ante omnis mea familia

Ambulans. Akuten. Kava.

Det var i måndags.
Jag körde Lizette till Kristianstad för att hon skulle göra sitt absolut sista-någonsin teoriprov.
Jag har haft våldsamt ont i magen i omkring 2-3 veckor. Inte konstant men dagligen. I intervaller, ihållande och intensivt. Inte molande utan riktigt smärtsamt, nästan krampaktigt ont.
På väg upp till Kristianstad började det igen. Väl i väntrummet där jag väntade på Lizette satte det igång på riktigt. Jag kunde inte ens sitta upp utan la mig ner på den pinnhårda bänken och visste knappt var jag skulle ta vägen.
Hon blev klar och jag distraherades tillfälligt av hennes sprudlande glädje med skrik och tårar. Äntligen har min flicka klarat av det, efter allt kämpande och alla tårar hon spillt, har hon fått sitt körkort.
Hon fick självklart köra hem och jag satt bredvid och mina smärtor blev mer intensiva.
Så fort jag var hemma gick jag direkt in och la mig och mamma gick ut med Leo. Jag pratade med Magnus som kom och hämtade mig och körde mig till akuten – jag stod helt enkelt inte ut. På akuten fick jag Ketogan som kunde hjälpa mig slappna av men tog knappt udden av det värsta. Jag blev inlagd på KAVA och fick göra en CT, dvs skiktröntgen (som såg normal ut).
På KAVA förstod jag ganska snabbt att deras vårdplan för mig då innebar att smärtstilla och avvakta. Eftersom Ketogan inte räckte satte de in Spasmofen, som är ett kramplösande morfinpreperat. Även detta tog udden av det värsta och ett tag fungerade det bättre men lågt ifrån helt.
På natten ringde min pappa mig och var orolig. Kaeli hade ont i magen sa han och hon kunde inte sova. Han undrade om de skulle ringa ambulans! Jag blev riktigt orolig och kände mig maktlös och hjälplös och så himla ledsen att veta att mitt barn hade ont, var ledsen och grät. Jag ville bara hem! Jag hörde henne gråta i bakgrunden och sa till pappa att jag inte klarar av att höra henne gråta i bakgrunden.. Så vi la på och en tämligen sömnlös natt låg framför mig.
På tisdagen var mitt tålamod slut. Jag ringde för att höra hur det var med Kaeli och hörde pappa skrika och skälla I bakgrunden. Hundhår. Pappa hatar hundhåren efter Leo (som dessutom fäller mer när han är stressad – dvs jag är borta).
Jag kände att jag kan likabra ligga hemma och ha ont eftersom de inte planerade några diagnostiska undersökningar. Så jag skrev ut mig själv och fick två spasmofen med mig hem. Jag kände att jag var tvungen att åka hem.
Så jag åkte hem. Onsdagen kom och jag hade fortfarande ont. Jag försökte härda ut. Sen kom torsdagen och jag kunde inte härda ut – tro mig, jag försökte.
Till slut hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bad Laaiti ringa efter mormor, som kom en stund senare. Efter ett tag gav jag upp och mamma ringde efter ambulans.

Ambulanspersonalen kom och tog vanliga kontroller och förstod direkt hur ont jag hade så de satte en liten nål i handen och gav mig Ketogan intravenöst. Även denna tog udden av det värsta. I ambulansen på väg in till akuten fick jag mer Ketogan.

Jag visste att jag skulle bli inlagd. På akuten tog de prover som alltid, fick ligga i ett rum och övervakas med puls och blodtryck innan jag flyttades in i ett annat väntrum.
Runt 8 timmar senare kom jag upp på KAVA igen. Och så började vi om. Ligga i en säng och smärtstillas utan några planer på diagnostiska undersökningar utöver multipla palperingar på buken – dvs att alla skulle känna på magen.

På fredagen (midsommarafton) gick läkaren ronden först runt 15 på eftermiddagen. Magnus var här hos mig när läkaren kom och det kändes skönt att ha nån vid min sida. Varken jag eller Magnus fick ut mycket av vad läkaren försökte säga. Jag fick lite känslan av att han inte riktigt vet vad han pratade om – jag är ju omkopplad och det är inte många kirurger som VERKLIGEN VET vad det innebär – vad de kan och bör leta efter. Han talade dock väldigt gott om dr M. Ekelund, min kirurg som utförde min GBP. Alla läkare jag stött på verkar hysa stor respekt för hans expertis.
Rondläkaren hade inte läst senaste ur min journal. Han sa att den inte var utskriven. Han verkade ta för givet att CT’n i måndags vad nån form av kontrast. Sen sa han mer eller mindre att det är vanligt att man efter en GBP får kroniska buksmärtor?! First I heard och gudarna ska veta att jag tänker INTE leva med dessa smärtor från helvetet resten av mitt liv. Han sa att det verkar inte som om de kommer hitta nått och då får jag ju åka hem. Jag föreslog en kontraströntgen. Då kan man ju se betydligt mer. Så läkaren skulle beställa en kontraströntgen. Jag har dessutom fått en ganska stor knuta på högra sidan av naveln. Stor som en clementin ungefär. Den sa han att den verkar sitta i underhudsfettet, så han tog tag i hela knutan och lyfte upp den ”Ser du”. Och ont gjorde det. Han sa att den kommer nog lägga sig inom några veckor.
Magnus åkte hem och åt midsommarmiddag med mina föräldrar och alla barnen och Leo. Han och dottern är hos oss nu så barnens vardag är mer eller mindre densamma – de springer ut och in och mellan hem & mormor/morfar. Magnus och mina föräldrar är GULD värda för allt de gör för mig. Hur skulle jag klara mig utan..

Sen gjorde jag kontraströntgen och sent på kvällen kommer någon och berättar att den inte visade något ovanligt, dvs stopp eller vred. Ingenting som tydde på att det är nått fel. Så jag fick börja äta igen.
Jag gick ut i matsalen, tog en kopp kaffe och yoghurt och en bulle. Jag orkade såklart inte allt.

Inatt har jag sovit ganska dåligt. Sängen är obekväm, nålen i armvecket gjorde ont och jag hade ont i magen – men hanterbart.
Imorse/idag har jag molande ont i magen och mår stundtals illa och kräkfärdig. Vet ni hur jobbigt det är att INTE kunna kräka när man står där och mår illa och ulkar som en idiot men inget kommer? Usch.

Men det verkar som om jag kommer hem idag. Utan diagnos och fortfarande ont i magen. Jag kan ha fel men något säger mig att läkarna här och kirurgerna här inte riktigt VET vad det egentligen innebär att vara omkopplad. Vilka komplikationer man kan drabbas av, även år efter en omkoppling. Jag undrar om jag har bättre tur i Landskrona där kirurgerna gör dessa OP på löpande band och förmodligen sett det mesta.
Vad ska jag ta mig till? Jag kan ju inte åka ambulans in flera gånger i veckan.
Hur mycket mer ska jag orka..?

Uppdat: Nu kom ju läkaren. Ronden. Och denna läkaren sa att man kan få tarmvredsliknande smärtor pga sammanväxtningar då och då. Inget man kan göra än att smärtlindra. Och då får jag ju åka in. Jag hade många frågor men han sa att han har bråttom.
Kontentan – jag ska få klyx. Om jag mår bättre av det ska jag få åka hem.

Eh? What..? Men..? Hur…? VAD?!

20130622-112609.jpg

20130622-112639.jpg

20130622-113126.jpg

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “Ambulans. Akuten. Kava.”

%d bloggare gillar detta: