NPF


Vem vet just hur trasig en själ kan vara?  4

Så, nu är mitt första steg taget. Idag var mitt första besök på psykiatrimottagningen för en bedömning.  Jag satt där i två timmar (de borde haft bekvämare stolar för min rygg är FUBR nu) och pratade med en läkare och en psykolog. De hade helst sett att jag hade en anhörig med mig som kunde beskriva hur jag var som liten men som ni förstår finns inte den möjligheten. Jag fick beskriva utifrån minnen och sånt jag hört. 

Ju mer jag faktiskt pratar om hur jag funkar och mer jag fått påpekat för mig inser jag att jag kanske inte fungerar som andra människor. Först när man säger det högt och hör sig själv och verkligen tänker efter blir det verkligt. När man sänker garden och lägger stoltheten åt sidan och rannsakar sig själv med en hundraprocentig ärlighet, då ser man plötsligt… Sen vad det beror på hoppas jag att psyk kan svara på. 

De bedömde i alla fall att jag behöver en utredning. Men inte (bara) en adhd utredning utan en mer omfattande utredning. Der finns ju så mycket annat i min bakgrund som kan spela roll som incest och sexuella övergrepp, mobbning och en traumatisk barndom överlag. Och ingen har väl egentligen rotat i det och ingen behandling har getts heller osv. Jag har liksom bearbetat allt det själv. Så de ville ha mitt medgivande att hämta mina gamla journaler från BUP och läsa det först innan de bestämmer sig exakt för vad de vill göra. Men jag står i kö nu som jag förstår det och de säger att kön ligger på 1-1,5 år. Sen får jag väl se vart jag landar. 

Överlag kan jag väl säga att jag egentligen inte bryr mig om jag får diagnos eller inte  även om mycket av det som kännetecknar just npf diagnoser kan jag relatera till – men huvudsaken för mig är att jag får hjälp med det som ställer till det i mitt liv. Jag har rannsakat mig själv under en tid och inser tydligt att jag kanske behöver lite hjälp att fixa en del svårigheter. Mitt temperament exempelvis. Min startknapp och mitt bristande driv. Min ofokus osv. 

Någonting säger mig att denna resan kommer bli både utdragen och mentalt tömmande. Jag har ju alltid vetat att jag är trasig och att mitt inre är ihoplimmat men just hur trasig jag är kan Jag inte svara på. Jag var ju varit så duktig på att bära olika masker att en del av de fastnat och lurar kanske till och med mig själv? Jag har varit fenomenal på att förneka och förtränga men även på att älta, prata om allt och bearbeta mitt förflutna på mitt eget sätt. Jag har fått distans, men jag undrar hur mycket de ska gräva nu.  

Men fan, nu kör vi. 


Svar på utredning hos BUP.  6

Så igår körde jag och Phini till BUP för att få reda på vad deras utredning visade. Vi har pratat väldigt mycket om det och jag har såklart frågat honom om det är okej att jag skriver om det. Jag har således hans godkännande innan nån av er får för er att gnälla om att jag skriver om det. 

Phini fick diagnosen ADHD vilket faktiskt förvånade mig. Jag hade satsat på ADD och ODD men så blev det inte. När Laaiti fick sin ADHD diagnos var det inget förvånande för det visste jagbu nästan redan då han är det klassiska skolboksexemplet på diagnosen. Men Phini är ju inte hyperaktiv tänker Jag, som själva H:et i ADHD står för, till varför jag satsade mer på ADD. Och en ODD diagnos kunde de inte ställa eftersom problemen finns mest hemma. Extremt mycket hemma bör tilläggas. 

Men läser man lite om adhd kan man läsa bland annat följande; 

Varför heter det adhd? 

Bokstäverna AD står för attention deficit, som betyder brist på uppmärksamhet. Bokstäverna HD står för hyperactivity disorder, som betyder hyperaktivitets-störning, alltså att man har ovanligt mycket energi. 

Men alla med adhd är inte överaktiva, utan kan tvärtom ha problem med för låg aktivitet. Ibland kallas det i vardagligt tal för add. Inom sjukvården pratar man i stället om olika former av adhd.

