Denna veckan har varit helt sanslös för mig. Utan att jag egentligen haft extremt mycket att göra har det känts jobbigt för mig. Inte under tiden, men nu när veckan närmade sig sitt slut. Och det tar ut sin rätt och hinner ikapp för eller senare. Det är min gissning till varför jag mår som jag gör just nu.
Veckan har bestått av de sedvanliga tidiga morgnar med frukost till barnen, sätta på de kläder, lämna på dagis och lämna på skolan. Sen hem och plocka undan efter deras frukost, hänga tvätt eller annan hushålls göromål, göra mig i ordning och gå hem till Emma för att sitta med Bonniers teori, innan jag övningskört till jobb. Jobbat mina timmar för att ta mig hem och natta mina barn. Dagen efter har sett likadan ut och så har hela veckan sett ut.
De flesta nätter i denna veckan har inte gett mig den sömn jag hade behövt för att klara dagarna till fullo. Ryggvärk och enorm värk runt ljumskar ner mot benen har gjort det omöjligt att kunna hitta en bekväm ställning att sitta eller ligga i. Så flera timmar av nätterna har gått åt att försöka sova ordentligt och hitta åtminstone EN ställning som inte gör alldeles för ont. Nätterna är värst, efter att man varit i gång hela dagen.
Natten mellan torsdag och fredag väcktes jag mitt i natten av att min mobil ringde mitt i natten från dolt nummer. Min telefon brukar ALDRIG ringa mitt i natten. Så med sömndruckna ögon klickade jag bort samtalet. Men det fortsatte ringa och jag hade då ingen lust att svara i telefon mitt i natten, från okänt nummer. Jag har för övrigt ingen i min telefonbok med dolt nummer. Hade det varit någon nära hade jag självfallet svarat. Efter alldeles för många samtal fick jag stänga av ljudet och vibratorn på mobilen. Sen hade jag enorma problem att kunna somna om och låg och vände mig hur länge som helst. Så när klockan ringde på morgonen trodde jag att jag skulle krevera helt och övervägde att ringa dagis och skola för att skita i att lämna barnen. Men det gjorde jag inte. Jag gick upp – gav de frukost och kläder och lämnade dem på dagis och skola. Som en bra mamma gör.
På väg hem från skolan började mitt bäcken stråla och det var med nöd och näppe att jag kunde ta mig hem. Det var ingen teori inplanerad med Emma eftersom hon hade ett möte någon annanstans, och det passade mig just då perfekt. Det första jag gjorde när jag kom hem var att knäppa upp byxorna som spände över mina höftben, och la mig i soffan. Där låg jag relativt orörlig tills klockan slog 11.50 och det var dags att ta sig till bussen och jobb.
På jobb gick det åt helvete med det studs. Jag hade inte ens hunnit börja (jag var en halvtimme tidig) innan det sket sig. Och ja, om jag hade lämnat mina privata problem hemma, min trötthet och min värk, hade jag kanske varit mer mottaglig för kritiken jag möttes utav. Kritiken var väl riktad och jag varken kunde eller ville säga emot. Jag erkände att jag dagen innan inte hade gjort nått vettigt i butiken. Jag höll med om att jag inte arbetar så effektivt i butiken och har knappt koll alls. Synd att det upplevdes som nonchalant att jag”bara höll med”. Men jag kände att ursäkter är överflödiga och det hade känts falskt om jag skulle börja förklara mig eller ursäkta mig när det varken finns god nog förklaring eller ursäkt. Och nä, man möter inte sådan kritik med ett leende och har en bra dag efter det. Klart jag tog åt mig, vem hade inte gjort det. Jag kände mig dum och visste att det inte räcker med ett “jag orkade fan inte göra mycket igår” – men jag sa det ändå. Så var det ju. Så jag kan inte påstå att de första minuterarna gjorde mig gladare precis. Sen fick jag frågan om jag sen skulle vara sur hela dagen. Men jag var inte så sur som jag var trött. Så jag sa som det var att jag helst inte ville prata, att jag var trött. Så jag tog och började städa en monter i ett tappert försök att ta till mig kritiken jag delgivits och inte bara stå sysslolös, men det gjorde jag inte heller bra. För jag hade ingen koll på kunderna i butiken, jag hälsade inte på kunderna, jag log inte åt kunderna, för jag stod bara med näsan i montern. Sen fick jag frågor om och om igen om hur det är med mig, vad är fel, är du sur och enträgna försök till konversation trots att jag hade bett flera gånger om lite space. Man behöver väl inte vara jätte pratglad varje dag..?  