Vem har manual till en styvmorsa? 13


Vi har ju redan fastställt att det inte finns någon manual för att vara förälder. Det finns ingen instruktionsbok. Alla har sitt eget sätt att vara föräldrar på. Vilket kan ju vara bra, det är lite så vi uppfostrar individer och vi får den härliga blandningen av olika personligheter i samhället. Jag vet ju vilken typ av människor jag vill att mina barn ska vara så jag ger dem den grunden av moral och etik som JAG anser rätt. Jag vet i alla fall min roll till barnen. Det är mitt ansvar att se till att de har mat, kläder, en trygg tillvaro, ett hem, kärlek, uppfostran och allt däremellan. Det behövde i alla fall jag ingen manual för att fatta. Det borde vara uppenbart för alla. Det är lite det som står i kontraktet man skriver på när man blir på smällen.

Sen har vi den andra skaran av “förälder” som definitivt inte har någon manual.
STYVMORSAN och/eller STYVFARSAN.
Vi har många namn. Styvmamma, plastmamma, bonusmamma. Kärringen som farsan bor med, etc osv. Vad ÄR vår roll? Har vi några skyldigheter? Några rättigheter alls? vad får/bör/ska vi göra?
I just vår familj ser det lite annorlunda ut. Mina tre barn sedan tidigare har mer eller mindre blivit hans. Om än inte på pappret än, men i praktiken. De kallar honom pappa, han tar samma ansvar som jag gör.
Det var ingen svår eller konstig övergång – mina äldsta söners pappa är avliden så den föräldern opponerade sig inte. Dotterns pappa kunde lika gärna varit avliden – han är inte intresserad. Hon har aldrig träffat sin biopappa så min sambo tog den rollen fort och enkelt, genom att vara som en pappa för henne; blåsa på sår, pussa godnatt, borsta tänder och allt annat som föräldrar gör.
Så min sambo slipper hela den “styvförälder” grejen. Ingen ser honom som en styvförälder.

För mig är det annorlunda.
Hans dotter sedan tidigare har en biologisk förälder som träffar henne varannan helg. Och det är ingen hemlighet att vi inte kommer överens. Vi har inte samma uppfattning om föräldraskap. Och så som jag är mamma till mina biologiska så har jag varit flickans styvmamma – alltså ingen skillnad alls. Men det är inte alltid okej med mamman. Jag vet inte alltid vad som är okej att göra. Det är en jobbig sits att sitta i, att alltid undra “är detta okej”?
Vilka “mamma-saker” kan jag göra, utan att göra den andra föräldern upprörd?
Får jag köpa kläder? Får jag fläta flickans hår? Får jag lov att borsta tänder, hjälpa till med dusch och nagelklippning? Tillrättavisa? Krama?
För även när jag gör saker av kärlek så kan det ibland bli problem. Jag förstår att mamman vill ha alla mamma-grejor för sig själv eftersom hon de facto är biologisk mamma. Men det blir svårt att undvika, för mig, alla dessa saker då jag ju är mamma i detta hemmet. Jag är väldigt noga med att det ska vara så rättvist mellan alla barnen som möjligt. Ingen får lov att känna att de inte hör hemma här. Så jag har alltid försökt att göra lika och barnen använder det mantrat mot mig ofta – de kan detta: “Får en, får alla!”
Så när ‘mina’ barn kommer och vill ha någonting, så fixar jag till alla. Om jag handlar saker till nån, handlar jag till 99% av gångerna till alla 5. När det är lov från skolan får alla vara ledigt hemma, om de vill. Och vid sistnämnda kan det bli fel. Vid höstlovet exempelvis ville hans dotter vara hemma hos mig, med de andra barnen. Det var naturligtvis okej för mig, men inte för mamman.

FÅR, KAN, SKA, BÖR – VAD, NÄR, HUR?
Det finns ingen lista på vad jag FÅR lov att göra, vad jag KAN göra och vad jag SKA göra.
Hur hårt det än låter så är det såhär, i teorin: Jag har varken rättigheter eller skyldigheter gentemot mitt styvbarn. Hon är inte mitt ansvar, hur man än vrider och vänder på det. Det är hennes pappas och hennes mammas ansvar.
Utan att tänka på det då det varit som det mest naturliga för mig, har jag tagit roll som en modersfigur åt henne utan att ens tänka på det. Jag har omfamnat henne, pussat henne och talat om att jag älskar henne lika mycket som de andra barnen, att hon är lika viktig. Jag har inte gjort skillnader mellan henne och de andra barnen – vilket nu i efterhand biter mig i arslet.

