Ambulans. Akuten. Kava.

Det var i måndags.
Jag körde Lizette till Kristianstad för att hon skulle göra sitt absolut sista-någonsin teoriprov.
Jag har haft våldsamt ont i magen i omkring 2-3 veckor. Inte konstant men dagligen. I intervaller, ihållande och intensivt. Inte molande utan riktigt smärtsamt, nästan krampaktigt ont.
På väg upp till Kristianstad började det igen. Väl i väntrummet där jag väntade på Lizette satte det igång på riktigt. Jag kunde inte ens sitta upp utan la mig ner på den pinnhårda bänken och visste knappt var jag skulle ta vägen.
Hon blev klar och jag distraherades tillfälligt av hennes sprudlande glädje med skrik och tårar. Äntligen har min flicka klarat av det, efter allt kämpande och alla tårar hon spillt, har hon fått sitt körkort.
Hon fick självklart köra hem och jag satt bredvid och mina smärtor blev mer intensiva.
Så fort jag var hemma gick jag direkt in och la mig och mamma gick ut med Leo. Jag pratade med Magnus som kom och hämtade mig och körde mig till akuten – jag stod helt enkelt inte ut. På akuten fick jag Ketogan som kunde hjälpa mig slappna av men tog knappt udden av det värsta. Jag blev inlagd på KAVA och fick göra en CT, dvs skiktröntgen (som såg normal ut).
På KAVA förstod jag ganska snabbt att deras vårdplan för mig då innebar att smärtstilla och avvakta. Eftersom Ketogan inte räckte satte de in Spasmofen, som är ett kramplösande morfinpreperat. Även detta tog udden av det värsta och ett tag fungerade det bättre men lågt ifrån helt.
På natten ringde min pappa mig och var orolig. Kaeli hade ont i magen sa han och hon kunde inte sova. Han undrade om de skulle ringa ambulans! Jag blev riktigt orolig och kände mig maktlös och hjälplös och så himla ledsen att veta att mitt barn hade ont, var ledsen och grät. Jag ville bara hem! Jag hörde henne gråta i bakgrunden och sa till pappa att jag inte klarar av att höra henne gråta i bakgrunden.. Så vi la på och en tämligen sömnlös natt låg framför mig.
På tisdagen var mitt tålamod slut. Jag ringde för att höra hur det var med Kaeli och hörde pappa skrika och skälla I bakgrunden. Hundhår. Pappa hatar hundhåren efter Leo (som dessutom fäller mer när han är stressad – dvs jag är borta).
Jag kände att jag kan likabra ligga hemma och ha ont eftersom de inte planerade några diagnostiska undersökningar. Så jag skrev ut mig själv och fick två spasmofen med mig hem. Jag kände att jag var tvungen att åka hem.
Så jag åkte hem. Onsdagen kom och jag hade fortfarande ont. Jag försökte härda ut. Sen kom torsdagen och jag kunde inte härda ut – tro mig, jag försökte.
Till slut hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bad Laaiti ringa efter mormor, som kom en stund senare. Efter ett tag gav jag upp och mamma ringde efter ambulans.

Ambulanspersonalen kom och tog vanliga kontroller och förstod direkt hur ont jag hade så de satte en liten nål i handen och gav mig Ketogan intravenöst. Även denna tog udden av det värsta. I ambulansen på väg in till akuten fick jag mer Ketogan.

Jag visste att jag skulle bli inlagd. På akuten tog de prover som alltid, fick ligga i ett rum och övervakas med puls och blodtryck innan jag flyttades in i ett annat väntrum.
Runt 8 timmar senare kom jag upp på KAVA igen. Och så började vi om. Ligga i en säng och smärtstillas utan några planer på diagnostiska undersökningar utöver multipla palperingar på buken – dvs att alla skulle känna på magen.

