Att bära masker

Man kan leda en häst till vattnet… Vi känner alla till talesättet. Man kan alltså inte tvinga sin hjälp på andra. Och när ens utsträckta händer inte tas emot, vad blir det nästa steget? Att stå vid sidan om och utanför andras misär och titta på när de sakta mördar inte bara sig själva utan andra med? Man tycks inte alltid ha mycket till val.

Jag har haft många olika tankegångar när det gäller självmord under årens lopp. Olika händelser har speglat mina åsikter och jag vet fortfarande inte vad som är rätt eller fel – vet någon av oss det. Videon jag publicerade för ett tag sedan speglar lite av mina tankegångar.

När jag var yngre och självmordsbenägen var jag av annan åsikt än idag, naturligtvis. Mitt synsätt var bottnad i en väldigt depressiv grund. Men jag tyckte att det var okey  med självmord. Jag hade vänner som försökte att ta livet av sig och jag kunde faktiskt förstå varför. Vissa saker syns inte på ytan. Och många i mitt liv, mig själv inkluderad, blir fenomenala på att bära en mask. Att få andra att tro att allt är okay. Att livet är bra. Men inombords ligger sanningen och gruvar och tär.
MaskJag har en underbar vän som jag träffar och pratar med alldeles för sällan som har ett horribelt förflutna. Människor har dött för mindre. Och med min bakgrund kunde jag känna hennes smärta, jag hade min egen och visste hur det var. En del smärta syns inte, en del smärta sitter inombords men vi visar inte det. Vi visar ett glatt leende och alla runt omkring tror att allt är okay. Mask. Särskilt blir det så när vi skrikit på vårt eget sätt utan att någon hört oss. What’s the point.. Vad är det för vits med att skrika när ingen hör?

Och om man mot förmodan blir erbjuden hjälp så blir det fel. Vad jag ville var att någon skulle ta all min smärta från mig. All smärta inom mig, alla minnen och få det att försvinna. Att ta kniven ur mitt hjärta. Och det kan ni förstå är en uppgift makaber. Så man bär en mask istället. Man håller tyst och sätter upp en mask. Tills dagen kommer då  man inte klarar tystnaden mer. Våra handlingar är olika. Somliga snittar sig själva, andra gråter & skriker och sen finns det dem som försöker begå självmord. Somliga lyckas.

Det låter kallt men jag menar motsatsen när jag säger att det är inte alla jag hade sörjt, hade de mist sitt liv. Det betyder inte att jag tycker illa om de på något sätt – tvärtom. När någon jag älskar lider och äntligen efter många års lidande får frid – borde jag sörja då? Om en flicka blivit förgripen av sin pappa varje natt i 15 år och misshandlad blodig varje dag och äntligen får försvinna från det liv hon lever, borde man sörja det? En naturlig reaktion är den av egoism. Att jag saknar henne. Men för hennes skull då? Hon går miste om mycket, ja.  Men kan någon lycka i världen någonsin kompensera livet hon levt?

Det är enorm skillnad på fysisk smärta och psykisk. Vi ser den ena och den är då lättare att behandla och förstå. Om du mist bägge dina armar och dina ben och din syn, hörsel och smak – Skulle du verkligen vara positivt inställd till ett fruktsamt liv? Om jag suttit i den sitsen hade jag bett om döden. Men ibland kan man vara lika handikappad på insidan men det syns inte och är därför inte konkret. Därför kan jag förstå val om självmord.

Men åter till ämnet om masker. Hur hjälper man någon som bär en mask? När de visar en sida ut men i själva verket är det en annan sak. När de inte vågar visa sitt rätta jag. Och om man, som jag, kan genomskåda en mask (jag har ju alltid haft mina egna) och ser smärtan i någons ögon medan deras mun säger någonting annat, vad gör man?

Hur hindrar man en självmordsbenägen människa som säger sig inte vara självmordsbenägen? När de egentligen skriker om nåd  men ingen hör? När de inte har styrka och kraft själva att ta emot min utsträckta hand?

Du gillar kanske också...

14 svar

  1. Jessica skriver:

    Det är stora tankar du har. Och egentligen finns det nog inte mycket mer man kan göra än att sätta sig ner och prata med människan. visa att man finns, att man ställer upp. Men de e klart, blir man riktigt säker på att denna människan mår så kasst att han/hon kommer garanterat göra något dumt så är det kanske dags att ta hjälp av andra människor med

  2. Incka skriver:

    Det är svårt med masker, o svårt att ta av sig..

  3. GirlGoesMom skriver:

    Tjata, tjata, tjata.. det når fram tillsist. Men det är svårt att vinga på någon sin hjälp…

  4. Anna skriver:

    Man får visa att man finns där för alltid och att man verkligen vill hjälpa till om det finns något man kan göra. som GirlGoesmom säger tjata..

