Äpplet faller inte långt ifrån trädet, sägs det…

Jag kommer ju givetvis (o)sökt att tänka på mitt tidigare inlägg, om föräldrars ansvar och/eller brist på uppfostran. Vad är oddsen för att jag faktiskt skulle uppleva just det i samma veva som det inlägget publicerades? 

Många av er har följt det på Facebook. De som har äran att få sälla sig till de på min vännerlista, dvs. 

Nu tänkte jag berätta för allmänheten – mitt dilemma. 

Min son har en kompis. E. De har varit vänner av och till. E kunde ha en tendens att ringa och smsa och  tjata på min son att han ska komma ut, trots att min son skulle vara hemma och göra läxa – enl de överenskommelser vi har i vårt hem. Pressen blir enorm för min son. I den vevan skrev E sms till min son ”hälsa din mamma FUCK OFF”. 

När det hände försökte jag få tag i E’s förälder. Min intention var god: informera föräldern. Vilken sund förälder vill INTE veta sånt, så att man då kan prata med sitt barn – uppfostra dem? 

Det var inte det lättaste, det var den enda föräldern som varken lämnat nummer eller mailadress på klasslistan. Efter lite forskande kom jag fram till att E’s mamma bor på annan ort. Pappan vet jag ingenting om. E bor tydligen hos sin mormor och morfar, i alla fall på veckorna. Jag lyckades efter en del detektivarbete hitta mammans Facebook och där lämnade jag ett meddelande. Fick inget svar. Jag lät saken bero. 

Pojkarna fortsatte umgås trots min tydliga motvilja. Med jämna mellanrum kom min son hem och berättade om saker E sagt och gjort. Även de gånger de hade låtsasbråka/leka och det gick för långt, det kändes inte som en lek längre med dessa hårda slagen. Jag kände starkt att dessa två killar inte är bra för varann och jag ville helst se de sluta umgås. 

Min son är ingen ängel. Absolut inte. Han är inte helt oskyldig. Han kan vara provocerande och uppkäftig, det vet jag om. Jag/vi jobbar ständigt med det. Det har sina anledningar och de går jag inte in på här. Men tro mig, vi jobbar aktivt med honom och hans mående och agerande. Jag gör i alla fall nått. 

Med det sagt, gick det för långt i veckan när killarna smsade. Jag vet inte hur deras bråk började men det snackades om att de skulle träffas och slåss. Jag såg min son hade skrivit saker som ”din nolla” etc. Och jag lät det INTE bero. Jag blev besviken och arg på min son att han uppförde sig på det viset – han vet bättre! Sen kom smsen från E. 

 
 
Jag tappade lite hakan. Detta är inte okej nånstans! Nu kände jag att jag verkligen MÅSTE prata med förälder! De vill garanterat veta vad som pågår! Om de inte vet det redan, dvs. 

Så ytterligare en gång kontaktade jag mamman på Facebook. Denna gången fick jag svar! Äntligen kunde vi reda ut detta, tänkte jag. 

   
  

  
Min son såg inte fram emot det mötet. Synd. Men jag gjorde. Äntligen skulle vi reda ut allt och kanske ordna upp detta. 

I veckan kom min son hem och sa att E sagt till honom ”Alltså, min mamma kommer inte att komma.. Hon tycker det är löjligt”. Jag hoppades givetvis att pojken ljög. För det låter inte normalt. Så fredagen kom och jag skrev till mamman vid 14:30 bara för att checka av att vi fortfarande skulle ses. Jag fick inget svar. Klockan närmade sig 17 och vår matlagning stod på vänt. Klockan blev 17:15, 17:20 och nånstans där var vi tvungna att börja laga mat. När klockan närmade sig 18 började vi förstå att de inte skulle dyka upp. Jag kollade messenger ofta för att dubbelkolla att jag inte missat nått meddelande. Inget där. 

Först blev jag väldigt besviken. Sen blev jag förbannad. 

Alltså, kan det verkligen vara så att hon tycker det är löjligt? Var ligger det löjliga i att reda ut sånt här? Hon kan väl ändå inte tillåta sånt här? 

