Ur mina barns mun


Från 0 till 100. 15

Dessa utbrott. Våldsamma, aggressiva och oftast utan grund. Dörren hänger på sned, halvt av. Saker på golven överallt som kastats i ilska. Det vände på en sekund. Han var glad sen plötsligt superarg. För till synes ingenting. "Jag hatar dig!!! Jävla kärring!! JAG HATAR DIG, FATTAR DU DET?!" skriker han alldeles röd i ansiktet av brinnande ilska. Han räcker finger åt mig kastar mina saker omkring sig. Vägrar att gå in på sitt rum och han är större än mig nu. Jag kan varken lyfta eller dra in honom där. Han vägrar lyssna.
Jag försöker väldigt länge att bemöta honom med lugn röst men han vill inte lyssna alls. Bara förstöra. Han vet inte ens själv varför han blev vansinnig.

Vad gör man..
Hoppas att vi snart är färdiga med denna utredningen och får hjälp innan vi går under.
Jag undrar vad grannarna tänker och tror så som här skriks & bankas osv.. Jag bryr mig inte – men jag undrar.
Jag har aldrig varit med om nått liknande och vi kan inte göra ett skit. Det är ett otacksamt jobb, att vara hans mamma. Ett enormt tufft jobb. Än värre för hans styvfar som frivilligt tagit sig an honom som sin egen och aldrig gjort skillnad på barnen – alltid gett & älskat och får bara motsatsen tillbaka. Jag tycker synd om honom.
Relationerna mellan tonåringen och oss blir sämre. Går det nånsin att rädda?
Jag har aldrig gjort annat än att kämpa för honom. Mot skolan som behandlade honom fel, mot mobbingen. Se till att han får den hjälp och det stöd han behöver och har rätt till. För att få hjälp av logoped, hjälp av skolpsykolog, hjälp av BUP. Jag har peppat & stöttat på alla möjliga vis.

Det enda jag/vi kan göra nu är att vänta. Vänta på vad utredningen visar sen får vi ta det från där. Hoppas det inte dröjer för länge – för mitt barn hatar mig nu och det enda jag nånsin gjort är att älska honom – visat det och sagt det på så många olika sätt en förälder kan. Jag önskar han ser det en dag. Hur mycket jag älskar honom – trots allt.

#kräkinlägg #våldsamtbarn #npfutredning


Bortskämda snorungar skall skolas om 13

KAFFEINLÄGG, mina vänner. Hämta en kopp kaffe och sätt dig bekvämt. Här kommer ett långt inlägg. 

Jag vet, i ärlighetens namn, INTE hur jag lyckades få så bortskämda, uppkäftiga ungar. För JAG fostrar de dock inte så!

Jag ser alldeles för många barn och ungdomar i vårt samhälle som beter sig som mina. De förväntar sig allt av alla andra men utan att själva göra någonting. De käftar emot, de vägrar lyssna eller lyda. De ska vara tuffa. För flera år sen hade jag gjort som många andra och förutsatt att barnens beteende kommer definitivt hemifrån. Det är ett direkt resultat av slapphänt föräldraskap. Det är ju så lätt att döma – men vet Ni vad, allt är inte svart och vitt. 

Jag har sagt det förr – underskatta inte samhällets roll i fostran av våra barn. Underskatta inte kompistryck i skolan och på fritiden. Lärarens influens. Barnens önskan om att passa in. Att vara NÅGON. 

När jag blev mamma var min intention att fostra starka individer. Med självrespekt och kärlek till sig själva – att de skulle vara så trygga och starka i sig själva att de inte brydde sig om andra människors försök att bryta ner. Jag påminde barnen dagligen och beväpnade de med insikt om hur fina de är – hur bra de är – hur smarta, begåvade, underbara de är. Sen skickade jag de till skolan där någon annans avkomma avväpnade mina barn. Det tog de mindre än 1 sekund att rasera det jag försökt bygga upp under flera år. ”Tjockis!!”. 

Av erfarenhet vet jag att om man får höra sånt för mycket så tror man till slut på det. Av någon anledning så vägde de negativa orden så mycket tyngre än mammas ord av kärlek. 

Språket. Ordvalet. Hur de blir tilltalade i samhället av andra människor, andra barn. Ord som jag inte lärt dem men som de hör någon annanstans. Jag är varken den första eller sista föräldern som får en fråga som ”Mamma vad betyder knulla?”.  De får höra allt detta någon annanstans – de får lära sig detta någon annanstans. Och vi föräldrar är pedagogiska i hur vi förklarar vad ordet betyder och lägger vikt vid att vi inte ska använda sådant språk. Men JAG lärde inte mina barn ordet. JAG lärde de inte att använda det heller. Någon annan stampade på mitt föräldraskap och gjorde det. 

