Jim fick för sig en kväll när vi var där, att mäta pojkarnas längd och skriva upp det på deras dörrkarm. Med en PEMRNANENT penna. Haha, jag tyckte det var ganska sött. Korkat, men ändå lite sött!

Phini ska lära sin lillasyster att prata i väldigt god tid… Haha!

Redan sent igår eftermiddags på jobb började det kännas. Längst ner i korsryggen, mest mot högra sidan, fram mot ljumsken och ner i högra benet. Ont som fan gjorde det. Det satt i hela kvällen och gjorde ont vad jag än gjorde, satt eller gick eller låg ner. Det tog en stund att hitta en ställning att kunna somna i. I morse gjorde det fortfarande ont och värst var det efter jag hade lämnat barnen. Så när jag kom hem tryckte jag i mig en Alvedon och ska se till att vila en stund innan jobb idag.

I morse gick allt som det skulle, tills vi kom utanför porten. Laaiti halkade på isen och satte sig på ändan. Jag hade hunnit gå en liten bit men Phini stod precis bredvid och bara tittade på Laaiti som bad om hjälp att komma upp. Men Phini bara fortsatte att titta på sin lillebror. “Men HJÄLP honom, Phini! Hjälp din lillebror upp!” uppmanade jag honom, men han vägrade. Han bara fortsatte titta på sin lillebror som sträckte ut en hand. Så jag blev arg. Jag gick fram och hjälpte Laaiti upp och röt åt Phini att så gör vi inte, vi SKA HJÄLPA andra som ber om hjälp och särskilt sin familj. Han vet bättre än så, det vet jag. Sen blev han sur som ättika och frös fast sina fötter på marken och totalvägrade att följa med. Laaiti och jag hann gå en bit men en trotsig 6-åring bara stod kvar. Han gick fantamig inte en millimeter. Så jag gick tillbaka, tog hans hand ganska hårt och drog honom med mig. “En sak ska du ha klart för dig, Phini. När jag säger KOM så KOMMER DU! Förstår du mig!?”
Olydnad är jag inte mycket vidare förtjust i. Inte snutiga småungar heller. Phini började lipa såklart och började dra hela registret med att han inte tycker om mig, han vill inte bo hos mig, han önskar han inte var född, han ska ringa polisen. Så jag plockade fram min mobil och gav honom “Varsågod, Phini. Ring polisen då”.
Naturligtvis ringade han inte polisen men han fortsatte vara snutig så jag slutade lyssna på honom och pratade med Laaiti istället.

På dagis lämnade jag semesterlappen. Där har jag nu kryssat i när under sommaren han ska vara ledig. “Åååååh nu får ni det SKÖNT” sa jag till fröken och överlämnade den gula lappen som visade att Laaiti ska vara ledig i från vecka 23 till vecka 35. Snacka om lång semester för Laaiti! Fröken tappade hakan. Har de inte fått in någon sådan lång semester…? Tydligen inte. Men jag ska ju som sagt ha barn vecka 23 och ser ingen anledning att lämna barnen på dagis och fritids på sommaren när jag är hemma och har möjligheter och tid att kunna umgås med mina barn och göra roliga saker för en gångs skull. Jag längtar som fan.
“Är det säkert du klarar av det, med en nyfödd..? Annars få du ju kanske lämna honom” sa fröken.
Jag satte väl inte barn till världen utan att KLARA AV dem..?! Om jag sen känner att jag behöver en dag utan pojkarna så har jag mamma i trappan bredvid som redan planerat saker inför sommaren med pojkarna. Min mamma är förälder till mina barn vars biologiska far lyser med sin frånvaro och det funkar perfekt för oss.

Efter dagis gick jag och Phini mot skolan. Han gick med trotsiga snabba steg och pratade inte med mig. Jag Pratade inte med honom heller. Han vet vad som gäller.
När vi hade kommit halvvägs stannade Phini upp och sa “Mamma.. jag vill säga nått till dig…” Jag stannade upp och tittade på honom och lät honom prata. “Mamma, förlåt. Förlåt för att jag inte hjälpte Laaiti.. och inte lyssnade på dig.”
Vi pratade snabbt om det som hade hänt, vad som var fel och jag sa att det var bra att han förstod det och bad om ursäkt. Sen avslutade jag konversationen med en puss och “jag älskar dig, Phini. Alltid”. Han sa att han älskar mig med, sen tog han min hand och stämningen blev genast bättre. Det var överstökat och ingen av oss är så långsinta. Vi tycker ju inte om att vara osams.

Så det var min morgon. A little bitter, a little sweet.
Men slutet gott, allting gott. 

Då var det dags igen, för ytterligare en föräldraprestation. Denna gången var det inte Laaiti som behövde ett snack utan Phini.
Phini har ju börjat 0:an och går på skolan och jag visste från början att saker och ting kommer hända och det kommer diskussion vi måste ta. Igår kväll möttes jag utav en av dem.

Det var inget “Hej mamma” som mötte mig igår kväll efter jobb. Så fort Phini kom innanför dörren hörde jag “Mamma! Vad betyder ska vi knulla?!”.
Det där var tydligen en sådan diskussion som mormor lämnat till mig. Min mamma verkade tycka det var en väldigt jobbig fråga och både hon och min pappa verkar ha gjort en big deal av frågan och såg det väldigt allvarligt. Pappa sa att det där måste vi ta upp med fröken!!
Jag vet inte om det är en generations grej det där för jag själv tyckte inte det var så värst jätte allvarligt. Jag tyckte mer att det var kul, faktiskt. Jag fnissade för mig själv när jag fick två minuter på mig att förbereda mig. Here we go..

