ante omnis mea familia

11.491 dagar…

Jag flyttade in i denna lägenheten i december 2004. Phini fyllde 1 år i samma veva och jag minns hur fullt upp vi hade med den flytten. Jag ville redan då hellre ha en marklägenhet med en liten trädgård och ett uterum som finns på detta området jag bor på och redan i augusti följande år (2005) ställde jag mig i bostadskön.
Sedan dess har jag fått ett (1) erbjudande om en lägenhet som motsvarar mina önskemål. Jag var och tittade på den men någon annan knöp den. Det var nån gång under 2007, först två år efter jag ställt mig i kön, som det hände.
På deras hemsida står där klart och tydligt att om man fyller i sina önskemål skickas erbjudanden ut via mail och utskicken sker varje måndag. Jag har aldrig nånsin fått något mail. Och när jag var inne på deras hemsida idag och kollade runt såg jag att de just nu har 4 lägenheter lediga, varav två motsvarar det som jag fyllt i på min önskemål. Varför har jag då inte fått något mail? Jag ser marklägenheter bli tomma och fyllda men jag ser aldrig att jag får något erbjudande, och jag har nu stått i den bostadskön sedan 2005-08-18 och sammanlagt i 11 491 dagar. Det är ganska länge tycker jag..
Gissa om  jag skrev ett mail?

Tiderna förändras och jag känner mig inte trygg med omvärlden. Det har jag aldrig gjort men i synnerhet inte nu när man är mamma. Jag har tillitsproblem helt generellt och svårt att lita på folk. Och denna välden är full av galna människor som gör galna saker. När jag skolade in Phini på skolan som inte ligger långt härifrån så berättade de andra föräldrarna för mig att det går en pedofil omkring runt skolområdet och han har setts i en blå bil. Jag undrar varför han fortfarande strosar omkring där om det finns föräldrar som vet hur han ser ut och hur hans bil ser ut? Vad hände med civilt ingripande? Om jag hade sett en vuxen man förgripa sig på ett barn (vare sig det är mitt barn eller någon annans) så hade det förmodligen blivit det sista han gör i detta livet och min handling förmodligen det sista jag hade gjort i frihet, på en väldigt lång tid. Om jag inte åberopar PMS dvs..
För bara nån vecka sen fick vi veta att en ung pojke på 15, 16 år blev indragen i en bil och kidnappad här i min lilla by, Det känns ju tryggt, eller hur. Så nej, jag vågar inte låta mina barn gå till dagis eller skola själva. Och det kommer jag inte göra på länge än. Mina barn har aldrig nånsin varit utan tillsyn och så trivs jag bäst. Jag har varit noga med att poängtera för mamma att aldrig släppa de ur syn. De får itne ens gå ut på gården och leka ensamma, utan vuxen tillsyn. Och jag förstår inte varför föräldrar släpper ut sina 4,5 och 6 åringar själva..? Är det något där hemma som är så viktigt att de inte kan gå ut och sitta på gården med barnen? Vad som helst kan hända.

När Martin och jag pratade om att åka till IKEA föreslog Martin att jag lämnade pojkarna på det där lekhuset som de brukar ha på IKEAS varuhus. Där barnen får ett  nummer och kan få leka – under tillsyn förvisso. Men mitt svar var enkelt och snabbt “NEJ”. Finns inte en chans, inte en möjlighet på denna planet, att jag lämnar ifrån mig mina barn till människor jag inte har en susning om vem de är? Det är ganska uppenbart? Skulle aldrig falla mig in. Jag lämnar inte ens mina barn på kalas på skattkammarön utan att jag själv är där och har koll på mitt barn. För jag litar inte på Nisse som jobbar där som har förgripit sig på barn eller Sigrid som aldrig kunde få egna barn och planerar att sno någon annans unge eller den där elaka tant Gunhild som är bitter över sitt eget liv och tjuvnyps. Den ENDA som någonsin har fått privilegiet att se om mina mirakel – är min mamma. Henne känner jag utan och innantill och henne litar jag på till 110%.
Martin kallar mig hönsmamma, jag vill hellre kalla det överbeskyddande. Hellre det än att riskera att någon gör mitt barn illa eller tar honom ifrån mig. Det är min uppgift som mamma, att se till att de är trygga och säkra.  Överdriver jag?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

7 tankar om “11.491 dagar…”

%d bloggare gillar detta: