missmaddis tycker


Utrensning av människor; Vill du verkligen vara en SÅN? 2

Idag har jag bestämt mig för att plocka bort människor från min vännerlista som inte har där att göra, de närmsta dagarna. Varför envisas folk med att prata bakom ryggen på mig och tala illa om mig hela tiden? Då kan man inte betraktas som vän. Jag har verkligen ingen nytta av såna falska människor i mitt liv.

Jag är verkligen inte perfekt. Jag gör, som alla andra, misstag – men jag lär mig. Jag vill gärna göra rätt för mig, be om ursäkt om det skulle behövas men då krävs att vänner säger till mig vad jag gjort fel istället för att tala om det för någon annan.
Likaså om någon har åsikter om hur jag lever mitt liv och allt jag gör/eller säger – om man tycker sig ha rätt att ha en åsikt om saker som rör mig så ta det gärna med mig istället för att prata OM mig till andra.
Inte bara för min skull, att göra rätt mot mig men tänk efter – vilken typ av människa vill DU vara?

Ingen utav er – och jag menar verkligen INGEN, känner mig helt och fullt. Jag utvecklas och lär mig ständigt. Jag kan inte alltid säga att ”sån är Jag” och det kan ingen annan heller. Men att ständigt bli dömd för saker jag gjort eller sagt förr utan att ta i beaktande att man växer som människa säger mer om de (som dömer) än mig.

Så jag tar det här offentligt så de/ni kan se, det blir några stycken och jag orkar inte ta diskussion med var och en och känner dessutom att det kan kvitta för dessa människor bryr sig uppenbarligen inte om mig och vänskapen/relationen vi har/hade.

Och med det sagt; sluta snacka om mig, ok?
Om du har nått att säga om mig, nått som rör mig överhuvudtaget så kontakta mig. Maila mig på info@missmaddis.com eller skicka ett sms till mig på 0722-023819
Ge mig åtminstone den chansen att be om ursäkt om det behövs, förklara mig eller försvara mig om det behövs eller bara be dig dra åt helvete men sluta snacka bakom ryggen på mig ok?

Vill du verkligen vara sån?

Och om du nu sitter där och undrar om det är just dig jag menar så innebär väl det att du inte har rent mjöl i påsen? Då inser du säkert (förhoppningsvis) vilken typ av människa du är. Så kom inte till mig och gnäll och fråga om jag syftade på dig i bloggen. Om du aldrig snackat bakom ryggen på mig så är det givetvis inte dig jag syftar på. Annars.. well, if the show fits. Så tack för mig, dra åt helvete.


The reluctant ”hello” 1

Vad hände där? Bara sådär? Jag förstår ingenting. Plötsligt har människan som en gång varit en nära vän blivit en total främling. Från att en gång i tiden vara min allra bästa vän just då som jag drack och dansade med, grät inför och skrattade med så är det ett uppenbart motvilligt ”hej” jag möts av när vi går förbi varandra. Om ens det – somliga tittar så uppenbart åt andra sidan, ner i en telefon eller startar plötsligt en konversation med någon bara för att UNDVIKA kontakt med mig och oftast då bara ett simpelt ”hej”. Plötsligt är vi främlingar och känner inte varandra längre.. (mer…)


Jag är föräldralös. 17

☕️☕️☕️☕️ Kaffeinlägg (dvs ett långt inlägg)

Haha! Det är lite som Kalle Anka. När Musse Pigg tar hem julgranen och skakar den och whooops så trillar det ner två ekorrar. Så funkade det här också tydligen. En del av mig förväntade sig det, att det lockar fram min pappa när jag skriver om honom i bloggen. (mer…)


En påminnelse om varför jag ogillar människor 13

På sistone har jag retat mig mer och mer på människor. Inte utan anledning vill jag tycka. Jag har påmints om varför jag inte gillar människor – varför jag valt att vara mer asocial än vad jag var tidigare. Den sista veckan har jag stött på människor som påminner mig om varför jag ogillar folk. (mer…)


Jag tar sista ordet: ALDRIG MER! Punkt slut! 37

Kaffeinlägg.

Antingen det ena eller det andra – sa jag. Och det visade sig att jag hade rätt. Min pappa kommenterade inlägget ifråga, vilket jag inte förvånades över. Och det var nästan i den andan jag hade förväntat mig – han kan/vill inte ta ansvar för någonting han gjort fel. I hans ögon har han aldrig gjort fel.