Jag har alla mina skolbarn på samma skola. Det är en FSK – högstadieskola (0-9). Ganska väl segregerade. På skolan hör man elever skrika fula saker åt varandra. Vara respektlösa. Skämta på varandras bekostnad och skratta tillsammans utan att ens förstå att det de egentligen håller på med är mobbing. Lärare går förbi och hör en elev skrika ”hora” åt en annan elev men det har blivit så ofta förekommande och så  vanligt att de inte ens reagerar. Inte ens tjejen som blir kallad hora reagerar. De kastar skräp på golvet – de har ju städerskor. Spiller mat på borden men torkar inte upp, det gör ju någon annan. Och senaste händelsen på mina barns skola var när en LÄRARE torkade av bordet och barnen frågade varför han gjorde det så svarade läraren ”Tycker du att en neger ska göra jobbet istället” med intentionen att någon ska göra skitjobbet. Som om det är färgade  människors uppgift – skitgöra.  Jag tog givetvis itu med det direkt. Läraren har bett om ursäkt för uttrycket (till både elever och föräldrar) som han vet är opassande. (Denna historien har jag för övrigt inte stängt helt än men det hör till andra inlägg) 

Men ja – sånt som vi föräldrar fostrat våra barn att INTE göra eller säga – det lär de  någon annanstans. Av kompisar. Och tydligen av andra auktoritära personer som ex lärare. 

Det finns inte mycket kvar av min fostran känns det som ibland. Den där råa uppkäftigheten de lever med i skolan tas med hem. Borta är respekten. Där kan de komma hem, slänga skor och jacka i en hög på golvet och tömma sand på golvet. Jag ber de städa upp efter sig och får till svar ”Varför då? Nä. Jag pallar inte”. Sen kan man gräla om läxan, den ska tydligen inte göras. Den blir förbannad, skriker ”jag hatar dig, kärring!!” och kastar något på golvet så det går sönder innan de går in på sitt rum. Ut senare med ett hastigt ”förlåt mamma. Men du, kan jag få min månadspeng och kan du fylla på min telefon!?”

Om jag skulle få för mig att be denne plocka upp det som den kastade på golvet görs det inte utan tunga protester – och nästan med en oförskämd förvåning. Vad fan hände här? När de var mindre så var det inget snack om saken – man plockar upp efter sig.  När ändrades detta? Nuförtiden kastar de saker på golvet hela tiden och plockar inte ens upp efter sig!! Spottar tandkräm i vasken men sköljer inte bort det! Vad fan!?

Mina barn har aldrig fått allt de pekat på. Inga dyra märkeskläder. Inga dyra teknikprylar. De har växt upp som en vanlig medelklasssvenne. Så jag undrar hur fan de blev så bortskämda där de tror att de kan behandla mig och Magnus hursomhelst och sen få bli belönade?! Att de absolut inte ska göra någonting alls men ändå FÅ FÅ & FÅ. 

Jag går inte med på detta. Där drar jag gränsen. Det räcker fantamig nu! 


Vi ger de största barnen månadspeng. Vi fyller på deras mobiler så de har internet, samtal & sms. Vi köper det de behöver och även sånt de inte behöver men vill ha. De får en extra slant då och då. Som de flesta föräldrar. Men ni har väl hört uttrycket om man ger lillfingret? Ja precis – de tar hela handen. Armen. Hela armen. 

Vi hade bra scheman innan på sysslor som föll på barnen. För att de ska LÄRA sig vad som behövs göras i ett hem. För att de ska lära sig att hjälpa till, hjälpas åt.  För att de ska förtjäna sin månadspeng. Det var inte mycket och inte för mycket begärt. Den ena dagen, dammsug ditt eget rum. Den andra dagen, töm diskmaskinen. Den tredje dagen, ta ut sopor. Etc. Detta gjordes oftast under samma tunga protester av framförallt en av ungarna här. Det var ju SÅ jobbigt. Sakta men säkert fallerade schemat, i samband med att rutiner omskakades när det var lov från skolan. Och sakta men säkert har de börjat förvänta sig saker – ta saker för givet och tro att de har RÄTT till massa saker. Sakta men säkert har mitt lillfinger slitits av med hela jävla armen. 