På fredagen (midsommarafton) gick läkaren ronden först runt 15 på eftermiddagen. Magnus var här hos mig när läkaren kom och det kändes skönt att ha nån vid min sida. Varken jag eller Magnus fick ut mycket av vad läkaren försökte säga. Jag fick lite känslan av att han inte riktigt vet vad han pratade om – jag är ju omkopplad och det är inte många kirurger som VERKLIGEN VET vad det innebär – vad de kan och bör leta efter. Han talade dock väldigt gott om dr M. Ekelund, min kirurg som utförde min GBP. Alla läkare jag stött på verkar hysa stor respekt för hans expertis.
Rondläkaren hade inte läst senaste ur min journal. Han sa att den inte var utskriven. Han verkade ta för givet att CT’n i måndags vad nån form av kontrast. Sen sa han mer eller mindre att det är vanligt att man efter en GBP får kroniska buksmärtor?! First I heard och gudarna ska veta att jag tänker INTE leva med dessa smärtor från helvetet resten av mitt liv. Han sa att det verkar inte som om de kommer hitta nått och då får jag ju åka hem. Jag föreslog en kontraströntgen. Då kan man ju se betydligt mer. Så läkaren skulle beställa en kontraströntgen. Jag har dessutom fått en ganska stor knuta på högra sidan av naveln. Stor som en clementin ungefär. Den sa han att den verkar sitta i underhudsfettet, så han tog tag i hela knutan och lyfte upp den ”Ser du”. Och ont gjorde det. Han sa att den kommer nog lägga sig inom några veckor.
Magnus åkte hem och åt midsommarmiddag med mina föräldrar och alla barnen och Leo. Han och dottern är hos oss nu så barnens vardag är mer eller mindre densamma – de springer ut och in och mellan hem & mormor/morfar. Magnus och mina föräldrar är GULD värda för allt de gör för mig. Hur skulle jag klara mig utan..

Sen gjorde jag kontraströntgen och sent på kvällen kommer någon och berättar att den inte visade något ovanligt, dvs stopp eller vred. Ingenting som tydde på att det är nått fel. Så jag fick börja äta igen.
Jag gick ut i matsalen, tog en kopp kaffe och yoghurt och en bulle. Jag orkade såklart inte allt.

Inatt har jag sovit ganska dåligt. Sängen är obekväm, nålen i armvecket gjorde ont och jag hade ont i magen – men hanterbart.
Imorse/idag har jag molande ont i magen och mår stundtals illa och kräkfärdig. Vet ni hur jobbigt det är att INTE kunna kräka när man står där och mår illa och ulkar som en idiot men inget kommer? Usch.

Men det verkar som om jag kommer hem idag. Utan diagnos och fortfarande ont i magen. Jag kan ha fel men något säger mig att läkarna här och kirurgerna här inte riktigt VET vad det egentligen innebär att vara omkopplad. Vilka komplikationer man kan drabbas av, även år efter en omkoppling. Jag undrar om jag har bättre tur i Landskrona där kirurgerna gör dessa OP på löpande band och förmodligen sett det mesta.
Vad ska jag ta mig till? Jag kan ju inte åka ambulans in flera gånger i veckan.
Hur mycket mer ska jag orka..?

Uppdat: Nu kom ju läkaren. Ronden. Och denna läkaren sa att man kan få tarmvredsliknande smärtor pga sammanväxtningar då och då. Inget man kan göra än att smärtlindra. Och då får jag ju åka in. Jag hade många frågor men han sa att han har bråttom.
Kontentan – jag ska få klyx. Om jag mår bättre av det ska jag få åka hem.

Eh? What..? Men..? Hur…? VAD?!

20130622-112609.jpg

20130622-112639.jpg

20130622-113126.jpg

Du gillar kanske också...

10 svar

  1. Johanna B skriver:

    Men vad i HELVETE?? Fy vad dåligt mottagande! Nånting måste de ändå göra när du har så ont! Cykelreparatörer! Som farfar säger.

    Varför i hela friden skriker din pappa pga hundhår? Fattar han inte att det bara blir värre? Att vovven mår sämre av sånt?

    Duktig tjej förresten! Starkt gjort med körkortet!

  2. Martina skriver:

    Ta och ring upp den där Ekelund och konsultera honom. Om han säger ”si och så” så kan du hänvisa till det. Om de hyser respekt för honom så kanske de då gör något….