EljenaSå hur ska jag bete mig som styvmorsa? Vad är okej? Hur är man styvmorsa? För jag kan inte vara mot henne, som jag är mot de andra barnen för då blir det liv i luckan. Så HUR ska man vara? Ska jag vara mer som hennes vän än förälder? Ska hon vara som en inneboende för mig? – Eftersom hon faktiskt har två föräldrar redan? Eller ska jag fortsätta och vara modersfigur som jag gjort hittills och skita fullständigt i vems tår jag trampar på och bara ta de kvädelser som spottas åt mig?

Det är några av de hundra tankar som snurrar i mitt huvud på sistone.
Och med det sagt; retoriska frågor.

Vad TYCKER jag?
Eljena2Ju större nätverk barn har av vuxna förebilder som erbjuder kärlek och stöd desto bättre. Sen om det är förälder, bonusförälder, lärare, pedagog, mor/farföräldrar, syskon, kusin eller vadsomhelst – kan kvitta. Givetvis så länge dessa är SUNDA människor. Det är någonting jag tycker man ska unna och TILLÅTA sina barn. För barnens skull.
Istället för att bli arg/ledsen för att någon annan har en föräldraroll/förebild i ens barns liv, kan man försöka vara tacksam att någon annan också älskar ens barn och vill den väl och tar hand om det barnet då man själv inte kan eller vill. Det är en styrka att kunna, som förälder – att dela med sig av det vackraste, mest värdefullaste man har; sina barn.


Jag ska erkänna att när mina söners biopappa lämnade och skaffade en ny kvinna så kände jag INTE likadant. Min modersinstinkt ville ha barnen för mig själv vilket är enormt egoistiskt. Jag ville inte att någon annan skulle ens vara låtsasmamma åt MINA barn. Jag fick dock inte ens tillfälle att vänja mig vid tanken då det umgänget rann ut i sanden.
Idag är jag äldre och visare och ser saker och ting ur ett helt annat perspektiv. Jag välkomnar min förmåga att ändra åsikt.

Men faktum kvarstår – Jag har inte en susning om vad en styvmorsa gör och inte gör, vad denne får och inte får göra. Och ingen manual har jag heller.

Jag AVUNDAS de som kan samarbeta och kommunicera om barnen/styvbarnen. Som kan komma överens som vuxna människor och enbart se till barnens behov.. Utan onödiga och överflödiga och barnsliga “Det är BARA pappan/mamman som får!!”

Men detta vet jag; om en styvmorsa beter sig som de gör i alla sagor så är jag helt ute och reser…


Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

13 tankar om “Vem har manual till en styvmorsa?

  • NailsbyTamagal

    Oj Maddi… Detta är svära frågor med lila många svar som det finns individer.

    Att du själv kände som du gjorde när pojkarnas pappa skaffade ny kvinna, kanske kan hjälpa dig att förstå de (omogna) känslor flickans mamma har?
    Jag har själv de känslorna när min dotter åker till sin pappa, men man får kort och gott lägga locket på dem, för barnets skull.

    Min dotter pker varannan vecka till en kärleksfull familj med en halvsyster och två plastsyskon. Jag skulle inte en sekund acceptera att de på något vis, någon av dem, gjorde minsta skillnad på min dotter gentemot dem.

    Gjorde det ont i mig när Tida kom hem en dag och ”testade mig” genom att säga ”Ibland kallar jag *** för mamma”?
    Oh, ja! Jag DOG inombords… Visade jag det? Nej… Jag förklarade för henne att det är hennes val och att hon får göra det om hon vill, samt att jag förstår att hon vill göra samma sak som de andra barnen…
    Och ordet MAMMA är för mig det största.
    Hon har inte sagt det igen och kallar nu sin styvmamma vid namn, som alltid… Men faktum kvarstår att de är lika mkt hennes FAMILJ som vi är.

    Här tar min man hand om mina barn som han gjort med sin egen när han var liten. Inget konstigt eller onaturligt där. De sitter i hans knä, är med honom om jag inte är hemma, nattar dem, matar dem, hjälper dem osv…
    Han har en tonåring som jag står mkt nära – där är inte föräldraskapet på samma sätt men han är oxå en del i VÅR familj.

    Så även om hon inte gillar det så är du flickans förälder – inte mamma – förälder! Och hemma hos er är just hemma hos er. Där gäller era regler.

    Man kan inte blanda sig i andras familjer när man är utomstående oavsett om man har ett barn där eller ej. inte så länge barnet inte far illa.
    Flickan mår bra och det är er familj.
    Strunta i henne.
    Tror hon att det är farligt dör flickan får man se över var hon ska bo och göra en utredning som jag inte kan föreställa mig kommer visa annat än att er familj fungerar brs när alla barnen får samma plats.

    Våga inte falla dör påtryckningarna och behandla flickan annorlunda.
    Hon är visst dirt ansvar – på alla andra sätt än de rent ”lagliga”
    Du har ansvar för hennes utveckling och välmående för hon är din familj! Inbilla dig inget annat.
    Hon kommer på köpet med sin man precis som dina för med dig.

    Ditt ansvar, hans ansvar och hennes ansvar.
    Flickan har tre föräldrar men två som lagenligt tar beslut om henne. Punkt




    0



    0
  • Dessie

    Alltså det där är så jävla svårt. Har själv vart styvmamma till 3 barn (har inga egna än, jobbar på saken) och då barnen var hos mig och pappan så gjorde jag som man bör. Dvs gav dom mat, tröstade, byte blöjor, kramade, skällde, torkade spyor osv. Straffet för det var hårda ord för mamman. ”Det är inte dina barn!” Nej, det vet jag väl, men ska jag inte gör dom här sakerna för det? skulle jag låta dom gå i smutsiga blöjor och kläder? Låta dom klara sig själv när de hade magsjuka? Skita i att ge dom mat? Ignorera dom när dom var ledsna? Inte i min värld. Man tar ju hand om barnen och lever man med dom så växer kärlek fram så klart. ungar är ju det finaste som finns oavsett vem dom har kommit ur. Barn väljer inte sina föräldrar. Fortsätt som du gör, E verkar vara lycklig hos er och det är det enda som räknas




    0



    0
  • Jessica

    Jag tycker att du har sunda tankar och värderingar kring detta. Det skulle nog bli konstigt om du gjorde skillnad på barnen, när E ändå är så pass mycket hos er som hon är. Hoppas att det löser sig, för E’s skull – det är ju ändå henne det handlar om.




    0



    0
  • Lotta

    Det låter inte helt enkelt det där. För mig som inte har någon som helst erfarenhet av styvföräldrar, känner jag ändå spontant att man måste ju ändå vara en förälder för barnet när den är hos en. Som någon skrev tidigare, ska barnet få gå i smutsiga blöjor bara för att den biologiska föräldern känner sig osäker på sig själv och sin roll i föräldraskapet. Finns det en närvarande mamma eller pappa så kan ju ingen ta den rollen, men det är ju aldrig fel med fler älskande föräldrar.




    0



    0
  • Ebba

    Svårt som 17, för känslor och logik går inte alltid ihop. Rent juridiskt så är det pappan som bestämmer då barnet är hos honom om han vill att hans dotter får sin vilja igenom och vara hemma med dig på sitt lov, det har mamman inte med att göra, så länge det inte är skadligt för barnet. Vilket det i detta fallet inte är. Ta inte diskussionen med henne, utan meddela henne att hon får vända sig till tingsrätt alt familjerätt om hon vill ha någon ändring av situationen. Att Magnus har synpunkter på det som sker under hennes umgängestid verkar mest handla om att hon försätter dottern i skadliga situationer, som att låta henne sitta i knät och styra bilen, vilket är hans skyldighet som förälder att skydda henne ifrån. Mamman får växa upp och bita i det sura äpplet.
    Och du, fortsätt som innan, det är det bästa för barnet och det är allt som räknas. Jag vet att det är svårt, men du är stark och klok som fan.




    0



    0
  • Marie

    Gör det som känns rätt och gör ingen skillnad. Det kanske biter dig i arslet men du och E får antagligen en bra relation utav det o det tycker jag (som är uppvuxen med styvföräldrar) är det viktigaste.




