110%…?

Tro mig, du kommer behöva mer än en termos kaffe för detta…

VERITAS VOS LIBERABIT

Det kan ingen någonsin ta ifrån mig; min kämparglöd.
Min envishet.
Mina enträgna tappra försök.
Min enorma kärlek, mitt hopp, min tro, min dröm…
Aldrig någonsin och det spelar ingen roll vad ni tycker eller tänker om saken. För som jag har kämpat för detta och kom aldrig och säg något annat. Aldrig någonsin har jag kämpat så hårt, förlåtit samma människa för så många misstag och gett så många chanser. Så när jag tar mitt sista andetag i en fjärran framtid, kan jag lugnt viska till min ängel, att jag försökte i alla fall. Och jag försökte mycket och mer än väl. Och alldeles förgäves.

ETT TAPPERT OCH HEMLIGT FÖRSÖK
Vi hade ju kontakt, M och jag. Sms mestadels. Han tabbade sig många gånger under sin vistelse I Malmö. Jag misstänkte att han bodde med en annan kvinna – han förnekade in i det sista tills erkännandet kom. För jag tyckte väl det var misstänksamt att han aldrig kunde eller ville prata med mig i telefon när han var i lägenheten, bara när han var ute och gick eller satt utanför porten nån gång. Han bodde med en annan kvinna. En annan mans kvinna, en vän, sa han. Det fick jag dra ur honom. Han ljög och nekade länge. Och jag säger inte jag gjorde rätt men en kväll när jag satt bredvid honom med hans mobil för att föra över bilder via bluetooth tog jag en snabb titt i hans telefonbok och det namnet som gav mig den där välbekanta känslan, raderade jag. Jag vet att det är fel att göra så. Inga men, inga ursäkter. Det står jag för. Så gjorde jag av ren misstänksamhet och irritation. Det visade sig senare att min känsla var rätt, det var ju kvinnan han bor med, kvinnan som han drar en snyfthistoria för som öppnar sitt hem åt honom utan att veta vad han är kapabel till.
Han blev mer aktiv på sex-communities och skrev väldigt snuskiga mail till andra kvinnor och mitt hjärta brast. Min respekt mot honom byttes ut mot ett äckel när jag såg hur han egentligen är. Hur kan han då säga att han älskar mig och jag är den enda? Han förnekade det länge, in i det sista, tills erkännandet kom. Han började möta mig vid bussen för en puss både innan och efter jobb. Den ena dagen var inte den andra lik. Ena dagen var han varm och kärleksfull över sms, andra dagen svarade han mig inte alls eller sa att jag jagade honom med sms. Jag hade den morgonen försökt ringa och skickat några sms utan svar och det var konstigt, han brukade ju svara. Vi satt ner en kväll och pratade och jag var väldigt specifik och sa att det är hans lögner som står emellan oss, jag kräver 110% ärlighet och öppenhet. Han sa han förstod och vi kom överens. Jag frågade om det var någonting mer han behövde berätta, han sa nej. Dagen efter ringde de från hans jobb och undrade var han var (jag stod som närmast anhörig) eftersom de inte hade fått tag på honom på nästan en vecka. Det var ett nytt jobb och han hade inte jobbat där länge. De berättade att han veckan tidigare hade ringt och tagit VAB för att nått av barnen var sjuka. Sen fick de inte tag på honom efter det. Jag var ärlig och sa som det var, att han har inga barn, de är mina och de är friska. Att vi inte bor tillsammans. Att han sovit över nån gång, kommit hit iklädd jobbkläder och gått upp fem på morgonen och tagit på sig jobbkläder och “åkt till jobb”. Att jag inte visste var han var eller vad han höll på med. Det blev såklart en dust om detta med och jag matades fler lögner i hans tappra försök att sopa undan. Jag sa inget men jag visste att han ljög igen. Jag tänkte att jag får välja mina duster. Det gick upp och ner, den ena dagen var inte den andra lik. Den ena dagen var det vi, den andra dagen sa han åt mig att gå och dö. Men efter många “om” och “men” och diskussioner..
Han skickade ett mail med sina “bekännelser”. Inte på eget initiativ utan efter mitt önskemål. Vi tvättar rent först och främst, kände jag. Jag kan inte påstå att jag svalde det med hull och hår men hoppet är det sista som överger och jag gav en chans till. Jag tänkte kanske, att om han bara kan erkänna sina misstag öppet och stå för det, är det halva problemet löst. Vi bestämde att försöka igen. Så han flyttade in och det var ett tappert och väldigt hemligt försök. Jag ville inte dela med mig av detta med hela världen och skriva ut det, jag pratade inte med vänner så mycket heller, jag ville fokusera helt på honom och mig och limma ihop familjen.

