Idag har Kaeli ätit varannan timme i stort sett hela dagen. Och ganska ordentliga måltider med. Inte konstigt att hon ökar så förbannat i vikt, hon äter mycket. Hon kommer förmodligen bli en rultig bebis, och det gillar jag. Pojkarna var ganska taniga. Laaiti mer rultig än Phini.
Det gick bra på BVC, som ni såg i förra inlägget. Vi fick D-droppar med.

Fick papper från PM idag. efter deras jävla 90 dagars handläggning har de nu beslutat att bevilja efterlevnadsstöd för pojkarna. 1413 kr i månaden vardera. YAY vad rika vi blir nu. Not. Om Wayne hade arbetat som normala människor hade de fått barnpension beräknat på vad han jobbat, men så är inte fallet.

Karin smsade mig igår och undrade om jag ville köpa hennes bil – hon ska ju köpa ny bil. Och anledningen till det nya bilköpet är att hon ska bli mamma i december. YAY! Grattis till henne och Patrik! Och jag kollade bilen och det verkar inte vara några större fel med den. De enda två stora minus för MIG är att det är en tvådörrars bil (bökigt) och en automatare. en automatare är iofs lättare att köra men jag är så van vid att växla. men jag kör på denna.. Detta erbjudandet landade i mitt knä. Nu i veckan blir jag således ägare till en Toyota Corolla –96. YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!!!!

Dagens roligaste:
På väg till och från ICA såg vi några som gipsade en tjej. De ska göra hela hennes avbild och får göra det i bitar sen sätta ihop det. (Detta vet jag för att de berättade det senare) Och på väg hem från ICA gipsade de hennes axlar och en del av ryggen och hon satt i en hudfärgad bikini. När vi närmade oss de hojtade Laaiti högt “VARFÖR VISAR DU DINA BOPPAR?!”
Hahaha. Älskade oblyga unge. Tur att de tog det för vad det är – en unge. De skrattade varmt och svarade på hans fråga.

Först och främst en liten parantes: Angående kommentarer och mail med länkar till diverse artiklar: Taskigt läge. Karma’s a bitch. What comes around, goes around. Man skördar som man sår. Man ligger som man bäddar. Hahaha, etc etc.
Och det är allt jag har att säga om det *note*

Igår lånade jag Emma’s bil. Åååh vilken underbar känsla det var. Jag hämtade upp mina föräldrar och körde de till Burlöv Center där de hade några ärenden, sen passade jaq på att storhandla lite också. Frys & Kyl behövde ett wake-up-call här hemma.
Jag visste att det kunde kännas nervöst att köra utan Emma och med mina föräldrar i bilen, men det gjorde det inte alls. Det kändes bara skönt och underbart. Vilken känsla det är..! Jag längtar som fan tills jag har en fulltankad bil som är min, som jag kan köra när jag vill och vart jag vill.
Efter att jag släppt av mina föräldrar och fått hjälp att bära upp mina kassar, packade jag in det nödvändigaste – dvs frys och kylvaror. Sen hämtade jag mina barn tidigare från dagis och skola med bilen. Det var faktiskt Emmas förslag. Hon skickade ett sms när jag var på Burlöv Center och skrev att om jag ville hämta barnen med bilen så är det okej, hon hade inga planer för dagen ändå. Så jag nappade på hennes förslag.
Sen körde jag och barnen till McDonald’s McDrive och köpte mellis, haha! Det unnade jag oss. det unnade jag mina barn. Och det kändes härligt att ha barnen i bilen. Nu fick  jag en mer verklighets trogen bild av hur det kommer bli i framtiden nu när jag har körkort och (snart) bil.

