ante omnis mea familia

Att bli bra på det man gör

Jag upplever att det är sällan man provar på något nytt där man upptäcker att man är duktig på det på första försöket. Inte jag i alla fall. Inte ofta. Men jag har den typ av målmedvetenhet att jag bestämmer mig för äatt bemästra den färdighet jag tar mig an. Om det är något som intresserar det vill säga. Visst, jag kan upptäcka att ”wow, detta var skoj, jag lyckades MEN – Jag vill göra det bättre”.

Oavsett vad det är jag jag tar mig an så vill jag alltid bli bättre på det. Jag började sy och upptäckte att jag KAN. Så jag fortsatte att lära mig och öva tills jag bemästrade det. Plötsligt kunde jag sy sängormar, mössor, byxor, tröjor, klänningar osv. Jag gjorde några armband och plötsligt hade jag köpt hem ett lager av i stort sett allt man behöver och utökade mina gränser. Drömfångare började jag göra och plötsligt så snöade jag in på det (jag gör alltid det) och fortsatte med olika mönster, olika fjädrar, olika tillbehör osv.

Likaså med matlagning och bakning. Sånt som jag av nån anledning fått för mig ska vara svårt att göra hemma ska jag alltid prova själv. När man går utanför sin comfortzone. Sist var Det donuts hos oss.

Keeron och Meelo älskar donuts. Så de frågade en dag om vi inte kunde köpa donuts. Utan att tänka efter sa jag att jag kan ju göra donuts själv till dem. Sen kom jag på att jag aldrig gjort det innan. Så jag googlade runt recept, hittade nått som passade mig, la till lite extra av det goda, sen gjorde jag donuts och det var då jag bestämde mig för att aldrig igen köpa färdiga donuts!

Barnen älskade såklart dessa. Och alla andra i familjen. Det går nog inte riktigt att jämföra nyfriterade donuts med de dagsfärska man köper i butik. Jävlar i hoppet vad gott det var. Och när jag då upptäckte hur lätt det var gick jag vidare till att prova churros. En smula annorlunda att tillbereda men ändå ganska lätt. Och precis som donuts – enkelt att göra.

Sen tog jag steget vidare. Mina vaniljbulllar som är så väldigt omtyckta tänkte jag, måste vara godare i donuts. Fyllda munkar helt enkelt. Så jag gjorde ett gäng munkar som jag fyllde med vaniljkräm, inte utan viss möda bör tilläggas. Det gick i alla fall. Men de blev inte så bra som jag hade velat så det är definitivt något jag måste jobba på.

Jag fick för mig en gång att jag skulle göra egen risifrutti till barnen. Alla barnen gillar risifrutti men om man har, som jag, många barn så tycker jag det blir så dyrt att köpa en massa risifrutti i längden. I synnerhet då jag vet vad det skulle kosta att göra själv. Precis som med donuts. 4st för runt en tjuga kan tyckas vara småpengar men om man får runt 15st för samma pris om man gör de själv så blir det plötsligt en helt annan liga. När jag då skulle göra risifrutti letade jag upp recept men det funkade inte alls. Det var inte, enligt mig, risifrutti utan vanlig risgrynsgröt. Det tog mig en vecka eller så och säkert 5-6 satser gröt där jag provade mig fram tills jag hade hittat nått som jag ansåg passade bäst att kallas risifrutti. Och viktigast av allt – barnen älskar det. Den hinner inte ens svalna för att ätas kall innan den är i stort sett slut.

Barnen uppskattar mitt intresse för bak. Maken likaså. Det är sällan det blir något över. Och det är dessutom något som barnen tycker om att göra med mig även om jag måste bita mig i tungan och lägga ner mitt kontrollbehov haha.

Vad bakar ni? Tips!

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Att bli bra på det man gör”