Ambulansen…

Jag jag aldrig varit med om nått liknande.. Herregud vad ont jag har i mitt ben.
Jag föder verkligen hellre barn. Då VET man vad som hör ont och man VET när det slutar göra ont.

Jag har haft ont i mitt ben sen torsdags. Det blir bara värre och inatt var det riktigt illa.
Jag vaknade runt 04 och jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det tog mig ungefär 20 minuter att ta mig till köket för att ta smärtstillande. När jag sen skulle tillbaka till sängen blev jag snurrig. Jag fick ta stöd av väggen i hallen för jag kunde inte se något. Jag blev mer och mer snurrig och haltade längst väggen och kände på nått konstigt sätt hur jag ”försvann”. Ansiktet kände som tusen nålar, det kändes som en mardröm. Jag trodde jag höll på att dö. Plötsligt hörde jag nånstans i dimman ljudet av min torkställning som trillade, den stod bakom dörren i mitt sovrum och sen kvicknade jag till på golvet, med huvudet mot Kaelis sänggavel där jag hade smällt i huvudet. Jag mådde fortfarande likadant, kall och bortdomnad och yr men framförallt LIVRÄDD. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte resa mig.
För första gången i mitt liv var jag säker på att jag höll på att dö och fick panik. ”Jag KAN INTE dö, jag har barn!!!” Och mitt i paniken skrek jag allt vad jag kunde på pojkarna. Det tog ett tag innan de vaknade och hörde mig – de sover så djupt. När de kom in sluddrade jag att de måste ringa 112. Jag har ju gått igenom med dem vad man ska göra så de borde kunna. Men yrvakna och trötta fattade de inte vad jag menade. Så jag fick telefonen av Phini och ringde 112 själv. Jag kände inte igen min egen röst, jag sluddrade som fan.
Fick först prata med nån operatör, sen en sköterska och de skickade en ambulans. Sköterskan sa åt mig att ringa nån som kunde komma hit till barnen. Phini var trött och frågade om han fick gå och lägga sig igen (han trodde nog han drömde). Men Laaiti stannade uppe hos mig.
Jag ringde mamma. Klockan var 4:33. Så fort jag hörde mammas röst började jag att gråta. Jag kunde höra på mammas röst att hon blev rädd. Hon klädde på sig direkt och kom hit. Först kunde jag inte röra mig och mamma la en kudde under mitt huvud som fortfarande låg mot Kaelis huvudgavel. Efter en stund försökte vi igen att då upp mig i sängen. Laaiti låg bredvid mig och mamma satte igång kaffekokaren. Det kändes SÅ mycket tryggare när mamma kom hit.

Efter en halvtimme kom ambulansen. Två manliga sjuksköterskor. De kollade pulsen, syremättnad och tog ett blodtryck. Allt aåg bra ut. Vi pratade lite. Vi/jag spekulerade. Han kände på min ischiasnerv. Han ville att jag skulle lägga mig på mage men den var OMÖJLIGT. Jag har alldeles för ont i benet för att kunna vända mig. De visste inte vad de skulle göra med mig. Jag hade ingen fraktur, ingen nervinklämning. De kunde inte se någon akut fara just då. De ringde läkaren för att rådfråga och han ville ha ett stående blodtryck och EKG. Jag lät de ta blodtrycket men tackade nej till EKG. Jag tyckte det kändes överdrivet. Jag ringde ambulansen för att jag var livrädd att dö, för känslan jag hade innan jag tuppade av. Efter en stund åkte de iväg igen. Tramadolen hade börjat verka lite så jag haltade mig ut i köket och tog kaffe och satt vid bordet med mamma en stund innan hon gick.

En av mina värsta rädslor är att något ska hända när jag är ensam hemma med barnen. Vilket jag alltid är. Jag vill inte de ska uppleva sånt. Jag är livrädd att de skulle hitta mig död en morgon – det är en av mina största skräckscenario.

Det blev inte mycket sömn för mig. Bägge pojkarna la sig i min säng och jag småslumrade till då och då.
Kaeli har varit hos mormor och morfar sen i fredags och jag tackar min lyckliga stjärna att hon inte var här och upplevde paniken och kaoset.

Hela dagen idag har jag mer eller mindre spenderat i soffan. Oförmögen att röra mig obehindrat. Smärtstillande tar udden av värken men LÅNGT IFRÅN all värk.

Det är så enormt frustrerande att inte veta vad detta beror på. Och att inte kunna fixa det..

Hoppas jag slipper uppleva detta fler gånger..

Du gillar kanske också...

10 svar

  1. J skriver:

    Nu spånar jag hej vilt.. Och jag vill verkligen INTE trampa dig på tårna.. Men det kan möjligtvis inte vara en ångestattack. All smärta i din kropp, all stress men skola, bup, ja allt.. Nu när du äntligen får hjälp.. Ja kanske låter kroppen vissa saker släppas igenom. Så den psykiska smärtan även gör fysikst ont? Jag säger att jag spånar hej vilt. Men psykisk smärta kan göra fysikst ont och det kan göra jäkligt ont. Det kan få kroppen att falla ihop. Sen tror jag verkligen att du har problem med dina leder osv, det är inte så jag menar. Men just i natt.. Kanske va det allt på en gång.. FÖr mycket smärtsignaler från alla håll. För att skydda dig, så stängde kroppen ner och du svimmade av.
    Va rädd om dig!!

  2. Martina skriver:

    Jag fattar inte att de inte tog med dig in! Det kan ju vara något allvarligt, eller ÄR ju något allvarligt när du mår sådär!

  3. Jeanette skriver:

    Kram!

  4. Linda skriver:

    Men se till att få remiss från den där focking VåC nu till neurologen eller varsjuttonsomhelst.

  5. Soya skriver:

    Men fy va otäckt! Kram

  6. Mrs Andie skriver:

    Fy vad otäckt. Hoppas att du mår lite bättre nu och att du får den hjälp du behöver för att reda ut vad all smärta kommer ifrån. Tänker ofta på dig och barnen och hoppas att ni rider ut denna storm snart.

  7. Jessica skriver:

    Usch :-( . Kunde dom inte tagit med dig för att undersöka? Är väl inte normalt att man bara sådär utan vidare inte kan röra sig?

  8. Christine skriver:

    Dom kunde väl tagit med dig in, tycker detta låter jättehemskt. Förstår hur rädd du måste ha varit.
    Det var ingen blodpropp i benet, eller det ser man kanske!!??
    Lider med dig.

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com