Plötsligt händer det! 3

Jag satt i vardagsrummet och sydde för hand. Magnus spelade lite tv-spel på projektorn. Ja, han lever gott, min man.

Vår 12-åriga kille – ni vet den hyperaktiva och supersmarta diagnoskillen? Ja han. Han skuttade ner för trappan och hoppade över grinden (som vanligt) och gick ut i köket. Jag hörde kastruller och bestick väsnas.
Tänkte att han kanske fixade nått att äta. Antingen det eller så fick han nått bokstavsutbrott och kastade allt vi äger och har (inte alltför långsökt, sånt kan hända!).

En stund senare märker vi att han faktiskt städade köket. Tömde diskmaskinen.

Torkade av bordet. Fyllde diskmaskinen. Torkade av vasken. Sen gick han upp och bädda sin säng. Satte sig vid datorn en stund. Nån timme senare kom han ner igen. Började plocka upp leksaker och grejor från golvet. Ja det finns alltid grejor på golven här med alla våra kids. Så Laaiti gick omkring och plockade och donade. Helt utan att vi sagt något eller bett honom.

Vi tappade nästan hakan. Vi blev så förvånade. JORDEN MÅSTE HÅLLA PÅ ATT GÅ UNDER?!

Han har gjort det enstaka gånger förr. Det är så fantastiskt! Jag blir så stolt och glad! Så en puss och en kram och "Tack! Så glad jag blev nu. Du är fantastisk. Jag älskar dig!" Och sen fick han en glass. En finglass. Från min låda – inte barnens låda där det bara ligger tråkiga pinnglassar (Nej Hemglass har inte svarat mitt mail än).

Helt otroligt. Vid såna tillfällen tänker jag "Jag måste ha gjort nått rätt."
Men den tanken är ofta flyktig tills nån annan unge kommer och driver mig till vanvett. Är det inte ungen som spottar på golv och bord och människor (jag fattar inte varför!! Ungen fattar tydligen inte "SLUTA SPOTTA, DITT ÄCKEL!!") och springer in i väggen med näsan först så är det ungen som rynkar på näsan och ögonbryn med armarna i kors och ljuder tydligt ett "NEJ!!!" så högt att Anna-Lisa i Motala kan höra ungen.

Men det är väl det som är föräldraskap. Flyktiga sekunder av värme och stolthet som ska kompensera för den övriga tiden av pest & pina. Tack Laaiti. För den ljusglimten. Det behövdes!


Mail till Hemglass. 5

Igår – fredagsmys.

Ja ni ser rätt. TOMMA STRUTAR. Så ja – jag mailade Hemglass.
Detta mailet här under fick de idag. Ska bli spännande att se vad de erbjuder för kompensation;

Hej Hemglass.

Igår köpte vi glass av glassbilen. På kvällen – fredagsmys till ära – den enda dagen vi unnar oss något onyttigt så skulle vi äta glass. Märk väl, vi har sex barn så det går åt en del! (Bebisen äter förvisso inte glass men det kompenserar jag med pms-cravings)
Hursomhaver – plockade fram en Hollywoodstrut som jag hade smått fantiserat om i några timmar, den härligt kladdiga kolasåsen i kontrast till små daim-wannabe-kulor. Öppnade min strut heligt, försiktigt, som om den vore av guld och skulle tillbedjas. Men..

Hemglass, vet ni vad jag möttes av? Kan ni gissa? Inte?

Jo – jag möttes av INGENTING.
JA, ni läste rätt – INGENTING.
Ingen kolasås, inga låtsasdaimkulor – INTE ENS GLASS, LIKSOM!!
Inte. Ens. Glass.
I EN GLASSTRUT!
KÖPT AV EN GLASSBIL!

Förstår ni ironin i det hela är eller är det bara jag?
Struten var tom sånär på choklad den doppats i. Men glass var där ingen.

Så med några frustrerande grymtningar tog jag mig upp ur mysiga soffan med kudde och filt och gick ut till köket och hämtade en ny glass ur frysen. Och började om.
Mys i soffan – min efterlängtade glass (och detta är liksom finglassen, inget som barnen får, de får bara tråkiga pinnglassar!) och nu var det fredagsmys. Trodde jag.
Gissa om min besvikelse och frustration snart övergick i irritation när även denna glassen bedrog mig med sin marknadsförda glass genom att även denna vara TOM!!
Ingen glass i.. eh, glassen. Ingen glass i struten.
Snopet, va?

Man kan tro att min otur tog slut där men icke.

Tredje gången gillt säger men men även där gick jag bet för när jag öppnade den tredje glassen var även den TOM!!

Så ja, då blev jag nog irriterad. Sådär mitt i fredagsmyset. Och jag skojade inte när jag skrev ovan om mina PMS-cravings. Jag skojade inte alls.
PMS. – man kan säga att jag flippa lite på glassjäveln. Och ja, jag får erkänna att jag svor på Hemglass, förbannade era jävla bilar och dess förare och önskade att ni alla brann helvetes lågor.
Jag övervägde att leta upp chauffören som sålde dem och trycka upp strutarna i hans anus men jag insåg ganska snabbt att det inte ter sig produktivt.

Så nu sitter jag med tre glassar mindre än vad jag köpt. Man kan tycka det är ett i-landsproblem men åter igen – PMS. Jag behöver glass. I mängder. Och jag köpte mängder men jag fick inte den mängden jag köpt.
Nog för att en kompensation skulle uppskattas – kanske tre nya strutar vore på sin plats men hur gör vi med sveda och värk? Den mentala stressen? Bjuder ni kanske på en badboll eller nått och kallar oss kvitt? Jag är öppen för förslag!

Vore tacksam för svar. Under tiden hoppas jag att mina favoritglassar (dubbellakrits) är hela – både på glass och lakrits. Annars har vi betydligt mer problem än lite pms, Hemglass.
Så ni vet.

Bifogar bildbevis på tomma strutjävlar.

Tack & hej!


Att adoptera en goskompis!  10

Sådär ja. Nu har jag kommit igång lite igen med sovkompisarna. Jag har som projekt att sy upp alla mina idéer och sälja de efterhand. På så vis får jag även ett hum om det finns något intresse. Just nu syr jag när det finns tid och möjlighet och när kroppen kan. Eftersom jag inte tar beställning nu så blir det varken stressigt eller övermäktigt. Lagom just nu. De flesta sängormar jag ser på nätet kostar mellan 500-900kr/st. Huua. De ser oftast lite annorlunda ut än mina och sys i andra sorters tyger. Bilder lånade från Google för att visa vart jag fick idén om sängormar från första början. 

Jag syr dessa oftast i fleece och/eller collegetyg. Lite mysfaktor. Och ja, mina sängormar/sovkompisar – goskompis tror jag att jag ska kalla dem överlag – ser kanske inte ut som de vanliga. 
Sängorm, sänghund & sängapa är de goskompisar som fått liv. Utöver ormarna. Jag har sålt två stycken (de första två jag la ut för försäljning, de såldes innan de ens var färdiga!)

Jag hoppas så innerligt att mottagarna av dessa goskompisar kommer bli nöjda! 

På bordet ligger just nu apan som ska fyllas och sys igen. Sen får vi se vem som blir dess nya familj. 

På idéstadiet ligger kanin, katt, lejon, elefant ganska spikat. Sen får jag se vart jag landar! Om ni vill hålla koll, köpa, buda eller bara titta så joina gruppen missmaddis shop ( 👈🏻klicka) på Facebook. Där kommer de upp när de ligger uppe för adoption! 

Kaelis och Meelos har ni nog sett innan 



Den lite mer vuxna varianten är ju V-kudden. Den modell av kudde säljs ju som rehabilitering vilket jag kan förstå. Man kan läsa lite om dem på 1177.se. Tror bestämt de är fyllda med små frigolitkulor som de menar här. Jag fyller mina med mjukt vadd. 

Idéen om dessa kom när jag gick på smärtrehab. De hade såna där och vi fick sy egna där vilket jag inte gjorde. Jag sydde hemma själv efteråt. Den första jag sydde åt (efter att jag sytt åt mig själv) var till min sister-from-another-mister Anne. Hon var i behov av en kudde med sin dåliga hälsa (EDS) så hon låg på min priolista – jag ville gärna göra något som kanske kunde underlätta lite.  Och som vanligt skulle jag spinna vidare efter det. Sydde en till hennes dotter med, också med EDS som har problem att sova av olika anledningar. Hon älskar hundar (ja djur överlag) så hon fick denna modellen, sydd i supermjukt collegetyg 

Hon har skrivit och berättat att hon fullkomligt älskar den och att hon sover så mycket bättre med kudden. Den är något bredare och större än goskompisarna och ger väldigt bra stöd både åt rygg och mellan benen. Man sover faktiskt så bekvämt. Jag sydde även en åt min kusin Lizette. Lizette har också problem med sömnen av oförklarliga skäl. Hon bad om att få en kudde sydd och detta fick hon; 

Kvalitetstestad av proffset Meelo! Lizette säger även hon att hon sover bättre med sin kudde. Jag hoppas att de verkligen menar det och inte bara säger det för att göra mig glad eller tror att det är det jag vill höra (ang tidigare inlägg där jag skrev att man sällan vet var man har människor). Men inget hade gjort mig lyckligare än att veta att just något jag gjort för någon annan faktiskt HAR hjälpt – har gjort någon skillnad. Jag blir genuint LYCKLIG av att veta att det spelar roll. Att det uppskattas. Att jag kunnat göra en annan människa nöjd, glad, bekväm eller vadsom! 

Så detta är vad jag sysslar med nuförtiden. Några tankar eller förslag? 

👇🏻 Kommentera! 


Selektivt social eller osocial?  8

Förr var jag väldigt social. Riktigt social. Jag umgicks med människor hela tiden – allt och alla. Var ute bland människor, träffades för att fika, ut och festa osv. Hade ofta vänner hos mig. 

Idag är det nästan motsatsen. Jag föredrar att inte umgås med människor. Jag tycker det är jobbigt. Jag har inget intresse av att lära känna nya människor, skaffa nya vänner. Jag förstår inte andra människor, upplever jag. Jag gillar inte majoriteten av människor. Jag upplever det som att jag sällan eller aldrig vet var jag har människor – de berättar aldrig vad de egentligen tänker, känner eller vill. 

Om jag gör eller säger något som kränker dem eller gör de sura osv, så berättar de inte det rakt ut; de bara börjar ignorera mig. Plockar bort mig från vännerlistan, slutar helt sonika att hälsa när man stöter på varandra ute och så tydligt tittar åt ett annat håll för att undvika ögonkontakt. De stannar inte och småsnackar längre som de brukar och om de hälsar märker man hur kallt det plötsligt är. Jag förstår inte sånt. Och jag gillar inte det heller – jag tycker det är så falskt. I synnerhet då det handlar om människor som varit min vän i flera år. Jag kan på rak arm räkna upp några stycken som gjort exakt så. Det får mig att undra om det är så folk gör? Jag gör inte så. Gör du? Hur gör du? 

Människor pratar bakom ryggen på andra. Säger saker de inte säger till människan det rör. Det är så falskt. Jag gillar inte sånt. Jag hör samtal mellan andra – inte alltför sällan pratar de om någon som inte är närvarande och säger saker som de aldrig sagt till människan i fråga. 

Ju äldre jag blir, desto mer av liknande saker upplever jag och upptäcker om hur majoriteten av människor fungerar och desto mer avsmak får jag helt generellt för människor. Och därför blir jag mer och mer osocial. Jag vill helt enkelt inte. 

Jag vill inte umgås med människor och behöva undra vad de egentligen tycker, vill eller känner. Människor överlag engagerar alldeles för mycket tid i business som inte rör dem överhuvudtaget. 

Jag vill gärna veta vad jag gjort eller sagt fel. Annars kan jag inte växa som människa, annars kan jag inte lära mig. Därför vore det bra om människor vore mer öppna. Om de bara sa rakt ut ”det sårar mig när du gör/säger så”. Antingen får jag en chans att förklara mig och/eller be om ursäkt. Problemet löst – alla happy. Men så funkar det ju inte. Människor funkar inte så – tyvärr. Inte de flesta i alla fall. 

Jag stör mig på människor som alltid ska hålla med en vad en än säger. Som tycks vara så konflikträdda. Att försöka föra en konversation med en människa som bara svarar medhållande är sjukt enerverande. I synnerhet då jag vet att att det är lögn. Att de kanske inte alls håller med – att de kommer säga motsatsen bakom ryggen på mig sen till någon annan. Jag blir så sanslöst irriterad och börjar tycka illa om människan och vill inte umgås med den.  Problemet ligger även i det faktum att jag sagt rakt ut att jag inte vill de håller med mig för sakens skull – att de ÄR okej med en annan åsikt, men de lyssnar inte utan bara fortsätter hålla med – så uppenbart. 