Barnen är lediga idag. Och i morgon, och resten av helgen. 4 dagar med lediga barn. Ömsom skratt, ömsom tårar. Idag blev jag lite osams med min sexåring. För det första är det ganska klockrent när de kallar sexårstrotsen för minitonåren. För han låter som en tonåring när han mellan varannan mening säger “Ofta!” 
HAHA, det låter så kul.
Sen satt vi och spelade Burnout tillsammans. För er som inte känner till det, är det ett bilspel. Vi körde ett race och jag låg på första plats och Phini surade tydligen för det, för han hotade med att starta om racet. Jag sa att jag går därifrån och slutar spela om han gör det. För så gör man inte. Men han startade om spelet ändå och jag reste mig och gick. Sen blev han skitsur på riktigt och grälade med lillebror som fick sig en smäll, började skrika och sparkas och ha sig. Så mamma maddis stängde av spelet och stängde dörren så han fick skrika av sig. Laaiti satte sig i vardagsrummet och kollade på TV och mindre än 10 minuter senare kom Phini ut i köket.. “Mamma.. förlåt”.
Vi diskuterade allt som hände, från början till slut, jag berättade varför jag blev sur och han förstod vad han hade gjort fel och nu leker de fint tillsammans igen. Utan TV och utan TV-spel. Denna gången gick det snabbt över. Men jag märker hans trots och hur han växer upp till en rebellisk unge. Tur att jag också är envis, haha.

Jag brukar ibland säga, att uppfostra barn är som att uppfostra hundar: man ska bl.a aldrig låta de vinna, man ska aldrig låta de få övertag. Och respekt. Det ska barn och hundar ha för sina ägare/föräldrar.
Haha, jag minns för några dagar sedan när vi var hos mina föräldrar. Phini och Laaiti spelade spel i sovrummet och jag låg och retades med Phini och petade på honom. Jag vet, jag är barnslig. Jag petade på honom och han fortsatte med sitt “Lägg av!!” och jag härmade honom med tillgjord röst “lägg aaaav!!” och fortsatte peta. Sen plötsligt kom en välbekant mening fast från fel mun. “HA RESPEKT FÖR MIG"!!” utbrast min 6-åring och det KAN VARA att han hört något liknande av mig.. Kanske.. Haha. Men det lät så förbannat kul. Så jag lät honom vara och slutade tetas för att sätta mig och fnissa istället. Underbara unge.

Jag bjuder på två videoklipp till.

Kaeli hade hicka i magen när vi la oss för ett varmt bad. Ser ni?
I bakgrunden hör ni pojkarna spela TV-spel, haha.

Här är ett videoklipp på Phini jag spelade in förra veckan. Han berättar om Wilma som han är kär i och ska gifta sig med. Veckans fling: Wilma.

Både igår och i morse vaknade mina barn väldigt tidigt och ville upp och se på TV/spela spel en stund. Jag vet inte varför de plötsligt ska upp så tidigt men jag tror nog att det beror på att det är ljusare ute. För i ett barns värld är det inte så komplicerat: är det ljust är det morgon, och därmed basta.
Det är tacksamt med våren såhär. För man blir nog piggare och gladare när man vaknar till morgonljuset och fågelkvitter.
Jag själv gick och la mig vid halv tio igår kväll och tänkte ta igen sömn. Jag har ju sovit så förbannat dåligt på sistone och varit hemskt orkeslös och trött om dagarna. Jag vaknade flera gånger under natten som jag gjort på sistone men gick upp en kvart innan klockan skulle ringa för att jag låg i sängen och kunde inte somna om.
Så jag spelade TV-spel med Laaiti en stund under tiden Phini åt sin frukost i vardagsrummet till tecknat på TV. Det var faktiskt roligt, att “bonda” med min son. Han skulle visa hur man gör (fast att jag redan vet, men  jag gav honom den tillfredställelsen) och berätta och vi spelade en stund tillsammans. Jag är ju själv uppvuxen med TV spel så det är inget främmande för mig. Jag satt med handkontrollen till gamla goda nintendo när mina tjejkompisar satt med dockor och barbies och kan än i dag uppskatta att spela.

När vi hade lämnat lillkillen på dagis gick jag och Phini till skolan. Han pekade på vårblommorna som nu kämpat sig genom den hårda vintern och brutit upp och namngav dem. Snödroppar och krokos i olika färger. “Mamma, var är vintergäcken?!” undrade Phini. Vintergäck?! Vad är det?! Jag visste inte ens att krokos ser ut som de han pekade på. Och jag blev imponerad. Jag frågade vart han lärt sig allt detta och svaret var ju givet: i skolan. Det är ju där man lär sig saker, eller hur. Och tydligen är han uppmärksam och tar till sig information. Information han sen kan delge sin mamma, som inte kan ett piss om dessa vårblommor. Min sexåring kan mer än mig.
Vilken käftsmäll.