Diskussionen med Laaiti som jag tog häromkvällen, om bruna barn VS ljusa barn, hade jag ändå en liten stunds förberedelse på mig att fundera på hur jag skulle lägga upp det. Då satt jag på bussen när jag fick veta vad som hade hänt och kunde lägga upp samtalet innan jag kom hem. Igår kväll blev jag något överrumplad.  Men såhär lät det, när vi satte oss på golvet, jag och mina barn…

Jag: Okej.. Ni vet att det ibland finns många olika ord som betyder samma sak. Som håll käften, håll tyst, håll mun – de betyder alla samma sak fast vissa är bra och vissa är dåliga.
Barnen nickade och när jag såg att de förstod fortsatte jag.
Jag: I alla fall.. Ni vet att mamma har en bebis i magen och ni vet hur bebisen kom dit eller hur?
Phini: Ja, Martin stoppa snoppen i din snippa!
Jag: Just det.. och vet ni, det kallas nått speciellt när man gör det. Och det finns många olika ord för det. Man kan säga att jag och Martin hade sex, att vi älskade med varandra, eller att vi knullade. Men ordet “knulla” är inget fint ord. Det är som att säga “håll käften” eller “fuck you”. Jag tycker att det är fult och vi behöver inte använda det ordet. Förstår ni?

Barnen förstod och vi lämnade det ämnet. Man behöver inte göra det mer komplicerat. Sanningsenligt på ett sätt de kan förstå och ganska brutalt rakt på sak. Så gör jag i alla fall. Och det funkar för oss.
Jag har varit ärlig om allting annat. De vet exakt hur man gör bebisar och de vet även den brutala sanningen om hur bebisen kommer ut från mammas snippa, att det blöder mycket, att det gör skitont och att mammas snippa kan gå sönder när man trycker ut bebisen. Jag berättade detta för fröken i morse när vi hade diskuterat ordet “knulla” som Phini hade hört på skolgården av en klasskamrat. Hon undrade om inte Phini blivit lite rädd om jag lagt fram det på det sättet men faktiskt inte. Vi har alltid kunnat prata på det sättet, jag och mina barn så de är inget konstigt för oss. Vi har en fenomenal kommunikation hemma hos oss. Jag är ärlig mot dem och de är ärliga mot mig. Och eftersom jag inte blir så jävla hispig som många andra föräldrar (eller morföräldrar) blir av vissa frågor, så känns det inte heller jobbigt för mina barn att fråga mig. De kan och kommer alltid kunna, fråga mig om precis vad som helst och jag kommer inte ljuga, hyckla eller linda in sanningen. Det är vad det är och jag tror kunskap är A och O.

Så tog jag itu med denna frågan “Vad betyder ska vi knulla”.

Min yngste son förstod faktiskt inte bättre. Det var inget illa menat, är jag säker på, men allvarligt ändå.
Min mamma hämtar ju barnen från skola och dagis varje dag. Så hon får uppdateringar och papper och annat med hem som hon sen ger mig på kvällen.
Oftast ringer jag henne när jag sitter på bussen hem och likaså ikväll. Hon berättade om incidenten på dagis idag.

Det finns en väldigt mörk pojke på dagis. Han går på en annan avdelning så Laaiti har inte sett mycket av honom tidigare. Idag skulle han äta mellanmål på Laaiti’s avdelning och han placerades bredvid min son. Laaiti flyttade sig längre och längre bort hela tiden och fröken sa till honom att det finns gott om plats. Laaiti’s svar var att han inte ville sitta bredvid den bruna pojken.
Så fröken tog honom åt sidan för att prata med honom och efter det tjurade Laaiti trotsigt som han oftast gör när han blir tillsagd. Jag tror han skäms då. Det hela resulterade i att Laaiti satt i kapprummet när mormor hämtade och vägrade äta mellis.

Och trots att fröken hade pratat med honom ville jag också göra det. Så när jag kom hem lyfte jag upp honom och satte honom på köksbordet framför mig och frågade honom vad som hade hänt på mellis. När vi kommit fram till vad som hänt började jag försiktigt, utan förebråelse.
”Laaiti.. hur många ben har du?” frågade jag min son. Han vet ju att han har två ben. “Och hur många ben har den bruna pojken?” och svaret var lika givet.
”Laaiti… hur många armar har du?” frågade jag min son. Och svaret var lika givet ännu en gång. Två armar. Precis som den bruna pojken. Och två ögon, två öron..
“Laaiti, ni är precis likadana.. han har bara en annan färg. Och vet du, det gör ingenting, alla kan inte ha samma färg men vi gör inte skillnad för det. Mamma har ju en annan färg på håret men jag är väl snäll ändå?”
Efter en liten diskussion i den andan kändes det som att han faktiskt förstod vad jag hade sagt. Och om jag förstår min son så handlade det bara om att pojken var brun. Inte mindre värd eller nått, bara färgen. Ungefär som att han hade totalvägrat ta på sig en rosa tröja för att han inte tycker om rosa. Hans försvar var så simpelt och rakt på sak, till varför han inte ville sitta bredvid den pojken “Mamma, han är brun. jag gillar inte brunt.”

Det kändes skönt att få prata så lugnt och sansat och pedagogiskt med honom och jag tror nog han förstod. Och det betyder mycket för mig att han verkligen förstår 
– att en människas värde, inte ligger i vilken färg de har på skinnet. Det är färgen på varje människas hjärta som väger tyngst.

Men det är bara min åsikt. Och eftersom jag allena uppfostrar mina barn efter vad jag anser vara rätt, efter min moral och etik, så är det så jag kommer uppfostra dem – alla människors lika värde, oberoende av färg, kultur och nationalitet.