Vi spenderade nån timme på en lekplats innan vi gick hem till Emma och fick träffa hennes andra vänner, lilla floristen från mitt ICA och nyblivna mamman med pojken-som-inte-fått-nått-namn-ännu och mina vackra förslag som "Stina" gick inte hem. Undrar varför? Vad är det för fel på Stina?!?

Sällskapet var perfekt och maten god. Alla var enormt trevliga och som vanligt bjuds det på kul när man hälsa på Emma. Barnen fick varsin cool t-shirt av Emma som hon hade med sig från sin resa till Mallorca och jag fick en cool nyckelring med texten "I worship chocolate" - No shit. Hon känner mig väl.
Barnen introducerades till Guitar Hero. Laaiti satt med floristen och Phini satt med Emma och duellen var igång. Och nu väntar jag på att barnen blir stora och alldeles kick-ass gitarrister med feta lönecheckar. Hello, lyx-ålderdomshem.

Solen har varit ljuvlig idag och jag hoppas att det blir lika fint väder i morgon så att jag kan sola lite.

Igår gick jag hem till Falått och mötte upp mina galna vänner. Efter en stund kom det dit en kille som Falått känner som sa att detta var den bästa fest han någonsin varit på - och det trots att han var ensam kille med massa galna pms-kossor. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; vi vet hur man festar. Inget fnitter, inget tjafs, bara hämningslöst kul hela natten igenom.
Vi dansade och drack oss nöjda innan vi promenerade ner till den lokala puben som oftast är folkdött. De få gånger jag behahat besöka puben har där inte varit mycket mer än 10 pers - inatt var där fullproppat med folk. Bonnamarknaden lockar ut alla folkskygga människor, verkar det som.
Eftersom jag bor i en liten by så är det som det är. Alla känner alla men känner man inte alla så känner man någon som känner någon. De som var där var antingen mina gamla skolkamrater, mina kompisars föredetta ligg eller mina egna. Grannes morsa satt med en öl bredvid sin son och hans kompisar och kassörskan från ICA var lite röd om kinderna. Jag älskade det! Jag kunde skutta mellan mina vänner och kramas och vart jag än vände mig stod där någon som jag kände. Ungefär som en stor jävla klassfest eller nått.

I kön till toaletten hoppade jag längst fram och tränge mig förbi 3 tjejer med ett sockersött jävligt ‘ tack, jag tar denna platsen,  det är okay va?’ - Nej jag förväntade mig inte att tjejerna skulle gå med på det. "Mäh, jag har större tuttar än er!" sa jag med glimten i ögat. "Ja, men mina är ÄKTA" säger tjejen som stod först i kön och lyfter upp sina bröst. Jag tittade på henne undergivet och tog min rättfärdiga plats längst bak i kön "Ok, du vinner".
Och innan jag vidsste ordet av, jag vet inte hur vi kom in på samtalsämnet, så kände de till mina bröstinlägg, min bukplastik ochg min viktminskning. Är det så det går till i kön till toaletten på uteställen? Och innan jag visste ordet av hade jag följt med dessa 3 tjejerna in på toaletten. Hon ställde nyfikna frågor om plastikoperationer och sa att jag var en förebild och jag fattar fortfarande inte vad jag kan ha sagt för att jag ska framstå som någons förebild. Jag hänvisade henne till missmaddis.com och sa att hon får gärna höra av sig om hon vill. Honhar säkert supit bort informationen, haha.

Under kvällen såg jag JK. Fy fan vad jag alltid avskytt JK. Jag tror att min avsky för denna människan grodde sig en plats inom mig den gången när han kom fram till mig för över 10 år sedan, med alkohol i kroppen - tittade på mig och sa "Fy fan vad FET du är.. Du är äckligt fet! Du ser fan ut som en kille". Det var samma kväll som jag knäckte näsbenet på honom. I alla fall, åter till igårkväll.. Han stod och pratade med några av mina vänner när jag kom fram till dem och våra blickar möttes.
"Hej! Kommer du ihåg mig?" undrade jag. Och det gjorde han.. Han la armen om min midja och log. "Shit vad du har förändrats.. vilken kropp! Du var ju stor som en val, men kolla vad du har gått ner.. vilken kropp!"
Jag känner vågor av seger och hade lust att göra den där Ricki Lake grejen och knycka med nacken till ett "Uh huh, look at me nooow, biatch".