UTAN TILLIT OCH HUR DET VAR
Jag hade redan sagt till honom, att det kommer bli tufft. Det kommer bli svårt och jobbigt. Han var beredd och införstådd fick han det att verka som. Jag poängterade om och om igen att jag ingen tillit till honom bär, efter allt som han redan utsatt mig för, det kommer att få komma med tiden när jag själv inser att jag har inget att misstänka. han sa sig förstå. Jag sa han måste få bevisa sig. Han höll med. Han lovade att han hade inget att dölja och kan bevisa det, att jag kan få kolla hans mobil när jag vill. Jag tyckte det lät som ett försök att bevisa sig.

Han skyller allt på mig. Att jag inte kunde lita på honom – men i ärlighetens namn, vem kan klandra mig, vem hade reagerat annorlunda? Möjligtvis den människa utan ett uns känslor i kroppen, den människan som inte bryr sig. En apatisk människa, inte en sådan empatisk kvinna som mig. 
Han tyckte att jag ältade och ältade, det som hänt, att jag drog upp det han gjort och ljugit om jämt, att jag inte bara kunde släppa det. Men så går det inte till i verkligheten. Han förstår inte det för han har inte levt i en riktig verklighet. Jag fick hänvisa till allt om och om igen för att påminna honom om VARFÖR jag inte litade på honom men han förstod inte mina referenser. Jag tror det kan bero på hans låga IQ och hans oförmåga till empati och sympati.

Och hans sista tid, denna sista omgången här, var annorlunda. Jag var annorlunda ja, mer på spänn. Mer ledsen och besviken. Misstänksam. Han var lättirriterad och arg ständigt. Svor åt och till mina barn och var allmänt respektlös. Han försvann in på toa flera gånger med mobilen, annars låg mobilen gömd nånstans och inte längre framme på bordet som alltid förr. Undrar om han döljer nått – var självklart min omedelbara tanke. När jag drog upp det blev han arg igen och fattade inte varför jag inte bara kunde lita på honom. Så han började så smått att lägga fram den.  Han jobbar som vakt på svartklubbar. Jag hycklade inte med mitt uppenbara ogillande. Åter igen: tillit. han har ju visat att han kan visa intresse sexuellt för andra kvinnor och ta kontakt, förvisso över internet men jag ser ingen större skillnad. Så en oro byggde bo i mig och jag lät honom veta min oro, mina misstankar och hur dåligt jag mådde de nätter han sa han jobbade (ja, sa.. för jag kände inte jag kunde lita på hans ord) och kom hem på morgonen, på dåligt humör. Vid ett tillfälle kom han hem och stank sprit och hade glitter i hela ansiktet. Han hade jobbat sa han. Nej han hade inte druckit svarade han mig när jag frågade. Sanningen kom ju fram senare, han hade visst druckit. Nätterna han jobbade var mobilen ingenstans att finna. Gömd. Måhända att jag överreagerade men jag trodde, eller ja, jag hoppades han skulle förstå vikten av 110% öppenhet och ärlighet, att situationen var kritisk och extraordinära handlingar behövdes för att rädda det vi hade – att han själv kom, att han själv bevisade. Då hade jag sluppit undra, sluppit bli misstänksam. Men han ville inte. Och när han kom hem vid sju, halv åtta på morgonen blev han förbannad för att mina barn vaknade och inte var tysta. Det var fan inte normalt, tyckte han, att de gick upp så tidigt och så jävla respektlöst att de inte kunde hålla käften. Men som jag såg det, valde han själv att jobba och bo med en barnfamilj. Barn är barn och jag ska väl inte behöva tysta ner dem i sitt eget hem?
Vid ett tillfälle tog jag och läste hans sms när han var på toa och läste att jobbet som vakt som skulle ske på fredagen tydligen inte blev av. Han hade inte sagt det till mig, jag gissar att han tänkt dra ändå och säga han ska jobba men göra nått annat. Hans svar han skickat då fick mig ledsen då han skrev att han undra om de inte kunnat fixa så det blir jobb ändå för han behöver träffa NORMALA människor. Som ett slag i magen på mig. Varför skulle han säga till mig att han ville vara med mig, trivs med mig, men vill egentligen hellre umgås med andra? Han blev självklart vansinnig för att jag hade läst hans sms. Jag vet, åter igen, inga ursäkter, det hade jag ingen rätt till. Vi började gräla och jag tappade besinningen helt och tog hans mobil och drämde den i golvet. Han blev tokig, hytte handen åt mig och kallade mig hora och slyna och sa åt mig att dö. “ja, med ditt barn i magen…?” svarade jag och han sa bara dra åt helvete. Det lugnade sig under dagen och på kvällen var det som om inget hade hänt. Hans mobil fungerade. Och nej, jag skäms inte ett dugg och jag ångrar ingenting. Jag står för det.