Idag ska jag hem till min älskade, underbara Emma. Jag ska plugga teori en stund och sen ska vi ut och köra. Jag har redan planerat vart vi ska men Emma vet inte ännu. Tur att jag kan vägen dit själv. Detta kan bli en bra övning i självständig körning? Jag hade gärna berättat om min plan, men risken finns att Emma hinner läsa min blogg innan vi kör. Bah! Uppdatering om detta kommer.

Sen vill jag göra en sak officiellt. Jag har inte bett om lov och jag hoppas det är okay (och förmodar det eftersom nyheten redan är publicerad på hennes egen blogg).

Min underbara Emma och hennes underbara sambo J – SKA HA BARN!
Oh yes, you heard me..! Emma är gravid och ska ha barn nån månad efter mig. Det har varit en jobbig period för mig att hålla käften om sådana underbara nyheter, som jag bara velat dela med mig utav men nu sprack det. Jag hoppas bara att J inte halshugger mig för detta uttalande.
Så när jag skämtade med henne i fjol och sa att  jag önskade att hon och jag blir lattemammor, fick jag rätt ändå.
Och det finns inte många jag är lyckligare för än Emma och J. De kommer bli FENOMENALA föräldrar. Emma är så otroligt omtänksam och kärleksfull och J är stabil och smart. Jag älskar de bägge och vet att detta kommer bli så lyckat, så perfekt och jag unnar de detta.

Det är verkligen en babyboom i år. Det är många av mina vänner och bekanta och människor jag känner som är gravida och ska ha barn eller nyss har fått. I min släkt exempelvis är jag gravid, och tre av mina kusiner ska ha barn (bland annat Jessica). Lollo, en av mina vänner är exakt 3 veckor efter mig och ska ha bebis i samma månad som mig. Elizabeth ska också ha barn i samma veva. Så jag kan nog föreställa mig en och annan mamma/bäbis träff.

Jag satt i min säng i gårkväll med mina 3 röda mappar från MVC. Phini’s, Laaiti’s och Kaeli’s och jämförde lite. De verkar mer eller mindre exakta. Mina vikt uppgångar och SF mått i denna veckan var nästan identiska. Det som skiljer sig är järnvärdet från graviditet till graviditet. Man ser hur jag lärt mig min läxa denna gången och varit extremt duktig. So far, dessa 29 veckor, har jag gått upp sammanlagt ca 7 kilo. Det kan jag stå ut med.
Min mage (SF måttet) ligger på 27.
Blodtryck 118/63 och bebisens hjärta slog 136.
Så jag förmodar att det var bra. Sen skickades det iväg en odling för att kolla upp mina sammandragningar. Igen.
Klockan var lite innan 23 när jag satt och tittade igenom mapparna när Phini kom instapplandes i mitt rum och kurade självklart ner i min säng. Jag vet inte om han gick i sömnen men skulle nästan tippa på det. Han slängde sig på rygg i mitten av sängen, nästan där jag satt, och slängde upp benen på mig och runt mig och snarkade vidare. Jag kunde inte mer än att le och klappa honom på hans rultiga mage.

Några timmar senare vaknade jag av hosta. Jag fick gå upp och dricka lite och försöka somna om. Sen kom Laaiti och hostade och vi spenderade timmar med att hosta ikapp. Laaiti var ynklig och trodde han höll på att dö. “Mamma, jag kommer SPYYYYYY!!”
Jag sa till honom att gå in på toaletten i så fall. “Mamma du måste följa med, jag måste ha SÄLLSKAP!” säger Laaiti. Vi gick upp en sväng tillsammans, jag gav honom lite host medicin så att han kanske kan få lite sömn. Klockan var runt 4.30 och jag satte mig i köket en stund och drack lite. Jag trodde Laaiti lagt sig igen, men jag hade fel. När jag skulle gå och lägga mig igen såg jag bägge pojkarna i soffan i vardagsrummet med TV:n påslagen.  “Nej nej nej nej, det är fortfarande NATT! Klockan är halv fem, in och lägg er och sov lite till!” fick jag säga till dem. De lydde utan problem och sen gick vi och la oss. Jag somnade om, och vaknade en gång i kvarten och när klockan slog 6.30 och det var en kvart kvar tills min klocka ringde, sa jag till Laaiti att de fick lov att gå upp nu om de ville. Om han sovit alls sen halv fem, vet jag inte.