Det gör mig ledsen och besviken och arg för E’s skull. Vilka signaler sänder hon egentligen sin son? Att det är okej att bete sig så och komma undan med det? Att man kan ljuga för andra, säga att man kommer och sen inte göra det? Vilken förebild är hon för sitt barn och var fan är ansvaret?! 

Stackars E. Om det är så det är så tycker jag jävligt synd om honom – som inte har någon att vägleda honom, lära honom vad som är rätt och fel. 

Man kan inte tvinga föräldrar att ta ansvar. Att göra rätt för sig. Men jag känner att jag inte kan lägga locket på detta. Det är inte avslutat och om detta inte reds ut kommer det fortgå. Jag jobbar aktivt med mina barns beteende och om andra gör likadant så har vi kanske en chans att styra upp detta. 

Men vet ni, jag har fött 4 barn som jag tar ansvar för. Jag tar dessutom en hel del ansvar för min mans dotter. Det borde räcka. Jag ska väl inte behöva steppa in och uppfostra någon annans avkomma för att de är för lata för att ta sitt ansvar? 

Jag är inte den som ofta ska ringa föräldrar. Antalet gånger det hänt är lätt räknade. Oftast är det andra föräldrar som ringer mig. Jag har ju trots allt en son med tre olika diagnoser och han kan hamna i trubbel. Ibland kontaktar då föräldrar mig – vi pratar om saken. Vi pratar med våra barn. Ibland har vi träffats med barnen och pratat. Och i majoriteten av dessa fall så löser vi vuxna detta. På ett eller  annat sätt. Och visst, det är alltid jobbigt att få såna samtal om ens barn då de gjort fel men jag TACKAR alltid för att jag kontaktades och jag tar itu med det jag ska. Det är mitt förbannade ansvar. Och jag uppskattar när jag får möjlighet att uppfostra mina barn – som jag får när jag kontaktas och informeras. 

Mina barn, precis som dina, ska vara aktiva i ert/vårt samhälle, i sitt vuxna liv. Hur vill vi uppfostra barnen? Laglydiga och bidra till ett blommande samhälle eller kriminella rövhål som suger statens pengar med sina fängelsestraff? Jag tänker i alla fall göra vad JAG kan, dra mitt strå till stacken, för att se till att det går bra för mina barn i framtiden. Med rätt moralisk grund ska de veta vad som är rätt och fel. De kommer ALDRIG nånsin kunna skylla på att de inte lärde sig detta hemma. Sen hur de själva väljer är en annan femma. Förhoppningsvis – jag önskar, att min röst i deras hjärta, hjärna & själ är starkare än den från de som vill leda de fel. 

Men frågan är nu, vilken riktning jag tar nu. Eftersom jag inte fick stöd eller hjälp av den andra föräldern så är frågan vart jag nu vänder mig. För jag låter inte detta bero. Det är STOPP nu. Mamman hade gjort bäst i att samarbeta med mig – det vore så mycket lättare och smidigare för alla parter. Men så är dessvärre inte fallet. Så jag undrar om skolan vill stötta upp? Ligger det i deras intresse?  Jag undrar om jag kan få polis eller socialtjänst att stötta upp. De är ju trots allt till för så mycket mer än bara det man oftast ser och hör (jaga bovar och omplacera barn).  Jag vet inte vad jag gör härnäst. Hade vi bott  USA hade jag stämt dem på löjliga miljoner. Men i Sverige?

För det börjar här. Här och nu. Med några hårda ord – långt över gränsen för vad som är okej. Några slag. Några sparkar. Men var slutar det om inga vuxna ingriper och sätter stopp? Jag gör det jag ska – jag rättar mitt barn. Men vem står vid den andra pojkens sida? 

Har ni råd, erfarenhet, tips eller bara tankar eller åsikter om saken? Lämna en kommentar nedan! 

Du gillar kanske också...

25 svar

  1. Jeanette skriver:

    Jättesvårt när man inte har varit i den sitsen (hoppas jag slipper men med dagens samhälle tvivlar jag). Men det första jag tänker på är att blockera den andra killens nummer så att de inte kan skriva till varandra. Sen prata (vilket du redan gör) och jag vet inte om man kan förbjuda men jag skulle säga att jag inte vill att de är med varandra och berätta varför. Jag kan ju inte förbjuda dem att träffas i skolan men minimera umgänget privat. Vet inte om det är bästa vägen att gå? Skulle också kontakta skolan och berätta om problematiken och att jag förväntar mig att de ska agera utifrån detta genom att ex dokumentera, observera och ha samtal. Kan man få en tidigare ”bråkstake” som hamnat snett men tagit sig bort, att komma och föreläsa/samtala mef klassen/skolan. Allt för att lägga en bra grund, vilket faktiskt är skolans uppdrag.

