ante omnis mea familia

Att skylla på alla andra

Jag kan komma på mig själv med att bli riktigt vansinnig och besviken på mig själv när jag inser vad jag egentligen sitter och tänker och tycker. Men jag kan ju inte rå för det. Jag blir arg på mig själv för att jag ibland kan se ner på människor. Eller ja, inte se ner på dem i den bemärkelsen.. men irriterad för att människor klagar och gnäller för det minsta lilla. På människor som skyller på omständigheter  och andra människor för att slippa ta itu med sig själv och sitt eget liv och ta sig i kragen. För det finns ju dem som har det bra mycket jävligare men som klagar mindre. Vad kan det bero på? Är det så simpelt som att vissa människor är födda lite starkare, med lite mer skinn på näsan?

Jag läste nyss ut en bok av Yvonne Domeij som heter “Trasdocka”. I den boken berättar hon om sitt liv som offer. Hon blev förgripen av en läkare som arbetade i flera år utan läkarlegitimation och hon blev även fosterhemsplacerad hos honom. Hela hennes liv ruinerades på grund av detta och hon har levt som hemlös merparten av sitt liv. Och när jag läste boken fick jag känslan att hon skyller allt på honom och de händelserna. Missförstå mig inte, jag förringar inte det som hänt men någonstans inom mig tycker jag ändå att det är alldeles för lätt att skylla på någon annan, händelser eller situationer och låter det stå som en anledning och förklaring till varför sitt eget liv gick till spillo. Vad hände med den egna individens egna ansvar? I min mening är det inte förövarna som gör oss till offer, det är vi själva. Vi har ett val att göra efter att vi blivit utsatta för det ena än det andra och det är hur vi ska handskas  med det, återhämta oss och gå vidare och göra vårt bästa för tt leva ett normalt, åtminstone dugligt och drägligt liv.

Jag har själv varit med om så mycket mer än de flesta men låter det inte hindra mig i mitt liv,. Jag tar mig framåt. Jag har inte hamnat i svåra missbruk och skyller på min barndom, jag har varken prostituerat mig eller varit hemlös och sedan skyllt det på män, mobbing, övervikt eller annat.  För det är för jävla lätt att skylla på andra eller annat. Sen vill jag inte ge dem den jävla självbelåtelsen att de tog mitt liv då och även min framtid. Jag kunde inte göra mycket åt saken då men ta mig fan om jag inte kan göra det nu och ta kon troll över resten av mitt liv.

Och när jag sen pratar med människor som mår väldigt dåligt på grund av ekonomiska bekymmer och sjukskriver sig, som har det jobbigt med utbildning eller arbete eller barnen och hamnar på psyket i nån månad för det.. well jag har svårt för det. Jag har verkligen det. För jag tillhör den skaran som sparar mina tårar tills det verkligen gäller.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 tankar om “Att skylla på alla andra”