På dagarna när jag jobbade var han hemma. Han har såklart inget ordentligt jobb. Ingen inkomst, bortsett från de svarta pengar han tjänar på svartklubbarna, som han inte bidrog med till familjen. Han diskade, tvättade och städade och han tyckte att jag hade låtit hemmet förfalla den tiden han inte bodde här. Men jag förväntar mig inte att han kan förstå hur det är att vara ensam med två barn, gravid och med jobb att sköta – hemmet är inte alltid min första prioritering. Om jag hade slackat som han, utan något ansvar, och bara dragit benen efter mig, så hade jag också haft gott om tid att städa. Vissa dagar, vad jag vet, åkte han in till Malmö när jag jobbade. Det fanns ingen kommunikation alls. I ett vanligt förhållande kan man åtminstone berätta såna små saker för varandra, “älskling jag åker in till Malmö och kolla min post lite snabbt bara" och det kändes extra väsentligt för mig som läget var. Varför? För att han håller allt hemligt för mig, som om något är på gång, som om han har nått att dölja. Istället för att vara extra öppen, var han extra hemlig och han borde anat det skulle bli del av vårt fall. Han berättade inte när han åkte nånstans, ej heller vart, ej heller vad han gjort. Och när det var så många sådana saker jämt börjar ju en vettig, intelligent kvinna undra. Ett plus ett är oftast två. Om det verkar som om han döljer nått så gör de oftast det, annars finns ju ingen anledning att dölja nått. Det var redan överenskommet, efter han själv sagt det när han ville komma hem “jag lovar att inte använda datorn när du inte är hemma”. Som om han skulle kunna det ändå? Men jag är inte korkad, jag vet att man kan surfa på mobilen, det gör ju jag själv. Facebook och mail. Blogg. Men han sa att han inte gjorde det, han har inte råd. Men en dag sa han att han mailat sina advokater. Oj.. Freudian Slip? Så jag vet att han mailade.

LAPPEN HAN LÄMNADE
Och morgonen när vi/han nådde kulmen var i torsdags. jag gick och satte mig i hans famn och jag öppnade om en nylig händelse och berättade lite tankar och känslor. Som vanligt fick jag inte mycket respons, inte ens ögonkontakt. Efter en stund fick han ett sms. Oftast tar han mobilen och läser det med detsamma men inte när jag låg i hans famn. För första gången, sedan vi kommit helt överens om mobil-historien, frågade jag honom i en enormt mjuk ton “Kan jag få läsa ditt sms?”. Han blev arg med detsamma och fattade inte varför jag skulle läsa det för. “Jag är bara nyfiken” svarade jag. Han sa att han inte ens fått läsa det själv ju och jag sa jag kan vänta. Men han gjorde inga försök att läsa det när jag satt där tills jag frågade igen. Han verkade lättad när smset bara var från mobiloperatören som jag fick läsa. Sen kasta han mobilen på soffan. Jag frågade om jag fick titta igenom hans mobil, som han erbjudit mig att få göra förr. Han blev arg, såklart. Men varför då erbjuda sånt förr, om han inte tänkte efterleva det? Efter en stund gav han med sig och jag fick titta. han har ju raderat alla samtalslistor och alla skickade och mottagna sms. Som han sagt att han skulle sluta med. Jag undrade om det inte var jobbigt att all musik heter “spår 1” osv och även det blev han förbannad för. Han undrade varför i helvete jag gick igenom hans musik för, vad fan har jag med det att göra. Han blev arg för att jag skulle kolla hans mobil och åter igen förklarade jag det där med tillit, men förgäves, mannen kan inte förstå. Han är oförmögen. Efter denna tid med honom står det mig klart att han måste lida av något form av handikapp. Jag tror att han är förståndshandikappad. IQ-befriad. Vad man än pratat om, vad man än försökt förklara, så kan han inte förstå någonting och hans omogna beteende påminner om ett barns.  För en man på snart 40 kallar inte sin fru för hora eller slyna eller önskar livet ur henne. Det står mig så klart.
Jag reste mig och gick och gjorde mig kort därpå i ordning för jobb. Han låg i badet, jag sa hejdå innan jag gick. Under dagen hörde jag inte en suck från honom. Jag får åtminstone nått sms av honom men inte på hela torsdagen. När jag kom hem från jobb låg där en lapp till mig på bordet och alla hans saker var borta. 
Av lappen läste jag:

