ante omnis mea familia

Att sova ensam i min säng igen, efter fler år

Man vänjer sig ganska fort vid att sova bredvid sin partner. Jag har sovit bredvid min man i runt 8 år. Varje kväll när barnen somnat så lägger vi oss nära. Oftast lägger jag mitt huvud mot hans bröst och han håller om mig. Vi sätter på en film eller nån serie som vi följer innan jag blir alldeles för trött och vill byta ställning för att min rygg gör ont. Så vänder jag rumpan mot honom och många gånger följer han efter sen somnar jag till filmen när vi ”ligger sked”. Annars lägger han sig på magen med huvudet vänt bort från mig, och somnar. Varje kväll. 365 kvällar om året. Det är min trygghet. Mitt lugn. För Magnus är detta hans bästa stund på varje dag säger han. Denna stunden – när det är bara han och jag, och jag kurat upp bredvid honom och snusar på hans hals – är den stunden han längtar efter varje dag. Ja han är en väldigt mysig kille. Så när det av olika anledningar inte blir så, så känns det plötsligt jobbigt. Detta kom jag till plötslig insikt om i helgen som gick…

Det är jobbigt för den som är hemifrån. För den som inte är hemma med sina barn och partner. Sitt trygga hem, sin egen säng. Det är även jobbigt för den som är hemma. För även om allt är som det ska i hemmet så fattas partnern. Partners doft ligger stilla bredvid men utan det som ska komma med denna doft. Minnen sitter som dammridåer på alla hemmets väggar.

Har man ingen partner så vänjer man sig vid all plats i sängen, att slänga ben och armar ut till sängens alla hörn alternativt dela den med sina barn eller husdjur. Hur som haver så är vi vanedjur.

Vi sover inte ifrån varandra så ofta. Det kan röra sig om enstaka nätter här och där under årets lopp, och bara om vi måste. Således inget vi är vana vid. Jag vet att det inte är så ovanligt att en del par själva väljer att sova i olika rum av olika anledningar. Men jag tror inte att det är nått för mig. Inte som jag känner nu i alla fall (i sedvanlig ordning förbehåller jag mig rätten att ändra åsikt).

I helgen som gick fick Magnus hastigt köra hem till Småland och sin familj där av olika anledningar. Det var inte någon diskussion om saken och beslutet fattades direkt på nån sekund. Är det kris så är det. Och även om det inte var ett glädjebesök så vet jag att han fick ut mer än vad han trodde av den korta resan och jag önskar så för honom – att han tar chans och möjlighet att resa igen utan att tänka på mig och barnen hela tiden. I got this.

Ibland är det inte vad man vill utan vad man behöver som bör räknas mest.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.