Olika former av adhd 

Du kan ha olika form av adhd, beroende på vilka symtom du har, och vilka svårigheter det skapar i ditt dagliga liv. Adhd brukar delas in i tre former:

Kombinerad form  – du har problem med uppmärksamhet, överaktivitet och impulsivitet. Det är den vanligaste formen av adhd.

Huvudsakligen ouppmärksam form  – du har problem med uppmärksamhet och koncentration, men få eller inga problem med överaktivitet och impulsivitet. Denna form av adhd benämns ofta add. Eftersom denna form inte alltid märks lika mycket utåt kan det ibland ta längre tid att upptäcka.

Huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form   – du har problem med överaktivitet och impulsivitet men få eller inga problem med uppmärksamhet. Denna form av adhd är vanligast hos förskolebarn och kan med tiden antingen avta eller övergå till en kombinerad form av adhd. 

Källa: Wikipedia 


Och eftersom Phini inte varit den hyperaktiva så har det tagit tid innan man förstått problemen. Det är ganska sent i skolåldern som man kan se betyg och hur det egentligen går i skolan. För Phini har inte haft någon lärare som hunnit lära känna honom eller uppmärlsamma något problem eftersom hans skola har bytt mentor så många gånger. De har kommit och gått. Men när jag såg hans betyg och såg hur han blev alltmer förbannad, fick utbrott hemma samtidigt som han ofta var ledsen så förstod ju jag att det var problem. Nånstans i sexan eller sjuan och då har hans problem kommit mer successivt, eller ja snarare eskalera. För problem med honom har jag egentligen haft ganska länge. Det är lätt att tro att såna hör problem hör till puberteten. Att man viftar bort det så lätt. Men om man bara tar tid till sig att faktiskt tänka efter men framförallt vara öppen om problemen och be om hjälp.  

Jag började med att kräva ett besök hos skolpsykolog. Först slussade skolan mig till BUP och BUP hänvisade mig till skolan först och så höll jag på ett tag. Till slut fick jag skolan att fixa besök med skolpsykolog som så att det var beklagligt att jag fått fara runt så. Att föräldrar som söker hjälp för sina barn bör få det direkt. Han träffade iaf Phini och gjorde en bedömning sen fick vi åka till BUP. Han började gå hos en kurator för att få hjälp med hans utbrott men det hjälpte föga och jag tjatade om utredning många gånger. Jag ringde neuropsyk och ville ha en utredning men de sa att de numera behöver en remiss. Så jag fick fortsätta tjata. Kuratorn så till slut att hon kunde låta en psykolog hos dem göra en bedömning och eventuellt skicka en remiss och så blev det. Han gjorde en bedömning och skickade remiss. Efter remissen var mottagen tog det nästan ett år innan han blev kallad. Och månader därefter innan allt var klart. 

Phini blev inte det minsta nedslagen av sin diagnos. Som Jag upplever det så verkar han lättad och nästan glad. Det förklarar ju varför skolan går åt helvete och var för han inte kan fokusera eller koncentrera sig. Varför frustrationen leder till ilska och utbrott. Det förklarar så mycket. Och nu när man vet problemet kan man äntligen göra något åt det hoppas jag. BUP har bokat möte med skolan som jag ska vara med på där vi ska diskutera Phinis problem och vilka anpassningar som behövs. 

Det är exakt detta jag väntat på och kämpat för. Inte diagnosen i sig men att få veta VAD problemet är så att man kan hjälpa honom. Nu vet vi. Och jag hade rätt. Jag önskar bara att både skola och BUP hade lyssnat för flera år sen innan det gick så långt. Nu har han underkänt i majoriteten av ämnen och även med anpassningar kommer han behöva jobba röven av sig för att komma ifatt och få bättre betyg. Det hade han kanske sluppit om alla bara hade lyssnat på mig. 

Nej jag är inte psykolog. Men jag är mamma och det är inget att förringa. Jag känner mina barn. Jag verkligen KÄNNER dem och VET när något inte stämmer. .  

Imorgon är det min tur. Imorgon börjar min egen resa och utredningen.  Har andra människor rätt – är det mig det är ”fel” på? Finns det verkligen en anledning till varför jag alltid känt mig utanför och missförstådd eller är jag det? Vi får se.