Hej Madde;
Som läget är mellan dig och mig tycker inte jag om att vi 2 skall gå med en spänning mellan varandra, så där av flyttar jag ut härifrån ett tag tills vi finner att vi verkligen kan lita och förstå varandra till 110%. Jag gör inte slut eller så, bara flyttar ut härifrån, vill gärna att vi ses och umgås oavsett som tidigare, men ta nu ej detta på fel sätt eller så, det har inget med att jag ej älskar dig eller så utan jag vill vara din bara din, men känner mig instängd, finns inget att göra ej heller så kan jag söka jobb eller så där av. puss puss men som sagt jag gör inte slut, + jag trivs inte i denna lägenhet längre, för mycket skrik och bråk med mera och det fixar inte jag, älskar dig och du är allt för mig, men jag kan inte vara här just nu, allt känns så konstigt puss

Och det var ju ett väldigt hastigt beslut. Självkart har han ordnat boende redan, förmodligen hos en kvinna han har haft kontakt med. Och det självfallet bakom ryggen på mig. Det var så hastigt och utav en mindre anledning än vad han haft förr och jag vet att det fanns en annan anledning till att han stack så hastigt. Jag vet även att jag aldrig kommer få reda på det. Men han skulle någonstans, göra någonting, med någon annan, den saken är jag säker på. Han sitter knappast ledsen nånstans, han är knappast ensam. Han varken älskar mig eller barnen eller saknar oss utan har tagit sig fri alldeles själv och han är förmodligen nöjd med det. Han har förmodligen, bakom ryggen på mig, ordnat upp det för sig redan. Så går det ju till.
Han lämnade denna lappen till sin gravida fru. Inget hejdå, inga diskussioner, ingenting. Jag tyckte det var lågt och omoget, respektlöst och ryggradslöst. Men jag hade inte förväntat mig mer än så av honom – han ser så tuff ut och han är så uppkäftig, men gudarna ska veta att han är den största mesen jag någonsin sett. Han är så enormt konflikträdd och kan inte ta en fajt, inte ens med en kvinna.
Jag tyckte att Wayne var ryggradslös som dumpade mig via sms när han satt i soffan bredvid, men denna mannen tar fantamig priset. Han stack när jag och barnen inte ens var hemma. Han skriver att han inte gör slut men i ärlighetens namn.. kom igen. Jag skrev ett långt mail till honom och berättade vad jag tyckte och kände och förklarade hur det kommer se ut framöver. Jag berättade vad som blivit fel men jag vet att han fortfarande inte kommer förstå men vet ni vad – det gör mig ingenting. Jag fick tömma mitt inre, jag har sagt mitt och när jag står framför min skapare vet jag att jag gjorde rätt.
När barnen kom hem frågade de vart han är och jag sa som det var, att han hade flyttat och bara lämnat en lapp. Barnen blev ledsna men framför allt Laaiti, som älskar honom så mycket. Den kvällen grät han sig till sömns. Laaiti bad mig ringa honom och be honom flytta hem igen men det kan jag ju inte.

