Att skriva eller inte skriva

Kaffeinlägg

När började jag tappa intresset för den som jag älskat längst och mest av allt, som alltid funnits där där för mig genom vått och torrt i runt 20 år? Vad var det som hände? Jag har börjat inse, vad det var som egentligen hände. Och varför. Varför jag sakta men säkert förlorade en stor del av mig själv. Så låt mig förklara.

Min blogg var länge min trogna följeslagare. Min blogg fick ta del av allt som hände i mitt liv. Varenda händelse, liten som stor. Mina tankar – de små meningslösa petitesser som flyktigt passerar och de stora världsomvälvande konspirationsteorier som kan hålla en vaken om nätterna. Varenda känsla jag berört inom mig, min kärlek, min frustration, min ångest, min lycka. Allt. Jag delade allt, utan omsvep och utan att svepa in något i bomull utan så rakt jag bara kunde i en rå och brutal ärlighet och sanning. Det var min frihet. Med det kunde jag lägga allt åt sidan. Jag skrev, jag kände, jag processade och jag gick förbi det. Över det, runt det, framför det, bakom det och förbi det.

Jag har varit älskad. Jag har varit hatad. Jag har varit beundrad och avskydd. Jag varit obetydlig och jag har varit viktig. Jag har fått vara mycket eller inget för någon under en lång tid eller ingen tid alls, på grund av och tack vare denna bloggen. Jag har till och med – min blogg har, blivit anmäld till polisen (funny story, förresten!)

Magnus, min man, kände såklart till bloggen redan innan vi började dejta. Han har aldrig haft problem med den oavsett vad jag skrivit. Han har alltid varit stöttande. Oavsett vad andra människor kan ha sagt eller tolkat så har han inte gjort något annat än att stötta mig. Även då det skulle slå tillbaka på honom, och oj vad det har slagit tillbaka på honom hårt

Mina ord i bloggen har varit en giftig törn i någons öga. Min blogg har använts som ett vapen i ett krig som inte ens var mitt. Jag deltog inte ens. Men jag var en huvudkaraktär och mina ord togs ur sitt sammanhang och smiddes till vapen som användes mot mig och min familj i enbart ETT drivande syfte – att vinna. Oavsett kostnad.

Ni måste förstå, att jag aldrig tystades. Jag spenderade en barndom med hemligheter. En stor del av min ungdom gick åt att bära bördan av hemligheter och bita mig i tungan tills den blödde. Hemligheter och tystnad. När jag en dag fann mitt mod och öppnade min egen bok och berättade min historia för den som ville lyssna så var det sista gången jag stängde min bok. Genom åren som kom och gick så sårade jag en del på vägen men oavsett de repressalier jag fick möta så stod jag på mig. Jag tänkte inte låta mig tystas. Inget och ingen var nånsin värd min tystnad. Jag tog strid efter strid. Men jag lät mig inte tystas. Jag berättade mina sanningar som om livet självt hängde på det. För svar på tal, det har jag alltid haft.

Vem fick min tystnad?

Svaret är enkelt. Min man. Man man och hans dotter. Jag älskar min man så enormt mycket. Det finns inte ord att beskriva just hur djup min kärlek för honom är. Jag känner en sådan genuin vördnad för denna människa. Han har all min tillgivenhet, min respekt, min lojalitet, tillit men framförallt min djupaste kärlek. Han har aldrig någonsin gjort mig illa. Visst har vi haft våra tjafs men aldrig några stora gräl eller bråk. Tjafs ja, men inget mer. Magnus är den lugna av oss. Jag är.. färgglad, kan vi kalla det. Jag är som vilken annan kvinna som helst som lider av PMDS, oresonlig och långt ifrån logisk alla gånger. Men han förstår. Han stöttar så bra man bara kan i dessa situationer. Han tröstar. Han älskar. Jag ber om förlåtelse och han förlåter. Han försöker förstå men hur kan han? Att leva med mig måste vara en utmaning. Och att älska mig än mer än så. Jag vet att jag är tursam, att få möjlighet att spendera mitt liv med denna mannen. Han behandlar mig väl. Han har aldrig slagit mig, aldrig kallat mig hemska saker. På sin höjd, om något alls, så älskar han mig för mycket. På tok mer än vad jag förtjänar. Och som jag älskar honom…! Jag skulle ge honom allt om jag bara kunde.

Han är den enda människa, utöver mina egna barn, vars tårar bränner i min själ. När jag ser honom lida och jag vet att jag står handfallen bredvid så brister mitt hjärta. För vem vill se sin älskade gå i bitar? Magnus är min klippa, han lyfter mig när jag faller och jag vill göra detsamma för honom. Och när man är maktlös att göra så, då går man sönder lite inombords.

