Phini: Förlossningen & Förblödningen


Förlossningen

Den första december åkte vi till KK för att göra CTG, precis som vi gjorde de sista månaderna. Jag berättade för läkaren att jag haft några kraftiga sammandragningar ett par gånger de senaste veckorna. Men eftersom de inte var helt outhärdliga bestämde jag mig för att inte oroa mig. Sammandragningar fick jag ju tidigt i graviditeten. Dessa som jag nämnde var i och för sig kraftigare. Jag hade varit uppe till tre på morgonen vid ett par tillfällen, tagit varma bad mitt i natten i hopp om att de skulle avta. Läkaren sa att hon kunde undersöka mig om jag ville, se hur det såg ut. Jag tackade ja till erbjudandet, hellre för mycket undersökningar än för få, särskilt då det handlar om mitt barn. Läkaren undersökte mig och genast såg jag hennes smått förvånande min till orden ”oj då, här har det hänt saker”!

Jag tittade på min pojkvän som var med mig (barnets pappa) och började undra vad läkaren menade. Hon verkade räkna. Jo minsann, 3 centimeter var jag öppen. Det förklarade sammandragningarna jag hade haft, som i själva verket var värkar. Gissa om jag blev förvånad och förväntansfull! Ett steg närmare! Läkaren och jag hade diskuterat igångsättning tidigare. Jag visste redan att jag absolut inte fick gå över tiden eftersom barnet var tillväxthämmat – de sa att moderkakan sjunker i funktion när man går över tiden, den fungerar lite sämre och eftersom pojken redan var liten ville man inte riskera något. Man hade även förvarnat oss att det fanns en risk att det kunde bli kejsarsnitt. När barnen är så små kan det hända att de inte har kraft att födas vaginalt och då anser man att kejsarsnitt är bättre. Jag var mer eller mindre förberedd på att det SKULLE BLI kejsarsnitt – min mamma blev ju snittad med sina båda. I alla fall…

Läkaren tittade på oss efter undersökningen och frågade när vi skulle köra igång ”Idag eller i morgon” undrade hon. Utan en sekunds tvekan sa vi i kör ”IDAG”! Så det bestämdes att vi skulle åka hem och hämta den förberedda baby väskan med allt vi kunde tänkas behöva, äta lite för att senare återvända till KK som vi så väl känner till vid det här laget, men till förlossningen. Så hem åkte vi. Mer än förväntansfulla och höga på euforiska lyckorus var vi. Min pojkvän blev nervös nästan omedelbart men inte jag. Jag var inte nervös en enda sekund, bara lycklig.
Väl hemma stekte jag ägg och knaprade på, jag tänkte att det kunde vara bra med mat i magen när man ska föda barn och ägg vet ju alla är super nyttigt. Vi ringde en vän som kom och hämtade oss för att köra oss in till KK. Personalen vi mötte var vänliga och visade oss in ett rum som var förberett just för oss. På den vita tavlan stod det ”Välkomna Madeleine och Wayne” vilket gav oss fina leenden – vi var väntade, allt var förberett och planerat. Jag fick jätte sexiga kläder att byta om till (not) – nät trosor och en vit rock som pryddes av texten ”Region Skåne”. Sköterskan hämtade bringare med vatten och saft till mig och CTG sattes på magen med lilla värk dosan. Vår barnmorska Filippa kom in och berättade vad som skulle hända. De skulle spränga foster hinnorna så att vattnet skulle gå, sen skulle de sätta dropp för att få igång värkar. Hon undersökte mig för att se hur hon skulle spränga hinnorna och det visade sig att hinnorna satt precis vid pojkens huvud, så med en skalp elektrod på hans huvud sprack hinnorna.