HAN STAL MINA OCH BARNENS SPARPENGAR
Jag var besviken över lite jag och familjen var värd att bli lämnade såhär men min besvikelse övergick snart till en chock och ilska. Phini hade tappat sin första tand i torsdags. Han hade även blivit av med den på skolan och  var ledsen för att han inte skulle få något av tandfén. Men jag lugnade honom och vi satte ett glas med vatten på hans säng. När de hade somnat gick jag ut i köket och öppnade skåpet där jag och barnen har vår gemensamma sparsamling av mynt. Flera månaders samlande av både mig och barnen. De har bidragit med sina egna mynt och jag har lagt i min växel. For a rainy day. När man är ensamstående med barn har man det inte alltid bra ställt ekonomiskt och en liten extra slant undangömt är bra att ha. När jag öppnade den för att ta mynt till Phini’s tand, var våra sparpengar borta. Där var tomt. Inga pengar kvar. Tusen tankar rusade igenom min hjärna inom loppet av en sekund och jag kunde knappt tro det. Det slog mig att han hade sagt häromdagen att han hade faktiskt räknat sparpengarna och där var 450 kronor. Jag reflekterade inte över det. Men det slog mig då, när jag stod med den tomma burken i handen. Jag pratade med en av mina närmsta vänner i telefon under tiden (Björn) och plötsligt hörde jag inte vad han sa längre. Jag hörde att han pratade men jag hörde inte vad han sa. Jag satte mig på sängen med telefonen vid örat och burken i handen och bara satt där och tittade. Av alla ryggradslösa saker.. Jag kunde inte tro det. Mina och mina barns sparpengar. Han tog dem.
Han länsade mig. Trots att han vet vilken taskig sits jag sitter i just nu ekonomiskt, som han faktiskt är till viss del skuld av sedan de månaderna han bodde här utan att betala för sig och jag hamnade back när jag skulle betala vårt bröllop själv och försörja honom. Han tog våra sparpengar.. Jag skickade ett litet sms till honom: “Phini tappade sin första tand idag. Jag skulle hämta mynt och lägga i glaset, han har längtat efter det, sin första tand. Och gissa vad… Mina och barnens sparpengar är borta. Pengar vi sparat länge till hårda tider. Både Phini och Laaiti har bidragit med sina egna mynt och jag har lagt i all min växel. känns det okej? (Självklart var det inte du, ju). Jag och mina barn har blivit bestulna på våra enda sparpengar, i vårt eget hem. Tack M. Hoppas du sover gott…” 
Men jag fick inget svar. Kommer inte få det heller. Varken på detta eller mailet. För att han VÅGAR inte. Jag kan bara hoppas att han skäms men inte ens det tror jag han är kapabel till.
Men han VÅGAR INTE svara mig, han är en konflikträdd liten pojke, som ljuger för att rädda sitt eget skinn. Han tänker bara på sig själv och kör över ALLA och utnyttjar ALLA för egen vinnings skull. Jag tycker så förbannat synd om de naiva människor som han ljuger för och drar snyfthistorier för nu för att de ska ställa upp och hjälpa honom. Hans vänner som han leder rakt in i ett väv av lögner. Men sanningen kommer alltid fram,. jag har en tendens att hitta den tidigare än de flesta, men förr eller senare.. och då får han ligga som han bäddat och det alldeles ensam. För vem fan kommer vilja leva med honom som han är? Vem fan kommer vilja ha en familj med en man som man inte kan lita på? Inte jag i alla fall. Han är inte del av min familj längre och kommer inte bli det heller. Min närmsta familj består av mig och MINA tre barn. Mina tre barn utan pappor. Fan vad han gick miste… Han spikade fast den sista spiken i kistan när han stal mina och mina barns enda sparpengar…

För mig har alltid familjen varit viktigast. För honom är han själv viktigast. För mig betyder det mer att de jag älskar mår bra, men i hans värld är det bara hans eget välmående som spelar någon roll.
Så trampa på mig, igen och igen. Stampa på mitt inre och trasa till mig ännu mer. Se mig blöda, hör mig lida. Men jag reser mig igen och starkare än någonsin förr. Jag har så mycket mer än du någonsin kan få och mitt liv kommer alltid vara till brädden fylld med familj, kärlek, genuin omtanke och massor av fenomenala vänner.
Vad har du? Ingenting – förutom dammet av det du kunde ha haft men valde bort och försakade och vände ryggen åt. Du kommer förbli ensam och det är inte synd om dig. För du valde detta själv. Du ska aldrig mer få se en tår hos mig, Du ska få se mig resa mig upp och leva det underbara livet du kunde fått och jag kommer vara beväpnad med de erfarenheter du gav mig.

