut för att skvallra och kivas men jag var bestämd att inte gå upp klockan 07.00 en lördags morgon om jag inte bestämt måste. Mina pojkar är så pass stora nu att de ska kunna vara uppe själva en stund. Det finns inga vällingflaskor som ska ordnas och inga blöjor som ska bytas och frukost, ja den äter de inte ändå på morgonen. Men jag piggnade till väldigt snabbt varje gång de kom in och skvallrade men jag trotsade mina ungar stannade kvar i sängen. När jag väl gick upp vid 09.20 blev jag genast på dåligt humör i alla fall. Jag blir lätt det på morgonen när jag inte vaknat till liv. Sådär lagom INNAN jag fått varken kaffe eller en morgoncigg. Och när man fortfarande inte kunnat slå upp ögonen helt hundra och vill ha kaffet blir man inte glad när pojkarna skriker, lägger sig på golvet under ens fötter så att man snubblar och börja bråka för att de fick mjölk i sina flingor. De ville tvunget sitta i vardagsrummet och jag var tydlig med att informera att jag vill att de sitter ordentligt, ÖVER tallriken, för att jag inte vill torka upp mjölk på bord, matta och soffa… igen. Det höll inte länge. Laaiti hade nästan hällt hela sin skål Cheerios över sig själv. Så jag satte han i köket och konstigt nog invände han itne. Han bråkade inte om det. Han satte sig där själv och åt.

Sen har jag sovit så konstigt i natt. Jag har vaknat säkert fyra eller eller fem gånger och varit törstig som satan. Jag brukar inte vakna på nätterna, särskilt inte av törst. Så jag har fått gå upp flera gånger för att dricka och en av gångerna, runt 5-tiden, låg Phini vaken i min säng och undrade vart jag skulle och vad jag skulle göra. Kanske därför jag kände mig så irriterad i morse…? Eller nej. Jag är ALLTID irriterad på morgonen. Jag har haft dåligt morgonhumör så länge jag kan minnas och det var faktiskt så att det var på grund av det som grälet mellan mitt ex och mig ebbade ur och ledde till seperation, den lördagsmorgonen i oktober ‘06. Jag måste få vakna i lugn och ro och varsamt, annars tappar jag huvudet. Och det gjorde jag den morgonen ‘06 när barnen klättrade på mig när jag sov och blev irriterad för att mitt ex kunde sova vidare för de klättrade inte på honom och det var han som fick ta den smällen och jag riktade ilskan på honom.

Det kanske är ett problem för mig? Mitt morgonhumör.
Kan man söka hjälp för det? "Hey hjärnskrynklaren, jag behöver anger management, men bara på morgonen. Kanske kan jag få några lugnande tabletter som jag ska ta nån timme innan jag vaknar?"

 Och appropå bilder som mamma tagit.. hon har ju samma kamera som jag har så jag använde min egen usb kabel och slängde in dem på min dator, och såg denna bilden på min snart femårga son. Visar han fingret för att han har ont och plåster eller visar han bara fingret..?

Jag undrar vad som hände med min blyga, tillbakadragna pojke..? När fröken sa att han har tuffat till sig så ja.. det kan jag hålla med om. Lite FÖR mycket ibland. Och nej, innan du ger mig "BAD MOM AWARD OF THE DAY" - tro det eller ej, jag har faktiskt inte lärt min son att räcka finger. Och han VET att man inte får lov och han brukar inte göra det heller. Inte ofta iaf.