  3. M skriver:

    Du ska fortsätta åka in. Det är enda sättet att få bukt med det.
    Har efter över ett år med ständiga ambulansfärder äntligen träffat rätt kirurg som berättade att jag har fått kroniskt tarmvred. Ny op för detta. Dock hade de kunnat upptäcka detta för länge sen om läkarna på akuten vetat någonting.
    De två CT jag gjort har visat att det var en virvel bland tarmarna berättade kirurgen jag träffade sist.

    Senaste gången jag fick åka ambulans så torrkräkte jag. Andra gången i mitt liv. Jag frågade om det inte var farligt. Men nej, bara om det kom blod. Hur ska det komma upp blod om man inte får upp nåt?

    Nej, Maddis! Du ska fortsätta åka in och fortsätta söka efter rätt person som kan hjälpa dig.

    Jag har fått frågan om det inte bara är en dump jag har. Så okunniga är läkarna i många fall.
    Jag får visserligen inget stöd från läkarna men jag kan själv se ett samband mellan att jag lyfter tungt och att det startar igång. Nu är det ju inte säkert att det sitter på samma ställe för oss men det hjälper att ha något att hålla fast vid just nu.

    Det du beskriver låter som antingen de vred jag har eller möjligen gallan. Det är samma smärta som kommer i vågor upplevde jag innan de tog gallan.

    Det där med att ligga ner när det startar funkar här också. Det är typ det enda man kan göra för att stå ut.

    Kan de inte göra ultraljud på knutan du har vid naveln om de nu inte kan rönta eller liknande för det där måste ju kollas upp.

    Ge bara inte upp, det finns hjälp att få för detta. Det gäller bara att hitta en enda person som förstår dessa opar.

    • admin skriver:

      En virvel?? Kan du förklara det närmre?
      Min CT förra måndagen visade inget. Och min kontrast CT visade inte heller nått sa läkaren..

      Torrkräkas har jag gjort MYCKET de senaste veckorna. Inte innan men numera.. Mår plötsligt illa och kräker – inget. Jag KAN ju inte! Hade jag kunnat hade det kommit upp nått, ja du förstår. Och i journalen skriver de då ”inte kräkt” – vilket är ett symptom. Stör mig på det.

      Jag märker samband med fysisk aktivitet (promenader ex) och smärtan. Som du med tunga lyft. Men min galla har de gjort ultraljud på och den ser bra ut. Jag har f.ö inte ont där utan mer kring navel-trakten.

      Men nu blir det som läkaren sa – att åka ambulans stup i kvarten. Han gav mig inga alternativ.
      Den ena läkaren sa att det är vanligt man får kroniska buksmärtor utan att det är nått fel.
      Den andra läkaren sa att jag var förstoppad.
      Men även efter klyx har jag fortfarande ont.
      Svårt att känna förtroende för nån av dem. De mumlade mest massa rappakalja och gissade och trodde..

      • M skriver:

        @admin,
        Ja virvlen kirurgen sa att hon kunde se på båda de CT de gjort på akuten förstod jag inte så mycket av heller. Men det var inte så bra iaf.
        Men hon sa något om att när man är fet så ligger tarmarna typ inbäddade och när man tappar alla kilon så blir det tomrum där inne och tarmarna kan på så vis vrida sig eftersom de får mer utrymme.

        Ungefär så sa hon, minns inte exakt tyvärr. Men det låter helt logiskt och det måste ju inte vara så att alla tarmvred efter en GBP beror på att slitsarna inte är sydda.
        Andra delar av tarmen kan ju vrida sig är jag övertygad om.

        Sist jag åkte in var de våldsammt jag kräkte men det kommer ju bara saliv eftersom munnen vattnas. Och det gör ont.
        Efter varje sådan resa så måste jag äta barnmat för annars sätter det igång igen. Som tur är funkar 15-månaders så det är liite mer motstånd i det.

        Du måste få dem att förstå att det verkligen inte går att få upp något. Magsäcken har ju inte den färmågan längre vad jag förstått, annars hade man ju kunnat skita i å tugga allt så noga för magen hade fixat det själv (det är min egen teori bara)

        Både bra och dåligt att det inte är gallan, den har de ju mer kunskap om :/
        Att ha barn och INTE lyfta tungt eller anstränga sig som du beskriver är ju omöjligt och man kan inte anpassa sig på det viset. Det ska man inte göra, man ska bli ”lagad” ist!