Och skillnaden mellan mig och de flesta kvinnor är att jag inte bara håller tyst. Att jag inte sitter tyst och ledsen och misstror och misstänker och lever med mannen jag inte litar på, år efter år. Skillnaden är att jag ifrågasätter och frågar, jag undrar och jag är långt ifrån konflikträdd. Jag tar mig an striden och det får leda mig vart det vill men jag tänker inte låta mig föras bakom ljuset, jag tänker inte leva i ett mörker. Jag förtjänar bättre och jag gör min röst jävligt hörd. Jag är väldigt förlåtande, jag är inte vidare långsint i de flesta fall. Men alla har sin gräns och gränsen har denna “man” gått förbi om och om igen.

Säg aldrig, att jag inte kämpade eller försökte. 
Jag gav mitt ALLT, jag gav varenda en av de 110% som han och jag hade lovat varandra. och mer därtill. 
Av honom fick jag ingenting.

Och jag valde att publicera detta publikt för jag ser ingen anledning att hålla honom bakom ryggen. Ser ingen anledning till varför jag ska hemlighålla detta. Jag står för det jag har gjort, något han aldrig kunnat eller kommer kunna göra. Så nu vet ni alla. Exakt vad som hände, exakt vad som gjordes och sades.
Döm själv. Dra en egen slutsats. Det gjorde jag.

Du gillar kanske också...

28 svar

  1. Andie skriver:

    Du är stark Maddie och jag tror på dig. Det är starkt av dig att ta ställning och inte linda in ditt liv och dina tre barns liv i hans väv av lögner. Man kan vara arga på varandra och välja att separera men man stjäl inte, och man gör inte slut via en lapp.

    Maddie du förtjänar all *harrt* i världen.

  2. Jessica skriver:

    Jag klara det utan kaffe. Hade jag inte varit höggravid hade nog dock behövt en 6:a skåne på detta för att lugna min vrede. Det är helt sjukt, helt sinnes. Jag finner inga ord. Det är bara så sjukt, han är bara så sjuk. Och jag bara undrar varför måste just du drabbas??

  3. Ja du.. ibland är det nästan så att jag tror att du hittar på.
    Så här mycket galenskap KAN väl inte hända en och samma människa?

  4. missmaddis skriver:

    @Tamagal: Du anar inte hur högt jag önskar att det inte var så. jag förstår det inte själv. Pratade med min mamma igår och hon sa det själv, som följt mig genom hela livet. jag förstår inte heller HUR allt kan gå emot mig. Why me..?
    En sak är säker, hade jag inte haft mina barn hade jag gett upp för länge sen.
    och ja jag förstår även att det kan vara svårt att tro, det låter som en taskig B-rulle från Hollywood. Det är en blogg på internet där jag sonika återberättar, men mamma och vänner är nära och ser allt och hör allt. Hade jag kunnat bevisa allt hade jag gjort det, men ni är ju inte här. Hade kunnat be er fråga honom själv, men jag tvivlar på att ni hade fått sanningen, när inte ens jag får den själv.

  5. Dessie skriver:

    Förstår att du gav honom en chans till. Man hoppas ju alltid på att det ska bli bättre.

    Men av alla usla jävla saker man kan göra! Stjäla pengar av sin fru och hennes barn!! *grrr*
    Hur kan man sjunka så lågt som människa?

    Tänker på dig och DINA tre barn.

    Jag säger som Ulf Lundell: ”Vill du ha din frihet får du ta den” *hart*

    Kramar

  6. nina skriver:

    herregud! sänder tusen styrkekramar till dig för det behöver även den starkaste i tider som dessa. det är för jävligt att det ska bli såhär, stackars phini o laaiti, tur att de har en mamma som du bland alla svekfulla män.
    stor kram och jag önskar er en fin helg trots all den här skiten. *hart*

  7. patruska skriver:

    stor fucking jävla SUCK!

  8. Hello/Helena skriver:

    *bash* *cannot find words*

  9. Madde skriver:

    Men gud så jävla tragiskt, varför händer detta dig hela tiden? När fan ska du få vara lycklig med en vuxen man?
    Kram på dig gumman

  10. Therese.A skriver:

    Jag fattar inte att han kan vara så otroligt låg.
    Hur f-n kan han behandla dig på det sättet och dessutom barnen?!!
    Att dessutom sno pengar är ju ännu jävligare.

  11. A skriver:

    Eftersom jag inte finner några ord som passar att beskriva vad jag hyser för tankar om Mr M just nu så skickar jag dig en jääääääävla massa kärlek istället!

    *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt*

  12. Ellen (tooba) skriver:

    *george* *bash* *grrr* f_u *whambam* *whap* Fy fan för drägg! *KRAM*

  13. Saija skriver:

    Åhh herregud!
    När ska du få lugn och ro gumman…?