Jag hade sagt att jag var trött. Jag ville bara försöka göra mitt bästa på jobb men saken blev inte bättre av dessa envisa frågor och flåsande ner i nacken konstant. “Såhär kan det inte vara på jobb, du kan inte vara så trött, det syns i hela ditt ansikte, du ler inte, hälsar inte på kunder. Detta är ett serviceyrke och man ska lämna det privata hemma som vi pratat om innan, om du är trött kan du ringa på morgonen och sjuka dig…”
Efter några timmar av det rann det över för mig. Jag blev arg och röt till. Jag orkar då fan inte käfta i flera timmar. Hade det inte räckt med den tillsägelsen jag redan hade fått – and leave it be. Hade det inte räckt med frågan “Hur är det” – EN gång, and leave it be? Men flera timmars gnat.. det orkar jag inte. Inte privat och definitivt inte på  mitt jobb. Så jag sa till att låta mig vara, annars går jag. Jag tar min jacka och går och skiter fullständigt i resten.
Efter att jag piercat en kund frågade Cindy om vi skulle gå ut och ta en cigg. Jag sa nej för jag hade ingen lust att prata med henne (och hade redan haft min rast). Jo, för sen ska du gå hem, sa hon. “Då kan jag lika bra gå direkt” tyckte jag. Men Cindy sa att jag inte fick gå utan att prata med henne. Så jag gick med på det och följde med ut. Cindy ville förmodligen reda ut ett och annat men inte mycket kändes utrett. Det dröjde inte länge förrän jag brast ut i tårar och började gråta. Jag kände mig.. överfylld, helt plötsligt. Allt blev för mycket för mig. Jag hade tusen känslor inom mig och visste inte var jag skulle börja.
Jag kände att jag hade höga krav på mig själv – att jag ska jobba, inte gnälla för mycket, plugga teorin så jag får kortet innan bebisen kommer, ta hand om mina barn, ta hand om hemmet, utan att gnälla för mycket, jag ska ditten, jag ska datten – oavsett vad. Jag kände att Cindy hade höga krav på mig – att om jag ska jobba MÅSTE jag vara glad, MÅSTE le, MÅSTE hälsa hela tiden, annars får det va. Att oavsett vad jag gjorde eller försökte, så var det inte bra tillräckligt.
Och varje gång jag nämner att jag har ont så frågar hon direkt “ska du gå ner i tid" eller “vill du gå hem tidigare”, som om det vore därför jag nämner det. Jag VET att hon menar väl – jag VET att hon bryr sig och det är därför hon säger det, men det är ju inte därför jag berättat att jag har ont eller har sovit dåligt. Jag har redan sagt till henne, att jag säger själv ifrån när jag känner att jag inte klarar mer. När jag vill gå ner i tid osv.
Och jag vill inte älta hela tiden konstant om allt som är jobbigt. Jag vill försöka det bästa jag kan att fokusera på annat för att slippa tänka på att varje steg egentligen gör ont, att jag inte kan sova ordentligt, att det till och med är svårt att bara andas emellanåt för att jag blir andfådd bara av att resa mig från stolen. Jag vill gärna kunna göra det jag kan, utan att gnälla konstant. Men när jag väl gnäller vill jag kunna göra det med glimten i ögat och skämtsamt med ett “Inte lätt att vara en fetknåpp”.
Och jag hade önskat att det vore mer okej även i ett serviceyrke att vara trött vissa dagar och bara inte orka 110% utan att behöva ringa och sjuka sig för det och för att man inte orkar eller vill småprata och le hela dagen.