    0



    0
  • Sandra

    Jag tycker nog att du ska fortsätta vara en bra styvmamma till E och behandla henne lika som de andra barnen och svälja att biomamman går bananaz.
    Jag tänker såhär;
    Vad är värst?
    Att biomamman är missnöjd eller att E ser tillbaka på ett liv där hon blivit behandlad som ett barn som är mindre värt än sina syskon (vilket det ju blir när M adopterar dina och om du skulle gå med på mammans krav o behandla henne annorlunda) Önskar att bion kunde förstå detta bara..
    För mig är valet enkelt, barnet ska ha en fin o kärleksfull uppväxt, skulle det innebära att jag får en massa skit ja då tar jag det.
    Du har den styrkan :heart:




    0



    0
  • Studentmamman

    Svåra och viktiga frågor men som känns lite till för att provocera mamman till E…Du vet ju att Hon läser här och som jag och många andra skrev i inlägget längre ner så är det svårt att förstå varför du väljer att prata med henne, smsa henne och skriva inlägg om henne…låt det vara mellan henne och M och bry dig bara om E….jag kan tycka att E är allas ansvar men kommunikationen är pappans och biomammans….




    0



    0
  • Jenny

    Det är svårt å va styvförälder. Har själv trassel med min sambos barns mamma. Blir motarbetad HELA tiden. Har varit tillsammans med min sambo i 11 år så barnen va 3 och nästan 5 år gamla när vi träffades. Och han va ensamstående pappa med dessa två då mamman hade drat för allt hade gått för fort å hon va ung fortfarande och ville festa osv osv. Så första 6 mån vi träffades så träffa barnen sin mamma 2 helger. Skit samma lång historia ska bli kort. Men vi flyttade ihopa och jag/vi uppfostrade barnen likadant. Men sen fick deras mamma stabilare liv gifte om sig osv och skulle helt plötsligt barnen bo hos henne efter bott 6 år med oss. Och efter d så har det varit kaos för våra värderingar vi hade här har hon spottat på och barnen tyvärr är rätt odrägliga och bortskämda och otrevliga till sin pappa pga att dom inte kan få allt dom pekat på som deras mamma överöser dom med prylar,lätt och ge massa saker när man har skuldkänslor d är typ hennes mantra verkar det som. Så jag har gått in och skällt ut barnen att så gör man inte och då ringer dom mamma direkt sen ringer hon oss så ja då e d igång. Detta e bara en kort resumé vad vi går igenom och som styvmamma så e det en kamp och jag biter mig i tungan och har ALDRIG sagt något illa om deras mamma när dom e här. Vill bara barnens bästa och försöker stötta min sambo i detta men FAN d e tufft för har behandlat dom som mina egna dom första 6 åren dom bodde hos oss innan dom ville flytta till sin mamma och nu är man inte ett korvöre värd. Det känns i mitt styvmamma hjärta så mycke och saknar dom så. Men som sagt jag är inte deras biomamma och det är tufft :-/ Men det är bara å kämpa vidare för man kämpar för barnens skull. Även om man bara är styvmamma…




    0



    0
  • Caroline

    Jag tycker absolut inte du ska göra skillnad! För de mår inte flickan bra av! Fortsätt som du gör! Jag hade också tyckt de var skit jobbigt om min dotter fått en styvmamma! Men om Luna mått bra av henne hade jag fått sätta mina egna känslor åt sida!




    0



    0
  • Avva

    Jag är styvmamma åt två grabbar ( nu är de 9år och 11) men när jag och deras far blev tsm tog den älsta mig i handen när vi skulle gå till bilen och kollade mig djupt in i ögonen och sa
    -”” nu när vi är här nere är du våran mamma. Och vi ska lyssna på dig som vi gör på pappa””

    Jag hade en son sedan innan (Hans biologiska pappa existerar inte i hans liv, och har aldrig gjort, han valde drogerna framför sin sons födelse)
    och efter den veckan när grabbarna var hos oss var J hans pappa i sonens ögon. Då K och M kallade oss båda mamma och pappa gjorde sonen det atomatiskt med.

    Nu har jag och J två gemensama barn och han tar alla 3 som om det vore hans eget kött och blod. Medans jag tar grabbarna som mina när det är här hos oss..




    0



    0