Vattnet gick vid 13:00 och därefter sattes dropp. En timme därefter började jag få lite värkar. Inte så farliga alls, de påminde om alla sammandragningar jag haft de senaste månaderna. ”Detta är inte så farligt” tänkte jag. Barnmorskan frågade om jag ätit och tyckte att 2 stekta ägg inte var tillräckligt att föda barn på, därför sprang hon iväg och ordnade en liten matsedel åt mig. Maten jag beställde, fisk med citronsås, blev serverad alldeles för varm och med lite gummismak över den. Antar att mikro mat ska smaka så? Efter att jag ätit var det dags att försöka göra sig så bekväm som möjligt under värkarbetet. En het vetekudde provades, men den bara brändes tyckte jag. Barnmorskan visade hur lustgasen fungerade och där fann jag en god vän! En ”bean bag” provades att luta sig mot under tiden som Wayne masserade min rygg men det varade inte länge innan jag var obekväm igen. Så jag förlitade mig på kompis Lustgas ett tag till.
Barnmorskan och undersköterskan som var tilldelade oss kikade in emellanåt men inte mycket hände förrän vid 18.00 tiden. Jag hade sagt under graviditeten att jag helst inte ville ha epidural- men när klockan slog 18:00 skrek jag efter droger. ”Ge mig morfin, kokain, amfetamin – VADSOMHELST” skrek jag lite skämtsamt och barnmorskan hängde på. Tack och lov för humor! Då hade jag hängt på lustgasen ett tag och den tycktes mer påminna om veckogammal Läkerol vid detta lag. Barnmorskan ringde efter narkosläkaren som skulle sätta epidural- och jag tyckte att han tog väldigt lång tid på sig. Gång på gång frågade jag vart han tog vägen. Narkosläkaren kom och jag sattes i position, på sängkanten med hakan mot bröstet (så gott det går med en stor kula till mage) och hukad som en katt med böjd rygg.

Vad som hände härefter minns jag ingenting utav. Allt har berättats för mig utav Wayne samt lästs i journalen. Jag vet att mina stunder vid medvetande var få, att jag tittade upp mot Wayne och sa att jag älskar honom men tuppade av igen. Narkosläkaren som skulle sätta epidural- var en nål glad läkare, tydligen. Egentligen får man bara sticka 2-3 ggr men denna läkare stack mig omkring 30 gånger i min ryggrad. Barnmorskan skällde på honom och bad honom sluta, att det räckte nu. Hon bad honom ringa efter en kollega men han skulle visst bara prova någon gång till. Jag skrek, andades lustgas och skrek igen. Enligt Wayne svor jag åt läkaren med och undrade vad han höll på med. Till slut gav han upp och kallade en kollega som provade 3 gånger och sa sedan att det inte gick. Mina kotor satt tydligen för tätt och de kom inte emellan. Så jag hade suttit hukad som en katt i omkring en timme, blivit stucken ex antal gånger, upplevt den hemska smärtan och obehagen helt i onödan…  Förvisso fick jag som jag velat vid klart sinne under graviditeten – ingen epidural

Barnmorskan satte 2 morfinsprutor i vardera höft för att hjälpa mig slappna av mellan värkarna och kanske till och med sova i någon enstaka minut. Jag vet inte ens om de fungerade. Jag minns inte mycket av vad som hände därifrån fram till 20:45 när jag vaknade, låg på sidan och höll fast i barnmorskan som undrade om det kändes som om jag ville krysta. ”ja” gnydde jag och krystade lite. Vips, så låg jag på rygg i gyn ställning och hörde barnmorskan säga åt mig att krysta. Wayne stod på min vänstra sida och uppmuntrade mig att krysta. Barnmorskan sa åt mig att inte skrika ut, utan istället använda den kraften till att krysta – så blev det. En liten sugklocka hade satts på gossens huvud. Nu i efterhand vet jag varför – utav humana skäl. Eftersom pojken var så liten befarade man att han inte hade kraft att hjälpa till under förlossningen, samt mina värkar var inte tillräckligt kraftiga, så de beslöt att hjälpa oss lite på traven så att jag skulle slippa att krysta i timmar. Sugklockans hjälp var minimal dock. Jag krystade en gång, läkaren drog jätte lite, sen efter ytterligare två, tre krystar var gossen ute, klockan 20:59 den 1 december 2003!