Vid baren såg jag DS. Min romans från några somrar sen. Jag ser honom inte ofta i byn, men springer förbi honom då och då. Vi fick ögonkontakt jag jag nickade en liten hälsning och fick samma gensvar.
När vi stod utanför puben och jag var i full färd med att krama om min killkompis lillebror kände jag en hand på min axel. "Madde, får jag prata med dig..?" Där stod han. DS. Vi gick bort lite från de andra för att prata lite ostört. Han undrade varför jag slutade hälsa på honom. jag sa att han slutade ju också hälsa på mig. "jo men det var ju på dina premisser" svarade han. Vi pratade lite om tiden från förr. Han är numera gift och talade om för mig att han berättat om mig för sin fru. Det förväntade jag mig inte. Jag blev faktiskt chockad och förvånad. Varför hade han gjort det..? Jag trodde att jag var så betydelselös i hans liv att det var som om jag aldrig funnits i hans liv. Han berättade att hans fru verkade ha lite taggarna utåt när det gällde mig och undrade om jag kunde tänka mig att träffa henne. "Klart jag kan träffa henne" svarade jag och trodde att vi skulle arrangera en fika någon dag. "Ok, men vänta här nån sekund så hämtar jag henne" svarade han. iiiiih. Och fram emot mig kommer en bedårande blondin, typ raka motsatsen till mig. Jag sträckte fram min hand och hälsade och presenterade mig och gav henne en kram. Vi pratade lite och hon sa att det var kul att få ett ansikte till namnet och allt hon hört. Hon berättade att hon blivit fundersam då, för nått år sedan då DS hade fått sms av mig och när hon undrat vem jag var hade han blivit arg. Nåja. Vi hälsade och läget var lugnt. Jag kan förstå att hon haft lite taggarna utåt, jag var trots allt, hans "andra kvinna" förr.

När vi sen skulle gå till efterfest gick JK med oss. Jag tappade mina nycklar på marken och han hjälpte mig plocka upp dem. "Vilken attityd du har, och vilken KROPP du har" sa han. Jag tittade på honom sockersött "Du, jag hade samma attityd förr, men det såg du inte då eller hur".
Triumf. Triumen smakar gott. Jag har berättat om liknande incidenter förr. Fjanten från fjol somras och fjanten på bussen för nån vecka sedan. Triumfer.

Det är nog fan den bästa hämnden någonsin och det är lika kul varje gång - killar som var alldelels för jävliga mot mig förr, som nu synar mig från topp till tå och tittar mer än en eller två gånger. DET är hämnden. Bara det. Bara att vara den samma jag var då fast fan så mycket mer attraktiv. Att de inte lyckades knäcka mig med deras hårda ord. De gjorde mig starkare.

Men jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att dissa dem på dessa sätten. Men gott smakar det.

Innan jag gick till jobb idag hade jag ca 20 minuter att spendera. När jag närmade mig Vero Moda tänkte jag att jag skulle se om den fanns kvar. Om den fanns kvar så var det ödet, bestämde jag. Då var det meningen att jag ska ha den. Och den fanns kvar. Denna gången lämnade jag Vero Moda med en påse.
Jag sprang in till Lindex som har leggings i skrikiga färger och tog den som syns mest - knall cerise rosa. Detta kan bli bra tänkte jag.

Efter nån timme på jobb blev jag enormt kissnödig och gick in på toaletten bara för att upptäcka att blixtlåset i mina vita byxor fastnat.
Både Cindy och jag slet, drog och försökte till och med att dra ner det med en tång, men utan att lyckas. Blixtlåset gick i sönder och jag fick nästan panik och kissade nästan på mig. Så jag tog fram saxen och klippte sönder byxorna. Sällan har det varit en sådan befrielse att få lov att kissa, ska ni veta.

Och tur i oturen (eller var det ödet?!?) så hade jag en outfit med mig som jag så illa tvunget fick ta på mig. Cindy godkände och peppade osäkra maddi. Maddi som SÄLLAN går i klänning - och vfet ni, nu äger jag två klänningar och bägge ska ni få se idag. Jag har massiva komplex för vissa kroppsdelar och Cindy fick lugna mina stackars nerver. Hon påpekade att hon aldriog någonsin sett mig så osäker, det passade inte mig. Men som jag sa till henne, det är vissa saker man måste jobba lite med och lovade henne att innan min arbetsdag var slut skulle jag säga "Fuck it - jag pallar inte vara osäker mer. Who gives a shit" och så blev det.  Jag tog till ochmed en promenad genom centrum i min by när jag kom hem.