    Hoppas att ni får fason på detta!

  2. Nils skriver:

    Bla, bla, bla ”jag är så pretto, se på mig”, bla, bla. Du skulle behöva sluta leva på samhället och skaffa ett jobb så du inte går hemma och tycker synd om dig själv hela tiden. Att ha ett sådant fattigt liv som du har, jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är. Nu har du ju dessutom något att göra ett inlägg till på och tala om för din beundrarskara av whitetrash vilken duktig förebild du är.

    • admin skriver:

      ”Nils” – önskar du hade lämnat rätt namn & email adress så du hade fått svar på din kommentar. Får ju hoppas du återkommer och läser.
      Av ditt inlägg att döma känner du inte mig öht men tack för din kommentar.
      Du missade mycket av detta och tidigare inlägg. Läs lite noggrannare.

  3. Maja skriver:

    Hej! Kom helt och hållet in av slump på detta inlägg och har ingen som helst koll. Men jag undrar hur gamla de här pojkarna är?

  4. Sarah skriver:

    En orosanmälan till soc är givet i det läget. Där är ett barn som skriker efter hjälp och mår allt annat än bra. Gör en öppen anmälan så tas det mer på allvar. Troligen är det ett barn som redan är systemet (tänker på boendet)

  5. patruska skriver:

    Alltså folk som snackar om att blanda in soc, ÄR NI INTE KLOKA???
    Du skriver ju själv i föregående inlägg om vilket språk barn/ungdomar har nuförtiden. Ska vi orosanmäla alla som skriker ”kulla din mamma” i korridorerna? Det tycker jag är att dra detta för långt. Prata med DINA barn,uppfostra dom till något du är stolt över. Du kan inte uppfostra klasskamrater eller deras föräldrar. Jag är lite mer åt hållet ”sköt dig själv och skit I andra” när det kommer till just denna frågan. Så länge du är nöjd med vad ni åstadkommer i ert hem är det väl bra? ett förslag är att Blockera pågens mobil nr,Facebook och allt vad det nu heter inom sociala medier . Dessutom skriver du att han bor hos morföräldrarna mesta delen av tiden, varför inte kontakta dom istället?

  6. patruska skriver:

    Ska man då hårddra det så kanske någon skulle orosanmäla er, då som du skriver att även P har dragit sitt stå till denna stacken genom ord och slag? (Tycker bara att folk ska tänka ett steg längre innan det skrivs att du borde soc anmäla för att morsan uteblev från ert möte)

  7. Sarah skriver:

    Patruska, på dig låter det som om det vore av ondo att göra en orosanmälan, det är ju inte det. Man kan få många bra verktyg och bra hjälp, det är ju det allt handlar om.
    Hellre ha ryggen fri och veta att man gjort något än och blunda och ångra sig när det är ännu värre.
    Vi alla måste stå upp och hjälpa andra barn som man ser mår dåligt på diverse sätt.

  8. Therese skriver:

    Anmäla till soc tycker jag inte. Jag hade förklarat för mitt barn att vissa gör fel. Även vuxna.
    Jag hade dock pratat med mormor/farmor där nu barnet bor på vardagen. För barnet bor där nog av en anledning tänker jag. Även kontaktat skolan och föreslagit föreläsning av tex friends.

  9. charlotte skriver:

    Jag har varit i samma situation och jag förbjöd mitt barn att ha kontakt med det andre barnet- varför är Phini ens med han? Blocka numret så slipper han sms och sen kan han väl bara låta han va?

    Jag är också som ngn här upp helt inne på att jag uppfostrar mina barn, inte andras- mest för att jag inte orkar bry mig om andra barn (om de inte far illa men de verkar ju har styr på boende och liknande)!