PhiniHan placerades på min mage och med omedelbar verkan var jag klar i huvudet. Jag tittade på honom och skrek utav glädje ”TITTA TITTA”! Som om jag var den enda kvinnan i världen som fött barn och som om pojken var den enda bebis de sett. Jag grät som ett barn, lyckligare än någonsin. Wayne grät av lycka, jag minns att hans ögon var röda när han tittade på mig precis innan han lutade sig över vår son och pussade honom nätt på huvudet. Gråta kunde jag inte sluta med. Det var och kommer så förbli, den lyckligaste och mest magiska stund i hela mitt liv.

Vi bedårade vår son medan barnmorskan sydde ihop mig. Tydligen hade jag spruckit en del, plus att de hade klippt upp mig. Vilket, bör tilläggas, gav Wayne åtskilliga sömnlösa nätter på grund av mardrömmar då han sett hur de hade klippt i sönder mig. Han tyckte det såg så hemskt ut.

Förblödningen

Efter en stund fick jag en värk. Lika kraftfull som förlossningsvärkarna – outhärdlig. Jag ringde på klockan och en annan barnmorska kom in. Mina värkar blev fler och fler och jag bad sköterskan ta pojken, jag ville inte riskera att tappa honom när jag fick ont. Barnmorskan masserade min livmoder för att hjälpa den dra sig samman, upptäckte att jag hade koagulerade blodklumpar i magen och tryckte ut dem. Det var mer än smärtsamt och jag skrek av full hals. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och tryckte ut mer och mer blod. Däremellan krystade jag ut blod i samband med värkar. Jag minns inte allt som hände här – Wayne kommer aldrig att glömma dock. Han berättade för mig hur jag blev blekare och blekare, mina ögonhålor och min mun blev blå, innan min blekhet blev gul. Jag slutade inte att blöda och blod beställdes. Det senaste blodtrycket som de TRODDE att de hade, var 50/30. Min puls hittade de inte. De gav mig lavetter för att hålla mig vaken och ultraljud kördes in för att undersöka huruvida moderkakan var ute eller ej. De var inte säkra. Jag minns att mina muskler hamnade i chock och jag skakade kraftigt och kunde inte sluta. Hela min kropp skakade. Jag frågade efter Wayne och sekunden efter stod han vid min sida. Helt plötsligt körde de iväg med mig, in till ett ljust rum där de lyfte upp mig på en annan säng. Operations rummet. Massa nya människor i grönt med masker som pratade med mig utan att jag egentligen uppfattade det. Sköterskor som varit hos mig i flera timmar stod fortfarande vis min sida, höll mina händer och pratade lugnt med mig, frågade om vi bestämt pojkens namn, frågade om Wayne, hur vi träffades – allt för att lugna ner mig. Jag förstod ingenting. Samma nål glada läkare som prova epidural- på mig var där och skulle sätta kanyl. Osis! Jag är svårstucken till att börja med och desto värre efter blodförlusten då alla kärl dragit ihop sig. Samtliga grönklädda personer provade att sätta kanyler. De behövde minst 3 kanyler i mig. Mina händer, mina armar, min fot, min hals – de provade att sticka mig överallt. Vid något tillfälle minns jag att jag tittade på min uppsvullna hand och talade om för sköterskan att kanylen satt fel – den satt inte i någon ven. Droppet kom under huden. ”ja, det har du nog rätt i” sa hon och påpekade det för narkosläkaren som plockade bort kanylen. Det jag minns mest var när de höll fast mitt huvud åt sidan och sa åt mig att ligga stilla – för att kunna sticka mig. Hemsk känsla, att någon sticker in nålar i min hals. Därefter fick jag en mask för näsa och mun, de sa åt mig att andas djupt och frågade emellanåt om jag kände mig yr eller trött. Nej sa jag.