Och så här blev min dagens outfit..

Ikväll sover barnen hos mormor & morfart och Falått ska ha en liten get-together med en massa tjejer. Jag tänkte ta en sväng för bi och se vad de dricker - och dricka upp det. 

Men nu väntar ett välgörande bad och nudlar för min del.

Vädret lämnar oss inget uttöver att önska. Idag är både pojkarna och jag sommarklädda. Kan ni tänka er missmaddis i denna outfit, haha. Why not, who gives a shit.

Det syns att vi är en hel familj, pojkarna är nästan lika "gaddade" som mig, hah. Sådan mor, sådana barn. Hell yah!

Dte börjar bli dags för att klippa håret på pojkarna. Jag fasar. Jag fasar men inte lika mycket som pojkarna. Mina vänner och min mamma flyr fältet  då hårklippning kommer på tal, de klarar inte av att bevittna denna händelse men pojkarnas skrik och gråt och deras envisa mamma. Så det blir till att köpa ett bälte jag kan spänna fast dem med och bakbinda dem med så att jag kan dansa en sväng över deras huvuden med trimmern. Aj, aj aj..

Tänk att de är söta trots blåmärke och smuts runt munnen..?
Och jag säger det igen.. Vilka ögonfransar de ligger inne med..!

Barnen sjunger in sommaren åt oss..
"Solen lyser"  med melodi "Björnen sover"

Men så var det faktiskt så när jag hade trettio minuter till övers igår att jag hittade solglasögon på KappAhl. Det fanns coola solisar med döskallar som JAG hade valt men nu var det batman som gällde. Since when gillar de BATMAN?! Jag trodde inte ens de visste vem Batman är..? Morsan hänger inte med. Jag hittade inga solisar med batman men däremot coola spindelmannen solbrillor som jag var bergis på att de skulle tycka om ändå. Väl vid kassan påpekade expediten att det hade ett erbjudande om "ta 3, betala för 2" just för accessoarer för barn.
"Det är shit the same, jag har bara två barn" svarade jag.
"Ja, men du får alltså en tredje sak GRATIS" trugade expediten.
"Jaha? Men jag behöver inget annat. Det är bra så, jag nöjer mig med detta" var mitt slutliga svar. Expediten tyckte nog jag var galen som tackade nej till något gratis, men ärligt, kan ni föreställa er om jag köpt 3 saker och gett två av sakerna till en av pojkarna men bara en sak till den andra? Kan ni föreställa er vilket HELVETE JAG HADE FÅTT?! Skulle jag utsätta mig själv för sådan TORTYR?!  Fuck that! Rätt ska vara rätt - de ska få lika och därmed basta. Men nu i efterhand slår det mig att jag faktiskt har vänner som har barn som kanske också skulle gilla ett par sådana solglasögon. Nåja - jag är som en apa, jag tänker bara i ett led.

De fick stanna uppe en stund extra men det dröjde inte länge förrän Phini sa att han var trött och ville gå och lägga sig. Så det borstades tänder och pojkarna nattades till lite vaggvisa a lá missmaddis och nu mina vänner, ska jag bjuda på mig själv. Tyck vad ni vill, mina pojkar uppskattade det i alla fall..

Så här ser det ut vissa kvällar när pojkarna nattas. Ursäkta att det är så mörkt. Lyssna noga vad Phini säger till mig i den första videon.

missmaddis vaggvisa

Trollmors visa a lá missmaddis - "O aj, aj, aj, aj puss"

Jag fick en kommentar häromdagen av en tjej som undrade om jag har fått någon diagnos som exempelvis ADHD eller Asbergers. Kan inte neka att jag höjde på ögonbrynet och min första reaktion var "wtf?" Jag frågade naturligtvis vad som fick henne att tro att jag skulle ha någon diagnos och inte långt därpå fick jag ett mail av henne. Jag bad om hennes tillåtelse att publicera mail och lovade henne anonymitet varvid jag har cesurerat hennes kommentar för att inte röja hennes identitet.

Ursprunglig kommentar:

Mail med varför hon trodde jag skulle ha diagnos (klicka för att läsa)

Och jag tycker detta var en intressant liten "debatt" och frågeställning. Det skulle inte förvåna mig om fler än ovanstående tjej undrat samma sak emellanåt.
Nej jag tar inte illa upp - tro mig jag har hört värre i mina dagar.

