Gone for good. Bye daddy… 35


Såhär ser det ut; Jag har åtskilliga gånger gett mina söners pappa chanser att få återuppbygga sitt förhållande till sina barn och träffa dem och prata med dem. Chanser han har helt försakat av olika anledningar.
Först hette det att han inte orkade med att gräla med mig och knöt kontakten med sina barn.
Sen heter det att han mår psykiskt dåligt och klarar inte av det. Det sistnämna kan jag köpa – i viss mån. Mer om det, om en liten stund.

Att sluta träffa sina barn för att man vill undvika gräl med sitt ex är för mig katastrofalhandling. För jag var villig att gräva allt gammalt groll för barnens skull. Det har jag bevisat för er som följer den låsta bloggen. Ni vet om det. Men han kunde inte glömma, tydligen. Så när han fick igenom umgängesrätt från tingsrätten lät han barnen sitta och vänta på pappa som inte kom. Det tog knäcken på min yngste son – det vet ni om, det också. Ni följde min desperation, min kamp med mitt lidande barn. Jag försökte igen och igen att få barnens pappa att förstå det ENDA som betyder någonting;  barnen. Men han kom inte till dem. För att han orkade inte med eventuellt gräl med mig. Mig. Jag som sagt upprepade gånger att jag lägger undan det. Allt mellan han och mig begraver jag. För mina söners skull. Men det enda han upprepade var allt annat än någonting soim rör barnen. Han ältade bara mig och alla fel jag gjort förr. Ni vet om det, jag visade er det.

Att man mår psykiskt dåligt kan jag köpa. Jag vet hur det är och har själv suttit i den båten. Trust me. När han lämnade mig krossades hela min tillvaro och allt brast för mig. Ni vet om detta med, ni följde även det på håll. Jag var mer än deprimerad och förkrossad. Men jag gav mig själv två månader att sörja. Två månader av att tycka synd om mig själv. För att jag har två barn att ta hand om. Då finns det inte tid, rum eller plats att vara psykiskt sjuk eller deprimerad så jag fick ta itu med mitt liv och min bearbetning illa kvickt. Vem annars ska se om barnen och sätta mat på bordet, ett tak över huvudet och kläder om deras ryggar? Under tiden som jag torkade mina egna tårar och mitt eget blod så byggade han en ny familj. Flickvännen och deras barn planerades och skapades samtidigt som jag fortfarande sörjde förlusten av min enhetliga familj. Så snabbt gick det.
Jag återhämtade mig relativt snabbt men successivt. Jag gjorde det jag var tvungen att göra; skaffade ett jobb, rustade upp vårt hem och vårt liv. Jag försäkrade pojkarna och gör det dagligen fortfarande, att jag ÄLSKAR dem mer än någonting annat på denna jorden och mamma kommer ALDRIG att lämna dem.

Barnen är prioritet nummer ETT i mitt liv. Därav min snabba återhämtning. Jag tillät inte mig själv att gräva mig en egen grop jag inte kunde ta mig ur – jag byggde mig en kulle istället. För mina barns skull – deras välmående kommer före mitt eget.

Så ja, jag kan relatera till och acceptera att man mår psykiskt dåligt och behöver komma på fötter innan man tar itu med annat. Men hur länge..? Hur länge ska man tycka synd om sig själv och lipa över det förflutna, när man har sitt eget kött och blod väntandes med öppna armar och en längtan knappt sann..? En omfamning av mina barn, ett litet ”mamma, jag älskar dig”, en puss på kinden – det är botemedel för hjärtesorg. Det var det för mig i alla fall.
Barnens pappa satt i mitt kök en natt i januari. Jag tyckte synd om honom i hans plågan och erbjöd honom det han påstod sig längta efter; barnen. Jag erbjöd att hjälpa honom återuppbygga kontakt med dem. Laaiti vaknade den natten och grät. När barnens pappa hör detta formligen flög han ur stolen och gömde sig i en hörna i köket. Jag förstod att han inte var redo. Jag gav honom tid. Men han har bara blivit sämre.. för att han tillåter sig själv. Enligt min åsikt. Jag har erbjudit honom gång på gång det han säger sig längta efter mest (att träffa våra söner) men handen i barnens namn jag räckt ut har han förkastat och spottat på.

