[ADHD]: Vi får ge barnen varsin myrslok!

Öppen diskussion

ADHD


Av olika anledningar har jag suttit och efterforskat lite om olika diagnoser som ex ADHD, ADD, DAMP, Aspergers, Autism, Tourettes osv. Jag finner det väldigt intressant och fascinerande. Jag har några olika nära vänner som har diagnoser och har pratat lite med dem om hur de upplever det att leva med en sådan diagnos, med eller utan medicinering/behandling.

Idag vill jag diskutera ADHD. Och jag vill mer än gärna höra ALLA era åsikter, era tankar, era erfarenheter. Oavsett om ni tycker som jag eller inte.

VAD ÄR ADHD?

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter.

ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. Diagnosen fastställs kliniskt, det vill säga en läkare observerar en patient och drar slutsatser. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD

Det debatteras en del om huruvida dessa diagnoser finns eller inte. Uppenbarligen finns diagnoserna i sig eftersom välutbildade läkare sätter dem. Men det finns de som påstår att bokstavsdiagnoser är ett ”hitte på” för aktiva barn. För att somliga föräldrar helt enkelt inte orkar med sina egna barn så de letar efter en anledning. En ursäkt att slippa ta det ansvaret.
Somliga tycker att det är helt tokigt att således medicinera dessa barn med droger som ex Ritalin.

Som jag har kommit att förstå det faller dessa bokstavsdiagnoser under
”Neuropsykiatri” som är ett begrepp som innefattar somatiska (fysiska/kroppsliga) sjukdomar och genetiska förändringar/avvikelser som då orsakar psykiska symptom.

När jag var i tonåren fick jag diagnosen ”neurotisk depressiv” som man kallade det då. Idag säger man vanligtvis dystemi. Dystemi är en kronisk depression och dystymiker kan få så kallad dubbel depression, det vill säga depression och dystymi samtidigt. Då går det inte att skilja dystymi från egentlig depression.
I alla fall..
När jag fick den diagnosen fick jag även medicin utskriven. Antidepressiva
tabletter. Vid dystymi är läkemedelsbehandling mer effektivt än psykoterapi. Tillståndet är dock ofta svårbehandlat.
Min läkare förklarade det så för mig att när man är depressiv så saknar man ämnen i kroppen som gör att vissa saker i hjärnan klickar.
I hjärnan skickas det impulser fram och tillbaka för att tala om för vår kropp hur den ska reagera. Allt från syn, hörsel, smak, lukt, smärta och sen alla våra känslor med som lycka, sorg, ilska, besvikelse med mera.
Man kan likna det vid små poler som skickar elektriska impulser fram och tillbaka. Men ibland på grund av nedsatt produktion av antingen  monoaminer som serotonin, dopamin och noradrenalin i det centrala nervsystemet så funkar inte alltid dessaimpulserna.
Därför kan man behöva medicinering.
Varför man får detta problemet/sjukdomen låter jag experterna sia om men det är tydligen beroendes på olika faktorer som bl.a genetik (ärftlighet) med ibland utlösande faktorer eller pga trauma. Hitte-på-sjukdom?

Men min tanke är, att många tänkte/tänker detsamma om ex depressioner, att det är en ”hitte på” sjukdom. För det är ju inte alla depressioner som man kan ”bevisa” med blodprover. Och om man inte kan ”bevisa” något med röntgen, blodprover, ultraljud eller något annat diagnosterings verktyg – innebär det att det inte finns då? Vågar vi chansa?
Vågar vi säga att ”tyvärr, alla prover visar att du är frisk, tack och
hej” sen går denna väldigt deprimerade människan och ställer sig framför ett tåg och allas våra skattepengar går åt att städa upp den onödiga röran.

Och lite så är det i debatten om alla dessa bokstavsdiagnoser. Alla dessa diagnoser visas inte alltid (någonsin?) på blodprover. Och för mig, som läst både det ena än det andra, känns det något diffust. Jag, personligen, tvivlar inte på att dessa diagnoser FINNS, jag är bara lite mer nyfiken på den fysiska aspekten. Är det så att dessa människor med dessa diagnoser också har en nedsatt produktion av något ämne? Finns det något fel med nån kontakt i hjärnan så att vissa impulser inte skickas vidare? För jag har jag även sett bilder på när  man mätt aktivitet hos både en ”normal hjärna” och en ”ADHD hjärna” där man ser en tydlig skillnad.

Pia Isaksson skrev: ”Autism är också ett annat väl använt begrepp, eller Aspberger. OK – det finns säkert något som heter så och som yttrar sig på det sättet, men hur kul är en bokstavsbeteckning, som suddar ut personligheten hos dessa specifika barn?”

Och jag håller inte med. Människors personlighet ligger inte bara i huruvida man är aktiv/hyperaktiv, har svårt att koncentrera sig osv. Det är så mycket mer vill jag tycka, en människas hela personlighet. Och jag har svårt att se hur en ”bokstavsbeteckning” kan sudda ut ens personlighet mer än vad exempelvis ”Downs Syndrom”, ”Förståndshandikappad” eller liknande diagnoser/stämplar/beteckningar kan göra? Men det är tydligen mer accepterat att vara sjuk på det sättet? Varför? Förklara skillnaden för mig.
Jag vill tycka, att DET uttalandet ovan, suddar ut barns personligheter..

Sen tror jag faktiskt inte, att det på något sätt skadar barnen att få en diagnos. Att de skulle plötsligt känna sig sämre på ett eller annat sätt för att de fått en bokstavsdiagnos. Tvärtom faktiskt, tror jag att både föräldrar och barnen själva kan få en liten ”aha-upplevelse” när plötsligt så många frågor har ett svar till varför barnet gör si/så och vad man faktiskt KAN göra åt det. Rätta mig om jag har fel, såklart. Men utav de jag talat med som fått diagnoser, har jag fått uppfattningen att det mer är en lättnad än vad det skulle vara börda. För BÅDE föräldrarna OCH barnen själva, som får veta att det faktiskt itne är deras fel, att de inte kan hjälpa det, att de inte är dumma i huvudet och att det kan fixas.

Jag ringde upp en kär gammal vän till mig, som fått diagnosen ADHD för många år sedan och även behandlats med medicinen ”Ritalin”. Jag frågade henne hur hon upplevde sin diagnos och hur det var att leva med det och för första gången fick jag en närmre insyn hur det kan vara att faktiskt vara den som lever med det. Att det är jobbigt för föräldrarna till ADHD-barn kan jag lättare förlika mig med, men jag tänkte att jag ville mer kunna förstå barnen själva och min källa var given. Hon förklarade det ganska enkelt: ”Föreställ dig att du ska ut och resa. Du har inte packat nått alls och tåget går om 5 minuter. Den stressen har man i kroppen ALLTID”
Fan, vad jävla jobbigt..! Tänk att leva med en sådan stress..
Och att inte kunna sitta stilla, att man måste fibbla med fingrarna eller benen (ants in my pants), att man inte kan fokusera på vad exempelvis fröken säger.  Hon berättade också hur hon upplevde det när hon fick medicinering. Hur SKÖNT det var för henne att äntligen kunna sitta ner i lugn och ro. Att kunna göra sådana ”enkla, vardagliga” saker som exempelvis läxan. Utan den stressen.

 
För det står mig ganska klart att det måste vara jobbigt som fan för dessa ungarna. Och det hämmar deras utveckling. ADHD barn är inte dumma i huvudet, tvärtom, de är oftast jävligt intelligenta och smarta. Albert Einstein hade ju ADHD, sägs det och till min kännedom var han ingen dumpanna..?
De tar in mycket information och kunskap men hjärnan rör liksom ihop det och de har problem att sotera ut det och det bara snurrar där uppe, på loftet. Och om man inte kan sitta stilla, inte kan fokusera på fröken och koncentrera sig på skolarbete och läxor, hur ska man då kunna tillgodogöra sig en bra utbildning?

Oavsett om man vill kalla det ADHD eller vad man nu än vill kalla det – ungarna behöver ju hjälp.  För oavsett om ni bekräftar diagnosen eller påstår att dessa sjukdomar inte finns – kontentan är att det finns barn som inte mår bra och då får man faktiskt göra någonting åt det, inte sant?

Barnen har myror i byxorna och det är vår skyldighet
att tillgodose dem med en myrslok.

Sen om den myrsloken kommer i form av terapi eller medicin, who gives a fuck? Så länge barnet MÅR BRA och får den behandling som fungerar för just dem.

Det var lite av mina tankar om det hela.
Vad tycker du?
Vad tror du?
Tror du att det är en ”modefluga” eller en nykommen hysterisk ”epidemi”  eller finns ADHD och ADD och allt vad det heter?
Har du några erfarenheter själv?

Dela med dig!

Du gillar kanske också...

17 svar

  1. Lia skriver:

    Jag jobbar på förskola och där stöter vi hyfsat ofta på barn som är överaktiva eller går ifrån normen på andra sätt och du skulle bli förvånad över hur många föräldrar det är som inte vill se sitt barns ”svagheter”. Det som påverkar ett överaktivt barn mest när det är i förskoleåldern är det sociala. De andra barnen bli så lätt trötta på detta barn som har så svårt att kontrollera sina impulser. Som vuxen kan man se och förstå att barnet inte menar något illa, men när man är fyra blir det överaktiva barnet oftast bara ”dumma Kalle” istället. Jag tror som du att Adhd osv. är riktiga sjukdomar men jag tror också att det är sjukdomar som man kan träna så att de iaf i det flesta fall går att leva med utan medicinering.

    • Daniel Lupus skriver:

      @Lia,

      Det går att ”träna” så man fungerar normalt i samhället; utåt sett, det indre blir dock lidande av det… Det är dessutom inte alla som klarar det, utan väldigt individuellt.
      Jag talar med livserfarenhet, eftersom jag fick min diagnos som 24-åring, men alltid varit ”han den där jobbiga”, & jag har anpassat mig, försökt tygla mina enorma vredesutbrott..
      ..men precis som när man skyler en handgranat med sin egen kropp för att skydda andra, så måste ilskan som ”sprängs” inom en, istället för på ett utagerat sätt ta vägen någonstans.

      Det kan jämföras med en som föds enbent; han kan lära sig ta sig fram obehindrat med sitt enstaka ben, även utan protes, eftersom kroppen anpassar sig, men kommer aldrig vinna sprintlopp.

      Jag har aldrig medicinerat, om man bortser från ”självmedicinering” i tonåren.. eller nu ljög jag lite; jag var med i testgruppen för CONCERTA, men la av efter knappt 6 månader, eftersom det DÖDADE min kreativitet; det som är BRA med ADHD/ADD.

      Jag tycker att Ritalin är helt fel medicin att ge barn med ADHD/ADD, eftersom det ger en ”sockertoppseffekt” där man studsar upp & ner, beroende på om man precis tagit, eller snart ska ta; CONCERTA är en depåtablett som tas en gång om dagen…

  2. Tessa skriver:

    Ja jag har erfarenheter själv.. förr i tiden kallades det för MBD, sedan blev det DAMP och nu ADHD. Forskningen går framåt :) jag tror inte det finns någon ”mall” att gå efter, ett barn blir bättre av medicin, ett barn av terapi osv. Huvudsaken tror jag är att man uppmärksammar och lär sig att leva efter att det är ett handikapp och att man utgår i från det, sedan betyder inte det att man ska få beté sig hur som helst men att man sammarbetar,skola, föräldrar och habiliterinG/bup. Min son fick sin diagnos då han var 7-8år efter noggrann utredning, i dag är han 16 och har lärt sig att leva med det samt att vi för första gången nu SAMMARBETAR alla parter, förr drog jag ett mega stort lass men nu jobbar vi tillsammans och det har nog gjort den STÖRSTA och bästa skillnaden. Att man informera övriga barn och låter personal få utbildning underlättar enormt!

  3. Lorelai skriver:

    Har själv ingen diagnos, men gott om föredetta relationer med män som har diverse diagnoser.
    Det finns inte en uns tvivel i mig att dessa tillstånd existerar. Jag tror däremot att man kan vara lite snabb med att lägga diagnosen på barn. jag tror det kan vara lite enkelt att vända sig om och se efter diagnoser som passar in på besvären, framför att se vad som kanske orsakar besvären. Granska miljön i första hand och därmed först och främst den närmaste miljön.
    Men dessa tillstånd är i allra högsta grad verkliga, frågan är, skall vi verkligen anse dessa vara symptom på någonting som behöver botas? Kan det inte vara så att om någonting är såhär utbrett så kanske man skulle kunna tänka sig att det är miljön det är fel på? När såhär många människor behöver behandling för att fungera in i vårt nuvarande samhälle, så kanske man skulle behöva ändra samhället istället?

    Eller så är det kanske meningen att vi skall droga ner samtliga för att nå det samhälle som är mest kostnadseffektivt.

    • missmaddis skriver:

      Självklart är det något som ska behandlas. Inte för att barn/människor ska ”passa in” i samhället utan för att de ska fungera bättre och må bättre. Jag skulle då inte vilja leva med den inre stressen som de gör.
      Du har nog missuppfattat, Lo-lo :-*

      • Lorelai skriver:

        Oh nej jag har inte missuppfattat dig. ^^ när jag skriver mina inlägg så är det där mina tankar fortsätter att vandra… det jag skulle ha sagt om jag hade haft dig berättandes det där öga mot öga.
        Spinning on s.a.s :) Tankar om saker i stort helt enkelt.

        • missmaddis skriver:

          jag tror att DU också har nån diagnos :-P

          • Emelie skriver:

            Diagnoserna har inte alltid funnits men tillstånden/sjukdomarna har nog alltid gjort.. Förr i tiden innan forskningen uppmärksammade dessa typer av handikapp klassade man ju bara personen som idiot eller liknande och sket i resten…
            Nej, ADHD, autism och aspergers ska uppmärksammas och tas på största allvar! Heja heja utvecklingen!

  4. Ann-Sofie skriver:

    Åh, vilket inlägg! Me like!