Det som jag däremot inte var beredd på var hur brutal kommentaren var och framförallt IRRELEVANT.

Jag publicerar inte kommentaren. Den hamnade på min granskningslista eftersom mailen han använde inte är godkänd sedan innan. Och jag har granskat den och beslutat att inte publicera den.

Jag brukar alltid låta andra komma till tals. Ni minns kanske förr med M & M vilka krig där var i mina kommentarsfält exempelvis. Jag brukar inte bry mig vad andra säger – jag vet ju själv vad som är sant.

Anledningen till varför jag inte publicerat min pappas kommentar är för att i den har han skrivit saker som jag berättat för min mamma i förtroende. Inte för honom, men för min mamma. Vem gav honom den rätten?! Och henne?

Det gör mig ont att veta att hon brutit min tillit så enormt att dela med sig av mina hemligheter till honom. Och det gör än mer ont att han dessutom ska använda det emot mig och även återberätta det helt offentligt – dessutom en detalj i mitt liv som är helt och hållet irrelevant i frågan.

Jag kan återberätta en del han skrev.

Min pappa började med att kalla min självbiografi för ett skämt. Han återkommer till övergreppen av min bror mer än en gång och envisas med att ifrågasätta om det hänt. "Du påstår". Jag orkar inte längre höra hur han kallar mig lögnare genom att förneka händelser från min barndom.

Eftersom jag skrev att min pappa är tragisk (när jag berättade hur bitter och sur han är) så kontrar pappa med hur hela mitt liv är en tragedi (ja han skrev exakt så) sen går han i kommentaren igenom halva mitt liv genom att berätta om mina äktenskap, min stundtals dåliga ekonomi osv. Personliga saker som inte rör honom. Och som sagt, irrelevant.

Jag har aldrig gått in på detaljer om pappas privata angelägenheter som inte inkluderar mig (bortsett från lånen han gav min bror som han själv friskt berättar för alla) utan bara återberättat saker som haft med mig att göra – jag förstår inte varför han gör det och jag sjunker inte så lågt så att jag skulle göra likadant.

Han nämner mer än en gång mitt sexliv och beslut jag tagit som rör sex och det är bisarrt att läsa sånt, skrivet av min pappa. Varför i helvete vill min pappa dra upp mitt sexliv för?

Han påstår att det är inte möjligt att jag blivit förgripen eftersom jag är "tokig i sex". Jag vet inte var han har fått det ifrån. Jag har ofta skrivit och sagt motsatsen. Jag var asexuell väldigt länge (min man kan styrka detta) och jag känner inte att jag ens måste försvara min sexuella lust ändå – inte till någon men framförallt inte min pappa. Varför ens dra upp det som svar på inlägget?

Det var även som jag misstänkte en dos av "efter allt din mamma/jag/vi gjort för dig"- haranger. Ja? Jag är evigt tacksam och allt det där. Vi har varit familj så jag ser inget konstigt i att vi ställt upp för varandra på de sätt vi kan. Det ska man göra och det utan att använda det emot varandra kan jag tycka. Ni har ställt upp för mig och jag har ställt upp för er. Lika mycket som mamma passat sina barnbarn har jag kört er till affären osv. Så vad är problemet? Får jag inte känna mig illa behandlad för det? Jag tänker inte ens sjunka till den nivån så stopp. Det är så lätt att peka finger men glöm inte att gungan svingar både håll (jag menar att jag ställt upp för mina föräldrar minst lika mycket – vi är kvitt).

Pappa skriver att min mamma aldrig gjort mig något så jag ska sluta skriva massa skit om henne. Han har tydligen missat kontentan av det hela. Jag har inte snackat skit alls. Jag har återberättat fakta och det kan styrkas av andra. Samma gäller min pappa som har en sjukligt snedvriden syn på sanningen. Jag har ju kvar all skriven text som verifierar.

Pappa skriver att nu blir det separation de emellan och det är tydligen mitt fel. Han skrev (citat) "Nu har du kommit så långt med detta att det blir seperation här,det var duktigt gjort." (Slut citat)

Ska jag stå till svara för deras beslut? Jag tror inte det. Jag tänker inte ta på mig det. Skilj er bäst fan ni vill men lägg ingen skuld på mig.

Som alltid annars är det alltid jag som är boven. Det är jag som har fel och jag som ljuger. Men jag har människor i mitt liv som styrker det jag säger. Som hört själv, sett själv, läst själv. Som VET att jag har rätt och sant. Jag är inte den som är känd för lögner. Tvärtom. Alla som säger motsatsen känner inte mig.

Det bästa med kommentaren från min pappa var när han skulle få det att verka som något det inte är. Nånstans i slutet där han skrev

(citat) "Ditt eget språk har väl inte hellre varit bättre många gånger när vi bodde i Lund sa du till mig GÅ HEM OCH KNULLA DIN MAMMA.Skulle Madde säga en sådan sak aldrig i livet." (Slut citat)

Alltså, låt mig utveckla det. Jag erkänner att jag sagt så. Jag tar fullt ansvar för det så gott det går med tanke på de rörande omständigheterna kring just det. Jag hade hört min bror säga så ofta utan reprimander. Vi bodde i Lund då ja, jag var runt TIO år gammal. Det är min pappas exempel på mitt fula språk – något jag sa när jag var runt TIO. Tillåt mig rulla ögonen och sucka.

Min pappas kommentar bekräftar allt jag känner och bekräftar mitt val om att bränna den bron. Jag har ofta misstänkt att min pappa, likt min bror och mamma, är lågt begåvade – den enda som har papper på sitt förståndshandikapp är min bror men jag är säker på att de kan alla få intyg på sina handikapp om de velat. Min pappas språk – hur han formulerar sig, udda saker han säger och hur han för sig i sociala sammanhang, den irrelevanta kommentaren med mera, styrker min misstanke om omognad, oförmåga att tänka logiskt och ja, något IQ-badboll.

Jag hör inte hemma bland dem. Jag hör inte hemma alls. Jag vill inte beblanda mig med dem. Jag är så mycket bättre, så mycket smartare.

Idag fick jag meddelande av min mamma att pappa vill ha tillbaka deras extranyckel vi haft och parkeringstillståndet. "Dan sa", hette det. Inte pappa, men Dan. Jag har nu packat ner det och inser att detta blir det sista. Detta är ett definitivt slut. Jag är inte som de som håller på att bli sams/ovän/sams/ovän hela tiden. Sånt orkar jag inte. Är det slut så är det. Ingen återvändo. Pappa har bevisat om och om igen att han inte tänker förändras så detta är slutet. Och med den kommentaren inser jag jag att han faktiskt inte är någon som jag vill ha i mina barns liv.

Av någon anledning har min pappa (och idag även min mamma) plockat bort både Magnus och Lizette från sina vänner på Facebook. Jag förstår inte varför de gör det – mig veterligen har de inget otalt med varken Magnus eller Lizette? Ska de eliminera alla som ens har kontakt med mig? När ska de plocka bort mina barn? Gemensamma vänner?

Jag har alltid sagt att jag inte vill blanda in barnen – att de ändå får träffa barnen trots att vi bråkar. Men jag inser att jag inte vill ha honom i mina barns liv. Han är en hemsk förebild och dålig influens. Han ska inte få mina barn att må som han fått mig.

Min mamma drog sig undan långt innan jag skrev det inlägget. Hon har inte varit här heller. Inte sagt något om inlägget. Men jag förväntade mig inte det heller. Hon har sällan backat mig ändå.

Det är slut nu.

Efter min pappas kommentar, hur hårt det än låter, så är han död för mig. Och nej, det känns inte som en förlust faktiskt. Jag är inte det minsta ledsen – tvärtom så känns det befriande. Jag sörjer inte förlusten av en pappa som aldrig älskat mig. Aldrig en kram eller puss. Som aldrig sagt "jag älskar dig" än mindre någonsin varit stolt över någonting jag åstadkommit. Den människa som skulle hållit mig trygg var den som inte brydde sig om mig. Som alltid kritiserat allt jag gjort. Ritat en teckning – perspektiven var fel. Skrivit en dikt – den var dålig. Ingenting har någonsin varit bra nog. Så nej, den negativitet klarar jag mig utan – och mina barn med.

Det är slut nu. Jag avslutar.

Precis som min bror. Som alla andra som stampat och spottat på mig. Som alla andra som försökt trycka ner mig. Jag är starkare utan människor som försöker dra ner mig.

Det var en tidsfråga.

Tiden är här.