Tiden går. Tiden går fort, särskilt i små barns liv. Ett år för mig är som hundra livstider för små barn.

Som ni läste senast ville min son ringa sin pappa och ja, ni känner väl till historien. Han klarade inte av att prata med sin son. Han klarar inte av att träffa dem, inte ens att prata med dem på telefon.

Det blev skit av det hela – som vanligt. Jag hade ingen större lust att kontakta honom med tanke på hur hela situationen ser ut – men jag gjorde det för min sons skull; för honom går jag genom eld. Min telefon ringde. Phini svarade. Samtal avslutades och Phini ringde upp pappa men det var en främmande tjej som svarade pappas telefon. Deras pappa satt bredvid och skakade av ångest, som jag förstått det. För att hans son ringde. han son som han ”längtar efter”. Borde han inte bli överlycklig?
Ni vet hur vansinngt rasande jag blev den kvällen eftersom saker och ting urartade. Min farmor har alltid sagt att jag har en rakbladsvass tunga och mitt ex har upplevt det förr; den kvällen fick hans nya ”flickvän” uppleva det med. Jag har aldrig varit känd för att bita min tunga.
Innan jag visste ordet av fick vi höra talas om besöksförbud hit och polisanmälan dit. Allt för vad? För att min son ville prata med sin pappa – som inte klara av att prata med sin egen son för att han är psykiskt sjuk och får panikångest attacker och trugar stesolid som läkerol? Flr att jag fick vansinnigsdåd att han tillät en främling ställa sig just precius i mitten? Hade han tänkt förklara för Phini vem hon var? Nej. Hade han tänkt förklara för Phini att han bor hos henne nu? Nej. Skulle hon förklara det för min son själv kanske? Nej. Tänkte de inte på det.. Slog det inte dem en enda gång att det där var enormt opedagogiskt att göra mot en fyraårig pojke som inte sett sin pappa på snart ett år och längtar efter sin pappa..? Tydligen inte. Och det, mina vänner, på min sons bekostnad. Jag har itne fått något i posten ännu men om det dyker upp ett besöksförbud (jag har aldrig någonsin besökt mitt ex någonstans överhuvudtaget sedan han lämnade oss) antar jag att pojkarna inte får lov att ringa heller. De har ju bara min telefon till hands.

Idag ringde mitt ex. Jag har ingen lust. Det räckte med att höra en mening från honom för att veta att det är samma visa igen. Ilska och bråk. Och det undanber jag mig. Så jag klickade honom. Om och om och om igen. Sen kom smset där han hotar med polisanmälan om inte jag och alla mina vänner slutar lägga oss i hans & ”flickvännens” liv.
Jag har inte lagt mig i någonting alls. Jag har inte sagt ett ord om hur de lever sitt liv? Mina vänner har kommenterat åsikter här. Somliga har skrivit inlägg med sina åsikter men jag vill inte kalla blogginlägg på internet att lägga sig i deras liv.

Nu till kontentan.

Jag orkar inte ge mina barn eventuella falska förhoppningar om att pappa kan komma. Jag vill inte ens hinta om det. Mina svar har tagit slut.
För att han ska kunna ha ett förhållande till sina söner måste han och jag kunna ha någon form av kontakt och någon form av kommunikation. Och det kommer inte att hända. Varenda gång jag sänkt garden och släppt in honom på det ena än det andra sättet så dröjer det knappt någon vecka innan det är tillbaka på ruta ett med ilska, gräl, skrik, anklagelser och allt man kan tänka sig.

Hur kan det komma sig att han kan få lov att vara psykiskt sjuk och fly från sina barn och sitt ansvar som förälder – fick jag det? Får mamman till hans dotter det? Nej. Vi KAN INTE. Vi måste se till att barnen har det bra. Att de får mat, kläder och allt de behöver. Tänk om jag också skulle få ett likandat nervöst sammanbrott som han är mitt uppe i nu – vad händer med barnen då? Kan jag göra likadant som honom och bara packa min väska och dra? Visst, jag fick ett mindre nervsammabrott vid seperationen men jag tog fortfarande hand om mina barn och tog mitt ansvar som förälder. There’s no escape.

Ett och ett halvt år har passerat och snart är det ett år sedan han senast fick se våra söner. Han vet ingenting om deras allergier, deras hälsa, deras utveckling, hur de pratar, saker de säger, vad de tycker om eller inte. Han vet inte hur mjuka deras blöta små pussar är och hur hårda deras varma kramar är. Han vet inte hur det låter när de skrattar och han vet inte hur det låter när de gråter efter pappas omtanke.  Om han bara visste vilken medicin enkom barnen ÄR. Bara en puss av sönerna kan få världen ljust rosa igen och vetskapen om att dessa två pojkar förlitar sig på mig, de älskar mig oavsett hur jag ser ut eller vad jag gör. DET ÄR MIN MEDICIN och det hjälpte mig på fötter. Barnen.

Jag har gett honom chanser att ta del av detta. Men han är för upptagen med att ta itu med sitt förflutna, sin barndom. Han är för upptagen med att bara vara deprimerad med panikattacker (som jag själv hade för några år sedan) och tycka synd om sig själv och söka tröst.

Well, han ber mig hålla mig borta. Och han inser att jag tar barnen med mig i det försvinnandet. För barnen har inte egna telefoner att ringa pappa med. Inte för att han svarar när hans söner ringer, men ändå. Barnen kan inte skriva brev åt honom. Jag är deras röst. Och den rösten ber han försvinna.

Och ja, jag förstår att han vill ha tid på sig att komma på fötter. Han har sagt det länge nu men han blir bara sämre. Och jag tycker inte att det är rättvist mot barnen att de ska vänta och vänta och vänta. Sist de väntade på pappa så kom han inte. Nu har de väntat tillräckligt.

Ikväll bestämde jag mig för att lägga korten på bordet här hemma och berättade för pojkarna att pappa är borta. Pappa kommer inte att komma mer. Phini undrade varför. Jag förklarade att pappa är sjuk..
Phini: Sjuk i magen?
Jag: Nej, inte riktigt.. pappa är jätte jätte ledsen.
Phini: Aww.. jag kan trösta pappa.

Och grejen är, att jag VET att Phini faktiskt hade kunnat trösta sin pappa. Men deras pappa låter honom inte ens komma nära.

Jag förklarade för pojkarna att pappa är borta, men mamma finns här. Mamma kommer alltid finnas här och ta hand om dem och jag älskar dem mest i hela världen.
Laaiti var saklig och gick igenom allt han hört och hur han har förstått situationen. Pappa bor inte hos P längre, pappa älskar inte P längre. Pappa bor hos ny flicka. Pappa älskar nya flickan.
Och gud vad jag hoppas att de inte tror att det är så det ska vara, att man bara kan flytta till tjej efter tjej..
Phini blev ledsen när han insåg att pappa inte kommer att komma. Jag förklarade att pappa mår dåligt och han förstår det. Phini bad mig ringa hans pappa och trösta honom och då fick jag förklara att jag kan inte ringa pappa. Pappa vill inte prata med mamma.

Så nu är det dags att barnen går vidare och sluta vänta på pappa. De inser att det finns ingen pappa i deras liv.

Just nu.

 

Men det kommer en dag när jag träffar en man som älskar mig OCH pojkarna och tar dem som sina egna. Jag tänker inte vara korkad och låta chansen gå mig förbi. Barnen förtjänar en manlig förebild och pappa och om jag träffar en man som erbjuder oss det (och mycket annat, såklart) så tänker jag inte vara dum och låta den chansen falla genom mina fingrar.

En pappa behöver inte vara blodsband.
Och mina barns framtida pappa kommer inte vara det.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

35 tankar om “Gone for good. Bye daddy…

  • Vallie

    Ibland kan dina ord nästan få mig att gråta, för att du skriver så fint och bra. Dina pojkar har dig, och de vet att du alltid finns där för dem och att du alltid ställer upp. Jag växte upp utan en närvarande pappa och visst gjorde dig mig ledsen ibland men mamma fanns ju alltid där. Jag inser att jag inte kan få rätt på mina ord, att jag kan få fram det jag egentligen vill ha sagt, men du gör rätt och du kan vara övertygad om att dina pojkar kommer att växa upp utan att ngnsin behöva tvivla på att deras mamma älskar dem. Och det räcker. Vad jag sedan anser om deras pappa och nya flickvännen, det idds jag inte ens lägga ner tid på att skriva, mer än att en dag så kommer deras pappa förstå vad det är han har missat, frågan är hur pass mkt försent han upptäcker det.