Och sen blir man väl jävligt trött, när man lagat mat hur länge som helst trots alla trots (trots min trötthet, trots min ryggont osv) och man får höra ljudliga suckar och gnäll om ”jag hatar denna maten, det är så äckligt, jag äter inte det!” 
Nähä? GÅ HUNGRIG DÅ DIN BORTSKÄMDA UNGE!! Måste jag verkligen nämna svältande barn i Afrika igen?! 


De SKA ha pengar när de vill. Vi SKA fylla på deras mobil. De SKA ha wi-fi, när de vill & hur mycket de vill. De SKA ha godis på fredagarna. De SKA ha nya skor för att de gamla har ett pyttehål på insidan. Men de vill inte hjälpa till eller göra något alls för det.  Och respektlösheten de kan visa är skrämmande och jag tolererar inte det. Inte en sekund. Deras språk och uppkäftighet – som tonåringar överlag (har jag sagt att jag hatar tonåringar? Det faktum kvarstår) går inte hem här.

Nu jävlar räcker det. 

Nu har jag fått nog av dessa bortskämda ungar. De ska inte få ett skit av oss från och med nu om de inte förtjänar det. De ska lära sig att inte förvänta sig något av någon annan. Att inte ta något eller någon för givet. Inte bara ta, ta och ta. De måste lära sig att UPPSKATTA det de har och det de får och vara TACKSAM för det. De ska fantamig sluta fråga ”får jag..” och börja fråga ”ska jag göra nått?” 

De ska vänja sig och lära sig hur verkliga världen ser ut – man får ingenting gratis. Man jobbar sig till det – man förtjänar och tjänar det. Enkel matematik. Man ger – man får. 


Så när mina barn nu har påsklov kan de fetglömma att de ska sitta och spela spel under tiden jag fixar tvätt, disk, mat, dammsugning osv. De kan fetglömma att Magnus kommer hem efter en lång arbetsdag och fortsätter jobba. De är unga, friska, fullt förmögna att hjälpa till. 

Så vi började måndagen med ett inspirerande tal av matriarken (yours truly). Lite Braveheart känsla över det hela, jag stirrade mordiskt i deras ögon och var superallvarlig. Hade vi varit i en kyrka med gospelkör hade jag hört åtskilliga ”Hallelujah!! Amen!!!” från varenda förälder i församlingen.


 Sen delade jag ut uppgifter. Nu ska de jobba! De ska veta hur mycket vi gör – hur jobbigt det kan vara. Och på detta sätt ska de förtjäna alla privilegier de har – wi-fi, pengar på mobilen, tv, månadspeng osv. Allt sånt som de TROR att de är berättigade. 

”VAAFAAAN!! NÄÄ JAG GÖR INTE DET!! SKAFFA DU BARN FÖR ATT DU SKA HA SLAVAR, ELLER?!” 

Ja, det var respons från en av ungarna. Jag förklarade bestämt men lugnt att det är mitt jobb som förälder att förbereda de inför världen – hur det egentligen ser ut. Att man måste jobba osv. Att de ska förtjäna sina privilegier.  Att de är bortskämda. Ja, allt ni läst här. 

Måndagen skulle de dammtorka alla ytor, alla möbler, alla element. De dammsög hela lägenheten och moppde alla golv. Tömde och fyllde diskmaskinen. Rättvist uppdelat.  Tisdagen dammtorkade de dörrar, dörrkarmar, väggar, golvlister. Skurade alla köksluckor. En av ungarna var uppkäftig och sur och omedgörlig så denne fick skrubba badrum. Är man full av skit kan man gott tvätta bort skiten och med det skrubbades toalettstolen, vasken, kranen & rören torkades av. Diskmaskin tömdes och fylldes och potatis skalades. Idag putsades högglansytor och speglar och kranar. Tvätten viktes, diskmaskinen tömdes & fylldes. Ärende till affären sprangs och potatis skalades. 

Ja ni förstår. Detta är mina barns påsklov. Kan de gå, stå & prata tillräckligt väl för att gnälla och käfta emot så kan de jobba också. Keeron tar efter de äldre syskon och tror att det är okej att man bara slänger saker omkring sig så nu hårdtränas han. ”Plocka upp!” Kaeli har varit den enda som inte gnällt en enda gång utan faktiskt verkar tycka det är roligt och ber om fler uppgifter och gör fler saker på eget initiativ.  Kan det vara så att jag lyckades med åtminstone en utav dem?