    Känner så med dig! Jag är så glad att du har din fina familj, dina barn och dina föräldrar och alla fina vänner.
    Jag önskar jag hade funnits nära dig nu så jag kunde ge dig en stor kram!

    Jag vet att du är stark och kämpar på, men ibland behöver man få vara ”liten” och ledsen också…

    Massor, massor massor med kramar till både dig och barnen!
    *harrt*

  14. MariaMalmgren skriver:

    *harrt* *harrt* *harrt* håller med emma detta känns som taget ur en såpa… älskar dig och dina barn. *harrt* *harrt*

  15. Teres skriver:

    jag blir så ledsen…

    Jag vet hur det känns att bli trampad på. Att bli sviken. Att bli ensam.

    Jag hade hoppats på att livet skulle vända för dig. Att du skulle ha en närvarande & aktiv pappa till dina söner & kommande barn. Att du skulle för en gång skull kunna dela ansvaret med en annan vuxen människa…
    men…

    inte du, inte nu… heller!

    Du får säkert höra (precis som jag) att andra tycker att man som ensamstående är stark, att man klarar så mycket… Men har vi nått alternativ? Om inte vi tar hand om våra barn, vem ska göra de då?

    kram
    Teres (du vet från Lunartiden då vi hade våra förstfödda i magarna!!)

  16. Anna skriver:

    Ja som någon annan skrev det finns inga ord för Mr M. Så jag ger dig och dina tre barn massa kärlek….. *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt* *harrt*

  17. IceQueen skriver:

    Även om man råkar ut för mycket så tror jag ändå nånstans att man inte råkar ut för mer än vad man klarar av. Även om det känns fruktansvärt när det händer och kanske om och om igen. Man hanterar det, växer, blir starkare och lär sig. Det är något som dessa väldigt små människor som behandlar andra illa, aldrig kommer att göra och karma, det kommer igen!

  18. Lina skriver:

    Jag känner verkligen för dig och framförallt för dina barn som ännu en gång fått en fadersgestalt borttagen från dem. Jag vet att inget jag skriver kan göra det hela bättre, men din situation är verkligen hemsk för alla inblandade. Jag lider verkligen med dig.

    Jag känner inte dig utan kan bara basera det jag känner efter vad jag har läst. Jag frågade en gång tidigare, och jag ber om ursät om det var för privat, om det inte hade kunnat hjälpa att gå och prata med någon proffessionell som har hanterat andra människor i din situation. Som kan ge en objektiv synvinkel på saker utan att vara inblandad i dem emotionellt.

    Vi lever ju trots allt våra liv efter de upplevelser vi har och detta ger oss också mönster som följer oss vare sig vi vill det eller ej. Människor som vuxit upp med våld, otrygghet och missbruk kan ju till viss del, om än omedvetet, även söka sig efter detta som vuxen.

    Jag upplever personligen själv att jag är väldigt mönsterstyrd och söker själv nu som vuxen, det jag fick som barn.

  19. Sarah skriver:

    Ja..


    ..
    Jag finner inga ord
    Försöker komma på det värsta jag kan,
    men det finns inga ord för vad jag tycker
    om Mr M just nu.

    *harrt* till dig o barnen

  20. jenny skriver:

    usch!!!!
    Fan vad ont det måste gjort i dig när din lill kille grät för att M stuckit!!
    usch och fy vad jobbigt!!
    Känns som du behöver en ny start! ?? *harrt* vet ej hur.. men något nytt
    Ny stad,lägenhet,gå ngn kurs el ngt!!Ordna en lite fest för dina nära vänner och bara sitta och snacka skit hela kvällen och äta gott!! Nytt syre
    Detta är ju inte lätt alls!! Men när gud stänger en dörr öppnar han ett fönster el hur säger folk!! kramar från mig

  21. Irmelinat skriver:

    Jag känner inte dig, men blev gripen av att läsa din historia igår kväll.
    Jag har en gång varit i en liknande situation, barn i magen , massa svek, ekonomisk svår sits etc. Jag lyckades få rätsida på mitt liv & den relationen, men skulle ALDRIG göra om det om jag innan vetat hur mycket det skulle kosta mig i år av mitt liv & energi. Varför gjorde han så mot mig ? -han var rädd för kärleken & allt ansvar.
    Provade en massa saker, det som passade oss bäst var kyrkans familjerådgivning, men då krävs att båda vill, annars får du stålsätta dig & fortsätta själv på egen hand.
    Kom ihåg att det är inte medvind som får drakar att flyga, det är motvind.
    Sköt om dig / Ylva