Så jag ringde dagis i morse och sa att Laaiti stannar hemma idag. Den hostan var inget roligt och en vanligtvis överenergisk pojke som inte fått sova ordentligt kan bli outhärdlig, tror jag. Vi får se.
Efter att vi lämnat Phini på skolan gick vi till ICA och köpte honung, mjölk, rooiboos och halskarameller. Snart nog är vi friska igen! Och tänk, att vi klarat hela denna hemska vintern utan så mycket som en nysning.. men när vintern väl håller på att lägga sig – då blir vi sjuka.

Och tänk vad min son är frågvis och framåtriktad. Bakom ICA är det en byggarbetsplats. Laaiti såg en arbetare och hojtade lojt och högt “VAD GÖR NI!?” och som svar fick han ett “Vi bygger hus!” och han nöjde sig med det. Han skuttade över alla A-brunnar som han förstått ger otur om man går på dem (ja jag är väldigt skrockfull och mina söner tar tydligen efter mig) och på väg hem från ICA gick vi förbi en annan byggarbetsplats med staket och skyltar på.  Och jag förkalrade att skylten han frågade om, betyder att man får inte gå in där om man inte jobbar där. Så när vi gick förbi några arbetare ropar Laaiti högt och frågvist “Varför får man inte gå in där?!” Och männen svarade som det är “För att där finns många farliga saker man kan skada sig på”. De tittade på mig undrande och jag fattar inte varför. Barn är barn. “Tja, han lyssnar inte på sin mamma” svarade jag deras undrande blickar och de log lite och vi gick vidare.

Han är inte blyg, min lillkille. Och sant som det är sagt:
Frågar man inte får man inget veta.

Jim fick för sig en kväll när vi var där, att mäta pojkarnas längd och skriva upp det på deras dörrkarm. Med en PEMRNANENT penna. Haha, jag tyckte det var ganska sött. Korkat, men ändå lite sött!

Phini ska lära sin lillasyster att prata i väldigt god tid… Haha!

Redan sent igår eftermiddags på jobb började det kännas. Längst ner i korsryggen, mest mot högra sidan, fram mot ljumsken och ner i högra benet. Ont som fan gjorde det. Det satt i hela kvällen och gjorde ont vad jag än gjorde, satt eller gick eller låg ner. Det tog en stund att hitta en ställning att kunna somna i. I morse gjorde det fortfarande ont och värst var det efter jag hade lämnat barnen. Så när jag kom hem tryckte jag i mig en Alvedon och ska se till att vila en stund innan jobb idag.

I morse gick allt som det skulle, tills vi kom utanför porten. Laaiti halkade på isen och satte sig på ändan. Jag hade hunnit gå en liten bit men Phini stod precis bredvid och bara tittade på Laaiti som bad om hjälp att komma upp. Men Phini bara fortsatte att titta på sin lillebror. “Men HJÄLP honom, Phini! Hjälp din lillebror upp!” uppmanade jag honom, men han vägrade. Han bara fortsatte titta på sin lillebror som sträckte ut en hand. Så jag blev arg. Jag gick fram och hjälpte Laaiti upp och röt åt Phini att så gör vi inte, vi SKA HJÄLPA andra som ber om hjälp och särskilt sin familj. Han vet bättre än så, det vet jag. Sen blev han sur som ättika och frös fast sina fötter på marken och totalvägrade att följa med. Laaiti och jag hann gå en bit men en trotsig 6-åring bara stod kvar. Han gick fantamig inte en millimeter. Så jag gick tillbaka, tog hans hand ganska hårt och drog honom med mig. “En sak ska du ha klart för dig, Phini. När jag säger KOM så KOMMER DU! Förstår du mig!?”
Olydnad är jag inte mycket vidare förtjust i. Inte snutiga småungar heller. Phini började lipa såklart och började dra hela registret med att han inte tycker om mig, han vill inte bo hos mig, han önskar han inte var född, han ska ringa polisen. Så jag plockade fram min mobil och gav honom “Varsågod, Phini. Ring polisen då”.
Naturligtvis ringade han inte polisen men han fortsatte vara snutig så jag slutade lyssna på honom och pratade med Laaiti istället.