    0



    0
  • Lotta

    Nu e det skrivit och kampen för barnens välmående i denna sits kan börja. Nu är w borta för gott. Han har nu satt sin sista potatis. Han har bränt alla broar till sina söner. En vacker dag när barnen e tillräckligt gamla kommer han att få till svars för deras frågor och deras ilska.

    Love ya my bitch… *hart*




    0



    0
  • Caroline

    Dina pojkar ska vara glada att dom har dig!! Ingen är starkare än du!! Och din abarn vet om att du älskar dom och kommer alltid att göra=)




    0



    0
  • Anna

    Oj… sitter här och gråter. Men det va så bra skrivet, det känns ju som att du va tvungen att ta det här steget nu med dina barn även fast det är hårt som fan.. Men bättre att dom vet sanningen än att dom går och hoppas…. Du är en super bra mamma…. *hart*




    0



    0
  • MittLivSomJag

    Du har rätt.. En far behöver inte ha blodsband.
    Jag sörjer för Waynes skull, som låtit det här hända. över att han förlorar sina barn. :I
    Men mest sörjer jag över att barnen någonstans där inne i sina rena hjärtan VET att pappa inte vill ha dem mer. Även om det är sant eller ej är det vad de känner.

    Inget barn i denna värld, förtjänar känslan av att vara ovälkommen. :(




    0



    0
  • V

    Detta kommer utanför allt annat.

    Jag skriver inget för Ws skull. Jag skriver för mig själv här. Jag har inga egna barn själv, tyvärr. Men jag längtar som fan tills den dagen jag själv får se mina liv. (om de blir med W- det hör inte hit).

    Däremot förstår jag dig fullständigt och djupt vad det gäller din kärlek till dina barn och ser det som en jälvklarhet att du sätter dom i första hand och vill att dom ska må bra. .
    Jag har ALDRIG menat att komma i mellan era barn, den biten får d o W sköta själva.
    Kommer aldrig kunna säga att det W gjort mot dig, barnen eller ngt är rätt och jag har aldrig påstått att jag har all fakta. Denna veckan har vart fruktansvärt förvirrande och jag försöker hålla mig själv över ytan. Samtidigt som jag battlar med W och hans humörsvägningar.

    Av vad jag hört och sett så älskar W sina barn. Och är rädd för att utsätta dom för ngt änu värre än att vara utan sin pappa. Jag vet personligen att ett barns kärlek, är den bästa medicinen ever. Men om inte W ser det så. Finns det verkligen ngt Man/vi/jag kan göra för att ändra det?
    Som jag sagt, detta skriver jag för mig. För jag vill att du ska se att jag inte blandar mig i era barn eller vad som händer där.

    Jag lägger ner allt runt omkring. Jag har ingen lust att fortsätta men pajkastningen fram och tillbaka. Tycker bara det är så fruktansvärt onödigt att de ska behöva vara så. Bara för att man träffar ngn man råkar falla för. Hans bagage är hans bagage, dont drag me down with it…




    0



    0
  • Ankan

    Kära Maddis
    Blod är tjockare än vatten ”men kärlek är tjockare än blod.Gå vidare nu så ska du få se att allt ordnar sej till slut.Godnatt och sov gott!




    0



    0
  • Emma

    Gud vad du är stark! Om jag hade haft ekonomi så hade jag banne mig gett dig ett fång med rosor! Bara för att du är dig själv och så stark! *love*




    0



    0
  • Zyria

    ”Ett barn som kritiseras – lär sig fördöma
    Ett barn som får stryk – lär sig att slåss
    Ett barn som hånas – lär sig blyghet
    Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete
    Men…
    Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende
    Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod
    Ett barn som får beröm – lär sig uppskatta
    Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
    Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet
    Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
    Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen.”
    Av: Dorothy Law Holte

    Dina små söner kommer att ta sig igenom detta med dig vid sin sida. ”Mother is God in the eyes of children” så att säga. :)




    0



    0
  • Emma

    Usch, det gör ont att läsa det. Jag kan nästan se deras besvikna miner framför mig. Tänka mig hur ont det måste göra att inte veta när man får träffa sin pappa igen. Men de är kloka små pojkar som förstår. De VET, även om du inte hade sagt det, att du finns för dem alltid, oavsett, och att du älskar dem över allt annat. Det KÄNNER barnen. Du är en supermamma, jag beundrar dig verkligen. Skilsmässor är tuffa, speciellt för barnen som ofta blir de lidande.. Jag VET.. ;(




    0



    0
  • missmaddis Inläggsförfattare

    V:
    Detta var droppen. Detta var den absolut sista droppen i en väldigt överfylld bägare. Och du vet inte ens en tredjedel. Det enda du vet är vad han har berättat.
    Jag har försökt och försökt.

    Han har ingen rätt att be barnen vänta på honom och nu har de väntat alldeles för länge.
    Barnen gråter efter honom och längtar efter honom men han kommer inte. Jag vill inte vilseleda mina barn längre. Jag vill inte att de ska gråta efter pappa som inte kommer längre.

    Av vad du har hört och sett så älskar han sina barn. Vad har du sett och hört om jag får fråga? Hört honom prata OM sina barn? För jag vet att du aldrig hört honom prata med dem. Sett vad? Du har inte sett honom med barnen i alla fall.

    Nej det finns ingenting du eller någon annan kan göra för att ändra någonting. Det är slut nu. Nu är det dags för mig och barnen att läka ihop från denna odrägliga historien. Jag får läka efter mitt misslyckande som mamma att inte kunna tillgodose det behov mina barn har efter sin pappa och barnen får läka efter det sår han lämnat där barnen känner sig oälskade och oönskade och jag vill inte höra min son fråga varför pappa inte kommer, om pappa inte älskar dem. Barn borde aldrig ens hamna i den frågeställningen om de är älskade..?

    Och du ska veta detta, att detta är i grund och botten barnens pappas EGET VAL. Han har spottat på mina utsträckta händer då jag erbjudit honom både att få träffa barnen samt hjälpa honom.

    Du säger att du inte vill blanda dig men du frågar om du kan göra någonting – vore inte det att blanda sig? Just my two cents..

    Nu går jag och alla mina barn vidare. Vi ska läka och gå vidare och se fram emot vår framtid utan honom men förhoppningsvis kunna bygga upp vår nya familj och ersätta den vi förlorade.

    Jag orkar inte bråka med honom mer. Det räcker nu – för min skull och för barnens skull. Vi ska vara lyckliga, vi har en fin framtid framför oss.

    Så njut av ert liv, så njuter vi av vårt.




    0



    0
  • Stina

    Kära V,
    Ingen människa ska behöva ”battla” med andra människors känslor. Vi har alla ansvar för hur vi beter oss, och om man inte tar det ansvaret är man inte mogen att umgås med andra. Du har varken ansvar eller behov av att tycka synd om sådana människor, eftersom det är sympati och dallt sådana människor vill ha. Och varför inte? Jag har själv ibland velat ha andras pity, men det hjälper ingen. Vill du hjälpa W, och nu menar jag PÅ RIKTIGT, säger du åt honom att suck it up. Han är vuxen och pappa till tre barn, och när man är förälder är det slut på självömkandet. Ditt liv är inte ditt längre, utan det tillhör helt och hållet dina barn. Så, det här är vad du gör: Säg åt honom att klippa sig, skaffa sig ett jobb och bli den personen som han hävdar att han aldrig haft i sina föräldrar. Ditt jobb är att stötta, och ibland är stöd egentligen att vara riktigt jävla hård. Människor blir bara så bra som de kraven som ställs på dem kräver. W är idag white trash, men jag vägrar tro att ett sådant liv är värdigt för någon. Jag vägrar tro på att han tänker nöja sig med att leva på det viset. Tänker han det blir jag allvarligt orolig över vart världen är på väg. Om du nu äger hans blod och allt det där och har en sådan divine connection som du hävdar vill jag att använder den till att sätta honom på plats. DET är det partners gör. Man tar ut det bästa ur varandra.

