När jag var liten hade jag en storebror. Vi var fyra i familjen. Men någonstans väldigt tidigt i min barndom blev jag sakta mördad. Och min biologiska bror var en utav mina mördare. Ni som följt mina bloggar och dagböcker och läst vissa delar av min självbiografi känner till historien om hur min storebror förgrep sig på mig. Det var en hemlighet jag höll hårt i många år. När sanningen kom fram och alla fick reda på det, gjordes ingenting åt det. Det gjorde mig ingenting. Gjort är gjort och jag fick återhämta mig sakta genom åren. Men jag tyckte inte om min bror mer. Jag såg honom inte som min bror heller. Vi delade hus och familj men han var ingen bror till mig. Ett förakt hade växt fram och min sovrumsdörr ville jag låsa. Ni ska veta hur svårt det var att växa upp med honom efter detta. Att sitta mitt emot honom vid frukostbordet och “hålla god min”. Att gå förbi honom i hemmets trygga vrå när han tafsade på mig. När han viskade påminnelser om det som hände i huset när jag var nio, och fnissa åt det, som om det vore en rolig historia och tala om för mig att hålla tyst om det. Under många år förstod inte mina föräldrar varför jag tvunget skulle börja låsa min dörr. Pappa tillät mig inte låsa om mig, tänk om det skulle börja brinna? Han var rädd om mig och han visste inget då.
Min bror dog. Min bror dog när jag var nio och vi bodde i huset på landet. Det var dagen då jag slutade att se honom som min bror, när han förgrep sig på mig och lärde mig att man behöver inte lita på en människa bara för att man är familj.

Min bror har alltid gått i särskola. De sa att han är förståndshandikappad. När jag var yngre var det inget jag reflekterade över men när man blir äldre ser man saker ur ett annat perspektiv. Han gick i särskola. De flesta av hans klasskamrater var tio gånger mer handikappade än honom. Min bror – han är faktiskt egentligen ganska smart, som kommer undan med allt han gör – ALLT han gör. Han var tydligen alldeles för handikappad för att kunna tillgodose sig en vanlig utbildning på kommunal skola som jag och de flesta andra, men inte för handikappad för att lära sig avancerade engelska ord och klara av invecklade rollspel på TV-spelen han sitter med dagarna i ända. Han är inte handikappad tillräckligt för att kunna nyttja sin diagnos han fick som liten genom att komma undan med allt genom att säga “Jag är förståndshandikappad”. Jag tycker faktiskt det är långt ifrån handikappad att utnyttja sin egen egen diagnos på det sättet. Min bror gick i särskola med barn och ungdomar med värre handikapp än honom men de JOBBAR idag, många utav de. De har lyckats hitta jobb som passar deras speciella behov. Och de tjänar sina egna pengar genom att göra det som de kan. Måhända inte lika mycket eller lika bra som en människa utan en liknande diagnos, men ändå. De gör vad de kan. Förutom min bror. Varför? För att han inte vill. För att han inte behöver. Staten betalar ut en pension till honom och har gjort det i många år. Som de gör till andra handikappade. Men min bror är smart nog att slippa. Så varför ska han jobba överhuvudtaget när han får pengar in på sitt konto varje månad ändå?

Jag förstår inte staten i denna frågan. Min bror fick barn för nått år sedan. Tydligen anser de honom vara lämplig som förälder och kapabel att ta hand om ett barn –men inte kapabel att arbeta. Jag tycker nästan det borde vara tvärtom. För är det LÄTTARE att ta hand om och uppfostra ett barn – än att jobba? Vilket litet skitjobb som helst – städa trappor, Svara i telefon. Sådana saker som han gör ändå. Lurigt det där. Hur tänkte staten där, undrar jag..? “Nej vi kommer inte kräva att han ens försöker försörja sig själv, för det finns nog INGET jobb alls i hela världen som han klarar av, men ett barn kan han säkert ta hand om och uppfostra för det är ju så jävla lätt!”
Shit, vad händer med världen om det är så det går till?

Och det sägs att det finns nått gott i varje människa – den jäveln som kom på det korkade uttrycket, har fan inte träffat min bror. Det finns inte en uns godhet i honom. Inte det minsta lilla. Inte ens pyttelite. Han har ingen moral i kroppen. Och tro mig, han VET mycket väl vad som är rätt och fel – han bara skiter fullständigt i det.
Varför?
FÖR ATT HAN ALLTID KOMMIT UNDAN MED DET! Varför ska han bry sig..? Våra föräldrar har alltid hållit honom om ryggen. Där kan vi snacka om curling, när brorsan exempelvis åkte dit för misshandel – sitter i häktet och gråter som en unge efter mamma och säger “men jag är förståndshandikappad” och mamma och pappa rusar till försvar och räddar hans skinn.
Oavsett vad min bror än har gjort, så har våra föräldrar gjort det en förälder ska göra – och mina föräldrar gör det bäst – rår om sin familj och sina barn. I detta inlägget ska ni få veta hur min bror återgäldar dem idag.

