Äntligen lön för mödan! 

Jag nämnde igår om PMS eller hur. Oj ja. Jag verkligen känner själv hur jag pmsar. Jag är konstant irriterad och förbannad och det minsta lilla triggar mig. Jag är så explosiv. Stackars Magnus, det är han som (obefogat och orättvist) får smällen. Jag undrar hur han kan stå ut och ändå vara vänlig mot mig utan att tjura FÖR mycket. Detta är jobbigt för alla. Ja det är jobbigt för honom men det är fan väldigt jobbigt för mig också, att må såhär. 

Idag veckohandlade jag – lagom sen sådan, och handlade även all julmat. Allt på MatHem. Ja jag ger de en chans till. Så nu är det överstökat och det enda som är kvar att köpa är ju alla julklappar till barnen.  Magnus vill/tycker att han & jag tar med de tre minsta och kör till Ullared tillsammans. Jag vägrar att gå där med de tre, särskilt som jag ska köpa julklappar så han tänker att han får underhålla de på annat håll. Jag vet inte vad han tänker men jag hade aldrig gjort det.  Och i mitt pmsiga tillstånd just nu känns det bara som en urbota korkad idé. Undrar hur uttråkade barnen kommer vara? Undrar hur stressad jag kommer bli som vet att de väntar nånstans – förmodligen. Jobbigt för Magnus, barnen uttråkade osv. Nåja. We shall find out, I guess. 

Idag var jag med Phini på BUP. Han fick sin diagnos ganska nyligen men behandling har dröjt på sig. BUP krävde att jag gick utbildning först som del av hans behandling innan vi ens skulle få en läkartid. Men av olika anledningar har jag ingen möjlighet till det men kände att jag kanske ändå inte är i ett desperat behov av just en adhd utbildning heller eftersom jag ju har levt med min son Laaiti och med hans medicinerade trippeldiagnoser. Vi har tillsammans lärt oss det mesta genom åren om både diagnoser och mediciner och rehabilitering och jag har ganska bra koll på vilka anpassningar och behandlingar det finns. Bup däremot gav sig inte. De envisades med att denna utbildning var obligatorisk och en del av hans behandling. Och han skulle således inte få någon annan hjälp innan jag gått utbildningen som jag hade förklarat för dem att jag inte kunde! Jag tyckte att de var orimliga. De höll hans behandling gisslan tills jag gått utbildningen. Så några telefonsamtal och några mail där psykologen försökte övertala mig och skulle prata med läkarna. Samma samtal, fler än en gång. Till slut mailade jag och förklarade att eftersom de ser denna utbildningen som en del av hans behandling så får jag dessvärre tacka nej till denna delen av behandlingen och vill hellre träffa läkare för att diskutera bland annat medicin. För mig veterligen så får man tacka nej till behandling och själv välja var, hur, vem. Någon dag senare damp det plötsligt ner en tid till läkare på BUP. Och där var vi idag. Exakt samma medicineringsdiskussion som jag åtskilliga gånger suttit hos olika läkare med Laaiti. De frågat hur det går i skolan, hur det ser ut hemma, sjukdomar i familjen, kollar blodtryck, vikt och längd. Och precis som med Laaiti så satte läkaren in Concerta. Det är oftast deras första val så det ska vi testa först. Hos oss har kommit dåliga erfarenheter av Concerta. Laaiti blev en riktig liten psykopat när han käkade den. Han blev så ångestladdad och alla hans symptom förvärrades  – Så jag satte själv ut den den efter mindre än en vecka. Men nu är dessa killar väldigt olika varandra så det finns inget som säger att det inte skulle funka på Phini. Man får ju alltid prova sig fram när det gäller medicinering, både vad gäller preparat och doseringar. Så imorgon börjar han och både Phini och jag tycker det är spännande att se om medicinen funkar och hur han kommer må. Jag hoppas att det kommer funka såhär. Jag vill inget hellre än att han ska må bättre! Äntligen har han fått sin diagnos som jag länge misstänkt han har haft någon, och äntligen har han påbörjat behandling. Allt som jag kämpar för så sjukt länge – detta har varit en process som tagit några år då man försökt få läkare, psykologer, skola och  BUP osv att lyssna på mig – Men väl värt det. 

Igår var jag på möte på förskolan med Keerons fröken och specialpedagogen. Keeron har ju inte kommit igång med språket än. Han pratar sämre än förväntat för sin ålder – ytterligare en sak jag upp uppmärksammade för länge sen men då fick jag inte BVC med mig från början eftersom de ville avvakta (trots att jag tjatade). Vilket jag tycker var onödigt med tanke på att bara väntetiden till logopeden med remiss tog över 8 månader. Men ja, vi kom till logopeden som sa samma sak, brister i språket. De vill utesluta hörselfel så remiss är skickad för att testa  hörsel och även denna remiss kan ta flera månader. Fröken på dagis nämnde deras specialpedagog och jag tyckte det kunde vara en bra idé om denne inkopplas. Kanske kan hon tipsa mig och förskolan om hur man bäst kan hjälpa Keeron? Så förskolan ordnade så att specialpedagog kom dit och observerade honom på förskolan sen träffades vi (igår) för att återkoppla. Hon uppfattade Keeron på ett väldigt bra sätt. Men man får inte glömma att han är väldigt annorlunda på förskolan jämfört med hur han är hemma. Hemma är han betydligt mer vild. Som de flesta barn är. Hemma och trygga. Och specialpedagogen märkte ju såklart även hon, det uppenbara vad gäller hans språk. I huvudsak föreslog hon både TAKK (tecken som stöd) och bildstöd. Jag förstår precis hur hon tänker och detta ska borde förskolan och jag/vi jobba lite med. Men tills vidare får vi helt enkelt fortsätta undra vad Keeron egentligen menade. Vad sa han?

Idag kom Keeron fram till mig, lekfullt och busigt – pekade på mig, skrattade och sa ”Mamma, du e fittunge!” 

Jag reagerade direkt med ”Keeron!! Vad säger du!! Så får man inte säga!!”
Han upprepade sig och skrattade och det tog en stund innan jag förstod att han egentligen sa ”Mamma, du är en skitunge” – som jag ju ibland skojar med kidsen om, sådär kärleksfullt och skojigt, att de är skitungar. 

Helt plötsligt blev det nästan tabu-roligt när han nu säger att han vill skita..  som den klassiska YouTube videon av den lilla pojken som inte kan säga ”Fire truck” – den har kanske de flesta av er sett? 

Hahahaha! Sorry – min humor. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 tankar om “Äntligen lön för mödan! ”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com