ante omnis mea familia

Andliga vägledare, skyddsänglar, inspirationskällor och motiverare.. vad kallar man dem?

Jag tillhör ju den skaran människor inte som inte tror så mycket på slumpen – på tillfälligheter.
Everything happens for a reason.
Som med människor som passerar oss förbi på vägen under tiden vi är upptagna med att leva. Människor som vi kanske inte känner, som vi inte har mycket kontakt med så värst ofta, som försvinner lika snabbt som de kom, som behandlat oss illa, som behandlat oss väl – alla dessa, tror jag, har blivit sända oss för att dra lärdom. Eller för att vinna någonting annat. Ibland kan det till och med visa sig att en människa, som man inte känner men sett på avstånd, kan en dag komma att plötsligt få stor betydelse för dig. Om man bara är öppen nog att se det men desto mer – att ta emot det. Den man minst anar..

Sen är jag sådan, att jag KÄNNER mycket. Jag TÄNKER mycket. Jag ÄR helt enkelt mycket.
Jag är en känslosam människa vars humör och känslor verkligen är som en berg och dalbana.
Och när man som jag både tänker och känner mycket är det inte alltför sällan som dessa två ting av godo krockar och kan bli komplicerat.

I mitt liv just nu, är det mycket aktivitet på gång. Det händer väldigt mycket i mitt liv som jag berättat om i låsta inlägg av olika anledningar. Jag försöker sortera ut allting och placera in det i de fack de hör hemma och jag faller till knä och ber om en liten stund av guidning. Någon som kan tala om för mig exakt hur saker och ting är och varför och vad. Jag får inte ro utan svar.
Och med allt detta i mitt liv just nu är de som om någon satt upp ett magnetfält omkring mig som drar åt sig min energi – min mentala och känslomässiga styrka. Kroppen min får all vila den behöver så jag är inte fysiskt trött men inombords är det en helt annan historia.
Och samtidigt som allt detta pågår är det som om något knuffat mig ett håll där jag plötsligt fann mig själv stå framför människor som jag känner till – vet om, men inte känner egentligen och en känsla inombords säger att detta är bra. Det är en varm och trygg känsla och den leder mig det hållet mot dessa nygamla människor och  med ens ser jag dem ut ett annat perspektiv, med helt nya ögon. Bara sådär..
Och jag  kan inte låta bli att känna att det var ju meningen att jag skulle helt plötsligt “få upp ögonen” för dessa människorna. Att just nu, när jag behöver de som mest, så har de getts åt mig. Eller så har jag knuffats deras håll, för att någon outforskad kraft förstår och ser att jag behöver dem. Att de kan ge mig någonting jag behöver. Som  andliga vägledare. Skyddsänglar, inspirationskällor och motiverare – ja jag kan inte sätta fingret på vad jag menar.. hoppas ni förstår.
Men hur går man fram till  människor man inte känner och förklarar?
”Jag tror att ni är mina andliga vägledare, så nu tycker jag att vi ska bonda lite. Lära känna varandra” – Funkar det så?

Jag tror inte det.. så frågan är – hur gör man?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Andliga vägledare, skyddsänglar, inspirationskällor och motiverare.. vad kallar man dem?”