Jag vaknade och gick upp runt 7.20 i morse och hade sovit många timmar med en avstängd mobil. Pojkarna fick frukost och efter en stund tog jag ett bad och började gråta igen, helt utan anledning. Jag känner mig fortfarande enormt ledsen och jag vet faktiskt inte varför.

  
Projekt T-shirt målning.
Emma var inte förvånad av mitt val av motiv!

 
 
En perfekt avslutning på söndagen
Emma och Phini gosade i soffan tillsammans.

Igår hade Phini’s fröknar nån utvecklingsdag på skolan så han var ledig. Jag tog Laaiti också ledig och min plan var egentligen att stanna hemma och städa, eftersom jag inte hunnit det under helgen. Jag hade just satt igång en maskin tvätt och diskat undan när Emma undrade om vi ville med ut på bus. Så inte långt därefter körde vi in till tropikhuset i Malmö och pojkarna fick uppleva riktiga, livs levande reptiler. Det tyckte de var hur spännande som helst. Vi körde in en sväng till Entré för att Emma behövde köpa nått och pojkarna uppskattade alla rulltrappor. Det finns förbannat gott om sådana på Entré. Det var det ENDA som var roligt med att vara på ett shoppingcenter för pojkarna. Vi körde hem till Emma en sväng och pratade om en skogsrunda men det blev en runda till City Gross istället. Sen gick vi hem och lagade middag. Mot kvällen gjorde jag en paj som jag blev inspirerad av Emma. Päronpaj. Jag hade snott hennes recept tidigare och jag njöt i fulla drag hela kvällen med paj, vaniljvisp och film på TV.

Och dagens roligaste bild blir på Laaiti och hur han satt med benen i kors igår:

 
Han är SÅ GAY!

Min bror har alltid gått i särskola. De sa att han är förståndshandikappad. När jag var yngre var det inget jag reflekterade över men när man blir äldre ser man saker ur ett annat perspektiv. Han gick i särskola. De flesta av hans klasskamrater var tio gånger mer handikappade än honom. Min bror – han är faktiskt egentligen ganska smart, som kommer undan med allt han gör – ALLT han gör. Han var tydligen alldeles för handikappad för att kunna tillgodose sig en vanlig utbildning på kommunal skola som jag och de flesta andra, men inte för handikappad för att lära sig avancerade engelska ord och klara av invecklade rollspel på TV-spelen han sitter med dagarna i ända. Han är inte handikappad tillräckligt för att kunna nyttja sin diagnos han fick som liten genom att komma undan med allt genom att säga “Jag är förståndshandikappad”. Jag tycker faktiskt det är långt ifrån handikappad att utnyttja sin egen egen diagnos på det sättet. Min bror gick i särskola med barn och ungdomar med värre handikapp än honom men de JOBBAR idag, många utav de. De har lyckats hitta jobb som passar deras speciella behov. Och de tjänar sina egna pengar genom att göra det som de kan. Måhända inte lika mycket eller lika bra som en människa utan en liknande diagnos, men ändå. De gör vad de kan. Förutom min bror. Varför? För att han inte vill. För att han inte behöver. Staten betalar ut en pension till honom och har gjort det i många år. Som de gör till andra handikappade. Men min bror är smart nog att slippa. Så varför ska han jobba överhuvudtaget när han får pengar in på sitt konto varje månad ändå?

Jag förstår inte staten i denna frågan. Min bror fick barn för nått år sedan. Tydligen anser de honom vara lämplig som förälder och kapabel att ta hand om ett barn –men inte kapabel att arbeta. Jag tycker nästan det borde vara tvärtom. För är det LÄTTARE att ta hand om och uppfostra ett barn – än att jobba? Vilket litet skitjobb som helst – städa trappor, Svara i telefon. Sådana saker som han gör ändå. Lurigt det där. Hur tänkte staten där, undrar jag..? “Nej vi kommer inte kräva att han ens försöker försörja sig själv, för det finns nog INGET jobb alls i hela världen som han klarar av, men ett barn kan han säkert ta hand om och uppfostra för det är ju så jävla lätt!”
Shit, vad händer med världen om det är så det går till?

Och det sägs att det finns nått gott i varje människa – den jäveln som kom på det korkade uttrycket, har fan inte träffat min bror. Det finns inte en uns godhet i honom. Inte det minsta lilla. Inte ens pyttelite. Han har ingen moral i kroppen. Och tro mig, han VET mycket väl vad som är rätt och fel – han bara skiter fullständigt i det.
Varför?
FÖR ATT HAN ALLTID KOMMIT UNDAN MED DET! Varför ska han bry sig..? Våra föräldrar har alltid hållit honom om ryggen. Där kan vi snacka om curling, när brorsan exempelvis åkte dit för misshandel – sitter i häktet och gråter som en unge efter mamma och säger “men jag är förståndshandikappad” och mamma och pappa rusar till försvar och räddar hans skinn.
Oavsett vad min bror än har gjort, så har våra föräldrar gjort det en förälder ska göra – och mina föräldrar gör det bäst – rår om sin familj och sina barn. I detta inlägget ska ni få veta hur min bror återgäldar dem idag.