Jag skulle aldrig medvetet såra Magnus. Aldrig någonsin. Han är en god människa, en omtänksam person, en brydd förälder som inte vill många människor illa. Hans föräldrar har fostrat honom väl med goda förutsättningar i en, som han själv beskriver, underbar barndom. Jag avundas honom detta men är tacksam att han fick det. Hans föräldrar har älskat honom och funnits där för honom oavsett vad och likaså har han vuxit upp att bli en man som gör detsamma för sina barn och sin familj. Jag har svårt att se att någon skulle vilja såra eller skada honom, men vet ni – den människan i denna världen som har störst anledning av alla att vara honom tacksam, är den som gjort allt i sin makt att sänka honom. Och det – via mig. Via bloggen.

Jag tänker inte gå in på detaljer om Magnus privata angelägenheter även om det för många redan är känt. Men jag vill vara tydlig att poängtera att han aldrig någonsin hindrat mig från att skriva just precis det jag velat. Aldrig någonsin har han sagt att jag inte får, inte borde. Det har alltid varit mitt eget val. Och aldrig någonsin har bloggen varit grund för osämja oss emellan. Han känner mig så väl, han förstår vad jag menar, vad jag tycker, vad jag vill. Han har alltid sett min agenda för vad det är. Även då somliga kan ha trott att det skulle sätta en kil oss emellan så här de haft fel. Jag har svårt att se att någon eller något kan komma oss emellan. Vår relation är stark. Vår kärlek är genuin.

Och det är ett högst medvetet val att jag undviker att skriva någonting alls om hans dotter i detta inlägget. Men tro för allt i världen inte att det betyder antingen det ena eller det andra. För jag har ju lärt mig just hur människor kan tolka både det ena och det andra precis som man vill. Så att det passar.

En stadig process

Det var inget som hände över en natt. Det var en process i flera steg där jag kände mig tvungen att gå tillbaka, låsa detaljer och gömma mina ord. För mina ord blev brutalt skändade. Jag återberättade sanningar precis som de är med den brutala ärlighet jag bär och som alltid är det sällan något som en berörd part kan stå för eller vill kännas vid och det är därför repressalier är att vänta. Likaså många av mina bestämda (om än ibland något utöver det vanliga man ser) åsikter som möter oliksinnade där en kan ta något jag har skrivit alltför personligt och med det tro sig vara berättigad vad som helst. Och jag är rustad att ta det. Alltihop. Jag är villig att stå för vad jag sagt/skrivit. Men gränsen går när man använder en personlig blogg på internet till att kriga mot en människa som inte har med bloggen i fråga att göra (än mindre innehåll i nämnda blogg) i en smutsig kampanj där man vill ha något man anser sig vara berättigad. Utan hänsyn till de människor som man egentligen brutalt slog ner – vilket inte ens var skribenten i fråga utan de 2 människor man ska vörda mest i sitt liv. Ett perfekt exempel på missriktad vedergällning.

Ingen annan mer än jag kan svara på vad som skrivits i bloggen. Ingen annan. Ingen annan mer än jag kan eller bör stå till svars för de åsikter, tankar och känslor jag förmedlar via bloggen – Det råkar vara så att jag är den enda författaren i bloggen och med det enkom mitt ansvar att försvara mina ord och stå för det, förklara vad jag menar om det så behövs. Bara jag. Så hur man lyckats att använda mina ord emot någon annan övergår mitt förstånd. Och för er som inte förstått det än, så är jag en förnuftig människa. Missförstå mig inte, jag är långt ifrån perfekt. Jag gör misstag som alla andra människor och jag svarar på mina misstag inför de som jag anser behöver det men jag är långt ifrån korkad. Men detta övergår mitt förstånd, hur man kan sjunka så lågt.

Det är svårt, om inte omöjligt, att smutskasta Magnus utan att ljuga. Så är det. Han gör rätt för sig. Så det som gjordes var att gå genom mig. Eller ja, min blogg. Där finns i stort sett allt om mitt liv från de senaste 20 åren. Alla tankar, känslor, åsikter, ja allt. Och om man vill så kan man såklart, vrida på allt tills det passar och ta texter ur sitt sammanhang för att få det att låta som något helt annat. Och så gjordes det. Det var i tingsrätten där en bunte med utskrifter från min blogg presenterades. Ur sitt sammanhang, och tolkat lite som man behagar. Jag var inte inbjuden att kunna svara på något utav det, erbjuda förklaringar eller ge ett sammanhang till en text i som helhet. Och i det stora hela så antar jag att frågan i det stora hela handlar om den moraliska aspekten av det hela. Att bygga sitt ärende mot en människa genom att i stort sett enbart hänvisa till en tredje parts texter – som inte är delaktig i förhandlingarna eller ens inbjuden, råder det uppenbarligen delade meningar om huruvida det är är ett korrekt sätt att framföra sitt ärende. Och majoriteten av oss vet att det svenska rättssystemet sällan håller den högre kvalité man skulle kunna önska. Och när rättssystemet har landat på den nivån där en irrelevant personlig blogg på nätet (författad av en tredje part) tas med som huvudmaterial så börjar jag undra vad det är för fel på hela systemet. Men nu vet jag vilken nivå det ligger på.

