An extraordinarily peculiar boy, he is. 


Detta är min son Laaiti. Han är 13. Han har Adhd, Odd och Asperger (en form av autism). Han drömmer om att bli antingen advokat eller pilot. Läkare snackade han också om, men det där med kroppskontakt är inte hans grej. 

Han älskar kostym och har länge önskat sig en kostym. Idag fick han den. Han vill bära den till vardags. Det är hans stil. Hans sätt. Han är definitionen på hur man lever ”the law of attraction”. Han kommer bli något stort. Han kommer bli vad han vill. Han kommer bli framgångsrik. När han testade kostymen i affären såg jag honom skina upp på ett sätt som aldrig förr. Han sträckte ordentligt på sig, hakan fram, bröstkorgen fram, axlarna bak. Hans ögon tindrade och han såg så stolt ut. Som om han hade en känsla av att ”komma hem”, eller ”hittat rätt”. 

För att fullborda hans vision och önskan behövde han en röd slips. Vi hittade ingen i affären, men efter lite efterlysning på Facebook så blev han erbjuden en röd slips av en av mina vänner. 

Han är så smart denna killen. Så smart. Han är en utav mina bästa vänner, jag gillar att umgås med honom och kan föra fler meningsfulla konversationer med honom än med många vuxna i mitt liv. Han har ofta varit missförstådd men inte av mig. Jag känner honom. Jag har kämpat mycket, ofta och länge för honom. Idag är han ganska stabil. 

Jag vet att hans NPF-diagnoser inte är ett hinder för honom.  Jag trodde det förr när han var yngre, innan han fick rätt hjälp. Men idag vet jag att han kan bli precis vad fan han vill. När han väl bestämt sig för något så ser han till att det blir så. 

Vi är väldigt nära varandra. Vi respekterar varandra och älskar varandra. Han ber om råd, tar mina råd, anförtror sig. Varje dag när han slutat skolan så ringer han mig och vi pratar i telefon hela vägen hem. Skulle hans resurs vara borta så skriver han på Messenger till mig hela tiden. Han behöver den tryggheten. Så vi har mycket kontakt varje dag. 

Han är så bra på att argumentera att han ofta får över folk på sin sida. Han hade blivit en utmärkt politiker. Det är förvisso så jag fostrat honom. När han var yngre och ville ha något (pengar, saker, godis etc) så vad jag honom argumentera för sin sak. Övertala mig. Så jag förmodar att det är mitt eget fel att han ofta får det han vill haha.  För inte så länge sen gjorde jag en omröstning på Facebook om huruvida jag skulle låta Laaiti spela GTA5. Jag var emot. Jag fick alla röster till en början, tills Laaiti gav sig in i diskussionen. Han kommenterade ALLA andras kommentarer, gav sig in i diskussioner, argumenterade. Han var vuxen i sina svar, han var mogen och respektfull och han fick människor (läs vuxna) att se saken ur hans perspektiv. En annan synvinkel. Jag har ofta upplevt att många vuxna redan bestämt sig för att de vet bäst och kommer inte ändra sin åsikt pga ett barn. Så jag blev (glatt) förvånad att så många av mina vänner (majoriteten föräldrar) var öppensinnade ochverklogbe genuint lyssnade och förstod Laaitis synpunkter. Det förvånade mig, att han faktiskt kunde få en del vuxna att ändra åsikt. Och stolt blev jag. Väldigt stolt. 

Han är så begåvad och talangfull. Han är socialt awkward och det vet han om. Han är introvert och ser inte mening med fysisk aktivitet eller träning. Han är osocial men ibland önskade han att han hade fler vänner. Kruxet blir att han är alldeles för mogen för sina jämnåriga. Hans vänner kan inte alltid uppskatta hans humor när han kanske visar politisk satir, sånt som vi skrattar åt hemma. Men sån är Laaiti. Han gillar inte kroppskontakt hur som helst. Det är en få skara människor som får lov att krama om honom – idag är det dock lättare än förr. När han var yngre kunde han få våldsamma utbrott om någon la en hand på honom eller till och med stod för nära honom i ex matkön i skolan. Idag kan han tygla sig. Men hemma, med oss, är det ofta kramar och pussar och ofantligt med kärlek och omtanke. 

Mycket av Laaitis beteende är inlärt. Många saker som faller naturligt för många, har Laaiti lärt sig. Ögonkontakt ex. Hur man för en konversation med en annan människa. 

Det finns så många querks med Laaiti, jag hade kunnat skriva en novell. Men jag låter det vara såhär. Han är helt enkelt fantastisk denna människan. Jag är så löjligt stolt att få vara hans mamma, oavsett vad och trots allt. Och vill han gå i kostym till skolan så ska han få göra det. Oavsett vad andra kan tycka. Jag hoppas bara att han är stark nog att inte bry sig om eventuella blickar eller kommentarer, skulle han märka det. 

 

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “An extraordinarily peculiar boy, he is. ”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: