När Kaeli kom till världen


Jo, nu är hon äntligen född, min efterlängtade fina dotter Kaeli Rose. 9 dagar efter BF. På den första soliga dagen den veckan och välkomnade sommaren med sin ankomst. Och här kommer hela förlossningsberättelsen för de intresserade.

Kvällen innan, den 15:e juni, började jag få lite sammandragningar. Men inget jag reagerade på för att det egentligen kändes som det gjort under nästan hela graviditeten. Under natten, och särskilt framåt morgontimmarna, började jag få lite fjuttvärkar. Inte så att jag egentligen tyckte det gjorde pisseont men tillräckligt för att vakna var tionde, femtonde minut. Jag gick upp några gånger och kissade och när jag vid en värk gick upp och kissade, runt 7 på morgonen, såg jag att slemproppen hade gått och jag fick välkomna morgonen med blod. Jag ringde mamma direkt, jag ville inte vara ensam längre. Sen ringde jag förlossningen. Jag berättade att slemproppen gått. “Vad bra” fick jag till svar. Och eftersom mina värkar bara var tio minuter emellan så var det lugnt. Ta en dusch, rekommenderade hon, ta det lugnt bara, det dröjer nog ett tag till. Och ja, det vet jag ju att det kan göra.

Mamma kom och vi drack kaffe tillsammans och jag tog värkarna som kom med tio till femton minuters mellanrum och ganska oregelbundna och jag hade svårt att klocka dem. De blev mer och mer intensiva men inte tillräckligt för att jag skulle bli alarmerad. Jag hade det i huvudet, som en väninna svarat mig en gång när jag väntade Phini och frågade “hur vet man när man ska åka in?!” och svaret var “när man inte står ut mer”.
Och jag stod ju ut.
Jag smsade några vänner under värkarbetet, bland andra Lotta, Björn och Emma. och Lotta har ju rätt i det hon sa att man ska vara på fötterna. Och jag vågade knappt sitta ner, rädd för att det kunde avta igen. Så jag diskade, bytte vatten till fisken och fick hjälp av mamma att renbädda min säng. sen föreslog jag en liten promenad. Det var ju strålande solsken ute. Så vi tog en liten promenad tillsammans och vilade lite då och då när värkarna kom.

Klockan 10:15 hade jag tid till min barnmorska. en sedvanlig rutinkoll. Jag ringde henne och sa att jag kanske inte kommer, att slemproppen gått och att jag har värkar. Hon sa det jag tänkte, att om det känns okej kan jag ju komma, men om jag inte dyker upp förstår hon att jag åkt in. Jag ringde Tessi och frågade om hon kunde köra mig till BM och hon ställde upp, som den ängeln hon är. Björn hade redan smsat henne och förberett henne på att jag var på gång och att hon förmodligen blir chaffis eftersom hon var ledig från jobb och hade snabbast hit att hämta.  Hon hämtade mig och mamma och körde oss till BM och vi tog med babyväskan i-fall-om-att.
Väl hos barnmorskan vankade jag av och an i väntrummet i värkar. Jag knackade på hennes dörr utan svar och började få lite panik. Värkarna blev ju inte mildare precis. När hon kom ut till väntrummet och såg mig frågade hon om hon skulle känna lite och det ville jag gärna. jag ville ju veta lite status, vart jag ligger, om jag lurar mig själv, eller nått. Om jag hoppades för mycket. Vi gick in på hennes rum och jag fick en värk som min BM andades igenom mig med och strök mig över ryggen. Och jag fick klä av mig och lägga mig ner på rygg med benen isär och häl mot häl. Hon förde in fingrar och kände efter och sa att jag var 4-5 cm öppen, åtminstone 4 i alla fall, och hon kände hinnblåsan. Hon lyssnade på hjärtslagen med och konstaterade att hjärtat slog bra. “Vad gör du här? Du ska vara på förlossningen. Åk in med dig” sa hon. Hon gjorde några anteckningar i min mapp och jag fick en värk till och hon andades igenom den också med mig och strök mig över ryggen och sa åt mig igen att åka in. Så jag skickade ett sms till Tessi och mamma och jag gick ner för att vänta på henne. Väl där ute och väntande på Tessi ringde jag förlossningen och sa att jag nyss varit hos BM, är 4-5 cm öppen och har värkar. “Och hnp kände hinnblåsan, det är ju bra, då har itne vattnet gått ännu i alla fall. Vi har inga platser lediga. Kan du vänta 45 minuter, en timme, innan du kommer in?” Vad svarar man? Vad vet jag om jag kan vänta..? “Vad gör jag annars” undrade jag och fick till svar att jag annars fick åka till Malmö. Och Malmö är inget alternativ för mig så jag sa att jag jag får försöka vänta en timme.Klockan var då runt 10:40.

Tessi kom och jag hoppade in i bilen och hann få värkar på den lilla vägen hem. Vi stannade utanför min port och bestämde att hon skulle hämta oss 11:15 Då skulle vi vara på förlossningen runt 11:30 och då har det gått 45 minuter till en timme sedan jag ringde. Bra plan. Men just som jag skulle kliva ur bilen fick jag en värk till. En helvetisk sådan och jag gnydde “hjälp mig Tessi..!!”. Tessi, som var tacksam att hon bara var taxi klistrade sig vid dörren som om hon ville försvinna och sa att jag fick ta tag i växelspaken, haha. “Ska vi inte åka in direkt istället ändå” sa hon. Och jag svarade att det fick vi nog göra, för jag klarar inte detta. Så vi åkte in direkt, till förlossningen. Plats eller inte, det skulle kännas tryggare att vara DÄR i alla fall. Jag fick värkar på vägen in och gnydde och hade mig. Tessi svor över trafikanter i omkörningsfil på motorväg som tryckte i 90 när hon ville komma fram fortare än så. Hon sa att hon förstår de pappor som stressar in när fruar ska föda, för det är svårt att inte vilja trycka ner gasen när jag fick värkar och skrek av smärta.
Mamma och Tessi skämtade och pratade och jag var inte mottaglig att delta men uppskattar i efterhand att de inte var hysteriska utan bara körde på som vanligt.

Vi närmade oss förlossningen och vi såg Lotta korsa gatan för en rökpaus just som vi kom. Tessi parkerade vid ingången och Lotta kom fram till mig och jag föll i hennes armar och gnydde och fick en värk. “Krama på, vännen, så hårt du kan” sa Lotta och höll i mig. Jag ville bara in. Jag kände hur det började trycka på mellan benen.  Så vi gick in – mamma, jag och Lotta. Tessi letade parkeringsplats hon skulle hålla till Björn som var på väg in. Jag ringde på klockan och fick en värk och lutade mig över en stol och kände Lotta ställa sig bestämt bakom mig och med ett enormt bekvämt handlag masserade min rygg. Dörren öppnades och vi fick komma in – och vänta. För de hade ju inget rum ledig riktigt ännu, de höll på att städa. Jag ville bara skrika att jag skiter i om där är städat men behärskade mig. Vi stod och väntade i korridoren och jag fick värkar och det tryckte på så enormt mellan benen. Med dämpade skrik tog jag värkarna i korridoren och efter en stund kom en sköterska och sa att jag kunde gå in nu, men fick gå försiktigt för att där var nymoppat och vått på golvet. Jag sträckte ut en hand mot sköterskan och gnydde ett “hjälp mig…” och hon tog min hand och ledde mig mot rummet.

När vi nästan var framme vid rummet, just utanför dörren till sal 3, kände jag hur det small till mellan benen. Och jag visste direkt vad det var. “Mitt vatten gick nu” sa jag och vi tittade alla ner och såg hur det rann. Jag leddes in i rummet och fram mot sängen där jag lutade mig och sköterskan la stora vadderade underlägg under mina fötter och jag plockade av mig de våta kläderna och såg det sista vattnet rinna ner. Och det var missfärgat. Det var inte klart, det var mer lite grönbrunt. “Det där ser inte bra ut, jag tror hon har bajsat” sa jag och sköterskan var lugn när hon höll med mig. Annars vet jag ju att det inte är bra att bebisarna bajsar i vattnet men hon verkade ta det så bra att jag inte heller blev stirrig. Jag fick en hemsk värk till och sa till sköterskan, som nu plockade fram grejor ur ett skåp, att det TRYCKER på. Hon sa att hon måste plocka fram grejor och att vi väntade på barnmorskan och hon frågade mig om smärtlindring. Jag vill ha epidural, lustgas, allt. Jag fick petidin med pojkarna sa jag. Men det brukar man inte ge, svarade sköterskan. Jaha? Men jag fick det med pojkarna i alla fall.
En barnmorska kom in och bad mig hoppa upp så hon kunde se hur mycket öppen jag var och hon fixade fram lustgas. Jag tog mig upp på sängen, tog lustgasen och tog det djupaste andetaget någonsin och försvann in dimman i några sekunder. Sekunder som kändes som århundraden. Barnmorskan skulle se hur mycket öppen jag var men såg bebisens huvud istället. Ojsan hoppsan.. Jag sa ju att det tryckte på? Det lilla andetaget av lustgas skickade mig till tjo-hoppsan-land. När jag kvicknade till nån sekund undrade jag för mig själv “vad fan händer, var är jag, vad händer, hur länge har jag varit här?!” Väldigt desorienterad. Jag tittade upp och såg min mamma stå vid min sida och höll mig i handen. Min blick mötte hennes en stund och jag kände en trygghet att ha mamma där hos mig. Familjärt och underbart.

“Vid nästa värk krystar du så är hon ute” hörde jag när dimman började lätta. “Hör du mig..? Vid nästa värk så krystar du, så är hon ute” upprepade barnmorskan. Och den värken kom direkt och jag tänkte för mig själv, “Nu gäller det, allt eller inget, nu jävlar”.
Jag tryckte lustgasen mot munnen och tog ett djupt andetag och krystade och tjöt i masken för kung och fosterland och slutade inte förrän hon var ute. Två kryst, sen kom hon ut. Sen kom hon. 11:22 – då föddes hon, med öppet fönster och strålande solsken och kvittrande fåglar.

Barnmorskan torkade av henne lite snabbt innan hon la flickebarnet på min mage och jag fick äntligen hålla henne. Hon såg så liten ut och jag minns jag tänkte direkt “hon är ingen 3-kilos bebis alls.. hon är mini”. Jag grät av lycka och min mamma grät av lycka. Kaeli var full av bajs och jag var full av hennes bajs men jag brydde mig inte. Hon var fullt frisk och mådde fenomenalt och andades som de ska, och hade fin färg och var en helt perfekt skapelse.

Sen kom Björn. Som skulle fotografera hela förlossningsförloppet. Men eftersom jag hann vara inne på rummet i ca 5 minuter, så hann han inte. Så han var nog lite förvånad och chockad när han blev visad in i rummet och jag hade bebis i famnen redan. Men han kom lagom till att jag skulle få krysta ut moderkakan i alla fall, även om det kanske inte är något jag ville dokumentera på fotografi. Jag var snabb med att be om min mobil så jag kunde fota henne direkt och jag var helt salig. Men klar i huvudet och väl medveten om min kropp och den resa den just hade gjort. Två andetag lustgas är inte mycket att hurra för men det hjälpte nog lite.

Mamma fick klippa navelsträngen och frigöra Kaeli in i världen och Björn plockade fram kameran och gick runt och fotade mig och Kaeli ur olika vinklar. Det blev inte som vi hade planerat eller föreställt oss men jag var glad att Björn kom i alla fall. Han stannade inte länge, hans jobb hos mig var ju klart och kramade om mig och erbjöd att sticka och handla nått åt mig, om jag behövde nått eller ville ha nått, men jag hade allt jag behövde – min dotter i famnen.

Mamma och jag fick stanna på förlossningen i 4 timmar, som är standard. Jag låg med Kaeli i famnen ett tag, mamma fick hålla henne och barnmorskan kom in med jämna mellanrum för att känna på min livmoder så att den drog ihop sig som den ska. Både Kaeli och jag fick varsin spruta K-vitamin som man får när man fött och Kaeli sköljdes av som hastigast av en sköterska. De tog temp på oss bägge och ett blodtryck på mig och allt såg bra ut och sen fick flickan vägas och mätas.
2860 gram och 48 centimeter.
Jag sa ju det.. det där är ingen 3 kilos bebis. Hon var lite lättare än Laaiti och lite tyngre än Phini. Lika lång som Phini men kortare än Laaiti. Alldeles lagom och perfekt.

Mamma satt med Kaeli så jag fick hoppa in i duschen och tvätta bort bajset som torkat på mina ben och min mage och allt blod jag hade överallt. Det var den mest fräschaste dusch nånsin och jag kände mig som en helt ny kvinna. Jag klädde på mig och tänkte “sådär ja, nu är jag klar, när kan jag åka hem”.

Men jag fick stanna de 4 timmar man måste på förlossningen och sen ner till patienthotellet där jag kom överens med barnmorskan att jag skulle gå hem på en så kallad “Tidig hemgång” – vilket innebar att jag fick snällt stanna 2 timmar till. För allt som allt måste man stanna kvar 6 timmar. Så det gjorde jag.

Mamma och jag smet ner i entrén och mötte Lotta, som slutat jobb och ville snusa bebis. Vi satt nere i entrén, jag i den obligatoriska rullstolen man får sitta i som nyförlöst (inte utan motvilja) och någon timme senare kom Emma också förbi och det blev Emma som körde oss hem igen, efter mina 6 timmar på Lunds Universitets Sjukhus.

Kan ni tro det. Från det att Tessi släppte av oss vid ingången till förlossningen, till att Kaeli var född, förlöpte ca 20 minuter. Inne på själva  förlossningsrummet förlöpte ca 5 minuter.

Och nej, det blev inte den 6:e som jag trodde (eftersom 6Shockr och 9Shockr är speciellt för detta barn, som ni vet) – det blev den 16:e istället. Så det blev ju en sexa ändå.. Men på HENNES premisser, haha.  2010/06/16

bild 004 [800x600]