    Förresten! Jag tror att du umgås med lite människor jag en gång i tiden kände. Typ scoutledare och så :) Lite kul :)




    0



    0
  • Anna Uk

    du gör mig stolt madde, spara nu detta inlägg och i ”svåra” tider LÄS DET. stå på dig. släpp inte in den jävla ideoten i ditt liv igen. du kommer finna lyckan och tryggheten och kärleken, bara låt det hända….låt inget stå ivägen för det. du har mitt stöd. aj lav ju…. AG




    0



    0
  • Nelin

    Så mycket intryck, det är alltid så när man läser en blogg av dig, intryck överallt. Först, Jag som så många andra tycker att ditt beslut att klippa banden rakt av är stenhårt bra, någonstans får det vara nog och att du är stark nog att kunna se det, det är något att ta vara på. Sen, att behöva berätta för sina barn vad du har berättat för dem, det är jag glad om jag slipper den dagen jag får barn men det var ju nödvändigt och nu så vet de och även om det är jobbig nu och kommer fortsätta vara jobbigt så är det i slutändan alltid bäst att veta.




    0



    0
  • Sarah

    Dina ord sticker sig in i mitt hjärta,
    vad jag önskar att jag hade kunnat göra något,
    vad som helst för dina söner. Ta deras sorg och saknad
    och låta de små liven bära det.
    Med risk för att vara tjatig, du är verkligen
    en helt underbar mamma *hart*




    0



    0
  • patruska

    synd om de stackars pågarna. läste v:s inlägg. hon skriver sig vilja skaffa barn??? ja hoppas verkligen att folk som skär sig, knaprar piller och mår almänt dåligt INTE sätter ett stackars barn till världen. usch.och att tjejen ens tänker på att kanske få barn med w är skamligt, har hon ingen självdisiplin? har hon inte sett hur det har gått de senaste gångerna som han var med och gjorde barn?? visst visst han mår kanske dåligt men det verkar fan inte som han gör något som helst för att ta sig ur det dåliga måeendet, förutom gör brudar på smällen och sedan lämnar dom med samma visa.(vampyria och W, detta är min aldeles egna åskit och inget ni behöver hacka på maddi över, vill ni något så finns jag under Patruska på lunarstorm :P ) vi håller alla ut och väntar på när det rätta MRmaddis ska dyka upp, en riktig karl!!




    0



    0
  • Therese Anerland

    Jag tycker att du gör helt rätt i att gå vidare med ditt och dina söners liv utan att deras sk pappa finns med i bilden.
    Varför ska du försöka gång på gång när han inte ändras?
    Bättre att avsluta och gå vidare.
    Som du skrev en pappa behöver inte ha blodsband.




    0



    0
  • Martina

    Du har tagit ett riktigt viktigt beslut och jag tror att det är det rätta.

    En dag kommer dina pojkar själva att kunna få sina svar och de kommer vara stolt över sin mamma!




    0



    0
  • A

    Lustigt hur V ser det som ”självklart” att Maddi sätter barnen först, men hur W gör i samma fråga verkar vara en annan sak.

    Sen vill jag säga en sak: När barn finns med i det hela får man helt enkelt LÅTA BLI att ”råka falla för någon”. Det är SÅNT det hanlar om, det här att sätta barnen först. Inte att ge dem sista grillkorven vid middagen eller låta dem välja program på TV; sånt är bagateller, att sätta sina barn först kräver RIKTIGA uppoffringar. Och det är ren skit att sådana osjälviskheter främst verkar förväntas av KVINNOR men väldigt sällan av män.

    Otroligt omoget, det där snacket om att ”falla för”. Som vuxen och framför allt som FÖRÄLDER måste man hålla huvudet kallt och över ytan.




    0



    0
  • Jessica

    Äntligen Maddi, äntligen…. Han ger dem inte ett smack förutom tårar och förtvivlan. Det är dags att gå vidare helt utan honom och det är egentligen inte ditt val, utan han valde det. Ingen kan någonsin komma och säga att det var du (Även om VISSA har en förmåga att skylla varenda litet på dig).
    Detta är W:s val, han har hållt sig undan, allt du gör är att berätta hur det ligger till för pojkarna så dem slutar hoppas och tro.
    Du är så stark Maddi även om jag förstår att det finns stunder då du fan inte känner dig så. Men du gör verkligen helt rätt. *hart*




    0



    0
  • Kim

    Nikke har inga blodsband till Louise men han é liktväl hennes pappa ändå. Mycket mer pappa än hennes egen far som é precis som W.
    Nikke är den pappan som Louise aldrig haft. han älskar henne så som hon är. Han tröstar henne när hon är ledsen, han skrattar med henne när hon är glad. Dom bråkar & blir sura på varandra men liktväl kramas dom & försonas. Han är mina 3 barns pappa. Ingen utelämnad.