  22. lindgren skriver:

    ska presentera mig först, jag är en 17 (18) årigt tjej som läst din blogg nu ett par månader, jag älskar att läsa den, du skriver väldigt bra, man kan höra dig i huvudet på något vis utan att man ens träffat dig. jag gillar att se allt positivt som händer med din familj , och sen samtidigt se hur du kämpar för din egen och din familjs rättvisa.

    jag tycker du gjorde allt rätt, du gav många chanser, och du försökte, men detta är helt enkelt en jävligt egoistisk människa, och tyvärr finns det gott om dem.
    min egna kille har själv nästan gjort samma sak, vi har varit tillsammans från och till i 3 år nu, och redan efter bara några månader så visa han intresse för andra, men jag bet ihop och lyssna på hans alla förlåt och lov om bättringar.allt fortsatte sen , fler saker kom fram efter hand men hela tiden så sa han att han skulle sluta för han älskade ju mig. i oktober 2008 fick jag nog, då hade han under en veckas tid träffat en av mina närmsta vänner och haft sexuellt umgänge med henne, när jag fick reda på det så konfontrerade jag ju honom ytterligare en gång till, och han erkände igen men bara att det hänt en gång, efter att jag frågat honom hur det kom sig att jag inte ens förtjänade hans sanning så gav han upp och erkännde till allt. jag fick nog och sa till honom att det var slut och han gick in i deprission. vi hade många gemensamma vänner. och eftersom jag hade fått nog så gick jag inte och var ledsen, därför föll all fokus på honom, våra vänner tyckte synd om honom och försökte övertala mig till att förlåta, tala om för mig hur hemsk jag va som bara strunta i att han grät varje dag, att jag var det enda han prata om, men jag ville inte , jag tyckte det räckte . det resultera till att våra , mina, vänner försvann, de pratar inte längre med mig, de vill inte veta av mig, för det jag gjorde mot honom var värre än det han gjorde mot mig, jag lämna honom och det var värst.
    tre veckor senare hade han en ny tjej!

    vi hörde inte av varandra mer, inte på fyra månader, efter fyra månader ringde han mig, mitt i natten på dolt nr, han va helt tyst men jag förstod att det var han, så efter en stund börja jag prata , jag förklara för honom hur det kändes att göra allt för uppmärksamhet från sin pojkvän men bara se hur han tittar efter andra, efter ett tag börja han svara mig, och sen några veckor senare träffades vi och bestämde oss för att försöka igen, han kändes annorlunda, pratade och sånt annorlunda, verkade ha vuxit upp. nu har vi varit tsm i nio månader, och än sålänge har där inte hänt något, jag har rätten att kolla upp allt jag vill, när jag vill, och inget raderas försen han har frågat, han har försökt, det är svårt men jag slappnar faktisk av mer och mer, kollar saker mer sällan, nu för tiden kollar jag knappt upp saker han säger längre, men jag är fortfarande tveksam, men nuförtiden så klandrar han mig inte för det, utan han accepterar att jag inte litar på honom till tusen.

    vet inte vad mitt syfte är riktigt med att berätta detta, men tror lite det är för att jag vill isa dig att du aldrig är ensam, du har dina underbara tre barn, föräldrar, vänner, och en massa läsare, som alla vill veta hur du mår och hoppas att du en dag får det rättvisa liv du förtjänar.

    ha en bra dag, kram

  23. Camilla skriver:

    Du är stark, Maddis och jag beundrar verkligen dig.
    Var stark, lyckan kommer till dig med! *harrt*

  24. Sandra skriver:

    I D I O T! Hur fan kan bete sig som han gör? Som du säger, han är snart 40 & har inte ett ens uns av social kompetens. Han är vidrig!
    Fy fan! *growl*

  25. Jessica skriver:

    Jag förstår att du ville ge det en chans till…men jag säger bara *george*

    Du och dina barn förtjänar bättre än så.

  26. jenny skriver:

    *puke*

    *george*

  27. Linnéa skriver:

    det här var fan det sjukaste jag någonsin läst. han är ju det lägsta av det lägsta i denna värld. betala någon för att krossa knäskålarna på honom, det aset.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com