ante omnis mea familia

Att bära masker

Man kan leda en häst till vattnet… Vi känner alla till talesättet. Man kan alltså inte tvinga sin hjälp på andra. Och när ens utsträckta händer inte tas emot, vad blir det nästa steget? Att stå vid sidan om och utanför andras misär och titta på när de sakta mördar inte bara sig själva utan andra med? Man tycks inte alltid ha mycket till val.

Jag har haft många olika tankegångar när det gäller självmord under årens lopp. Olika händelser har speglat mina åsikter och jag vet fortfarande inte vad som är rätt eller fel – vet någon av oss det. Videon jag publicerade för ett tag sedan speglar lite av mina tankegångar.

När jag var yngre och självmordsbenägen var jag av annan åsikt än idag, naturligtvis. Mitt synsätt var bottnad i en väldigt depressiv grund. Men jag tyckte att det var okey  med självmord. Jag hade vänner som försökte att ta livet av sig och jag kunde faktiskt förstå varför. Vissa saker syns inte på ytan. Och många i mitt liv, mig själv inkluderad, blir fenomenala på att bära en mask. Att få andra att tro att allt är okay. Att livet är bra. Men inombords ligger sanningen och gruvar och tär.
Jag har en underbar vän som jag träffar och pratar med alldeles för sällan som har ett horribelt förflutna. Människor har dött för mindre. Och med min bakgrund kunde jag känna hennes smärta, jag hade min egen och visste hur det var. En del smärta syns inte, en del smärta sitter inombords men vi visar inte det. Vi visar ett glatt leende och alla runt omkring tror att allt är okay. Mask. Särskilt blir det så när vi skrikit på vårt eget sätt utan att någon hört oss. What’s the point.. Vad är det för vits med att skrika när ingen hör?

Och om man mot förmodan blir erbjuden hjälp så blir det fel. Vad jag ville var att någon skulle ta all min smärta från mig. All smärta inom mig, alla minnen och få det att försvinna. Att ta kniven ur mitt hjärta. Och det kan ni förstå är en uppgift makaber. Så man bär en mask istället. Man håller tyst och sätter upp en mask. Tills dagen kommer då  man inte klarar tystnaden mer. Våra handlingar är olika. Somliga snittar sig själva, andra gråter & skriker och sen finns det dem som försöker begå självmord. Somliga lyckas.

Det låter kallt men jag menar motsatsen när jag säger att det är inte alla jag hade sörjt, hade de mist sitt liv. Det betyder inte att jag tycker illa om de på något sätt – tvärtom. När någon jag älskar lider och äntligen efter många års lidande får frid – borde jag sörja då? Om en flicka blivit förgripen av sin pappa varje natt i 15 år och misshandlad blodig varje dag och äntligen får försvinna från det liv hon lever, borde man sörja det? En naturlig reaktion är den av egoism. Att jag saknar henne. Men för hennes skull då? Hon går miste om mycket, ja.  Men kan någon lycka i världen någonsin kompensera livet hon levt?

Det är enorm skillnad på fysisk smärta och psykisk. Vi ser den ena och den är då lättare att behandla och förstå. Om du mist bägge dina armar och dina ben och din syn, hörsel och smak – Skulle du verkligen vara positivt inställd till ett fruktsamt liv? Om jag suttit i den sitsen hade jag bett om döden. Men ibland kan man vara lika handikappad på insidan men det syns inte och är därför inte konkret. Därför kan jag förstå val om självmord.

Men åter till ämnet om masker. Hur hjälper man någon som bär en mask? När de visar en sida ut men i själva verket är det en annan sak. När de inte vågar visa sitt rätta jag. Och om man, som jag, kan genomskåda en mask (jag har ju alltid haft mina egna) och ser smärtan i någons ögon medan deras mun säger någonting annat, vad gör man?

Hur hindrar man en självmordsbenägen människa som säger sig inte vara självmordsbenägen? När de egentligen skriker om nåd  men ingen hör? När de inte har styrka och kraft själva att ta emot min utsträckta hand?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

14 tankar om “Att bära masker”