Nej det finns inget gott i min bror. Det var inget gott att förgripa sig på mig. Det var inget gott i alla de gånger han brutalt misshandlat våra försvarslösa husdjur genom att sparka på dem, boxa dem och hänga dem i strypkoppel. Det var inget gott under alla år han misshandlade mig och satte mig på sjukhus och misshandlade min mamma när hon gick emellan och slog henne med tillhygge. Det var inget gott i alla de gånger han kallat mamma för hora, fitta, slyna och skrikit efter pappa att han är en mammaknullare och kuksugare. Det var inget gott i smsen han skickar till sitt ex och ljuger ihop en historia om separation och varannan-vecka-med-sonen och åker hem till henne en helg och har sex med henne när flickvännen och sonen sitter hemma i tron om att min bror är hos en polare över helgen. Och trots allt detta, genom alla 30+ år, har mina föräldrar gjort ALLT de kan för att hjälpa honom.

Ni som följer bloggen vet att jag skriver ganska ofta om mina föräldrar. Hur jag uppskattar dem och älskar dem och är de så evinnerligt tacksam för hjälpen med mina barn då de behöver passning när jag jobbar. Hur de alltid ställer upp. No questions asked. De finns alltid här för mig – och för min bror med. Och jag har aldrig tyckt att han förtjänar det. I hans vokabulär simmar många ord, en del avancerade, men det lättaste ordet att säga behärskar han inte: TACK.

Min bror utnyttjar människor. ALLA. Till och med sin egen familj, sina egna föräldrar. Varför? FÖR ATT HAN MADDERFAKKING KAN. Och skiter i vilket. Han får pengar av staten bara huxflux  – vad sägs om att göra en utvärdering på hans arbetsförmåga i vuxen ålder och se till att han gör rätt för sig och JOBBAR, med det han kan?
Han och flickvännen suger pengar ur hennes mormor – tusentals kronor. Betalar självklart aldrig tillbaka, de bara får och får. Och eftersom brorsan skiter i att betala tillbaka de lån han har tagit, så fick han ju skyhöga skulder. Men han skiter ju i vilket för han får aldrig några konsekvenser. Vad ska han med kreditvärdighet till när de får pengar av hennes mormor och när våra föräldrar alltid hjälper om de kan?

Men droppen i bägaren var när pappa tog ett lån i sitt eget namn och gav till min bror, som lovade dyrt och heligt att betala tillbaka varje månad. Jag sa till pappa.. lita inte på honom. Men pappa är godhjärtad. Alldeles för god. Hate to say it, men snäll så att han är korkad. Jag älskar dig till döds pappa, men fan vad korkat att lita på den dumme jäveln.

Jag och pappa satt förra sommaren och pratade. Jag sa att jag nån gång skulle vilja öppna eget. Och jag sa att jag skulle behöva ett startkapital för att kunna göra det, men jag kan inte ta lån. Några dagar senare ringde min pappa mig och sa att han lyckats få godkänt ett lån på 100 000 kr och det var mitt om jag ville ha det. Jag tog några dagars funderande men tackade nej. Jag tackade nej för att det kändes olägligt just då och för att jag inte kunde vara 110% säker på att jag skulle kunna betala tillbaka till pappa. Så lånet gick till min bror. Min bror och pappa kom överens om att det lånet skulle styra upp hans ekonomi lite. Han skulle betala ALLA ANDRA skulder och lån och sen bara ha EN avbetalning i månaden – lånet till pappa.

Ska ni gissa redan nu..?

Well, det finns inget gott i min bror. Han betalade inte av några andra skulder eller lån. Men han köpte en ny hund för en jävla massa tusenlappar! Fint tillskott till familjen med tjugo husdjur hemma. Han köpte en jävla massa spel som han kan sitta och spela från morgon till kväll eftersom han ändå inte jobbar. han köpte nya mobiltelefoner. Men han betalade inte några skulder eller lån.

Och nu vill han  inte betala tillbaka lånet till pappa heller. “Mina räkningar är viktigare än ditt jävla lån” svarade brorsan ett tag. “Jag måste fan betala min sons dagis fattar du väl eller skiter du i honom med kanske????? Du skiter i mig och min son, du bryr dig bara om Madde och hennes ungar, det har du alltid gjort” svarade brorsan ett tag och började dra in mig och mina barn i det hela. Men han fattar inte hur jävla fel han har. Han har glömt allt de gjort FÖR HONOM. Eller nej.. han skiter bara i det.

Han har ignorerat jävligt många mail från pappa, svarar inte när de ringer eller smsar.