Så jag kände att jag behövde ta bort en del texter jag hade publicerat. Inte för att jag ville, inte för att jag anser jag har skrivit något fel och inte för att jag ångrat mig utan enbart eftersom mina ord blivit förvrängda intill oigenkännlighet utav trångsynta människor med begränsad uppfattningsförmåga och ett svart eller vitt tänkande – som dessutom inga medel skyr i sin obstinata och missriktade kamp EMOT någon istället för det uppenbart bättre alternativet FÖR någon annans bästa som i motsats i detta fallet, för sitt eget intresses skull. Jag vet att det kan vara svårt att sätta fingret på vad jag menar. Jag vet även att detta kan uppfattas som svammel.

Kort och gott kan man säga att jag, eller snarare min blogg, behövde ta en paus och ett steg tillbaka för att kunna begrunda, reflektera, analysera och fatta beslut om hur jag ska ha det fortsättningsvis.

Jag vet precis vem jag är och vem jag vill vara. Jag vet hur jag vill kunna skriva och jag vet att jag alltid vill vara ärlig om mina känslor och mina tankar och likaså öppen med det. Men det blev utan tvekan en något besynnerlig situation när just mina tankar och känslor i bloggen helt plötsligt framställdes som livsavgörande fakta som skulle komma att beskriva mig som en horribel människa och en ännu sämre förälder – någon som inte skulle tillåtas ha barn överhuvudtaget fick jag veta. Detta tyckte en för mig främmande människa som aldrig träffat mig, pratat med mig eller haft någon form av kontakt med mig överhuvudtaget, baserat på diverse inlägg på social media och blogg på internet. Och jag personligen bryr mig inte vad människor tycker om mig. Inte det minsta. Men när det påverkar min familj så fundamentalt på ett förödande sätt så måste jag bry mig.

Kontenta

Kontentan av hela denna historien är att jag dras mellan en stark känsla av min rättighet att kunna vara jag, kunna vara brutalt ärlig och öppen och skriva vad fan jag vill och låta alla läsare tycka precis vad fan de vill om det – och att låta mig tystas av någons synnerligen egocentriska agenda som använder sig av mina texter för att kriga emot min familj.

För det finns inte så många alternativ för mig. Det är detta jag gör, det är såhär jag skriver. Med en burdus rakfram ärlighet i min öppna biografi där jag delar med mig av mitt liv, mina livsval, mitt öde, mina innersta tankar och känslor och även om de människor som på något sätt påverkar mig. Jag är ingen modebloggare. Jag bloggar inte om dagens jävla outfit eller den svindyra primer jag köpte. Jag bloggar inte bara om mina underbara små barn och lägger upp ett rosa fluffigt instagramliv med strukna skjortor och snedbena på sönerna. Jag skriver inte heller enkom om maten jag lagar eller bullarna jag bakat, med vetemjöl på mitt barns lilla sötnäsa när vi bakat tillsammans i ett vitt, ständigt rent kök. Det är inte jag. Jag är provokativ. Jag är verbalt utmanande och jag hymlar inte om mina barns eskapader eller hur jag sakta men säkert förlorar förståndet när jag befattar mig med allehanda ignoranta människor.

Så vad gör man – när den jag älskar mest blir förgörd när mina förvanskade ord används emot honom?

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Noha skriver:

    Prioriterar honom Maddis!! En sån man är en i miljonen, ta vara på honom. Vill du fortfarande skriva så kan du skapa en privat blogg med inbjudna läsare. Men Magnus är så en stjärna som du måste ta hand om, han är essentiell i ditt liv och en sån man kan ska man ta tillvara på!!

  2. Marie skriver:

    Ja du. Bra fråga. Har tyvärr inget svar och önskar jag kunde svara; fortsätter ändå. Men det känns inte som ett alternativ just nu.

  3. Jenny skriver:

    Förstår känslan av att kunna skriva vad du vill. Men familjen måste väl ändå vara prio 1? Funkar det inte med låsta inlägg och lösenord till utvalda?

  4. Mia skriver:

    Tycker du ska sluta skriva❤
    Känns inte som du har ett val du vill inte skada den du älskar!
    Sen tar människor och andvänder den på ett sätt som inte är okej och gör mer skada än nytta för din familj🏵
    Stor varm kram från Mia

  5. Jessica Andersson skriver:

    Självfallet känns din man viktigare än en blogg. Men ack så tråkigt om du sluta blogga. Jag kolla i början varje dag om där var nytt inlägg sen mer sällan men jag gav inte upp hoppet att där skulle vara ett inlägg. Tramsigt kanske men jag har följt din blogg så himla länge, engagerat mig och tyckt till. Hållit med dig och inte hållit med dig. Jag önskar bloggen kunde bli som förr, dvs inlägg nästan dagligen. Men så bloggar du inte för min nöjes skull.
    Du vet vad som är viktigast. Väljer du låst blogg så hoppas jag du litar på mig och ger mig lösenordet.

  6. Millan skriver:

Lämna ett svar till Noha Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com