Så min plan är att skriva ett nytt schema med sysslor. Denna gången ska den följas – gör den inte det (om de vägrar) så blir det givetvis konsekvenser. Inget wi-fi exempelvis. Avdrag på månadspeng. Och så kommer det förbli tills de verkligen förstår sambandet mellan arbete – privilegier. Likadant med deras attityd & språk. De kommer inte undan. 

Såhär går det till hos oss. Jag curlar inte mina barn, jag fostrar dem. Och jag har alltid varit rättvis & ganska sträng men jag antar att samhället var strängare så jag får se till att jag har större roll i deras  liv. 

Och som vanligt kan ni tycka vad ni vill om saken


Ombytta roller. 

Vilka ombytta roller det blev här ikväll. 

Jag är extremt trött då jag inte kunde sova inatt. Varit trött hela dagen som ni förstår. 

Min rygg knasade sig häromdagen och jag har sanslöst ont i ryggen så jag tänkte ta ett varmt bad ikväll och se om det lindrar lite. 

Det varma vattnet och generösa skummet mjukade upp mina spända muskler så att jag i alla fall slappnade av lite och jag slumrade till en stund. Vaknade av attmin dotter Kaeli (6,5 år) står bredvid och ropar försiktigt. 

”Mamma.. mamma? Sover du?”

Jag mumlade till lite varpå hon tittar på mig och säger ”Mamma, du kanske ska gå upp ur badet om du somnar..?” – sen lägger hon huvudet lite på sned och klappar mig på pannan och kinden. 

Så mysigt. Så omtänksamt. Så kärleksfullt. 


Min dotter lärde mig en läxa!  8

Wow. Jag förvånade mig själv idag. Jag blev arg på mig själv. För en gångs skull hade jag så fel. 

Kaeli och jag tjafsade om kläder som vanligt. Hon tog på sig en ärmlös klänning jag har sytt åt henne. Jag sa det var för kallt för det. Jag plockade fram rosa jeans & en rosa tröja men det ville hon absolut inte ha. 

Sen kom hon ner, iklädd svarta jeans, den lila klänningen med döskallar och en grå långärmad T-shirt ovanpå. Det såg fasansfullt ut. 

-Nej nej nej, så kan du inte gå ut. Byt om! sa jag. 
– Nej!!! Jag vill ha detta!! svarade hon med ihopskrynklade ögonbryn och sjunket huvud. Hon var väldigt bestämd.

Där och då slog det mig. Vad fan håller jag på med?! Det är inte detta jag står för! Varför ska hon INTE få klä sig som hon vill? Vilka signaler ger jag mitt barn om jag ska tvinga henne att klä sig efter vad jag eller nån annan tycker är accepterat? Hon duger som hon är och hon är fin precis som hon är oavsett vad för kläder hon har på sig. Hon har rätt. 

Så jag gjorde det enda rätta. Jag bad om ursäkt till mitt barn och sa att hon har rätt. 

– Kaeli, du har rätt. Du får ha på dig vilka kläder du vill. Du är JÄTTEFIN! 

Och hennes stora bruna ögon lystes upp och hon log. Hon är nöjd. 

Så från och med nu så får hon klä sig bäst fan hon vill och mitt jobb går från att försöka klä de fint till att istället göra de starka att våga vara vem fan de vill. Och stå emot de som säger motsatsen – precis som hon gjorde mot mig imorse. 

Jag är så stolt över henne. Hon är väldigt åsiktsbestämd & envis. Hon backar inte från vad hon tror på. Hon är tuff. Hon kommer gå långt här i livet! 

  


Mina öron blöder 1

ÄNTLIGEN!! Jullovet är förbi och barnen är tillbaka på skola och fritids! Nog för att jag älskar mina barn men det är jäkligt skönt när de är hemifrån. När man slipper skrika, tjata och medla hela dagen lång. Lyssna på deras tjat, deras konstanta bråk och detta evinnerliga “Jag har inget att gööööra!!”
Och de tycker förmodligen att det är kul att vara tillbaka på skolan igen och träffa sina kompisar.

DPP_0220Kaeli börjar dagis först på tisdag så henne får jag stå ut med. Det mest dryga med den ungen är hennes konstanta babbel. Hela tiden. Hon slutar aldrig att prata – hon har alltid något att säga och hon tycker någonting om allting och det ska hon berätta hela tiden. Jag har inte en SUSNING om vart hon kan ha fått DEN egenskapen från…?

Nåja. Vi gick till City Gross idag, jag och Kaeli, med Keeron. Och hon pratade och pratade och pratade. Se själva (klicka): Video av missmaddis.com.
Det var 1 minut av många.. Mina öron blöder.