    Sen kan jag tycka att inlägget känns lite snedvridet för vi ser ju inte vad Phini svarade i smset, trots att det ju verkar ganska tydligt på några av smsen att det är svar på ngt som Phini skrivit…så det är lite svårt att få grepp om Phinis del i det hela! Men oavsett är det ju dåligt skrivet av den andre killen men som sagt, varför säger du inte bara till Phini att sluta va med han? Den enda du kan styra o ha ansvar för är ju dina barn!

  10. Lena skriver:

    Klart man är orolig. Man skickar inte in en orosanmälan till alla barn som beter sig.!.MEN om barnen inte har någon vårdnadshavare som ombesörjer barnen då finns det en risk att de far illa. Då skall man inte skita i det som en del verkar tycka. Jag hade visat samtalen/smsen till skolan kuratorn hade hoppats att de kunde få till ett möte med föräldrarna. Annars har skolan skyldighet att kalla till ”lotsmöte”. Ett möte som man tvingas gå på annars så släpper man ärendet vidare. Jag har själv en grabb som kan vara ett riktigt r.vhål. Jag har kört han många gånger så han får be om ursäkt. Men inte en enda ursäkt han fått tillbaka trots att klasskamrater både sparkat och spottat på han. Han tycker han kan slippa då. Men jag fostrar att aldrig i livet skall dessa slappa föräldrar få mig till att inte lära mina barn rätt/fel och vad moral är. En gång kommer de förstå…. så mitt svar är börja med skolan !

  11. Jessica jönsson skriver:

    Du har inte hört något mer från henne? Kanske ska vänta lite innan man dömer henne, där kan ju faktiskt ha hänt något som gör att dom inte dök upp.

    Men man blir helt mörkrädd över vad så pass unga killar kan skriva. Det ger mig en rejäl klump i magen att läsa

  12. charlotte skriver:

    Correction: Jag ser nu att Phini antagligen inte alls svarat honom emellan hans sms….

  13. Mie skriver:

    Går det inte att prata med morföräldrarna? Tänkte eftersom du skrev att pojken bodde där under veckorna.

  14. Merlyn skriver:

    Lowlife som skrivit eller?

  15. Maria skriver:

    Du är en riktig sjuk människa vet du det …. Du har ingen aning om något ..se till att hålla din son långt borta från min , psykopat …jag kommer att gå vidare med detta .. Du ger dig på fel person . White trash

  16. Maria skriver:

    Du är en riktig jävla lowlife som spenderar dagarna med att smutskasta andra .istället för att jobba som vi alla andra gör .. Vad är det för fel på dig ???? Inte fått tillräckligt med kärlek som barn ???. Du ska passa dig jävligt noga för mig en sak som är säkert ….. Synd om dina barn man ser ju på dom att de far illa av ditt beteende

  17. mia skriver:

    Jag hade kontaktat socialtjänsten och gjort en orosanmälan då den andra pojken verkar fara illa i hemmet där ingen verkar bry sig om vad han gör.

  18. Jessica jönsson skriver:

    Maria; om du nu anser detta så får ju du kontakta soc med en orosanmälan. Om man menar att barn far illa av sin förälder så är det liksom lite ens plikt att göra så.

    Tror Madde med glädje släpper in dom om det skulle vara så, jag personligen tror ju inte hon har något att dölja för dom

  19. Suss skriver:

    Maria
    Varför ska Madde passa sig för dig? Vad kan du göra?
    Jag har lite svårt att se hur du skulle kunna åsamka henne skada då du inte ens vågar träffa henne

  20. Maria skriver:

    Träffar inte människor som henne . Hon kommer aldrig att förändra sig . Hon bara är sån typ som alltid kommer att hålla på med sånt här . Jag väljer att hålla såna människor lååååångt borta från mig ….

  21. Maria skriver:

    Man skriver inte om någon annan . När man har problem med sina egna barn … Hon har mer problem själv och det är hon som skapar dom . Hon visa inte Medd hennes som har skickat till min .. Dom va inte så vackra dom heller … Riktigt löjligt detta . Förstår vad det är för människor som läser hennes blogg .

  22. suss skriver:

    Maria
    Så din lösning på ett problem som era båda barn orsakat är att inte prata om det och att inte träffa den andre föräldern för att gemensamt försöka nå en lösning?
    Tycker du inte själv att det får dig att verka oengagerad och som att du INTE tar itu med problemet?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.