ante omnis mea familia

Antibiotika

Det är inte första gången.
Och inte sista gången heller.
Den familjära smärtan av en inflammerad tand som går upp i övre käken och ömmar upp i kindbenet.
Det konstanta dunkandet.
Hårt. Våldsamt. Smärtsamt. Envist. Oavbrutet. Konstant.
Inga värktabletter jag har hemma tar.

Fick en kort akuttid till tandläkaren. Jag sa att jag är svårbedövad och fick två sprutor som inte tog helt. Det var horribelt men jag fick stå ut när han borrade ändå. Tårarna rann och det tog två timmar innan de slutade rinna.
Jag fick antibiotika utskrivet som jag ska ta och Han sa att det tar upp emot tre dagar innan det börjar hjälpa. Så jag undrade om jag fick smärtstillande som funkar bättre på tandvärk utskrivet. Det är drygt som fan att gå med detta och ha tre barn att ha hand om. Men det fick jag inte. Ingen smärtstillande. Jag fick ingen anledning till varför, jag fick det bara inte. Han tycker väl att jag kan gå och ha ont.

Igår kunde jag inte komma till ro att somna. Kunde inte sitta stilla heller. Jag plockade och donade, plattade håret mitt i natten och strök kläder. Jag antar att det kommer se likadant ut denna natten med.

Dunk.. Dunk.. Dunk..

Det finns inte mycket värre än en sjuk jävla tandvärk.

55.64744113.202486

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En tanke om “Antibiotika”