Och nu, det sista han svarar på pappas mail, när pappa undrar var pengarna blir av till månadsinbetalning  svarar min bror att han inte vill ha med dem att göra längre, de ska ge fan i att kontakta honom.

“Vad e det du inte förstår med att inte kontakta mig längre… Jag har min familj här o det räcker fan för mig vill inte ha nån kontakt med er kan ni inte förstå det eller????” skrev min bror.
Pappa svarade “Jag vill ha 92000:- som du är skyldig mig du tror väl för fan inte att jag skänker dig dom”.

Och min brors svar: “Dom kan du leta efter i månen moahahaha”

Kan ni tro det? För det kan fantamig inte jag. Jag kan fan inte tro det. Att han vågar, att han har mage?! Att han kan göra så mot våra föräldrar!! Efter allt de gjort för honom i hela hans jävla patetiska skitliv. Inser han vilken sits han sätter de i?
Svar: ja. Pappa förklarade från början hur viktigt det var att brorsan betalar för sig för pappa har själv inte råd.

Jag är av tron att karma biter dig i röven för eller senare. Men ibland kan karma behöva en liten push. Jag ska nog se till att karma får en push. Det är på tiden att någon lär sig en läxa och börjar ta eget jävla ansvar och inte rövknullar sin familj på det sättet.

Jag är jävligt förbannad. Bara så ni vet.

Några tidigare inlägg om min brorsa:
http://missmaddis.com/2009/06/21/sug-kuk/
http://missmaddis.com/2009/02/15/min-bror-kan-du-inte-bara-frsvinna/
http://missmaddis.com/2008/12/17/newsflash-efterbliven/

Det kommer successivt. Det närmar sig.. jag börjar känna av det nu men låtsas som oftast inte om det. Jag försöker att inte tänka på det utan fokusera på det jag har för mig istället när det värker. Än så länge är det lugnt. Än så länge fungerar jag ändå, än så länge är det inget hinder i mitt vardagsliv med barn och jobb.
Vad jag menar?
Den negativa sidan av graviditet. Jag tillhör inte kategorin kvinnor som går igenom en hel graviditet utan att ha ont. jag tillhör inte kategorin kvinnor som talar om mina graviditeter som det mest ljuvliga man kan uppleva. Jo visst är det underbart – stundtals. Men i ärlighetens namn är det mest i teorin och självaste tanken att ett liv växer inom mig, som är ljuvlig, men min kropp och verkligheten viskar ett annat ord.
Oftast börjar det ordet med bokstaven med A och slutar med J.

När jag väntade Phini  var det så illa att jag blev sjukskriven på heltid redan i femte månaden eller däromkring. Det var foglossningen som ställde till det mest. Smärtan som vittnade om hur min kropp altererade och förberedde att trycka ut en människa ur underlivet. Varenda steg jag tog kändes som om mina höftben drogs åt varsitt håll och hela underredet slets itu. Nä det var inte skönt.
Foglossningen kom tidigt under graviditeten med Laaiti med. Då var jag redan mamma ledig med Phini så någon sjukskrivning kändes bara löjlig. Och förvärkarna kom tidigare under graviditeten med Laaiti än med Phini – kroppen verkade känna igen hela grejen med bebis. Och denna gången, mitt tredje barn – kom förvärkarna riktigt förbannat löjligt tidigt. Så pass att jag ficklämna blodprov för att göra en bakterieodling för att se om nått var fel. Provet visade ingenting, således är det ingen fara att jag har sammandragningar. Jag har sammandragningar/förvärkar dagligen. Min kropp verkar ladda för ett maratonlopp…
Men det är inte det som stör mig. Jag får bara stanna upp nån sekund när det spänner. Ibland gör det mer ont än annars. Eller mest obekvämt egentligen,..
Det som börjar bli en mindre plåga är värken i svanskotan. Allra längst ner vid ryggslutet, vid arslet nästan, kan det emellanåt göra så satans ont. Särskilt om jag suttit ner i mer än 5 minuter – då kan jag fan knappt resa mig upp. Tur att jag aldrig sitter på jobb..
Sen har vi foglossningen. Den slapp jag inte undan denna gången heller. Den kom också tidigt denna graviditeten men slog mig inte lika hårt lika fort. Eller så är det bara jag som är “van” och “föreberedd” och kan hantera det bättre? Jag vet inte, men det är i alla fall inte lika illa ännu och det är jag jävligt tacksam för.
För att jag har då fan inte råd att bli sjukskriven. Jag måste införskaffa allt jag kan innan jag kan sova nätterna igenom. Säng, med tillbehör. Vagn, med tillbehör. Bilbarnstol. Körkort, helst. Mer kläder. Nappflaskor, nappar, mjölkersättning. Allt. Allt som man behöver när man får en bebis. Och allt detta kostar så in i helvetes mycket och vi föräldrar vill ha det bästa till våra barn – jag är inte annorlunda. Så jag måste jobba så mycket jag kan och orkar utan att försumma de två barn jag redan har. Så jag har inte tid att vara sjukskriven, för jag är ensam försörjare i denna familjen. Så jag biter ihop några månader till och räknar ner.