Nej det finns inget gott i min bror. Det var inget gott att förgripa sig på mig. Det var inget gott i alla de gånger han brutalt misshandlat våra försvarslösa husdjur genom att sparka på dem, boxa dem och hänga dem i strypkoppel. Det var inget gott under alla år han misshandlade mig och satte mig på sjukhus och misshandlade min mamma när hon gick emellan och slog henne med tillhygge. Det var inget gott i alla de gånger han kallat mamma för hora, fitta, slyna och skrikit efter pappa att han är en mammaknullare och kuksugare. Det var inget gott i smsen han skickar till sitt ex och ljuger ihop en historia om separation och varannan-vecka-med-sonen och åker hem till henne en helg och har sex med henne när flickvännen och sonen sitter hemma i tron om att min bror är hos en polare över helgen. Och trots allt detta, genom alla 30+ år, har mina föräldrar gjort ALLT de kan för att hjälpa honom.

Ni som följer bloggen vet att jag skriver ganska ofta om mina föräldrar. Hur jag uppskattar dem och älskar dem och är de så evinnerligt tacksam för hjälpen med mina barn då de behöver passning när jag jobbar. Hur de alltid ställer upp. No questions asked. De finns alltid här för mig – och för min bror med. Och jag har aldrig tyckt att han förtjänar det. I hans vokabulär simmar många ord, en del avancerade, men det lättaste ordet att säga behärskar han inte: TACK.

Min bror utnyttjar människor. ALLA. Till och med sin egen familj, sina egna föräldrar. Varför? FÖR ATT HAN MADDERFAKKING KAN. Och skiter i vilket. Han får pengar av staten bara huxflux  – vad sägs om att göra en utvärdering på hans arbetsförmåga i vuxen ålder och se till att han gör rätt för sig och JOBBAR, med det han kan?
Han och flickvännen suger pengar ur hennes mormor – tusentals kronor. Betalar självklart aldrig tillbaka, de bara får och får. Och eftersom brorsan skiter i att betala tillbaka de lån han har tagit, så fick han ju skyhöga skulder. Men han skiter ju i vilket för han får aldrig några konsekvenser. Vad ska han med kreditvärdighet till när de får pengar av hennes mormor och när våra föräldrar alltid hjälper om de kan?

Men droppen i bägaren var när pappa tog ett lån i sitt eget namn och gav till min bror, som lovade dyrt och heligt att betala tillbaka varje månad. Jag sa till pappa.. lita inte på honom. Men pappa är godhjärtad. Alldeles för god. Hate to say it, men snäll så att han är korkad. Jag älskar dig till döds pappa, men fan vad korkat att lita på den dumme jäveln.

Jag och pappa satt förra sommaren och pratade. Jag sa att jag nån gång skulle vilja öppna eget. Och jag sa att jag skulle behöva ett startkapital för att kunna göra det, men jag kan inte ta lån. Några dagar senare ringde min pappa mig och sa att han lyckats få godkänt ett lån på 100 000 kr och det var mitt om jag ville ha det. Jag tog några dagars funderande men tackade nej. Jag tackade nej för att det kändes olägligt just då och för att jag inte kunde vara 110% säker på att jag skulle kunna betala tillbaka till pappa. Så lånet gick till min bror. Min bror och pappa kom överens om att det lånet skulle styra upp hans ekonomi lite. Han skulle betala ALLA ANDRA skulder och lån och sen bara ha EN avbetalning i månaden – lånet till pappa.

Ska ni gissa redan nu..?

Well, det finns inget gott i min bror. Han betalade inte av några andra skulder eller lån. Men han köpte en ny hund för en jävla massa tusenlappar! Fint tillskott till familjen med tjugo husdjur hemma. Han köpte en jävla massa spel som han kan sitta och spela från morgon till kväll eftersom han ändå inte jobbar. han köpte nya mobiltelefoner. Men han betalade inte några skulder eller lån.

Och nu vill han  inte betala tillbaka lånet till pappa heller. “Mina räkningar är viktigare än ditt jävla lån” svarade brorsan ett tag. “Jag måste fan betala min sons dagis fattar du väl eller skiter du i honom med kanske????? Du skiter i mig och min son, du bryr dig bara om Madde och hennes ungar, det har du alltid gjort” svarade brorsan ett tag och började dra in mig och mina barn i det hela. Men han fattar inte hur jävla fel han har. Han har glömt allt de gjort FÖR HONOM. Eller nej.. han skiter bara i det.