    Man blir ingen bra pappa bara för att man kan & ha gjort barn. Är man däremot karl nog för sin rock & tar ansvar.. Annars Spermadonator. :P




    0



    0
  • Kim

    Oj sorry..

    MEN pojkarna har haft det kanon med bara dig. Visst dom gråter efter pappa men det kommer att upphöra. DU har ingen plikt att prata med barnen om honom. Så säg no more. Sen kommer det inte ta länge innan dom inte alls pratar om Pappa.

    Barnen skulle aldrig ha det så bra som dom har det idag om det faktiskt inte va för W. TACK W för att du gjorde Maddis liv till det bästa ever. *hart*




    0



    0
  • Hanna

    Du skriver så otroligt starkt och genom din blogg har jag kunnat få en annan uppfattning till saker och ting. Just barn bland annat.
    Och jag ser detta som något possitivit, det är hit du varit på väg hela tiden känns det som. Men du var tvungen att komma till gränsen när du kännt att du provat alla andra alternativ.
    Som vanligt kommer du och dina pojkar klara er bra och nu när du är öppen för möjligheterna kommer du förr eller senare hitta kärleken hos någon. En far till dina barn och han kommer kunna ge dem och dig allt det ni behöver och längtat efter. Ni kommer kunna bli en hel familj, det tror jag helt säkert.




    0



    0
  • Alexandra

    Dina ord berör mig in i djupet , jag har upplevt samma hevlete med min s k ”pappa” som dina söner gör,
    min mamma kämpade förgäves för att han skulle ägna minsta tid åt sina barn .
    Idag är det samma sak .
    Min mamma fann en ny man när jag var 6 år ,
    han är min pappa oavsett om vi inte har samma blod,
    men det är så , en pappa behöver inte ha blodsband utan det är hur han tar sig till barnet i fråga.

    Du har gjort allt som står i din makt att försöka få barnens pappa att ha någon kontant med sitt egna kött och blod, utan lyckligt slut.
    Skit i den där människan , dina söner förtjänar bättre & har det i slutändan bättre utan han i deras närvaro . De kommer tacka dig i äldre dagar.

    Lycka till & glömt inte att du är verkligen en SUPERMAMMA !




    0



    0
  • Karan

    Grattis. Det du gjorde var helt rätt även om det var sorgligt att det behövdes göras. Hur många chanser ska en människa behöva få egentligen? Givetvis är det sorgligt för barnen att höra att deras pappa inte kommer att komma och inte verkar vara intresserad av dem, men barn har också lätt för att gå vidare i sina liv. Bättre då att veta hur det ligger till och kunna gå vidare med det än att gå runt och undra varför pappa aldrig hör av sig! Ni kommer få ett bra liv tillsammans, var så säkra!/Kram




    0



    0
  • Tale

    I think you telling them daddy wont come – ever, is the best thing that can happen for them. It’s no good for them to keep hoping. And it would be no good for them to get to speak to him , or see him, just to having to go through it all over again next time he doesn’t feel up to meeting them. It’s better for them to be grieving now, once and for all.
    You will find some one better, there is no doubt in my mind. Someone better for you and someone better for them!




    0



    0
  • Karin

    Helt klart rätt val! Varken du eller pojkarna behöver honom. Dom kommer med största sannorlikhet att få en ”riktig” pappa som älskar dom, som sagt blodsband betyder ingenting!




    0



    0
  • Linda

    Jag kunde inte ha sagt det bättre själv än Emma: ”Gud vad du är stark! Om jag hade haft ekonomi så hade jag banne mig gett dig ett fång med rosor! Bara för att du är dig själv och så stark!” :)




    0



    0
  • MaddeMad

    Jag håller med Anna Uk!
    Och du Maddi…
    JAG ÄLSKAR DIG & ÄR STOLT ÖVER DIG!
    DEN MANNEN SOM KOMMER ATT FÅ VARA EN DEL AV ERT LIV ÄR DEN TURSAMMASTE MANNEN PÅ JORDEN!!!!!
    Jag önskar att det sker snart då ni 3 förtjänar det bästa :D
    löv jo!!!




    0



    0