  5. Tale skriver:

    hmmm, hard questions! If I had the answer to them, I would preach them out right away and make the world a lot better place for a lot of people!

    I think a good start would be to take of my own mask (If I were able) and by that showing the person that it’s possible. When people don’t want to take you help, our admit they need any, maybe the best thing to do is keep beeing around and try to create small moments of happines in their life. Maybe yhose small moments of joy, something to look forward to, a nice thought to cling to in the dark nights can be enough to keep them hanging in there and live to see a better life.

  6. L skriver:

    Det e svårt det där. Jag vet inte hur man skall göra och jag e inte den rätta att komma med råd i just denna frågan. Med tanke på hur jag själv har det just nu med min son.
    Det viktigaste tror jag e att inte ge upp. Att fortsätta kämpa för denna person. Att visa att man finns. Att visa att oavsett vad står man vid dens sida. Hjälpa dom att finna det positiva i livet. Det e ju skillnad på personer och deras anledningar till självmordstankarna. Isha nej jag vet inte vad jag snackar om så jag slutar nu.

  7. Ninna skriver:

    det är jättesvårt, har själv kontakt med en tjej som blivit mer o mer självmordsbenägen och varit inlagd gud vet hur många gånger igen, jag klarade till slut inte läsa hennes blogg då jag var livrädd att det skulle stå att hon faktiskt lyckats. vad gör man, hur stöttar man? att bara finnas där hjälper ju inte..

  8. Nendriel aka Mats skriver:

    Tror alla bär någon form av mask,Men vissa döljer mer än andra och vissa mår sämre än andra.Men tvärr är inte suicide någon utväg någonsin utan för upp problemen till ytan och börja bearbeta dem ett efter ett oc för fram allt positivt där finns att leva för,även om det känns som om jag själ går på väldigt svag sparlåga just nu :(

  9. Kim skriver:

    Det är jättesvårt om en människa skriker på hjälp men ändå inte tar emot den. Det är ju så här att dom flesta självmordsbenägna är ju sådana som anser att dom blivit född till fel värld. Man får inte ge upp men inte heller trugga på sina råd osv.. Som Lotta skrev jag får nog sluta skriva nu, för självmord är en personlig sak. Det finns så många orsaker till det.

  10. MaddeMad skriver:

    D e svårt det här… Alla har ngn gång burit en mask o vissa svårare mask än andra. Det enda man kan göra är att utgå ifrån en själv. Vad hade jag velat om jag hade varit i den sitsen?
    Att finnas där & bara lyssna. För människan verkar ju ha mkt inom sig & att bara lätta på hjärtat & prata & prata kan hjälpa när man mår väldigt dåligt.
    Du e en bra vän & var ärlig & rättfram -Här är jag! Jag finns, prata mig med. Kom in i min famn så ska jag krama dig!
    Mer kan man inte göra.

  11. Mela skriver:

    Inget är väl någonsin lätt, ibland blir det att saker faller att vi tappar greppet om dom vi älskar.. även jag bär en mask,verkar alltid glad, men inom mig skriker jag tills jag till slut somnar av trötthet, blir tom inom mig. Och jag har jättesvårt att be någon lyssna på mig. Även om man vet att ens vänner finns där, så är det alltid så svårt att räcka ut handen. Man måste någon gång få lägga masken åt sidan, och få finnas till så som man är….Men det svåra är ju också att tillåta sig själv lägga masken åt sidan!!

  12. Classe skriver:

    Ingen tar av sig sin mask om man inte verkligen har vunnit tillit och förtroende. Har man inte det så kommer människan i fråga aldrig att ta den utsträckta handen. Och ibland tar det flera år att bygga upp ett sådant förtroende…

    Och vissa vill inte bli hjälpta heller. Och det kan man inte göra något åt. Bara att acceptera. De har en hatkärlek till smärtan och de har svårt att veta hur de ska skall hantera alla känslor. Och kanske är de rädda för att de skall må ännu sämre om smärtan ersätts med något annat.. Tex ångest, tomhet eller likgiltighet.

    Tiden läker iaf de flesta sår, det är en klysha som är sann. Men att veta att någon finns där med utsträckta händer, gärna någon som varit i en liknande situtation, som verkligen KAN förstå, kan kanske snabba på ”läkningsprocessen” om det finns någon liten glöd och livsglädje kvar i människan i fråga.

    Just my humble opinion..

  13. Pernilla skriver:

    Jätte bra skrivet som vanligt.
    Har själv varit självmordsbenägen och är expert på att bära masker så jag vet precis vad du menar

  14. Maria skriver:

    Träffande inlägg. Otroligt träffande inlägg. Masker kan vara ett sätt att fly många gånger. I vårat hus, eller för mnig var det så. Jag tänkte alltid att ifall jag verkade glad, låtsades att allting var perfekt hemma – då skulle det till slut bli så också.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com