På dagis lämnade jag semesterlappen. Där har jag nu kryssat i när under sommaren han ska vara ledig. “Åååååh nu får ni det SKÖNT” sa jag till fröken och överlämnade den gula lappen som visade att Laaiti ska vara ledig i från vecka 23 till vecka 35. Snacka om lång semester för Laaiti! Fröken tappade hakan. Har de inte fått in någon sådan lång semester…? Tydligen inte. Men jag ska ju som sagt ha barn vecka 23 och ser ingen anledning att lämna barnen på dagis och fritids på sommaren när jag är hemma och har möjligheter och tid att kunna umgås med mina barn och göra roliga saker för en gångs skull. Jag längtar som fan.
“Är det säkert du klarar av det, med en nyfödd..? Annars få du ju kanske lämna honom” sa fröken.
Jag satte väl inte barn till världen utan att KLARA AV dem..?! Om jag sen känner att jag behöver en dag utan pojkarna så har jag mamma i trappan bredvid som redan planerat saker inför sommaren med pojkarna. Min mamma är förälder till mina barn vars biologiska far lyser med sin frånvaro och det funkar perfekt för oss.

Efter dagis gick jag och Phini mot skolan. Han gick med trotsiga snabba steg och pratade inte med mig. Jag Pratade inte med honom heller. Han vet vad som gäller.
När vi hade kommit halvvägs stannade Phini upp och sa “Mamma.. jag vill säga nått till dig…” Jag stannade upp och tittade på honom och lät honom prata. “Mamma, förlåt. Förlåt för att jag inte hjälpte Laaiti.. och inte lyssnade på dig.”
Vi pratade snabbt om det som hade hänt, vad som var fel och jag sa att det var bra att han förstod det och bad om ursäkt. Sen avslutade jag konversationen med en puss och “jag älskar dig, Phini. Alltid”. Han sa att han älskar mig med, sen tog han min hand och stämningen blev genast bättre. Det var överstökat och ingen av oss är så långsinta. Vi tycker ju inte om att vara osams.

Så det var min morgon. A little bitter, a little sweet.
Men slutet gott, allting gott. 

Då var det dags igen, för ytterligare en föräldraprestation. Denna gången var det inte Laaiti som behövde ett snack utan Phini.
Phini har ju börjat 0:an och går på skolan och jag visste från början att saker och ting kommer hända och det kommer diskussion vi måste ta. Igår kväll möttes jag utav en av dem.

Det var inget “Hej mamma” som mötte mig igår kväll efter jobb. Så fort Phini kom innanför dörren hörde jag “Mamma! Vad betyder ska vi knulla?!”.
Det där var tydligen en sådan diskussion som mormor lämnat till mig. Min mamma verkade tycka det var en väldigt jobbig fråga och både hon och min pappa verkar ha gjort en big deal av frågan och såg det väldigt allvarligt. Pappa sa att det där måste vi ta upp med fröken!!
Jag vet inte om det är en generations grej det där för jag själv tyckte inte det var så värst jätte allvarligt. Jag tyckte mer att det var kul, faktiskt. Jag fnissade för mig själv när jag fick två minuter på mig att förbereda mig. Here we go..

Diskussionen med Laaiti som jag tog häromkvällen, om bruna barn VS ljusa barn, hade jag ändå en liten stunds förberedelse på mig att fundera på hur jag skulle lägga upp det. Då satt jag på bussen när jag fick veta vad som hade hänt och kunde lägga upp samtalet innan jag kom hem. Igår kväll blev jag något överrumplad.  Men såhär lät det, när vi satte oss på golvet, jag och mina barn…

Jag: Okej.. Ni vet att det ibland finns många olika ord som betyder samma sak. Som håll käften, håll tyst, håll mun – de betyder alla samma sak fast vissa är bra och vissa är dåliga.
Barnen nickade och när jag såg att de förstod fortsatte jag.
Jag: I alla fall.. Ni vet att mamma har en bebis i magen och ni vet hur bebisen kom dit eller hur?
Phini: Ja, Martin stoppa snoppen i din snippa!
Jag: Just det.. och vet ni, det kallas nått speciellt när man gör det. Och det finns många olika ord för det. Man kan säga att jag och Martin hade sex, att vi älskade med varandra, eller att vi knullade. Men ordet “knulla” är inget fint ord. Det är som att säga “håll käften” eller “fuck you”. Jag tycker att det är fult och vi behöver inte använda det ordet. Förstår ni?