        Jag har som sagt aldrig hört talas om kroniska buksmärtor efter detta, så det är något nytt. Känns dock som nåt enkelt sätt för dem att slippa gräva djupare i dina problem eftersom de inte har kunskapen och att erkänna DET sitter nog långt in.

        Förstoppad? Intressant tes, så det blir man bara sådär hux flux som jag antar att dina smärtor kommer också?
        Föreslog de inte laxerande då? Men återigen, ett enkelt sätt att slippa lära sig.

        Jag har fått spasmofen ifall det drar igång igen. Tar ju 3 timmar innan jag är på sjukhus från det att man ringer och då har det på nåt underligt sätt oftast gått över. Men de timmarna är fruktansvärda.
        Jag tror att fosterställningen i mitt fall gjort att det rättat till sig själv, men hur länge är det så?

        Ett tag när jag åkte in så trodde jag ju det var magkatarr och då fick jag nåt som kallas cocktail, det bedövar tydligen och det hjälpte några timmar iaf.

        Har inte riktigt hängt med men har du träffat en riktigt kirurg uppe på nån mottagning? De där som harvar på akuten har jag väldigt lite förtroende för i detta fallet.

        Håller tummarna för att du får rätt hjälp och kan bli frisk, det är ett helvete och det inte bara tar på en själv utan hela ens familj blir lidande hur man än gör och jag antar hejvilt nu att det är lika för dig och din familj, tyvärr.

  4. Jessica skriver:

    Men usch alltså, vilka problem du har fått :-( . Är tanken att du ska gå på smärtstillande resten av ditt liv?? Verkar väldigt ohållbart att åka in och ut med 3 barn hemma och en hund, hoppas verkligen att dom finner någon lösning på detta. Verkligen tur att dina föräldrar är friska så dom KAN ställa upp. Även om det inte är vidare lämpligt att han skrek så på stackars vovven, vem som helst vet väl att de inte kan hjälpa att de fäller hår. Stackars liten som behöver lugn och ro samt trygghet :-( .

    Tänker på dig och hoppas innerligt att något bra sker så du får komma hem igen smärtfri!!

    Sen dör jag av nyfikenhet också, Magnus?? Din fd pojkvän Magnus eller??

    • admin skriver:

      Smärtstillande?! I WISH. Jag fick inte ens Alvedon med hem. Han ville inte skriva ut nått. Han tyckte faktiskt att jag får åka in varje gång jag får ont. Vilket jag inte kan!!!
      Känns hopplöst..

      Stör mig på hans ”jag har bråttom nu” på ronden och bara gick och lämnade mig där med hundra frågor.

      Magnus.. :)
      Samma Magnus ja. Fortfarande/Igen <3
      When the going gets tough, Magnus gets tougher. Han drar definitivt inte när det blir jobbigt. Tvärtom – han flyttade tillfälligtvis in, haha.

    • admin skriver:

      Och mina underbara föräldrar ställer också alltid upp ja.
      Men för sakens skull vill jag nämna att pappa inte direkt skällde på Leo utan mest rakt ut i allmänhet..

      • Jessica skriver:

        @admin,

        Jo, frustration gör ju att man blir stressad och inte alltid tänker efter. Jätteskönt att du får hjälp men så dåligt att du inte ens kan få smärtstillande med dig hem!!! Är dom fullkomligt inkompetenta på stället?? Åka in varje gång när man är ensamstående med 3 barn. Vilken värld lever han i??

  5. Malin skriver:

    Stora styrkekramar till dig!!
    Känns som jag har 1000 frågor att ställa till den där läkaren!!!!!

    Tycker verkligen de borde tagit hand om dig på ett bättre sätt!
    Din knuta i magen borde dem tagit prover på enligt min mening!

    Sammanväxtningar bör man kunna operera, då jag vet att man gör de på kvinnor med sjukdomen emedetrios (stavning? )
    Läs gärna om den sjukdomen då jag tänkte på dig när du skrivit om ägglossning, blödningar och nu magont samt sammanväxtningar!
    Värt att läsa mer om!

    Dags att byta till en privat vårdcentral???

Lämna ett svar till Martina Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com