    Som mamma till en tioårig tjej med ADHD säger jag LOUD AND CLEAR att diagnoserna/sjukdomarna finns. Efter ha kämpat i 8½ år mot förskolor,skolor,socialtjänst och släktingar som bestämt hävdade att det var mitt moderskap som ”gjorde henne så jobbig” var diagnossättningen en befrielse på så många plan att jag inte ens kan börja beskriva det!

    Jag har även en bonusson med Aspergers&ADD samt jag själv ska utredas för ADHD nu i vår. Min näst yngsta son visar tecken på likknande problematik men han är för liten för att utredasoch fassttällas än. Barn utreds nästan aldrig innan dem har fyllt 7 år, sexåringar KAN komma att utredas men det ska mycket till.

    Att det är jobbigt för barnen råder inget tvivel om. Det din kompis beskrev är en väldigt bra förklaring. Min dotter har inte kunnat förklara hur det är så det mesta är ”jag vet inte varför” ”det bara blev så” och ”jag kommer inte ihåg”.

    Det jobbigaste som förälder är att behöva kämpa för barnets rättigheter. I skolan främst, för diagnosen hjälper föga tyvärr. Det är uppförsbacke mest hela tiden och det tar väldigt mkt energi att orka med alla samtal,påtryckningar för resurs,arga föräldrar som ringer när hon gjort något ”dumt eller fel” osv osv. Listan kan göras lång!

    Tack Madde, för att du lyfter upp ämnet för diskussion! Tack!

  5. Carro skriver:

    Är det dina ungar du orar dig för, har alltid undrat om de har damp för de verkar överaktiva :)

  6. Louise skriver:

    Ja, som sagt.. Den stressen vi som har ADHD lever med är inte lätt.. Jag har till o med fått magsår pga de!
    Och att alla i vår omgivning ständigt tillrättavisar o bannar oss för att vi är ”störiga” , gapiga och inte kan sitta stilla.. Det är inte heller så kul!
    Jag tycker inte att Ritalin är droger, visst är det amfetamin.. Men i så små, små doser att du inte märker att du tagit en tablett om du inte har ADHD.. Du får alltså inget rus av den.
    När jag började medicinera mot ADHD så blev jag som ”en helt ny person” Jag kunde sitta ner i lugn o ro, jag kunde lyssna när någon pratade med mig (Utan att hela tiden behöva stå i centrum) jag är ju ff samma Lollo som jag alltid varit, bara ”Lugnare Lollo” =)
    Och DET ska jag be att få tala om är skönt!
    Jag slutade tvärt med Ritalina när jag blev gravid för ca 1,5 år sedan och har inte tagit den sedan dess (jag ammar) och jag märker skillnad på mig nu mot när jag medicinerade.
    Jag är fortfarande ganska lugn (ADHD kan ju växa bort) men jag är fruktansvärt lättstressad! blir ganska lätt irriterad..
    Jag började tyvärr med drogen när jag var i 15 års åldern, (självmedicinering kanske) jag fick min diagnos när jag gick på gymnasiet jag var nog 16 år..
    Jag hade NOLL impulskontroll o föll JÄTTELÄTT för grupptryck.. :(
    Jag tror själv att om jag hade fått hjälp (Medicin) tidigare så hade jag aldrig fastnat i drogerna..
    Därför tycker jag inte att det är något fel att medicinera sina barn!
    Det underlättar för hela familjen! Tro mig.. Jag vet vad jag pratar om!

  7. mimmi skriver:

    Kör ditt race, jag håller med dig! De som protesterar är de som är okunniga, oförstående och oempatiska. Oavsett hur man hjälper sjuka barn och vuxna är det viktigt ATT man GÖR det. För att de ska må bra och fungera på ett bra sätt. Inte för samhällets skull utan för deras egen skull.

    Har haft en hel del bekymmer själv och vet vad jag pratar om. Man kan vara svårt sjuk, till och med dödligt sjuk utan att det syns eller visar sig på någon provtagning eller undersökning. Jag hejar på mer förståelse och mer hjälp åt alla sjuka! Oavsett hur sjukdomen yttrar sig!

  8. Maria Stahlberg skriver:

    Hej,
    Bra skrivet i dina funderingar. Har sjalv tva pojkar som lever med detta med ADHD och ADD..aven gubben har detta. Staller sina egna problem pa en nar man ar omgardad av detta :). Man lar sig mycket, hur man kan gora saker annorlunda. Denna artikel av Thom Hartmann fann vi for ett bra tag sedan. Fick iallafall oss att titta pa saker och ting fran en annat hall. Kanske nagon annan har nytta av den…

    http://icpa4kids.org/Wellness-Articles/hunters-and-farmers-the-origins-of-adhd.html

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.