Jag försöker uppfostra min avkomma till den typ av människor jag föredrar att umgås med. (Majoriteten av mina barn är däremot betydligt mer sociala än mig). Jag vill uppfostra de ärliga och rakfram. Men ändå trevliga, artiga och väluppfostrade. Det är en process, samhället står inte alltid på min sida i denna frågan. Det är inte helt accepterat att vara helt ärlig. Man säger ”har du ingenting snällt att säga så säg inget alls” – men vem ska avgöra vad som är snällt? Lögnen eller sanningen? Vilket vill du hellre ha – en sanning som sårar eller en lögn för att göra dig glad? 

– Är min tröja fin?, kan du fråga. Om jag inte tycker det och svarar ärligt ”Nej” så är jag plötsligt elak. Alternativet är att ljuga med ett rungande ”Ja!” Och det ligger inte för mig. 

När jag var yngre kom det många grodor. Ju äldre jag blivit desto mer har jag lärt mig att bita mig i tungan. Jag är fortfarande 100% ärlig men var försiktig med vad du frågar om du inte vill eller kan höra min ärliga åsikt. Det jag lärt mig med åren är att jag inte behöver ge människor min åsikt som inte ber om den. Jag ger inte råd om det inte efterfrågats. Vissa saker kan jag däremot inte hålla käften om. Men det är ett helt annat inlägg. 

Så, om inget annat så vet folk vart de har mig. Alltid. Om jag gillar dig så märker du det ganska uppenbart. Annars kan man fråga rakt ut och veta att jag kommer vara ärlig. 

Men jag vet inte var jag har andra människor. Jag litar inte på människor. Trivs bäst med de jag redan valt in i mitt liv. Det är en enormt sparsam skala men jag trivs. 

Ja jag är osocial. Jag gillar inte människor överlag. Jag vill inte umgås med människor. Sällan/aldrig vill jag åka hem till någon annan – jag föredrar mitt eget hem där jag är helt avslappnad och hemma. Jag gillar inte ens att prata i telefon – jag skriver hellre. Om man vill ha kontakt med mig och få svar när man kontaktar mig så gör man bäst i att skicka sms eller mail. 

Dessvärre verkar folk tro att osocial är synonymt med elak. Att jag skulle vara otrevlig bara för att jag inte gillar människor. Men så är det inte. Jag är artig, rolig, omtänksam osv etc. Folk tycks tro att man är något socialt missanpassad och inte kan socialisera bara för att man är osocial men så är inte fallet. Jag är bra på att umgås! Jag är bra på att småsnacka och allt det där – jag vill bara inte. Och om jag vill så gör jag det – men sånt kommer på mina villkor. Ingen har rätt att ställa krav på hur jag förbrukar min tid och energi. 

Ni som följt bloggen länge (har bloggat i snart 17 år) har läst alla mina dramatiska up & ner. All drama. Så är det verkligen konstigt om man får nog av all jävla bullshit & människor? Jag har sett det värsta av de alla. Antalet knivar som sitter i min rygg kan få orka räkna. Så med åren har jag fått lägre tolerans för bullshit – för människor. För lögner och svek och alla andra människors fantastiska egenskaper. 

Så där har ni det. 

Hur funkar ni – sociala? Hur ärliga är ni egentligen? Är den där tröjan ärligt ful eller en vit lögn om hur fin den är..? 


Jag tvättade mig med ett kadaver!  2

TVÄTTSVAMP!

Hur många av er visste att dessa naturliga svamparna är DJUR? 

Jag hade ingen aning, snubblade över den informationen idag när jag satt och diskuterade Svampbob Fyrkant med Magnus och vi diskuterade naturliga svampar från havet och googlade. 

Jag är äcklad! Jag har duschat med en sån! Jag har således tvättat mig med ett KADAVER!? 

Tvättsvampar är sfäriska svampdjur av släktet Spongia som lever i Medelhavet. Dessa fiskas för att bearbetas så att endast det porösa skelettet återstår , och används sedan vid bad. 

Källa: badverket.se

Läs mer på Wikipedia