3 ÅR har gått sen sist.

Det är mer för läkarens skull som jag ska lämna blodprov för att bevisa min järnbristanemi, själv märker jag det ganska tydligt. Det är ju inte första gången jag får det.

Ni som följer bloggen vet att jag får järnbrist-/anemi med jämna mellanrum som direkt komplikation av mina gastrooperationer. Mitt upptag är betydligt sämre. Och vi vet också att jag inte kan ta varken järntabletter, flytande eller droppar. Det enda som funkar för mig är att få järn intravenöst, dvs rakt in i blodet via antingen sprutor eller dropp. Och nu är det dags igen. Sist jag fick järndropp var 2016, nån månad innan jag födde Meelo.

Jag har känt av det några veckor. Orkeslösheten som kom smygande. Den svidande känslan i munnen, sprickor i mungipan, blekhet, mitt hår som blir torrt, hår som jag tappar osv. Jag vet vilka mina symptom är. Jag har vänner som också får samma diagnos men inte med helt samma symptom alltid. Förutom det mest signifikanta.

Tröttheten. Den bedövande orkeslösheten som sträcker sig långt bortom att vara sömnig. Den kan liknas vid narkolepsi, vill jag våga påstå.

Jag är helt slut. Dygnet runt. Jag vill inget hellre än att sova och gör det varje chans jag får. Dvs när mina barn sover och när de är i för-/skolan.

Jag vaknar trött och är trött hela dagen. Jag orkar inte ta itu med något alls, allt blir en ansträngning. Min kropp är fysiskt trött, det känns som en ansträngning att bara gå eller lyfta en arm. Mina 10 skedar¹ har blivit 2. Och det är inte så att ju mer jag sover desto tröttare blir jag. Det gäller inte vid anemi.

Så jag pratade med min läkare i början på veckan. Hon skulle skicka remiss hem till mig så jag kan ta proverna här. Men än har inget kommit och jag börjar bli otålig nu för jag orkar inte vara trött.

Med tröttheten kommer så mycket annat. Man känner sig värdelös som inte gör nått. Man vill så mycket mer än man klarar av. Så blir man frustrerad. Besviken. Man blir deprimerad. Sömn är så underskattat. Jag behöver min sömn. Men just nu behöver jag järnet mer.

Jag kan störa mig på folks kommentarer som ”aha, järnbrist, då ska du äta blodkorv, det är järnrikt!” eller andra goda och välmenande råd om hur jag ska få upp mitt järnvärde, av människor som inte har en aning om vad de pratar om. För mig gäller bara en sak och det är alltid dropp.

Har ni erfarenhet utav att ha järnbrist-/anemi?

– Vilka symptom fick ni då?

¹ för mer information om vad som menas med antal skedar, klicka här

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Jeanette skriver:

    Behöver också dropp, har också gjort gbp och kan inte annat än dropp. Mest märkbart när jag varit gravid men precis fått att jag ska lämna prov. Jag har bra blodvärde men dåligt ferritin, fick en gång Samtal av en läkare om att det var väldigt konstigt.. Men jag hade då erfarenhet av det så visste att så inte var fallet. Tänk alla som är nya på det!
    Tröttheten tycker jag är konstant men blir värre vid brist!

  2. Susanne skriver:

    Japp jag har haft anemi och fått dropp under 4 månader…. Det jag framförallt märker det på NU var att jag var kritvit DÅ. På bilder osv ser jag verkligen att jag var sjuk. Sen sov jag all tid jag inte jobbade. Dvs efter jobbbet kom jag hem, åt middag och gick sedan och lade mig. Inte vila på soffan utan klädde av mig och lade mig för natten.
    Min hypoglykemi ballade ur helt också. Jag kunde inte äta ngr kolhydrater alls utan att däcka…. Skitjobbigt rent ut sagt!

    Själv har jag nu lyckats dra på mig brist på Bvitamin och folsyra och googlar man vad som händer då blir man lite rädd….. irriversibel förlamning tex känns inte så lockaden. Inte döden heller för den delen.
    Så nu har jag påbörjar injektioner för det istället…

    Dessa jävla bristsymtom HELA tiden…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com