Det jag minns efter det var när jag vaknade på operationsbordet och de berättade att min man och min son var på väg för att säga hej innan jag kördes iväg till uppvaket. Wayne kom in med vår son i famnen, lutade sig över mig och pussade mig försiktigt, för att sedan låta mig pussa vår son. Och det var det, sen kördes jag iväg.
Några timmar senare vaknade jag igen, med EKG kopplat, blodtrycks manschett, pulsmätare på fingret, syreslang i näsan och dropp inkopplat. Jag bad att få komma tillbaka till förlossningen för att träffa Wayne och min son – de ringde förlossningen som sa att de inte hade plats för mig just då men att de skulle skicka upp Wayne och gossen för att hälsa på mig. En stund efter det plockades syrgasen bort, jag tyckte den var irriterande. Vid 08:00 på tisdag morgon fick jag äntligen träffa Wayne och vår bebis. De kom till uppvaket med undersköterskan som varit vid min sida under hela förblödningen och operationen – hon hade stannat övertid för vår skull, hon ville se så att allt var okej med oss innan hon gick hem. Wayne la lilla gossen i min famn, vi pussades alla tre och var lyckliga att få vara tillsammans, äntligen. Wayne var lycklig att få se mig vid liv efter en hel natt i förlossningens dagrum utan besked om huruvida jag levde eller inte. Wayne hade suttit uppe hela natten med pojken utan att äta eller sova och det var precis så som hans kommande vecka skulle bli. Tillsammans åkte vi till avdelning 44, jag blev körd i sängen med vår son, Wayne vid min sida och undersköterskan som rullade mig. På avdelningen fick vi vår väl förtjänta ”Grattis” frukost med Sveriges flagga och cider i champagne glas, men aptiten var inte där. Mitt dropp plockades bort och vi njöt av vår son. Hela dagen spenderades med att beundra honom, pussa honom och bara älska honom fullkomligt. Wayne som inte hade sovit sedan söndags natt var utpumpad och åkte hem för att vila på eftermiddagen. Men hela veckan kom han till oss på avdelningen, gosade med oss, tog foton och fyllde i baby boken efter hand. Han har varit ett OTROLIGT stöd när jag behövde det som mest.
Jag låg på 44:an fram till lördagen och bönade och bad för att komma hem. Jag ville vara med min familj i lugn och ro – Wayne fick ju knappt vara hos mig, han fick inte spendera någon natt med sin familj, han blev utkastad varje kväll men återkom på morgonen.

Han berättade för mig att jag miste 2,4 liter blod och fick 4 blodtransfusioner. Det senaste blodtrycket de trodde de hade låg på 50/30 – pulsen fann de inte. Det var på håret att jag strök med och det kommer ta ett tag innan jag återhämtat mig helt. Mina värden är usla, mitt blodtryck är fortfarande lågt. Jag tar medicin 3 ggr dagligen och påminner mig att äta regelbundet trots aptitlöshet. Det känns underbart att få vara hemma i lugnets vrå. Sover bättre i vår säng och vilar bättre.

Vårt mirakel

Pojken vår vägde 2500 gram, han var 47 cm lång och underbart fin. Ljusbrunt, gyllene hår och mörkblå ögon – han är sin far upp i dagen! Han har sin pappas näsa, men mammas lilla smilgrop på ena kinden! Långa ögonfransar som ramar in hans vackra ögon. Helt magnifikt perfekt är han! Hans namn är Phini Jay Hirschberg.

Jag skvätter fortfarande glädjetårar när jag ser hans ansikte och inser just hur mycket jag längtat efter honom. Jag visste inte att man kan älska såhär.
Tänk att det blev såhär! Min enda önskan har besannats och jag har aldrig varit lyckligare!

-/Madeleine

Phini Phini