Att mista nån man älskar..

För några månader sedan ringde en utav mina närmsta vänner, J. Hon lät ganska normal på rösten i början av vårt samtal sen helt plötsligt brast hon ut i tårar. Hon berättade att hennes mamma var sjuk och låg på sjukhus. Läget var väldigt allvarligt. Hennes mamma hade fått åka ambulans akut till sjukhus där det konstanterades att hon hade hjärnhinneinflammation och läget var långt ifrån stabilt. Min vän var i upplösningstillstånd – tänk om hon miste sin mamma?
Hennes mammas tillstånd blev värre på väldigt kort tid och innan vi visste ordet av så blev hon opererad och en bit av skallbenet togs bort för att lätta på trycket hon hade i hjärnan och så fick hon leva de närmsta månaderna, utan den biten av skallbenet.
Jag försökte ställa upp för min vän så mycket jag kunde. Vi pratade i telefon dagligen och jag hade goda aningar om mammans tillstånd. ”Everything’s gonna be alright” kunde jag säga. Hennes mamma överlevde och skallbenet har opererats tilbaka. Hennes mamma mår mycket bättre nu.

För några dagar sedan ringde en annan av mina närmsta vänner, K. Hon lät ganska normal på rösten i början av vårt samtal sen helt plötsligt brast hon ut i tårar. Hon berättade att hennes mamma var sjuk och låg på sjukhus. Läget var väldigt allvarligt. Mycket allvarligt. Hennes mamma har cancer och kommer inte överleva. Hon har cancer i levern, cancer i hjärnan och cancer i bägge lungor. Hon har även vätska runt hjärtat. Hon kommer att dö. Läkarna har sagt det och de vet alla om det och det enda läkarna kan göra är att se till att min väns mamma har det så bra som möjligt den sista tiden och ge henne smärtstillande. Och vad säger man som vän som vill stötta? ”Everything’s gonna be alright”? Nej. Det kommer inte bli okay. ”Tänk positivt”? Hennes mamma håller på att dö, hur tänker man positivt?

Det finns inte mycket man kan säga. Det enda man kan göra är att krama henne. Jag finner inga ord helt enkelt. Men min vän J har en annan form av stöd och förståelse att ge min vän K än vad jag har att erbjuda. Hon har ju suttit i mer liknande sits. Jag kan inte relatera överhuvudtaget. Jag vet inte, helt enkelt.

Och det är nu jag är tacksam att jag, förra året, presenterade de för varandra. Jag hade en sådan enorm känsla utav att dessa två kvinnor kan ha nytta av varandra. Jag ville att de skulle bli vänner. Se så rätt jag hade. Det låter som om jag tar åt mig äran och att det är tack vare mig men det är inte så jag menar. Jag är bara tacksam.

För alla dessa ord jag inte finner kan min vän finna. Detta stödet som min vän K behöver kan J ge bättre än vad jag kan. För vad fan säger man…. Jag ställer naturligtvis upp för mina vänner, i vått och torrt och gör allt jag kan men ibland är vissa människor bättre att luta sig på än andra. K vet var jag finns men jag tror att hon behöver J mer än vad hon behöver mig nu.

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Tale skriver:

    A friend is in need, how can I help?
    What’s wise to say and what’s right to do?
    What comfort can I give,
    who don’t really know what she is going through?

    Maybe I don’t have to find the right words all the time,
    I’ll just be there and listen to her sorrow.
    If she can’t bare to have me around,
    I will go but be back tomorrow.

    Only she can find the strength to help herself,
    I am not the one to ease the pain.
    But I will go through the darkness beside her,
    and our friendship will not have been in vain.

  2. GirlGoesMom skriver:

    Det är fruktansvärt att mista en eller flera personer som man älskar… Cancer.. jag mår illa bara jag läser ordet.

  3. Ninna skriver:

    Det är fruktansvärt att mista någon. Cancer är en lömsk sjukdom. Ha själv mist någon pga att sjukvården ”missat” och gett feldiagnos, hur f*n man nu kan göra nåt sånt allvarligt fel. Det är inte heller lätt att tänka positivt när man vet att det bara finns en utväg.

  4. Jessica skriver:

    Usch. Min mamma har råkat ut för både cancer i livmodern när jag var 15 (och vi var säkra på att hon skulle dö för vår morfar hade dött i cancer) men hon klara det galant. för ganska exakt ett år sen blev hon igen inlagd på sjukhus och denna gången visa det sig hon hade hjärtsvikt och även här var jag säker på att hennes dagar var räknade. Men det har gått över all förväntan och med medicin förväntas hon kunna leva ett bra liv och lika länge som hon skulle gjort utan sin sjukdom. Jag är livrädd att något mer ska ske, ett liv utan min mamma finns bara inte, det går inte att tänka sig

  5. Anna skriver:

    Ja jag vet inte vad jag skulle ta mig till om min mamma vart sjuk.. hon är ju min hjälte liksom…

  6. Nendriel aka Mats skriver:

    Kramar räcker långt i detta sammanhanget tror jag, Jag har misst en del nära o kära i diverse sjukdommar och annat och i flesta fallen har där inte kunnat göras något för att hjälpa till mer än att sitta o krama om personerna i fråga som lider…….

Lämna ett svar till Nendriel aka Mats Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com