Barnen förstod och vi lämnade det ämnet. Man behöver inte göra det mer komplicerat. Sanningsenligt på ett sätt de kan förstå och ganska brutalt rakt på sak. Så gör jag i alla fall. Och det funkar för oss.
Jag har varit ärlig om allting annat. De vet exakt hur man gör bebisar och de vet även den brutala sanningen om hur bebisen kommer ut från mammas snippa, att det blöder mycket, att det gör skitont och att mammas snippa kan gå sönder när man trycker ut bebisen. Jag berättade detta för fröken i morse när vi hade diskuterat ordet “knulla” som Phini hade hört på skolgården av en klasskamrat. Hon undrade om inte Phini blivit lite rädd om jag lagt fram det på det sättet men faktiskt inte. Vi har alltid kunnat prata på det sättet, jag och mina barn så de är inget konstigt för oss. Vi har en fenomenal kommunikation hemma hos oss. Jag är ärlig mot dem och de är ärliga mot mig. Och eftersom jag inte blir så jävla hispig som många andra föräldrar (eller morföräldrar) blir av vissa frågor, så känns det inte heller jobbigt för mina barn att fråga mig. De kan och kommer alltid kunna, fråga mig om precis vad som helst och jag kommer inte ljuga, hyckla eller linda in sanningen. Det är vad det är och jag tror kunskap är A och O.

Så tog jag itu med denna frågan “Vad betyder ska vi knulla”.

Min yngste son förstod faktiskt inte bättre. Det var inget illa menat, är jag säker på, men allvarligt ändå.
Min mamma hämtar ju barnen från skola och dagis varje dag. Så hon får uppdateringar och papper och annat med hem som hon sen ger mig på kvällen.
Oftast ringer jag henne när jag sitter på bussen hem och likaså ikväll. Hon berättade om incidenten på dagis idag.

Det finns en väldigt mörk pojke på dagis. Han går på en annan avdelning så Laaiti har inte sett mycket av honom tidigare. Idag skulle han äta mellanmål på Laaiti’s avdelning och han placerades bredvid min son. Laaiti flyttade sig längre och längre bort hela tiden och fröken sa till honom att det finns gott om plats. Laaiti’s svar var att han inte ville sitta bredvid den bruna pojken.
Så fröken tog honom åt sidan för att prata med honom och efter det tjurade Laaiti trotsigt som han oftast gör när han blir tillsagd. Jag tror han skäms då. Det hela resulterade i att Laaiti satt i kapprummet när mormor hämtade och vägrade äta mellis.

Och trots att fröken hade pratat med honom ville jag också göra det. Så när jag kom hem lyfte jag upp honom och satte honom på köksbordet framför mig och frågade honom vad som hade hänt på mellis. När vi kommit fram till vad som hänt började jag försiktigt, utan förebråelse.
”Laaiti.. hur många ben har du?” frågade jag min son. Han vet ju att han har två ben. “Och hur många ben har den bruna pojken?” och svaret var lika givet.
”Laaiti… hur många armar har du?” frågade jag min son. Och svaret var lika givet ännu en gång. Två armar. Precis som den bruna pojken. Och två ögon, två öron..
“Laaiti, ni är precis likadana.. han har bara en annan färg. Och vet du, det gör ingenting, alla kan inte ha samma färg men vi gör inte skillnad för det. Mamma har ju en annan färg på håret men jag är väl snäll ändå?”
Efter en liten diskussion i den andan kändes det som att han faktiskt förstod vad jag hade sagt. Och om jag förstår min son så handlade det bara om att pojken var brun. Inte mindre värd eller nått, bara färgen. Ungefär som att han hade totalvägrat ta på sig en rosa tröja för att han inte tycker om rosa. Hans försvar var så simpelt och rakt på sak, till varför han inte ville sitta bredvid den pojken “Mamma, han är brun. jag gillar inte brunt.”

Det kändes skönt att få prata så lugnt och sansat och pedagogiskt med honom och jag tror nog han förstod. Och det betyder mycket för mig att han verkligen förstår 
– att en människas värde, inte ligger i vilken färg de har på skinnet. Det är färgen på varje människas hjärta som väger tyngst.

Men det är bara min åsikt. Och eftersom jag allena uppfostrar mina barn efter vad jag anser vara rätt, efter min moral och etik, så är det så jag kommer uppfostra dem – alla människors lika värde, oberoende av färg, kultur och nationalitet.