Jag är själv inte lika medveten om hur jag framstår ibland. Jag tycker inte att jag är vare sig unik eller egentligen sådär enormt originell. Jo jag kan vara burdust ärlig och rak på sak och jag kan till och med framstå som agressiv emellanåt, det vet jag om. Men det är bara så jag är. För att kunna förstå varför jag är som jag är får man gå tillbaka lite och se hur mitt liv ser ut och vad det är som har format mig till den jag är idag. Efter att ha spenderat både barndom och tonår med att slås ned av människor och samhället fick jag nog och började säga ifrån. Till en början på fel sätt, det är jag medveten om, innan jag lärde mig HUR man slår tillbaka och inte låter något slå ner en.

Ja, om jag tycker någonting är bajs så säger jag det. Varför ska man inte göra det? Varför hyckla? Varför är människor helt generellt så rädda att säga vad de tänker? Vad är det värsta som kan hända; att någon blir arg på en? Who gives a shit - man får stå för vad man tycker och våga säga emot.  Och det vill jag inte tycka är ouppfostrat för fem öre - tvärtom. Om fler människor vore rak på sak & ärliga vore livet fan så mycket lättare - då hade vi alla vetat med säkerhet vart vi står i förhållande till familj, vänner, jobb och samhället själv.

Du ska veta att det är en enormt befrielse att kunna vara brutalt ärlig och rak på sak. Jag håller det inte inom mig. Kanhända att jag mister vänner på vägen för att de inte klarar av mina åsikter & min ärlighet men jag sover gott om natten i alla fall. Och de som klarar av det är de vänner jag omsluter i min magiska lilla cirkel av det jag kallar familj. Om jag exempelvis tycker att min väninna är en fitta så säger jag det rakt ut till henne. Om hon blir sur för att jag tycker det så är det hennes problem. Bara för att jag tycker hon är en fitta betyder inte det att jag tycker illa om henne och inte vill ha med henne att göra. En sann, genuin vänskap är den där man kan både ge och ta - och jag kan ta lika väl som jag kan ge. Jag tar till mgi det mina vänner säger och mina nära vänner gör likadant, utan att sura som en fjortis och frysa ut mig eller snacka bakom ryggen på mig.

Jag har gått igenom tillräckligt för att veta vad jag förtjänar och inte förtjänar. Jag vet vad som är rätt och fel och har inga problem med att säga ifrån om jag tycker någonting är fel och med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att jag går upp till en vilt främmande människa och bara kräker av mig en massa goja - jag är faktiskt trevlig emellanåt med. Jag lägger helst inte näsan i blöt om jag inte anser att jag har grund för det.

Kanhända att jag inte "faller igenom ramarna för det som är normalt" men seriöst - vad i helvete är egentligen normalt? Det som är vanligast? Det som samhället accepterar? Jag ska alltså klä mig och te mig som de flesta tycker är okay, för att vara normal? Jag ska vara en typisk Svensson som är tillbakadragen och tystlåten och hycklar om mina åsikter för att det är passande och inte våga säga håll käften till någon som stör mig? När ska jag få lov att vara MIG då?

Men nej, det är inte mycket det att jag vågar vara annorlunda - jag vågar bara vara mig. Jag utgår inte från att vara annorlunda, jag vill bara vara mig. Som Marilyn Manson sjunger till och med "I never wanted to be different, I just wanted to be me". Så är det.

Ja, du har rätt. Jag är nog ganska aktiv. Jag slösar inte tid på att göra saker jag inte behöver, umgås med folk som inte ger mig någonting, säga saker som är överflödiga.
Ja, du har rätt, jag är enormt känslig, det ligger i min natur.. Konstigt? Jag är kräfta personifierad (ja jag vet jag är tramsig som tror på astrologi), jag har en sjuhelvetes bakgrund och jag är småbarnsmamma. Jag är långt ifrån känslokall - jag har lätt för att gråta och tar åt mig ganska lätt men det är någonting som förbättrats genom år & erfarenhet. På många sätt är jag väldigt lik dig och alla andra.
Men jag är inte deppig, inte för fem öre. Tro mig, jag vet hur depression ser ut, been there & got the t-shirt. Men däremot är jag enormt ombytlig i humöret. Mitt humör svänger från minut till minut och därför kan det vara svårt att leva med mig eller umgås med mig för mycket. Jag antar att det beror på att jag är en känslomänniska - ett litet ord kan antingen sänka humöret med detsamma eller höja mig till skyarna.