Han har ignorerat jävligt många mail från pappa, svarar inte när de ringer eller smsar.

Och nu, det sista han svarar på pappas mail, när pappa undrar var pengarna blir av till månadsinbetalning  svarar min bror att han inte vill ha med dem att göra längre, de ska ge fan i att kontakta honom.

“Vad e det du inte förstår med att inte kontakta mig längre… Jag har min familj här o det räcker fan för mig vill inte ha nån kontakt med er kan ni inte förstå det eller????” skrev min bror.
Pappa svarade “Jag vill ha 92000:- som du är skyldig mig du tror väl för fan inte att jag skänker dig dom”.

Och min brors svar: “Dom kan du leta efter i månen moahahaha”

Kan ni tro det? För det kan fantamig inte jag. Jag kan fan inte tro det. Att han vågar, att han har mage?! Att han kan göra så mot våra föräldrar!! Efter allt de gjort för honom i hela hans jävla patetiska skitliv. Inser han vilken sits han sätter de i?
Svar: ja. Pappa förklarade från början hur viktigt det var att brorsan betalar för sig för pappa har själv inte råd.

Jag är av tron att karma biter dig i röven för eller senare. Men ibland kan karma behöva en liten push. Jag ska nog se till att karma får en push. Det är på tiden att någon lär sig en läxa och börjar ta eget jävla ansvar och inte rövknullar sin familj på det sättet.

Jag är jävligt förbannad. Bara så ni vet.

Några tidigare inlägg om min brorsa:
http://missmaddis.com/2009/06/21/sug-kuk/
http://missmaddis.com/2009/02/15/min-bror-kan-du-inte-bara-frsvinna/
http://missmaddis.com/2008/12/17/newsflash-efterbliven/

Pojkarna och jag gick till ICA innan vi kom hem och jag tog ett varmt skönt bad. Och vilken underbar dag det har varit.. Det blir aldrig misslyckat att umgås med Emma och det är alltid lite extra guld i kanten när Jim hänger med. Han är jävligt bra med pojkarna med, han gör sig inte till för fem ören och det är därför mina pojkar gillar bland annat Emma och Jim.
Jag minns den gången när en läkare pratade med Laaiti som om han vore efterbliven och hur Laaiti tittade på mig med ett “wtf?!” uttryck i ansiktet. När folk inte vet hur man tar barn. När folk inte fattar att barn är människor med, bara mindre. Inte dumma i huvudet. Så Emma och Jim pratar med pojkarna som vi pratar med varandra och det är så uppenbart att det är så det går till och ungarna gillar det så. Och de älskar manligt sällskap eftersom det är en bristvara i vardagslivet. Jim var kung i barnens ögon idag. Han skulle gå FÖRST. Och barnen bredvid. Och jag unnar mina barn det.. deras lycka gör mig lycka. Och den stunden när de går med Jim och ger mig lugn och ro med.. haha.

Alla bilderna från idag får ni se i morgon <3

Tack för en PERFEKT dag – Jim och Emma.

Nån timme senare klädde jag på pojkarna och gick mot ICA. Jag hade planerat sen mågon dag tillbaka att besöka Jim och Emma. Emma hade jobbat natt och var trött så en muta i form av ostbullar hade hon hintat om. Men jag nötte upp henne på ICA ändå. Oväntat, trots ett sms hon skickat som jag inte hade sett. Men det blev frukost/brunch ändå. Vi käkade gott hemma hos J & E och inom kort planerades en liten utflykt som tog oss allihop till ett litet minizoo/djuraffär inte långt från vår by. Pojkarna blev jätteglada och nyfikna när vi väl var framme och tyckte det var kul att klappa getter, lamm och kaniner och få lov att mata dem. Det var verkligen helt lyckat.

När vi kom hem tog jag ett varmt bad innan jag lagade lite middag till oss och kvällen blev massa mys med pojkarna, Cartoon Network på TV och chips. Och Emma smsade mig och undrade om vi ville busa med dem i morgon med och jag var inte sen med att hoppa på det förslaget. Varför sitta hemma och uggla när vi har underbara vänner att umgås med..?

Rätt eller fel – vad tycker ni?

Phini ska lära sin lillasyster att prata i väldigt god tid… Haha!