Så är det. Det är inte alltid ljuvligt att vara gravid och den kvinna som påstår annat hon ljuger sig blå. Det går inte att försöka övertala mig att tro annat.

Nu har jag suttit några dagar och funderat och tittat och letat.
Barnvagn. Ett måste inför tillskottet.
Och som ensamstående med två barn på ett deltidsjobb är det pengar som får styra vad jag kan köpa för något. Och jag får höra att jag kan ju köpa på blocket eller tradera och jo det kan man. Men om man vill unna sig något nytt men ändå till en resonabel peng, då gör man såhär, när man inte har någon som kan hjälpa till, inte ens en pappa till barnet i fråga.

Barnvagnen jag skulle VILJA ha är ganska uppenbart. Rock Star vagnen.

Men för 7000 kronor får jag avstå. Men fan vad jag skulle vilja ha den..
Även om hjulen är skitfula..

Men jag har faktiskt hittat en barnvagn som jag tycker är riktigt snygg. Den kommer i en jävla massa olika variationer och färger och mönster och det kändes som himmelriket att kunna välja så mycket. Där finns GARANTERAT nått för ALLA och den vagnen som jag fastnade för är denna:

Stilren och snygg och den känns modern.
Jag hittade denna vagnen på http://www.swekidz.se/ för 2995:- och frakten fick jag reda på efter mailkontakt ligger på 299:-. Så det ligger mer i min prisgrupp för mycket mer än så kan jag inte ge för en vagn.
Så det verkar bli min plan..

Idag lämnade jag Phini på skolan och just som vi är framme på skolgården hör jag en flickröst tjuta “Phiiiiiiiiiiiiiiiiini!!” och fram springer en flicka i rosa overall med utsträckta armar mot min son, som springer därifrån snabbt som fan.
Det måste vara jobbigt, min son. När tjejerna jagar dig. Well, vänj dig vid det, du är snygg.

Semesterpapperna har kommit från dagis. Den där gula lappen om inför sommarledighet som vi ska fylla i och lämna tillbaka. Det känns jävligt avlägset såhär i februari med snödrivorna intakta på marken. Men nåja. Det ska väl ske i tid men jag undrar hur många föräldrar som har hela sin semester färdig redan. Hade jag inte varit gravid så hade jag överlämnat denna uppgiften till min mamma och bett henne fylla i om hon velat ha barnen lediga över sommaren något. Men nu kommer jag ju vara “ledig” denna sommaren, för första gången på länge.
Och semesterlappen börjar på vecka 23 och slutar på vecka 35 och det råkar ju vara lägligt nog att bebisen är beräknad till just vecka 23 detta året. Så jag ska nog ta bägge barnen ledigt 100% från den veckan och fram. För det kan vara skönt att komma hem med bebisen och ta det lugnt utan att behöva stressa upp på morgonen med frukost, påklädning, lämning på dagis och fritids och sen hämtning några timmar senare, med en nyfödd bebis som vi ska hinna lära känna och vänja oss med. Sen är jag säker på att min mamma vill ha pojkarna lite under sommaren med.

Det blev en häftig diskussion i Lottas blogg. Hon skriver ju inte lika ofta eller ingående som jag gör men jag tittar in och läser, hon är ju min vän. Jag kommenterar dock sällan, vi smsar ofta våra tankar till varandra istället. Häromdagen hade hon plötsligt fått en kommentar från någon varken hon eller jag känner personligen eller privat. Och för att vara “bara” en läsare hade hon väldigt uttalade åsikter om hur Lotta är som person och som mamma. Kommentaren kom till ett inlägg om nätmobbing. Det blev intressant att se och jag började undra vartifrån hon bildat dessa uppfattningar och hennes kommentar var något av ett slag under bältet. Så jag lämnade en kommentar efter ett tag. En ganska lång och relativt ingående med vad jag själv tyckte. Dessvärre verkade hon bara snappa upp att det var jag, missmaddis, som kommenterade, för det var det enda hon kunde svara på min kommentar men inget om det andra jag ville poängtera. Hon svarade inte de andra kommentatorernas åsikter, bara min. Vilket gör att jag får en känsla av att hon läser min blogg med (hon vet i alla fall att jag varit gift tre gånger och bär mitt tredje barn och jag ska därför hålla käften om allt) 
Och jag började tycka så synd om denna människan. Denna människa med så många förutfattade meningar som tycks finna nöje i att klanka ner på andra. Stackare..

Nåja. Nu ska jag göra mig i ordning för jobb.