Jag hoppas att det förklarade lite om mig - varför jag är som jag är och varför jag tycker det är helt okay. Nej, jag har varken ADHD eller Asbergers - jag har faktiskt ingen psykisk åkomma alls, konstigt nog. Med tanke på min bakgrund borde jag kanske som de flesta andra "offer" ha både borderline, schizofrenia eller någonting annat, som andra jag känner. Men det blev inte så. Jag slogs inte ned, jag reste mig; om och om igen och jag kommer fortsätta göra det.

Så ja, jag kommer fortfarande vara burdust jävla ärlig och rak på sak, like it or not.

Förståelse för en människas psyke och dess handlingar är långt skilt från förlåtelse och accepans och tolerans.

Det är ganska uppenbart att jag har VÄRLDENS BÄSTA CHEF, inte sant..?

Cindy tyckte om håret och stylade till det lite under en ledig minut, hon kunde nog inte låta bli, sådär efter att hon ritat på mina tatueringar och fyllt i döskallarnas ögon och gett dem ögonfransar & ritat dit tatueringar i pannorna på skallarna. Ack!

Det gick bra idag på jobb och det var en trevlig dag med godkänd kassa. En anti-tragus var inbokad och det var kul att få göra något uttöver det "vanligaste". En av mina kunder hade väldigt mycket gemensamt med mig. VBG-operationen, över 60 kilos viktminskning, plastikoperationer på samma ställen som mig (MAS & Peter Cosmo på Citadell; Bukplastik och bröstinlägg) - så det var självklart att vi hade en del att prata om. Även hon, som jag har fått barn efter magsäcksoperationen. Synd att man träffas såhär och har typ mindre än 10 minuter att prata. Och hur gör man om man tycker att vi kan ju ha mycket att prata om..? Vi kan ha mycket att lära av varandra då det är sällan man faktiskt stöter på andra med en fungerande VBG operation. Om jag hade frågat om hon har lust att ta en fika nån dag hade hon garanterat trott jag stött på henne. Så hur FAN gör man när man vill bli vän med någon eller bara prata lite mer om det man till synes har gemensamt?

När jag kom hem stod ett fint paket och väntade på mig utanför min dörr. Från Buzzador. Denna gången fick jag ett paket med en massa Proviva Female - för kvinnor. Detta var ju så jävla klockrent för mig. Som ni alla vet lider jag av anemi sedan år tillbaka och har svårt att få i mig & ta till mig järn.

Kanske känner du till att Fe är beteckningen på järn – så förutom att produkten heter ProViva Female kan namnet även ge en ledtråd till varför produkten är så bra för kvinnor.

Vetenskapliga studier visar att 30% av alla skandinaviska kvinnor har järnbrist. Bland tonårsflickor är siffran ännu högre, upp till 40%. Vanliga symptom är att man är blek, trött och hängig.

Nya forskningsrön har visat att den lilla bakterien Lactobacillus plantarum 299v som finns i vanlig ProViva fruktdryck ökar upptaget av järn i din kropp med upp till 50%. Den som dricker ProViva Female hjälper då kroppen på ett naturligt sätt att ta upp mer järn. Men eftersom vi inte kan producera järn själva, utan måste få i oss det via kosten har vi dessutom tillsatt järn för att skynda på effekten.

Folsyra är en annan ingrediens – ett B-vitamin som vi också har svårt att få i oss tillräckligt via kosten. Folsyra är extra viktigt för kvinnor som vill bli eller är gravida eftersom vitaminet behövs för att fostret ska utvecklas normalt.

I ProViva Female finns också vitamin C, som knappast behöver någon närmare presentation – mer än att det även hjälper till med järnupptaget.

En flaska ProViva Female (0,35l) är tillräckligt för att tillgodose halva dagsbehovet av järn och folsyra samt hela dagsbehovet av vitamin C.

Kan det bli mer perfekt för mig..?! I paketet fanns broschyrer och en jävla massa kuponger på ProViva Female. Detta kan faktiskt bli en ny god vana för mig, som faktiskt dricker ProViva redan.

Pojkarna och jag gosade en stund i soffan innan jag fick natta dem när de blev alldeles för jobbiga. Mitt arma huvud. Laaiti käftade emot och skulle ha det ena än det andra innan han gav med sig och somnade som en stock kort därpå. Mamma vet bäst. Alltid.