Denna helgen har vi en övernattningsgäst som inte sover över på natten utan på dagen. Lite krångligt måste jag erkänna att det blir och lite.. akward. Min vän Dizzy’s man blev skickad till skåne för att jobba i några och behövde någonstans att sova. Han jobbar natt och sover således på dagarna och det passar egentligen inte ihop med mitt liv och schema med barn. Men jag kan inte låta honom sova på gatan eller hur. Så runt 07 i morse kom han hit och sover i min soffa. Jag ska jobba idag så det stör mig inte så mycket men jag undrar hur det blir i helgen när han kommit hit för att sova på morgonen just som mina barn vaknar och vill se tecknat som de brukar. Vi får se vad vi gör i helgen. Sovmorgon för min del är fett uteslutet denna helgen, men jag fyller min KARMA bägare lite i alla fall.

I morse gick allt som det skulle, tills vi kom utanför porten. Laaiti halkade på isen och satte sig på ändan. Jag hade hunnit gå en liten bit men Phini stod precis bredvid och bara tittade på Laaiti som bad om hjälp att komma upp. Men Phini bara fortsatte att titta på sin lillebror. “Men HJÄLP honom, Phini! Hjälp din lillebror upp!” uppmanade jag honom, men han vägrade. Han bara fortsatte titta på sin lillebror som sträckte ut en hand. Så jag blev arg. Jag gick fram och hjälpte Laaiti upp och röt åt Phini att så gör vi inte, vi SKA HJÄLPA andra som ber om hjälp och särskilt sin familj. Han vet bättre än så, det vet jag. Sen blev han sur som ättika och frös fast sina fötter på marken och totalvägrade att följa med. Laaiti och jag hann gå en bit men en trotsig 6-åring bara stod kvar. Han gick fantamig inte en millimeter. Så jag gick tillbaka, tog hans hand ganska hårt och drog honom med mig. “En sak ska du ha klart för dig, Phini. När jag säger KOM så KOMMER DU! Förstår du mig!?”
Olydnad är jag inte mycket vidare förtjust i. Inte snutiga småungar heller. Phini började lipa såklart och började dra hela registret med att han inte tycker om mig, han vill inte bo hos mig, han önskar han inte var född, han ska ringa polisen. Så jag plockade fram min mobil och gav honom “Varsågod, Phini. Ring polisen då”.
Naturligtvis ringade han inte polisen men han fortsatte vara snutig så jag slutade lyssna på honom och pratade med Laaiti istället.

På dagis lämnade jag semesterlappen. Där har jag nu kryssat i när under sommaren han ska vara ledig. “Åååååh nu får ni det SKÖNT” sa jag till fröken och överlämnade den gula lappen som visade att Laaiti ska vara ledig i från vecka 23 till vecka 35. Snacka om lång semester för Laaiti! Fröken tappade hakan. Har de inte fått in någon sådan lång semester…? Tydligen inte. Men jag ska ju som sagt ha barn vecka 23 och ser ingen anledning att lämna barnen på dagis och fritids på sommaren när jag är hemma och har möjligheter och tid att kunna umgås med mina barn och göra roliga saker för en gångs skull. Jag längtar som fan.
“Är det säkert du klarar av det, med en nyfödd..? Annars få du ju kanske lämna honom” sa fröken.
Jag satte väl inte barn till världen utan att KLARA AV dem..?! Om jag sen känner att jag behöver en dag utan pojkarna så har jag mamma i trappan bredvid som redan planerat saker inför sommaren med pojkarna. Min mamma är förälder till mina barn vars biologiska far lyser med sin frånvaro och det funkar perfekt för oss.

Efter dagis gick jag och Phini mot skolan. Han gick med trotsiga snabba steg och pratade inte med mig. Jag Pratade inte med honom heller. Han vet vad som gäller.
När vi hade kommit halvvägs stannade Phini upp och sa “Mamma.. jag vill säga nått till dig…” Jag stannade upp och tittade på honom och lät honom prata. “Mamma, förlåt. Förlåt för att jag inte hjälpte Laaiti.. och inte lyssnade på dig.”
Vi pratade snabbt om det som hade hänt, vad som var fel och jag sa att det var bra att han förstod det och bad om ursäkt. Sen avslutade jag konversationen med en puss och “jag älskar dig, Phini. Alltid”. Han sa att han älskar mig med, sen tog han min hand och stämningen blev genast bättre. Det var överstökat och ingen av oss är så långsinta. Vi tycker ju inte om att vara osams.

Så det var min morgon. A little bitter, a little sweet.
Men slutet gott, allting gott.