Skrön


I mörkrets sal & dess förtal  10

Texten ovan kom jag över, tydligen skriven av Kjell Lönnå. Kändes på något sätt passande och aktuell. 

Så i stämningen som kom med det skrev jag ner mina egna tankar i samma jargong. Håll till godo. 

När man faktiskt inte ens duger
Gör man det enda man kan; ljuger
Vara falsk; gå bakom ryggen på
I slutändan förlorar man då.

Tänk, man mister det man äger och har
En dag är man väldigt ensam kvar
För vem vill med denne vara,
Som ingen heder har att försvara?

Godnatt era jävla as. 


När vi lärt oss att skämmas.  2

Och där ligger han på skötbordet. Han låter mig utan invändning hålla i hans anklar och lyfta upp hans rumpa. Han jollrar bekymmerslöst en stund innan han börjar sjunga obegripligt på en, för mig, okänd trudelutt. Jag torkar hans ända med våtservetter och ser till att han blir alldeles ren innan jag tar på honom en torr, ren blöja. Han ligger kvar och ler och sträcker ut armarna åt mig när jag är klar och lika lyckligt låter mig lyfta ner honom på golvet och pussa hans panna. Han tultar iväg, fortfarande bekymmerslöst och kommer med största sannolikhet inte ägna en sekund åt att fundera på blöjbytet. 

Om vi sen ska snabbspola cirka 80 år in i framtiden när han en dag kanske ligger i en säng på ett äldreboende och (åter igen) inte har något val än att låta någon annan torka av hans ända så kommer han med största sannolikhet reagera annorlunda. För nånstans mellan hans då cirka 80 och nu 2 så har han lärt sig att skämmas. Han kommer nog inte ligga och nynna nån trudelutt. 


Morgonens onödiga tanke. Och med den: meningslösa blogginlägg. 


En möjlig snar framtid 4

*Riiing.. riiiiing… riiiiiiing*
– Sankt Lars Mentalsjukhus i Lund, detta är mentalsjuksköterska Anna-Kerstin, hur kan jag hjälpa dig?
– Ja hallå, mitt namn är Madeleine. Jag vet egentligen inte vart jag ska vända mig men jag provar hit.. Du förstår, jag har ett problem..
– Hej! Jasså, vad är ditt problem, Madeleine?
– Jo, jag håller nog på att bli galen. Tokig. Helt kokobangbang. Lost my mind – jag har inte alla hönsen hemma och inga mackor i pickenickekorgen. Jo asså.. hissen går inte hela vägen upp.
– Nähä…? Vad menar du då?
– Jag har värsta hallisar och jag knarkar inte? Jag hör saker som inte finns och upplever saker som inte finns. Du vet när man pundar kan man uppleva sånt som inte är sant? Så är det för mig. Det är kört, jag är helt fucked up. Jag behöver nog låsas in, tror jag.
– Jasså, jahaja.. kan du berätta lite mer om vad du upplever?
– Ja asså.. saker som.. inte kan hända. Jag fick för mig att toadörren låstes av sig själv för inte så länge sen. Ungarna var i vardagsrummet och jag var sist på toa och stängde dörren efter mig, sen låses den från insidan. Jag fick lirka upp låset.  Saker trillar ner till höger och vänster, glödlampor lever aldrig länge hos mig, plafonder som helt sonika trillar rakt ner i golvet, saker som flyttats på sig..  Jag har märkliga stickningar och rysningar bak på nacken och idag hörde jag ytterdörren smälla igen hårt och jag trodde det var min son som gick ut så jag gick efter och ropade och då kom han ut från sitt rum! Jag inbillar mig uppenbarligen en jävla massa och jag blir inte klok på det hela, snälla kan ni droga mig lite och köra nån sån psykotjohejsan så att jag förstår vad det handlar om. Kan det kanske vara en hjärntumör?! Det har jag sett i nån film att det kan va!
– Nej nån hjärntumör tror jag nog inte att det är vännen, men du får nog komma in och prata med någon, om det känns bättre. Det låter ju inte som om allt står riktigt rätt till. Kommer du frivilligt eller måste vi tvångsinta dig?

 

Inom snar framtid  ROTFL
Fortsättning följer.


Det är ju SÅ det går till..! 6

- Varför?
- Jag vet inte.

Och när jag sätter mig ner och faktiskt tänker efter, så är det en känsla av intim surrealism som sköljer över mig. Jag undrar ofta hur detta gick till, hur jag hamnade här, vad det egentligen var som förändrade allt. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte den blekaste aning.
Jag trodde aldrig – inte ens för en vag sekund, att mitt liv skulle se ut på detta sättet. Att jag skulle vara jag, på detta sättet. Och att alla ni – skulle vara här. På ett eller annat sätt – i mitt liv. På nära håll, på avstånd och på så många olika diffusa vis. Det var en dröm bara, att bli sedd, att bli hörd, att få lov att finnas till bland alla er andra.

Jag fick ofta känslan då, att ni egentligen inte ville känna till mig. Som om jag egentligen kanske inte ens fanns till. Att ni inte ville det. Att jag inte var värd att gå ibland er och andas samma luft som ni. Ni ville inte ens se mig. Ni – världen. Men någonting har hänt. Sådär magiskt successivt på något konstigt vis. Ni ser mig nu. Ni känner mig, ni hör mig och ni vet att jag finns.

Och när jag satt där i min ensamhet för över femton år sen trodde jag att det skulle ta slut där nånstans. Det fanns ingen morgondag, det fanns ingen solstrimma, det fanns inget syre i mina andetag. Det fanns ingenting och det fanns ingen. Och om jag bara visste då..Ett andetag, en suck. Sen smaka på asfalten. Upp igen. Ett andetag, en suck. Sen smaka på asfalten. Sen upprepa. Om och om igen tills man kan allt det där utantill. En oslipad diamant. En ängel utan vingar.
Men vet vad jag kom på? Den enda som slipar diamanten är jag själv och vingarna får jag ge mig själv för ingen annan gör det. Och det är inte förrän jag gett mig själv mitt eget värde, mina egna vingar, som jag kan sprida dem och flyga precis vart jag vill – mot alla odds och trotsa all er logik och visa er att jag också kan flyga.

Sen lyssnar ni. Sen hör ni mig. Sen andas vi samma luft igen och plötsligt så är livet bra mycket mer än bara värt att leva, det är förunderligt och ljuvt.
Jag hittade mina vingar – har du också hittat dina?