Såhär brukar vi ligga och gosa i soffan om kvällarna. Phini’s favvomys då han vill att jag kurar upp bakom honom i soffan. laaiti brukar krypa upp och lägga sig ovanpå mig. Och allt detta i en 2-sitsig soffa..
Vi har 3 soffor; 2st 2sits & 1st 3 sits.
Varför ska vi alltid ligga i den minsta jävla soffan..?

Vi har i dagsläget 2 studios. En i Östersund och en i Malmö. Östersund-studion är lite av företagets lilla bebis. Det är alltid chefen själv som åker dit och tar bokningar en gång i månaden. Men nu är det som så att han ska bli pappa just precis omkring denna tiden och kan därför inte åka - så han ringde mig. Hur kan jag tacka nej..? Östersund ligger mig extra varmt om hjärtat - varför?

Ur min blogg på Lunarstorm:

Gravid! Tis 13 maj 2003 11:01

Vem kunde någonsin tro… att JAG skulle hamna här.
Min f.d man och jag försökte få barn i omkr 3,5 år - utan resultat. Det var min ENDA dröm, det enda jag levde för, andades för. Dag in och dag ut…
Vi gick till och med till läkarn som satte in en hormonkur för att skaka igång ägglossning - utan resultat. Så jag gav upp - min man gav upp.
Jag trodde att jag var steril då och grät mig torr.

Nu för ngn vecka sedan jobbade jag i Östersund i nga dagar. Kom på söndagen och allt var okej. På måndagen bestämde jag mig för att gå ner till Apoteket, köpa tandborste Väl där inne kände jag hur jag började bli varm, kändes som om det ångade ifrån mig. Jag gick till kassan för att betala, frågade expediten om ngt som hon gick för att hämta - då kände jag hur jag började bli knäsvag och min syn blev suddig. Jag kände att jag var tvungen att gå ut, få frisk luft, så jag bara lämnade mina varor på disken och promenerade ut. Expediten såg det och höllt ett öga på mig - det var ju underligt att jag bara gick utan mina varor?
Väl där ute var jag tvungen att böja mig ner och försöka ta tag i något men misslyckades. Jag trillade omkull och svimmade.
Expediten, som sett detta kom genast ut och hjälpte mig, likaså en del förbi-passerande.
Kort därefter kom ambulansen som prompt skulle lasta in mig i ambulansen men jag misstyckte! Jag hade ju inte tid, jag skulle ju jobba!!
Efter en del argumenterande vann jag och gick upp till studion för att vila i 15 minuter innan min dag började.

Morgonen därpå tog jag ett G-test.
Efter så många hundratals g-test jag gjort förr var jag säker på att jag just slösat bort 65 SEK. Men när jag tittade ner på testet, som visade ett rosa markant + blev jag alldeles skakig. Jag kunde inte tro det!
Det tog mig inte lång tid att ringa min pojkvän för att berätta.
När jag kom hem från Ö-sund väntade ett 2:a G-test. Ett annat märke t.o.m.
Jag tog testet som bestämt visade det samma som det tidigare testet +.
Men jag kunde ändå inte tro det! Jag kan ju inte få barn!!
Fredagen kom och vi gick till MVC för att ta ett test till.
Barnmorskan kom fram till oss och sa ”Det var positivt…”
Efter det följde vi med henne in på hennes kontor, pratade lite och fick en broschyr samt en ny tid för ”Inskrivning” med ultraljud - vi vet inte hur långt gången jag är med tanke på min oregelbundna mens.
Jag kan inte tro det. Kan det verkligen vara sant?
Jag ska bli mamma!

Så där har ni det. Anledningen till varför jag fullkomligt avgudar Östersund, det var där allting började. Så nu ska jag ta en tripp down memory lane i juli och bli berusad på minnen. Min kamera ska följa med nu när jag får chansen att ta bilder på var det var som jag fick den lyckligaste nyheten någonsin - att jag skulle bli mamma. Jag hoppas att apoteket står kvar där jag minns det.. En del av mig önskar någonstans just nu att min situation såg lite annorlunda ut, att jag hade den där "någon" att dela detta med. Massvis med minnen flödar genom min kropp bara jag tänker på det.

Hur kunde saker och ting bli så galet..?
Det var ju så perfekt och drömmen började i mitt Östersund.